onsdag 10 oktober 2018

En dag på stranden

Emo?
Naaaa….

Goth?
Tja, snarare det då.

En dragning till det mörka?
Definitivt!

Henrietta kunde inte riktigt kategorisera sig själv. Egentligen sket hon i vilket. Hon kände inget behov av att tillhöra en viss grupp. Hon var den hon var och brukade vanligtvis känna sig säker i det. Mystiken i skuggorna lockade henne. Spänningen i att inte veta vad som fanns där ljuset inte nådde och att själv bli en del av det okända, glida in, svepa sitt långa svarta hår runt sig och smälta in, fick det att kittla i henne. Det minsta ljus som i mörkret möte hennes bleka hy fick den att framträda, nästan fluorescerande accentuera och framhäva de många tatueringarna och piercingarna. Då kände hon sig som en gudinna. Det var vem hon var! Någon som lät sig omfamnas av mörkret och som använde det för att stå ut.

Att hon nu ändå funderade på sin identitet berodde på att hon inte kände igen sig själv. Vad tusan gjorde hon här? Varför låg hon här på stranden och exponerade sig för dagstjärnas heta strålar? Hon hade aldrig gillat att åka till stranden, definitivt inte före solnedgången i varje fall. Men den senaste tiden hade något ändrats. Hon var annorlunda. Ända sedan den där natten, natten då den där festen avslutats med att hon hamnat här på denna strand med honom, hade hon känt en dragning hit. Det hade känts som om han den natten hade sett henne så som hon kände sig själv. I månens bleka sken hade de funnit varandra. Två som trots att de inte stod utanför ljuset hellre lät sig uppslukas av skuggorna. De hade inte pratat mycket men mörkrets kittlingar hade drivit dem i varandras famn. Deras läppar hade möts och de hade under fumlande smekningar under kläderna rullat runt i sanden. Det hade inte blivit mer än så. Den stigande upphetsningen hade plötsligt försvunnit när de rullat ner bland stenarna nära vattenbrynet och hon känt något vasst i ryggen. Hon hade våldsamt puttat honom ifrån sig och fiskat fram den vassa stenskärva som skar in i ryggen. Närmast förnärmat hade han efter en stund, när hon ägnat skärvan mer uppmärksamhet än honom, lämnat henne ensam på stranden. Hon ångrade inte att det blivit så, stenen var så värd det. Den hade i månens sken varit så otroligt vacker mot hennes nästan vita hand. Stenen hade varit som en motvikt av mörker mot den bleka huden. Mattsvart, hade den slukat det ljus som fullmånen reflekterade. Stenen var numera hennes vackraste kroppsutsmyckning där den i sin silverinfattning satt fastlåst i hennes navel. Fast då, i ensamheten på stranden, hade hon snart börjat känna en hunger. Hon undrade om han hade kunnat hjälpa henne stilla den om hon hållit honom kvar. Hon undrade om det var den hungern som drev henne tillbaka hit. Längtan tillbaka till stranden hade efterhand blivit så stark att hon spenderade mycket tid här, också under dygnets ljusa timmar. Hon visste inte riktigt längre om det var hungern hon fortfarande kände som drev henne eller om det var den törst efter havet som vid varje besök hade växt sig starkare. Oavsett vilket kändes det märkligt att ligga här på stranden på ett badlakan och låta solen bada henne i värme och ljus. Det var inte obehagligt. Bara märkligt. Hon kände sig inte som sig själv.

Plötsligt väcktes Henrietta ur sina funderingar av ett svidande stick som fick henne att häftigt sätta sig upp. Lätt förvirrat tog hon sig åt sidan och kände sin solheta slanka midjas hudveck under sina smala, på gränsen till magra, fingrar. Förvirrat såg hon sig om medan hon gned svedan på sidan av magen. Hon var i det närmaste ensam på stranden. De enda hon såg var en barnfamilj längre bort. Det var den typ av familj hon inte kunde låta bli att känna förakt för. Kanske föraktet var en kompensation för osäkerheten i hennes egen självbild. Solbadandet stämde inte alls med vem hon var, men familjen var en sådan tydlig stereotyp av en tråkig alldagliga familj som aldrig skulle kunna förstå mörkrets kittlande spänning att hon genom sitt förakt för dem nästan lyckades känna sig som den mörkrets drottning hon egentligen tyckte sig vara.

~~~

Familjen hade förberett en heldag på stranden. Utbredda filtar under badlakanen på vilka den snarkande mamma låg på rygg med sin överkropp. Hennes solrodnande fyllighet vällde ut under den lilla cerisa bikinin, som såg ut att vara flera storlekar för liten för henne. Skinkorna på hennes stringklädda underdel, liksom låren, vilade i sanden ner mot vattnet. Sonen i familjen hade roat sig med att gräva en kanal nerifrån vattnet. Kanalen gick nu hela vägen upp mellan mammans utflutna lår och var så djup att vattnet strömmade hela vägen upp. Arbetet med att gräva ut sidorna av kanalen och därmed underminera den mark mammans underkropp vilade på var i full gång. Henrietta drog lite på läpparna vid tanken på hur mamman skulle reagera när hon oundvikligen snart skulle rasade ner i kanalens vattnet. I leendet kände hon hur hennes piercade underläpp sved precis där ringen trängde genom huden och insåg att hon, liksom familjens mamma, nog legat för länge i solen. Familjens pappa och tonårsdotter var försiktigare med solen där de i parasollens skugga satt och petade på sina telefoner.

~~~

Med handen fortfarande mot sin midja funderade Henrietta på vad som kunde ha orsakat sticket hon känt. Hon lät sin blick följa ormen som, på hennes tatuerade arm, slingrade sig ur dödskallens ögonhålor nedåt mot den hand vars fingrar försiktigt smekte svedan på sidan av hennes mage. Hon studerade den röda fläck som omgav förhöjningen i huden. När hon förde fingrarna över rodnaden så kände hon tydligt bulan, och hur huden rörde sig över den, som om det satt en liten pärla under huden. Dödskalleringen gled ner en aning på hennes tunna svettiga finger när hon med sin långa svartlackerade nagel försiktigt petade på bulan.

Plötsligt ryckte Henrietta undan sin hand så häftigt hon av ringen fick en svidande reva från kanten av rodnaden, längs den tatuerade taggtråd som slingrade sig hela vägen bort till navelsmycket. Navelsmycket pryddes av den, numera slipade och polerade, svarta sten som skurit in i hennes rygg just på denna strand den där festnatten. Det under hennes hud hade flyttat sig! Jo! Henrietta var säker, det hade flyttat sig, minst några millimeter. Bulan var helt klart på väg ut från rodnaden. Med växande obehagskänsla märkte hon att hon höll andan och tvingade sig att dra ett djupt andetag som sved i hennes torra strupe.

Vatten! Tanken var nästan som påtvingad. Hon behövde vatten! När hon började vrida sig för att ta vattenflaskan i väskan kände hon en kittlande känsla från magen och stannade upp i rörelse. Genast upphörde det hon känt. Henrietta fokuserade sin stålblå blick på bulan och började sakta vrida sig mot väskan igen. Darrade bulan till? Hon var osäker på vad hon såg och kände. Hon fortsatte vridningen, nu lite snabbare. Bulan flyttade sig då långsamt inåt mot naveln, men stannade upp så snart Henrietta gjorde det. Trots solens stekande strålar blev hon helt kall över hela kroppen.

Helt stilla studerade hon utbuktningen som tycktes henne något större. Hade den växt när den flyttat sig mot naveln? Mot Stenen! Kallsvetten började rinna nerför hennes ansikte när hon med panik insåg att förhöjningen sakta sakta flyttade sig under huden trots att hon satt helt stilla. Först var rörelsen så långsam att hon inte sett den om det inte vore för att en tatuerad taggtrådstagg markerat läget. Farten ökade en aning och det kändes som om något sakta rullade under hennes hud. Ett Något som växte i samma takt som det kom närmare navelsmyckets sten. Som en bomb briserade tanken och lyste upp hennes medvetande: NÅGOT FÅR INTE NÅ STENEN! Instinktivt tryckte hon sin ena hand så hårt hon kunde ned i huden mellan Något och naveln, medan hon med andra handens fumliga fingrar började lossa navelsmycket.

Som triggat av hennes incitament, eller kanske rörelsen, accelererade Något. Henrietta kämpade med att gänga upp smyckeslåset när bulan, nu stor som en spelkula, nådde hennes hand och stannade upp. Stannade upp, som om den tog sats och började sedan pressa mot barriären som hennes hand utgjorde. Henrietta tryckte ännu hårdare och en brännande smärta spreds sig i magen när bulan sjönk inåt, in i hennes buk. Henrietta skrek av pinan när Något borrade sig ner i hennes magmuskel, snett nedåt, för att komma under handens tryck. Hon slet i panik av sig det låsta navelsmycket så att blodet stänkte och lämnade hennes mage rödprickig runt den röda rännil som rann ner över hennes bikiniunderdel. Genast ändrade Något riktning. Smärtan i magen avtog, och Henriettas skrik övergick i en flämtande andhämtning när Något återvände upp från magmuskeln och bulan åter blev synlig under huden. Golfbollsstor töjde Något huden längs sin väg uppåt över Henriettas bröstkorg, upp mot den arm vars hand nu höll smycket med stenen. Det kändes som om huden skulle spricka och revbenen knäckas när den växande Något rullade över dem under huden. Henriettas smärtfyllda andhämtningen blev ännu häftigare när hon med en kraftansträngning for upp på fötter samtidigt som Något nådde hennes armhåla. Den onaturliga utbuktningen fick det att se ut som om Henrietta hade fått en axel också på undersidan mellan överarmen och bröstet.

Tanken på vatten hade aldrig lämnat Henrietta. Hon insåg att hennes törst aldrig kunnat släckas av väskans vattenflaska. Det var törsten efter havet hon känt. Fast törsten var inte hennes. Den var Stenens. Det var Stenens törst efter havet som drivit henne till stranden varje dag sedan hon börjat bära navelsmycket. Stenens törst och Någots hunger? Eller hennes hunger? Hon visste inte. Men glasklart insåg hon att hennes enda chans att bli fri var att ge Stenen vad den ville ha. Hon skulle ge den havet. Hon tog två snabba steg närmare vattnet och höjde den arm längs vilken Något spräckte den tatuerade ormens skinn, hennes hud. Hon höjde armen och förde den bak så långt hon kunde. Just som hon slungade armen framåt och öppnade handen för att kasta stenen ut i havets djup, exploderade hennes hand i en kaskad av blod, hud och benflisor. Något hade trängt sig ut och följde i luften stenens båge ut mot havet.

Synen besparades Henrietta. Hon kände ingen smärta. Medan hennes förbrukade kropp föll samman på stranden följde hon, hennes medvetande, också stenen genom luften. Hon var nu ett med Något. Hon nådde stenen när den bröt vattenytan. Förenades med den, var ett med den, när den nådde botten. Hon var inte längre Henrietta, hon var Något, hon var Stenen, hon var hemma. Mörkret som omslöt henne var hennes. Hon var i sanning drottning här i det kalla mörka djupet. Här kändes allt rätt igen. Törsten var släckt. Hungern brände fortfarande i henne. Men också den kändes rätt.

~~~

Pappan i familjen såg upp från sin telefon när han hörde ett hjärtskärande skrik, som från en kvinna i outhärdlig smärta. Han blickade ut från parasollen skugga, ut mot de bländande reflektionerna i havet och såg hur något litet svart bröt vattenytan. Plumset och de efterföljande ringarna på vattnet var oproportionerligt stora i jämförelse med det lilla som kluvit vattenytan, och en aning fördröjda, som om de bildats av något som följde efter. Med blicken följde han ringarna på vattnet in mot stranden och lade märke till en kvinna som låg i märklig ställning precis ovanför vattenbrynet. Han började resa sig från från solstolen, men avbröts i rörelsen av en annan kvinnas rop. Det var hans fru som hojtade. Först förskräckt. Sedan med skratt i rösten. Ett skratt som övergick i rädsla.

~~~

På botten vred det Något som varit Henrietta, det Något som stillat stenens törst, det Något som fortfarande hungrade, på ett minne från stranden. Ett färskt gammalt minne från när hon för ett ögonblicks evighets sedan varit Henrietta. Ett minne av hennes eget leende. Ett ovetande minne av den stundande måltid som hon hungrade efter. En måltid som nu var förbunden med botten, förbundet med henne genom vattnets mörker. Hon sände ut sin hunger. Den jagade fram och upp genom en pojkgrävd kanal, upp mot en kvinnas röst:

- Anton! Vad tusan?
Har du grävt ut under mig?
Ha, ha, din buse, nu blev ju mamma helt våt!
Men vattnet?
Det är svart…


Mitt bidrag till FANTASTIKNOVELLTÄVLINGEN 2018