måndag 16 april 2018

Fågeln på taket

Mer skriverier, denna gång en skrivövning i.... ja, gissa det ni! ;-)
Den tunga metalldörren gnällde till när Simon, med sin fulla vikt, tryckte sin axel mot den. Den hade bara rört sig en millimeter, men den hade rubbats, och den var inte låst från utsidan! Hur hade hon kommit upp på taket? Inte denna väg! Med hennes späda kropp fanns det ingen möjlighet att hon kunnat pressa upp, och sedan igen, denna kärvande dörr. Men Simon kände att tiden att leta alternativa vägar inte fanns. Han behövde komma ut på taket nu! För att få upp dörren insåg han att han behövde göra något annorlunda. Då han inte kunde få grepp med skornas blanka sulor på metalltrappans glatta steg, lät han rörelsemoment, fart, ersätta tryck. Han backade ner två steg i trappan och tog med båda händerna tag i ledstången. Med så mycket kraft han förmådde, drog han sig uppåt, samtidigt som han med benens hjälp kastade sig upp för trappans översta steg, och lyckades precis innan han kraschade in i dörren vrida sig och träffa den med sin högra axel först. Dörren slogs häftigt upp i en explosion av rost och damm, som nattens isande vind svepte tillbaka in över honom där han fallit halvvägs ut på takets blöta betong. De största träden faller tyngst, och Simon var en massiv ek. När han kravlade sig upp önskade han att han singlat ned som ett löv. Fast egentligen inte. Ett löv hade inte öppnat några dörrar. Med dörren öppen var priset att värken i axeln strålade in i bröstkorgen och ut i armen, som efter smällen hängde oduglig vid hans sida, men det priset betalade han gärna.

Smärtan förvisades till ett hörn av medvetandet så snart han fick syn på henne. Igenom nätets rutor i det höga stängsel som skilde taket i två kunde Simon, mindre än tio meter bort, se hennes elvliknande profil. Hennes långa mattsvarta hår fladdrade i vinternattens kylande bris och avslöjade den blekaste hud. Igenkänningen av hennes smäckra hals, under en rak och markerad käklinje, fyllde hans bröst med värme och sorg. Han visste att det i den sköra gestalten fanns mer styrka än någon kunde ana, men han hade trots det lyckats göra henne så illa. Han hade svikit hennes förtroende när hon som mest hade behövt någon som trodde på henne och kunde hjälpa henne att minnas. Han hade anklagat henne för de hemskaste av dåd som varken hon eller han kunde veta att hon inte begått. Han hade skuldbelagt henne bortom hennes förnufts rand.

Hennes hållning var stram och hennes blick var trotsigt riktad rakt ut i natten, ut från avgrunden vid takets kant. Han såg henne som den stolta svarta korp som han, från första stund, förälskat sig i. En korp som gjorde sig redo att flyga ut i natten. Men hon var just nu en skadeskjuten fågel, med hans dödligt anklagande pil fortfarande stickande ur sitt bröst. Hennes vingar skulle inte bära henne.

Allt Simon nu ville, var att rusa fram och lägga sina armar om henne. Berätta att allt var bra. Att han hade hittat medicinen, lösningen, som skulle ställa allt tillrätta igen. Inget var hennes fel. Hennes barn levde, mådde bra och var i säkerhet. Hon var inte skyldig till någons död överhuvudtaget. Hennes skuld fanns inte. Han vill förklara hur han varit framgångsrik i sin kamp att hitta sanningen i den förvrängda verklighet, som de som ville dem båda illa hade format runt dem. Att han till slut hade kunnat se genom de lögner och skådespel som fått honom att anklaga henne. Han ville viska i hennes öra att hon hade allt att leva för, massor att bygga vidare på, och inget att fly ifrån. Inte längre!

När Simon såg hur hon sänkte hakan mot bröstet och, liksom en löpare i startblocket, verkade göra sig redo, så slapp det ur honom ett hjärtskärande vrål och han rusade rakt in i stängslet som svajande rasslade till när det tog emot hans fulla tyngd, men utan att visa något annat tecken på att kunna forceras. Fortfarande vrålande försökte han klättra över, men utan fungerande högerarm blev han hängande i sin vänsterhands grep med ansiktet tryckt mot det kalla metallnätet.

Raven såg upp. Hon verkade för en sekund klarna till och vred huvudet rakt mot honom. Blicken i hennes blå ögon fann fokus och hans vrål tystnade när hon tycktes se honom. Med huvudet fortfarande vridet i hans riktning backade hon ett steg bort från takets kant, förlängde sin ansats. Men det var också ett steg som förde henne närmare honom. Hon var så nära, endast ett fåtal meter skilde dem nu åt. Men ändå så långt borta när hennes blick åter blev glansig och hon igen såg rakt igenom honom. Det var som om han inte stod där på knappt fem meters avstånd. Det var som om stängslet mellan dem var en mur ogenomtränglig för ljud och blickar. Men han visste att den riktiga muren var byggd av svikit förtroende, förstärkt med sorg och skuld. Den muren skulle kunna rivas om han bara kunde nå fram till den. Det svikna förtroendet skulle finnas kvar, men det som höll ihop sveket skulle vara borta. Simon visste att han skulle kunna nå fram till henne genom muren om han bara kunde vidröra henne. Med en smekning skulle hennes blick kunna fasta på honom igen. Med en omfamning skulle hon kunna höra hans ord. Med en kyss skulle pilen kunna lösgöras ur hennes bröst. Men om hon skulle försöka flyga nu, då skulle hon vara förlorad för alltid.

När hon åter vred huvudet framåt mot sin startbana, svepte hennes tomma blick över honom och lämnade, som efter en piska, svidande sår i hela hans medvetande. Simon sträckte fingrarna genom nätet, tryckte så hårt att metallen skar upp huden mellan hans fingrar, och hans livskraft rann röd längs hans hand. Stängslet släppte ifrån sig ett knarrande ljud av belastningen. Han tryckte ännu hårdare, som om han skulle kunna pressa sig genom stängslet för att nå fram till henne.

När Raven åter böjde ner huvudet och med spänd kropp fokuserade framåt, när korpen gjorde sig redo att flyga, så ville han skrika, dra hennes uppmärksamhet till sig, men allt han fick ur sig var en viskning:

   —  Snälla, snälla, förlåt mig!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar