tisdag 3 december 2013

Vid vägs ände

Med skäggstubben som sparsamt började växa på min haka,
ungefär samtidigt som den slutade växa på min fars döda kropp,
kom funderingarna. Funderingarna på vart vägen tar vägen och vad man skall ha uppnått när man kommer dit. Vad meningen och målet med tillvaron är. Vad som finns vid vägs ände. 

Sedan fick jag så bråttom, inte att skynda fram på, utan snarare att uppleva, vägen att funderingarna blev minnen. Målet var inte längre viktigt, det var allt det spännande, sorgliga, roliga, fruktansvärda, uppfyllande, urlakande, upplyftande och kärleksfulla som fanns längs vägen som blev målet i sig.

Enkelt. Rent. Och för mig, sant.

Men så en natt, och en dag, och en natt till, kom de tillbaka.
Funderingarna.

Hur kan vägen vara målet?

Hur kan meningen vara extasen av fartvinden under ett 2 minuter långt utförsåk som sedan plötsligt bara är slut?
Finns det ingen after-ski?

Buddhisterna tar liften upp igen, och igen, och igen, tills de får till det där helt perfekta åket, och först då, om de verkligen lyckas skära helt rent i varje sväng hela vägen ned, först då, får de vila. Fast utan after-ski. Eller kanske på en evig after-ski, det går inte riktigt att se vad som är after-ski om man inte gjort det där perfekta åket.

Jag är inte Buddhist. Jag får bara en chans att få till det perfekta åket. När vägen är slut, är den slut. Vad finns där då? Vad var då meningen med den långa färden?

Jag är blosset som flammar upp, brinner klart en kort stund, för att sedan falna och dö, och då inte längre vara något annat än ett tomt, urbränt skal. Det finns ingen mening med, eller för, ett slocknat bloss. Det fyller ingen funktion. Det är skräp.

MEN, om det lyste upp vägen för någon annan. Om det fick den som gick bakom att tydligare se och uppleva allt det underbara längs med vägen, så har det haft en mening. Om det visat den bakom det som ligger framför så har det fyllt sin funktion.

Inte för att den som går bakom kommer att nå vägs ände, och inte heller den som går där bakom.
Vägen har ingen ände.
Den fortsätter.
Det finns inget mål.

Men om varje person som går bakom, tack vare framförvarandes ledande ljus, finner något längs vägen som gör att nästa bloss lyser än starkare, att nästa utförsåk har lite renare skär, så finns det en mening.

Inte kontinutet.
Utveckling!
Det är det som är min drivkraft. 

Jag lägger åter funderingarna bakom mig.
Jag har inte tid att fundera över ett mål och en mening som inte finns för mig. Jag måste komma vidare, måste utvecklas och hjälpa nästa vandrare att utvecklas. Ingen kommer att stå vid vägs ände, för det finns ingen vägs ände, bara vägen!

Jag är åter nöjd med det!

tisdag 19 november 2013

Felstaten

Mindre än två veckor innan Ekot uppdagat att Säpo, polisen och andra brottsbekämpande myndigheter är på väg att få direktåtkomst till svensk data- och telefontrafik publicerades en ny undersökningen som visar att gemenneman till tre fjärdedelar inte är "rädd" för att bli övervakad. Som en kommentar på denna undersökning så sa någon:

"Jag oroar mig mindre för att polisen ska bryta mot lagen. Jag är mer orolig över att lagen tillåter för mycket."

Jag tycker att den kommentaren träffar huvudet på spiken! Det är lagen som definierar vad som är rätt och fel i vårt rättssamhälle.  Om en polis bryter mot lagen har denna gjort fel och det är tydligt. Om lagen tillåter en polis att "göra fel" då är det plötsligt lagligt och rätt enligt samhället!

Säpo kan få direktåtkomst till tele- och mejltrafik

Inte heller jag är "rädd" för att bli avlyssnad. Jag tror inte att polis (eller militär) har intresse av min privata korrespondens, eller att de i densamma kommer att hitta något för mig komprometterande, MEN jag är LIVRÄDD för att vi lagliggjort och möjliggör denna informationsinhämtning på detta sätt.

