lördag 14 september 2013

Barnen som individer
- allmänt babbel och lösa tankar om skolans utveckling och om att växa upp nu jämför med för 35 år sedan!

Vi var på föräldramöte härom kvällen och jag insåg att jag börjar bli gammal. Herregud vad läroplan och inställning till eleven som individ har ändrats sedan jag gick i grundskolan. Dessutom är detta något som vår grabbs skola fångat upp väldigt bra och verkligen arbetar med. Individen i fokus. Varje elev skall få chansen att utvecklas i den takt som är rätt för den eleven, både den som ligger långt före resten av klassen och den som inte riktigt hänger med får stöd och möjligheter. Dessutom är en väsentlig integrerad del av undervisningen i alla ämnen är att kunna finna sina egna tankar, att kunna diskutera och argumentera runt dessa.

Denna inställning, framförallt individfokusen, kräver givetvis resurser, och till min glädje så verkar grabbens skola med konststycket att tillhandahålla dessa. I årskurs två på grabbens skola är det 33 elever. Dessa är uppdelade i två grupper med en ansvarig lärare för varje grupp, samt två heltidsresurser till hela årskursen. Utöver detta har de fyra extra resurser som arbetar över hela lågstadiet (F-3) för att kunna hjälpa ge enskilda elever stöd att utvecklas vidare och och individanpassa. Grupperna arbetar som en klass, grupperna mixas och blandas i olika ämnen.

För att få ytterligare blandning och för att lära barnen att respektera varandra så företas många aktiviteter i korsgrupper över alla årskurser på skolan, vilket också verkar fungera väldigt bra. När jag lämnar honom på morgonen  är det inte ovanligt att han nonchalant hälsar på någon lång tonåring med fjunig mustasch som faktiskt svara tillbaka och växlar ett par ord med honom.

Fan, när jag började tvåan hade vi en ensam lärare på tjugoåtta barn, och undervisningen handlade mest om att lära sig att att addera tal och få styr på bokstäverna i alfabetet, tempot lades efter ofta efter de långsammaste i klassen, och drog de ner det allt för långt så fick de extra undervisning utanför klassen eller hamnade till och med i någon särklass. 

Att argumentera och att träna sig på att ta plats fanns inte på kartan tidigare än sista året i högstadiet. Individen var osynlig i gruppen och det var viktigt att anpassa sig till gruppen. De äldre barnen var man rädd för och höll sig i sin egen lilla grupp. 

Det är sådan skillnad nu, och det märks också. Grabben är redan stor. När jag skulle fylla åtta var jag en liten skit. Han är en tuff grabb!

Fast sedan kom tanken att jag har ju lyckats med det jag vill ändå. Jag har lyckats ta till mig den kunskap jag har behövt och skapat mig ett liv som jag, för det mesta, trivs med. Är det inte lite hysteri över individanpassningen och åldersintegrationen?

NEJ det är det inte! Detta är fanimig ett STORT steg framåt. Ett stort steg i den riktning jag gärna ser att resten av samhället också tar. Barnen lär sig att respektera varandra och visa medmänsklighet samtidigt som de tidigt lär sig ta till vara på sina egna möjligheter och får det stöd som krävs för att kunna utvecklas som individer.

Jag är inte avundsjuk på min son, jag är glad för hans skull. Jag försöker även utanför skolan få honom att utvecklas som en individ och ge honom möjlighet att hitta sin egen väg och i fritiden ta till vara på det som är och definierar honom.

... och vi hade i varje fall bra skolmat när jag gick i småskolan, med egen kokerska och allt hemlagat ... ehhh förresten de har de på Grabbens skola också ... fast med en mycket proffsigare kock och fokus på närodlat och miljö ... och varje dag en gigantisk salladsbuffé ... och ... och ...

... ähhh, ok då, jag är lite avundsjuk på honom! ;-) 


Vincent, 2013-09-03, nästan 8 år gammal :-)