söndag 8 juli 2018

The bottom is nådd ... eller ngt

Länge sedan jag uppdaterade bloggen ... inte för att jag inte skrivit något, men det som jag (sparsamt och med långa mellanrum) skriver på nu kanske, förhoppningsvis, blir något längre som jag vill publicera i sin helhet längre fram. Om det skulle bli så, så kommer det säkert komma en massa inlägg om det när det närmare sig :-P

Fast så dök det upp ett mejl om en novelltävling i inboxen och jag tyckte det kunde ju vara kul att fokusera på den ett tag ... få ihop något att skicka in ... fast det var nära till sista inlämningsdatum och berättelsen skulle vara på upp till 4500 ord så jag kände att det kommer jag inte hinna och släppte det. Fast ... på sista inlämningsdag kom det ett nytt mejl där det stod att de förlängt tävlingen med tio dagar ... och jag insåg dessutom att jag läst fel, det var 4500 tecken ... inklusive mellanslag, inte 4500 ord, som var maxlängden .... det är är skillnad det. Så jag kastade ihop en liten berättelse på två sidor .... vilken visade sig vara på över 6000 tecken ... *suck* ... orden flödar ... och vem tusan kan berätta en berättelse på bara 4500 tecken? Ja, ja, processen med att skära ner den, till något inlämningsbart tog lika lång tid som att skriva den, och det det blev lite torftigare än jag brukar skriva, några karaktärer försvann, och de som var kvar blev lite blekare i sina gestaltningar, men historien är den samma, och nedan följer den i sin inlämnade version ( 4499 tecken lång ;-) ).
På botten av sjön

    Ett stick fick Liv att häftigt sätta sig upp. Förvirrat såg hon sig om medan hon sömndrucket gned svedan på sin solheta smala midja. De enda hon såg i närheten var en pojke och hans mamma som snarkande låg med benen i sjöstrandens sand. Mammans solrodnande fylliga hull vällde ut från bikinin som var uppenbart för liten för henne. Sonen hade grävt en kanal nerifrån sjön hela vägen upp mellan mammans utflutna lår. Arbetet med att gräva ut sidorna av kanalen och underminera den mark mamman vilade på, var i full gång. Liv drog lite på läpparna vid tanken på hur mamman skulle reagera när hon rasade ner i kanalens sjövatten.

    Liv undrade vad det var som orsakat sticket hon vaknat av. Hon lät blicken följa den tatuerade orm som slingrade sig längs armen ner till de fingrar som försiktigt smekte svedan på sidan av magen och såg att en röd fläck omgav en förhöjning i huden. När hon förde fingrarna över rodnaden kändes bulan tydligt. Huden rörde sig över den, som om det satt något där under. Liv förde ett finger mot bulan. Petade på den med sin långa pekfingernagel. Plötsligt ryckte hon undan handen. Det under hennes hud hade flyttat sig! Jo! Liv var säker. Det hade flyttat sig! Minst några millimeter. Bulan var helt klart på väg ut från rodnaden, längs den tatuerad slingrande blomsterranka som utgick från navelsmycket med dess blanka svart sten. Hennes favoritsten, som hon själv plockat på just denna strand.

    Med växande obehagskänsla märkte Liv att hon höll andan och tvingade sig att dra ett djupt andetag som sved i hennes torra strupe. Vatten! Tanken var nästan som påtvingad. Hon måste ha vatten! När hon började vrida sig för att ta vattenflaskan i väskan kände hon en kittlande känsla från magen och stannade upp i rörelsen. Genast upphörde det hon känt. Liv fokuserade sin stålblå blick på bulan och började sakta vrida sig igen. Darrade bulan till? Hon var osäker på vad hon såg och kände. Men när hon sträckte armen mot väskan flyttade bulan sig långsamt inåt mot naveln, men stannade upp så snart Liv gjorde det. Trots solens stekande strålar blev hon helt kall.

    Helt stilla studerade hon utbuktningen som nu tycktes henne något större. Hade den växt när den flyttat sig mot naveln? Mot Stenen! Kallsvetten rann nerför hennes ansikte när hon med panik såg rörelsen igen trots att hon satt stilla. Först så sakta att hon inte sett den om hennes tatuering inte markerat läget, men ökande. Det kändes som om något rullade under hennes hud. Ett Något som växte i takt med att det kom närmare navelsmycket.

    Tanken briserade. Något får INTE nå stenen! Instinktivt tryckte hon, så hårt hon kunde, handen mellan Något och naveln, medan hon började lossa navelsmycket. Som triggat av hennes incitament, eller kanske rörelsen, accelererade Något. Liv kämpade med smyckeslåset när bulan, nu stor som en spelkula, började pressa mot barriären som hennes hand utgjorde. Liv tryckte ännu hårdare. Med en brännande smärta tycktes kulan sjunka in i magen. Liv skrek av pinan när Något borrade sig genom hennes magmuskel för att komma under handen, och hon slet i panik loss det låsta smycket så att blodet stänkte. Genast ändrade Något riktning under huden, upp mot den arm vars hand höll smycket.

    Vatten! Tanken hade aldrig lämnat Liv. Med Något skavande under huden, rullande över revbenen, såg Liv mot sjön. Vatten! Om hon kunde kasta i stenen skulle hon bli fri. Det bara visste hon. Hon slängde sig upp på fötter och kände hur Något, golfbollsstor, smärtsamt töjde huden i hennes armhåla. Tre snabba steg förde henne ner till vattenbrynet. Hon höjde armen och Något passerade hennes handled, fick huden att spricka. Just som hon öppnade handen för att släppa smycket exploderade hennes hand i en kaskad av blod och Något följde i stenens båge genom luften ut mot sjön. Men den smärtan, och den synen, besparades Liv. Hon, hennes medvetande, nu ett med Något, följde stenen genom luften medan hennes förbrukade kropp föll samman i vattenbrynet. Hon nådde stenen när den bröt vattenytan. Var ett med den när den nådde sjöns botten. Hon var inte längre Liv, hon var stenen, en del av sjöns botten.

    Det som varit Liv kom direkt till insikt om sin hunger. Att den måste stillas. En saftig måltid, som tillfälligt skulle stilla hennes begär, blev plötsligt förbunden med sjöns botten via dess vatten. Hon sände sin hunger mot den, upp längs den pojkgrävda kanal som ledde från sjön upp mot en kvinnoröst:

    — Anton! Vad tusan? Har du grävt ut under mig? Ha, ha, din buse, nu blev mamma helt sjöblöt!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar