måndag 27 december 2010

Ett novemberkallt Barcelona - Dag Två

Nedan följer andra dagens reseskildring från vår Barcelona-tripp den nittonde till tjugoandra november. Första delen kan ni hitta här: Ett novemberkallt Barcelona - Dag Ett.
______________________________________________

Efter en härlig ankomstdag vaknade vi på Lördagen till en gråmulen himmel och lite småregn. Kvällen innan hade vi planerat en tur upp på Montjuïc, en liten topp i Barcelona på vilken det ligger bland annat en fin park, några museer och konsthallar. Nere från hamnen går det en linbana, Transbordador Aeri del Port, upp på berget. Vi bestämde att avvakta vädret lite och, istället för att ta linbanan, promenera genom stan bort till baksidan av berget, från vilken en bergbana, som är del av tunnelbanesystemet (Metron) också kan ta en upp till Parc de Montjuïc.

På vägen mellanlandade vi i en stor Desigual-butik där jag bland alla underbart färgsprakande damkappor och andra kläder som står ut, hittade en svart skjorta jag tyckte om :-) .

Efter några fler butiker, en fika, och några fler butiker, så kom vi ut på lite mindre befolkade gator som var tacknämligt fria från klädbutiker och närmade oss Metro-stationen, Paral·lel, som vi siktat in oss på. Regnet hade helt avtaget och solen tittade emellanåt fram genom det uppsprickande molntäcket.

Väl uppe på berget promenerade vi i en slumpmässigt vald riktning och passerade Fundació Joan Miró - Ett Miró museum / konsthall som verkar trevligt, men då vi var hungriga efter allt promenerande gick vi inte in, utan svängde strax efter museet ned i parken. Den var otroligt vacker, men då vädret inte visade sig inte från sin bästa sida och hungern blev allt mer påtaglig stannade vi till på närmsta matetablissemang. Stilen var sydspansk eller till och med kanske mexikansk i mina otränade ögon. Det låg inne i den delen av parken vi befann oss i och såg ganska stängt ut. Men vi välkomnades, som enda gäster, in i bistrodelen då de i den stora festsalen verkade förbereda en större middag. Inspirerade av föregående kvälls dinerande med Cris, beställde vi in några enklare Tappas och varsitt glas cava. Som överallt annars smakade det ypperligt även om servitören, kocken och föreståndarinnan hade hela sin fokus på festförberedelserna. Det verkar, i Barcelona, vara en självklarhet att man snabbt och enkelt slänger ihop en fem-sex smårätter, varav tre-fyra varma, så där i förbigående och ändå får det att bara vara så gott :-) .
Tina framför Lunchställets Port (lägg märke till apelsinerna i trädet tv ... i November!)
Mätta och belåtna gav vi oss ut i snålblåsten igen, men kände att vi var för dåligt pålästa om Montjuïc, och att det var för stort att bara vandra runt på måfå. Vi beslutade oss således för att göra det vi från början gav oss ut för. Få utsikten över Barcelona från linbanan. Vi promenerade tillbaks förbi stationen och efter en förfrågan hittade vi så småningom ned till den plats där linbanan kom upp på berget. Väl där ställde vi oss och njöt utsikten över stan, och kom lite småsnålt fram till att den inte skulle bli bättre från linbanan som såg skraltig ut och sköttes av snorkig personal. Vi bestämde oss för att på egna ben ta oss ned från berget via de slingrande stigarna istället.
Nästa gång jag kommer till Barcelona skall jag definitivt lägga minst en heldag på Montjuïc, och verkligen se det som berget har att erbjuda. Man kan till exempel ta en sittlift ända upp till toppen där det lär finnas någon form av nöjesfält. Det finns massor av museer och vi såg bara en bråkdel av parken och utsidan av den olympiska simanläggningen. Men vi kände oss för tillfället nöjda och påbörjade vår nedstigning.

Det var inte så långt innan vi via stigarna och någon lekplats nådde ned till gatunivå. Kontrasten till de lyxiga hotellen, de fina men turistiska museerna och de vräkiga villorna, bokstavligen skrek till oss i form av trånga gator där putsen börjat falla av i tjocka sjok. Längs gatorna stod slitna och lättklädda damer och frös i snålblåsten medan deras manliga "vänner" glodde surmulet på oss. Jag misstänker jag fått en annan typ av uppmärksamhet om jag gått där ensam istället. Dock undrar jag, om jag nu skulle velat det, verkligen vågat. Vi passerade in i trånga gränder där de människor som rörde sig uteslutande var av arabiskt utseende. Att det var de arabiska kvarteren bekräftades av att butiksskyltarna var på arabiska. Små kaféer trängdes med halal-köttbutiker och kamera-/tv-/elektronikbutiker. Vi kände oss uttittade av alla vi passerade, och inte så lite lättade när vi så småningom kom ut på de fortfarande ganska ruffiga, men något större, gatorna och fick syn på en spansk mamma med några barn samt en turist släpandes på en resväska. Återigen hade Barcelona bjudit på en ny upplevelse :-) .

Medan vi rörde oss tillbaks mot lägenheten gjorde vi självklart några lovar inne i stan och upp via Plaza de Cataluña, ovanför vilket de riktigt fina butikerna ligger. Återigen överraskade jag både mig själv och min käresta med att handla ett par skor trots att det inte var så många år sedan jag sist köpte ett par :-) .

Men mestadels kollade jag in ljudanläggningarna i alla de små klädbutiker som uteslutande hade kvinnokläder vi passerade in och ut ur. Vinnaren av tävlingen "Bäst ljud av Barcelonas mindre kvinnoklädesaffärer" gick oväntat till en liten outletbutik vid namn Espacio de Creadores på Carrer Comptal. De hade en osannolik blandning av olika högtalare, varav Bose, Dali och B&W utmärkte sig. Trots blandningen av visserligen bra, men olika begagnade högtalare, hade de lyckats placera varje element helt rätt och ljudbilden var perfekt oavsett var i butiken man befann sig. Trevligt med någon som bryr sig (eller har haft tur?) och kan göra även en ointresserad mans upplevelse av butiken något angenämare! :-)

Vi hade tidigare talat om att försöka klämma in ett besök på Picassomuseet under dagen, men trodde det skulle vara för sent då klockan redan passerat fem när vi kommit tillbaks till lägenheten. Men icke, lite googlande visade att medelhavsvanorna med sena kvällar även gäller i november. Museet hade öppet till åtta den kvällen, så vi hann med en kortare paus innan vi bytte om och gav oss ut igen med både kulturell och kulinarisk spisning i sikte. Eftersom vi inte var där förrän halv sju trodde vi att det bara skulle vara att kliva in, men icke. Vi fick stå i kö i tjugo minuter för att komma in. Den fasta utställningen går igenom Picassos liv i kronologisk ordning och har många intressanta verk. Den utställning som också fanns då vi var där var av Degas och speglade hur han arbetat parallellt och tillsammans med Picasso. Hur de ofta gjorde verk av samma motiv. Riktigt bra den också.

Efter museet gav vi oss vidare ned längs Carrer de Montcada med Cal Pep i sikte. Cal Pep är en känd tappasrestaurang som är omnämd i de flesta guidböcker och som också Cris talat varmt om. Dessvärre visade restaurangen sig vara stängd. Den är tydligen så populär att de bara har öppet ett par timmar runt lunch på vardagarna och lördag, samt ett par timmar varje vardagskväll. Det var dock inget större problem eftersom Born kryllar av bra ställen att äta på. Vi hamnade denna kväll på La Llavor dels Orígens som har en hård ekologisk profil. Varje rätt är dessutom från en specifik region och har i menyn en trevlig beskrivning. Det samma gäller vinerna. Allt har en ursprungsbeskrivning. De rätter vi åt var utsökta och personalen trevlig. Vi rekommenderar ett besök, och även ett besök på deras hemsida som även har recept på rätterna i menyn och filmer på hur maten tillagas.

Kartbilden är inte helt sann. Vi gick mer på känsla dag två, så den visar bara en uppskattning av hur vår väg såg ut!






______________________________________
Den sista Barcelonadagen skildras snart i en Ordflod nära dig

Nu är inlägget äntligen publicerat: 
Ett novemberkallt Barcelona - Resan Avslutas 

måndag 13 december 2010

Ett novemberkallt Barcelona - Dag Ett

För lääänge sedan utlovade jag en reseskildring över vår Barcelonaresa som gick av stapeln den nittonde till tjugoandra november ... nu först kommer den ... bättre sent än aldrig?!?
________________________________________________
Efter att ha plitat en stund på detta inlägg märkte jag hur mycket jag längtar dit igen ... och hur lång denna reseskildring kommer att bli om jag skall få med allt det underbara vi upplevde. I detta inlägg får ni därför nöja er med dag ett, av tre dagars Barcelona-kärlek.
________________________________________________
Mina "goa" svärföräldrar skulle vara barvakter (fast det verkade som om det varit tjuvar i baren likväl ... kunde inte låta bli att ta tillvara denna freudianska(?) felstavning ... barnvakter skall det givetvis vara) för Vincent och Kusin-vitamin när vi var borta. Tidigt(!) på fredagsmorgonen väckte vi således svärfar och han skjutsade oss till Svågertorp för vidare transport med tåg till Kastrup (CPH) där vi skulle med en SpainAir flygning bokad via SAS. Väl där trillade vi genast över en självincheckingsmojt och hade snabbt taggat väskorna och fått boardingkort. Efter det ställde vi oss efter en stunds letande efter bagagedroppen i incheckningskön och svor över att man var tvungen att köa för att lämna in bagaget ... i synnerhet då de flesta i kön, som faktiskt inte var så farligt lång, inte verkade ha checkat in i automaten och det därför tog lång tid. Norwegian, som vi båda flygigt mycket med den sista tiden har samma system, men de tvingar oss budgetresenärer att själva checka in först så då går köandet betydligt fortare. Väl framme var jag precis på väg att kommentera systemet, men den trevliga kvinnan bakom disken förekom mig genom att kommenterar att vi ju redan var incheckade och att vi faktiskt bara kunnan droppa av vårt bagage vid en annan disk. Först då fick vi syn på den gigantiskt stora skylt som skrek ut "SAS Bagage Drop", och helt plötsligt kände man sig precis så där dum som man förtjänar. Det enda som underlättade situationen något var att jag i varje fall inte hunnit gnälla över att vi varit tvungna att köa tillsammans med de som inte själva checkat in!

Säkerhetskontrollen kom vi igenom ovanligt smidigt och efter någon timmes reselektyrshopping, gloende på stängda eller öppnande butiker, en kaffe med obligatorisk SMS i syfte att väcka avundsjuka och allt annat som hör flygplatsväntandet till, satt vi snart på det lyftande planet. Årets första snö hade fallit på vingarna som behövde spolas vilket fördröjde starten något, men på det hela taget så var ditfärden förnämligt bekymmersfri och vi landade i på BCN, endast ca 20 minuter försenade, strax innan halv elva på förmiddagen.

Förväntansfull över resan till en stad jag aldrig tidigare varit i, hade jag skrivit ut en hel hög färgkartor från Google Maps, bland annat tre över hur en bilresa från BCN till vår lägenhet med fördel kunde företagas. Denna visade sig komma väl till pass när taxichauffören som inte talade någon engelska bara ryckte på axlarna och såg frågande ut när vi visade adressen, . När han fick utskriften sken han upp och började babbla på katalanska. Jag svarade, trots att jag inte förstod ett smack, i positiva ordlag på engelska. Ungefär samma procedur upprepades när vi närmade oss och han kollade in en mer inzoomad utskrift av målet han också fått. Det visade sig att lägenheten låg mitt inne bland de gamla gränder där man inte kunde ta sig fram med bil på ett enkelt sätt. Denna gång verkade vi dock, trots de olika språken, förstå varandra bättre och vi blev efter överenskommelse avsläppta vid Grand Hotel Central på Via Laietana, det närmsta han enkelt kunde komma på en större gata.

Här åkte den ytterligare mer förstorade utskrift jag gjort fram och vi såg att vi skulle promenera något kvarter. Det visade sig dock att skalan var så hög att vi missbedömde och flera gånger sprang fram och tillbaka förbi den lite skumma gränd vid namn, Carrer de Massanet, där ingången till lägenheten vi skulle hyra ligger.

Gränden var så trång att man med åt sidorna utsträckta armar bara behövde ta ett par steg åt sidan för att kunna vidröra husväggarna på varje sida. Porten vi till slut kom fram till att det borde vara såg mest ut som en riktigt gammal (tidigt 1800 tal?) gårdsport, och de människor som rörde sig i grändens bortre ände så inte så välbärgade och ganska så ruffiga ut. Min vän Cris hade dock rekommenderat området som perfekt läge och inte så "dodgy" (hennes uttryck) som vissa andra, till exempel det hon själv bor i, så särskilt oroliga var vi väl egentligen inte. Men trots det gick tankarna mot att vi stod som typiska turister med varsin resväska och bara skrek efter att bli rånade. Dessa avbröts dock plötsligt av en glad kvinnoröst som på bra engelska ropade från en balkong. Det visade sig vara Saskia, den tjej jag mailat med om lägenheten och hon bad oss stanna medan hon kom ned och öppnade för oss. Det kändes som en mindre evighet innan vi hörde låset klicka till och den stora porten svängde upp. Anledningen till att det tagit så lång tid var alla lås. Vi fick noggranna förmaningar om att porten alltid skulle hållas låst, liksom ytterdörren på deras privata gård som porten ledde in till ... vidare rekommenderade hon att vi skulle låsa lägenhetsdörren. När vi sedan ställt från oss bagaget, som vi skulle lämna tills lägenheten var färdigstädad, fick vi uppmaningen att lämna pass och andra värdesaker för att det var så mycket ficktjuvar. Men vi hade tidigare blivit varnade av Cris, så vi blev trots allt inte särskilt uppskrämda. Tjejen var trevlig och förslog lite olika bra lunchställen, och vi gav oss ut på vår första upptäcktsfärd i en ny spännande stad!

Det visade sig att första dagen var mina Google Maps utskrifter ovärderliga för att lokalisera sig i Born's trånga gränder. Det är en oerhört genuin och mysig stadsdel, men innan man börjar få pejling så kan vimlet av gränder kännas förvirrande.


 På vår första tur kände vi oss dock ganska turistiska och bestämde oss för att ta oss närmsta vägen till La Rambla - det stora turiststråket i Barcelona. Bara något kvarter i den riktningen passerade vi "Catedral de Barcelona" och bestämde oss för att se insidan. Jag hade aldrig tidigare varit i en Katolsk kyrka och än mindre i en katedral. Byggnaden var imponerande, men framförallt var det kul att studera alla små katalanska tanter som besökte den. Tina som har bra koll på klädstorlekar verkade lite förvånad över att tjejerna inte var kortare än de var i Barcelona. Men jag konstaterade ganska snabbt att om man säljer tantkläder så var det inte så konstigt att ett "Small" klädesplagg verkligen är litet i Spanien. Jag tror inte jag under hela resan såg en inhemsk tant som nådde mig till bröstet i höjd. I vilket fall som helst, så var den i katedralen väldigt, i mina ögon, traditionellt katolskt imponerande interiören, uppiffad med elektriska levandeljusimitationsmaskiner vid varje helgons alkov. Istället för att lägga en peng i en sparbössa och tända ett ljus ploppade man in ett mynt i en automat och ett ljus tändes. Cris förklarade sedan, med viss självironi, att det varit så väldigt länge och att de berodde på att spanjorer var kleptomaner så om de har riktiga ljus stjäls de bara . I vilket fall som helst var Catedral de Barcelona val värt ett besök om man vill se en riktig fungerande katolsk katedral i fullt bruk.

Så småningom letade vi, via Carrer dels Boters, en affärsgata med en massa krimskrams- och klädbutiker av vilka vi obönhörligen mellanlandade i några (faktiskt bara ett fåtal ... puh!), oss ut till övre delen av La Rambla. För första gången sedan vi anlände, insåg vi att Barcelona är ett stort turistmål. Vi var där helt off-season, men medan vi spatserade hela stråket ned mot hamnen hörde vi mer svenska, danska, holländska, engelska och andra språk än katalanska och spanska. Trots det var stämningen ganska mysig och Tivolilik med alla gatuartister och konstnärer. Väl nere vid hamnområdet började vi kännas oss hungriga och tog oss, via "Rambla del Mar", en lång gångbro, ut till en inte särskilt pittoresk, utan mer modern stor restaurang i köpcentret "Maremagnum". Tappasen (mest sea-food) och cavan vi avnjöt var dock utsökta, om än, skulle det senare på kvällen visa sig, inte särskilt billiga.

Mätta, belåtna och lite lätt glada av cavan vi delat, bestämde vi oss för att hitta något mer genuint ställe att dricka kaffe på. Via några klädbutiker tog vi oss ut på andra sidan köpcentret och in mot stan igen. Där hittade vi ett oerhört mysigt hål i väggen vid namn Pisa Morena, som kändes "på riktigt". Trots den modesta värmen (tolv till fjorton grader) tog vi med kaffet ut på det lilla torgets uteservering. Härligt att i slutet av november, i relativt lätta kläder kunna sitta ute. Inte heller en svensk, dansk eller holländsk röst hördes så helt plötsligt började jag få det jag kommit för. En ny upplevelse!

Vi letade oss hemåt genom Borns snåriga gränder och provianterade i den stora fina saluhallen "Mercat Santa Caterina" som visade sig ligga precis bakom vår lägenhet. Jämfört med Sverige var en del saker väldigt dyra, medan andra riktigt billiga i förhållande till kvaliteten. Vi fick sedan förklarat att det var en av de finare matmarknaderna och således lite dyrare. Om man vill besöka en genuin trevlig Mercat med väldigt hög kvalitet där man inte behöver slå sig fram (som man får göra på till exempel den lite ruffigare matmarknaden vid La Boqueria på La Rambla) så ta er till Mercat Santa Caterina!


Väl tillbaka i vår lägenheten, efter att ha låst upp, och efter förbipassage åter låst, alla dörrarna, insåg vi att den verkade vara inredd i en riktigt gammal byggnads lagerlokal. Det var otroligt högt i tak och de hade byggt ett litet badrum som ett rum i rummet och gjort sovloft ovanpå. Pentry, matplats, en soffa och dubbelsäng var inklämt på "bottenplan". Om man, som vi, vill bo enkelt och relativt billigt mitt i Barcelona har jag svårt att tänka mig att man kan hitta något mycket bättre. Läget är rent fantastiskt, mitt i Born, med ett par minuters gångavstånd till väldigt mycket. Området kryllar av kvarterspubar och restauranger som känns riktigt genuina. Trots det finns sevärdheter och små souvenirställen, etc överallt. Lite som gamla stan i Stockholm, om man tar bort hälften av turistskiten och ersätter det med "äkta" ibland lite ruffiga ställen och småaffärer. I de flesta gränder finns också några finare butiker insprängda. En riktigt intressant blandning!

Vi hade till kvällen bestämt "träff" med Cris och hennes svenska pojkvän och dito svärföräldrar för att gå ut och äta tappas på riktigt! När vi i en port tog skydd för en kraftig regnskur träffade vi på hela sällskapet. Medan vi hoppandes mellan vattenpölarna tillsammans tog oss nedför gatan "Carrer de Montcada", en av Barcelonas bäst bevarade i gotisk stil, mot restaurangen, El Xampanyet, förklarade Cris vilken otur vi hade. Det var första gången på evigheter det regnat, och veckan innan hade de haft över 20 grader varmt. När vi närmade oss de immiga rutorna till det lilla stället var Cris lite förvånad över att gatan inte var full med ätande människor. Regnet hade dock skrämt alla inomhus och lokalen var knökfull. Om jag och Tina kommit dit själva hade vi nog konstaterat att det inte var en chans att vi skulle få plats utan gått vidare. Men folkmängden skrämde inte lilla späda Cris som resolut armbågade sig in genom vimlet tills hon fann en halv kvadratmeter obefolkad golvyta inklämd mellan toaletten och köket. Där placerade vi oss och avnjöt några av ställets goda tappas, nedsköljda med ställets hemmabryggda cava. Den typ av "lyx-sea-food-tappas" vi tidigare på dagen fördragit ratas av Cris som istället beställde in del mer traditionella enkla rätter och dels ställets specialiteter. Mest imponerad var jag dock av att servitörerna lyckades hålla reda på vad för fat de gett till vilka människor när de trängde sig fram och kvickt distribuerade delikatesserna.

Efter att ha tagit udden av den värsta hungern tog vi sedan en ganska lång promenad till Barceloneta, där vi trillade in på en annan riktigt genuin tapasbar, El Vaso de Oro. En äkta kvarterskrog där stammisgubbarna hade sina egna ölkrus på hyllor över den extremt långa baren. Vi lyckade tränga oss in och få plats att hänga vid ett hörn på just denna och beställde in flera goda specialiteter. I synnerhet deras peppers var fantastiska, men också anjovisen gick ned med en stor klunk öl :-) Nu började man inse hur socialt och faktiskt trevligt det var att äta på detta sätt, trängandes med en massa främlingar, ropandes och hojtandes. Visst att sitta till bords under mer ordnade former ger en annan, mer ingående, typ av konversation, men detta var riktigt befriande och kul samtidigt som det var fantastiskt gott.

Det sista stället som Cris skulle ta oss till skulle enligt utsago vara helt annorlunda och riktigt kitschigt. Tyvärr var det stängt och något trötta i benen trillade vi in på ett riktigt ruffigt ställe i Barceloneta jag inte minns namnet på. Bara ett fåtal hamnbusar hängde vid några spelautomater i den annars tomma, skitiga, lokalen. Jag skulle aldrig ens fundera på att beställa mat av den flottiga bartendern. Hans förkläde såg ut som om det glömts bort vid förra årets årliga tvätt. Skäggstubben var solid och matchade det stripiga flottiga håret och det fåtal gulbruna tänder han hade kvar. Detta avskräckte dock inte Cris som började chattra om vissa saker på Tapas-menyn med honom. Jag tror han skämtade när han sa att han inte visste vad vissa rätter vad för något utan brukade säga att de var slut, men riktigt säker är jag inte. Här beställde vi in sniglar och musslor i olika former, och till min stora förvåning var allt färskt, nylagat och smakade riktigt bra. Det verkar fanemig som varenda håla till bar i Barcelona har riktigt bra tappas! Så mitt råd är att varken låta sig avskräckas (snarare uppmuntras) av folkfyllda småställen. Mycket folk verkar vara en garanti för att de har en eller flera specialiteter som uppskattas. Inte heller skall man vara rädd för att äta barmaten på skumma ruffiga ställen, även om de är folktomma.

De två första ställena "El Xampanyet" och "El Vaso de Oro" var riktiga upplevelser, både kulinariskt och socialt och rekommenderas varmt. Det sista stället, trots att maten var förvånansvärt bra i förhållande till förväntningarna, kan jag dock inte rekommendera ... hade vi inte varit i katalansktalande sällskap hade vi nog inte vågat slå oss ned där över huvud taget. Men det var också en upplevelse :-)

Kvällen avslutades sedan för vår del på en av de häftigaste cocktailbarer jag varit på. Baren som ligger på Carrer del Rec, var helt omärkt, men så småningom kom vi fram till att det hette Gimlet (Carrer del Rec, 24, Barcelona, Spanien). Framsidan såg ut som en gammal affärslokal. Skulle ha kunna varit en liten frukt och grönsaksaffär som lagts ned några år tidigare. En anonymt vitmålad fasad med fördragna gardiner för ett skyltfönster. Anonym skylt över ingången. Väl inne fylldes största delen av den lilla lokalen av en stor halv-oval-formad bar bakom vilken två bartenders jobbade fokuserat med att blanda drinkar i högt tempo. Trots det tog de sig den tid som behövdes för att försäkra sig om att varje kund fick beställa precis det de ville ha utan att stressa. De hade stenkoll på vems tur det var att beställa och man kände man fick riktigt bra service. Det fanns inga menyer, utan antingen fick man på förhand veta vad man ville ha, eller av bartendern få något rekommenderat utifrån beskrivningen av sin egen smak. Lugn jazz satte stämningen på plats. Kanske den perfekta baren?!?



________________________________________________
Våra resterande dagar i Barcelona kommer redogöras för i en Ordflod nära dig inom en snar framtid ;-)


... så snar var kanske inte framtiden men nu är den här: 
Klicka för att läsa vidare om Ett novemberkallt Barcelona - Dag Två!