Om polis (och militär) enligt lagen tillåts att fritt och automatiserat inhämta information och i praktiken spionera på sina medborgare så vet jag inte om jag vill kalla oss en rättsstat länge. Polisstat ligger nära tillhands, men är kanske än så länge att ta i ... men vi är på god väg att, om vi inte redan gjort det, lagliggöra och implementera system som en åsiktskontrollerande polisstat med största framgång kan byggas på.

När FRA-lagen var på tapeten för några år sedan, var vi många som skrek högt om riskerna, men den klubbades igenom ändå med hjälp av ett antal förbehåll och restriktioner, vilka sedan efterhand har lättats på. All elektronisk trafik som passerar landets gränser (vilket är den mesta, även helt .se-intern trafik som passerar mellan olika leverantörers nät) kan lagligt avlyssnas av FRA. Nu förhandlar Polisen med operatörer om att fritt och automatiserat få tillgång till all vår mejl och teletrafik.

Samtidigt så stänger man igen flödet åt andra hållet och tummar på offentlighetsprincipen och tillåter att man på väldigt lösa grunder (sekretess ska framöver generellt gälla om det kan antas att Sveriges möjlighet att delta i samarbeten med andra EU länder försämras om uppgifterna röjs) kan hemligstämpla i princip vad som helst allt i EU-samarbetets namn.

Det fanns en anledning till att offentlighetsprincipen infördes redan på 1700-talet. Transparensen skulle omöjliggöra despotism och få Sverige's styre att i sanning bli demokratisk. Nu går vi åt andra hållet och bygger ut övervakningen av medborgarna på ett sådant sätt att man i princip möjliggör åsiktsövervakning, samtidigt som man gör det möjligt för myndigheter att hemligstämpla i princip vad som helst.

Nu fattas bara att SD skall få ensam majoritet i riksdagen om några val när redan hela lagapparaten och infrastrukturen är uppbyggd för att enkelt kunna implementera den slutna polisstat som vi numera tycks eftersträva.

Rättsstaten är på väg att bli en "felstat"!







lördag 14 september 2013

Barnen som individer
- allmänt babbel och lösa tankar om skolans utveckling och om att växa upp nu jämför med för 35 år sedan!

Vi var på föräldramöte härom kvällen och jag insåg att jag börjar bli gammal. Herregud vad läroplan och inställning till eleven som individ har ändrats sedan jag gick i grundskolan. Dessutom är detta något som vår grabbs skola fångat upp väldigt bra och verkligen arbetar med. Individen i fokus. Varje elev skall få chansen att utvecklas i den takt som är rätt för den eleven, både den som ligger långt före resten av klassen och den som inte riktigt hänger med får stöd och möjligheter. Dessutom är en väsentlig integrerad del av undervisningen i alla ämnen är att kunna finna sina egna tankar, att kunna diskutera och argumentera runt dessa.

Denna inställning, framförallt individfokusen, kräver givetvis resurser, och till min glädje så verkar grabbens skola med konststycket att tillhandahålla dessa. I årskurs två på grabbens skola är det 33 elever. Dessa är uppdelade i två grupper med en ansvarig lärare för varje grupp, samt två heltidsresurser till hela årskursen. Utöver detta har de fyra extra resurser som arbetar över hela lågstadiet (F-3) för att kunna hjälpa ge enskilda elever stöd att utvecklas vidare och och individanpassa. Grupperna arbetar som en klass, grupperna mixas och blandas i olika ämnen.

För att få ytterligare blandning och för att lära barnen att respektera varandra så företas många aktiviteter i korsgrupper över alla årskurser på skolan, vilket också verkar fungera väldigt bra. När jag lämnar honom på morgonen  är det inte ovanligt att han nonchalant hälsar på någon lång tonåring med fjunig mustasch som faktiskt svara tillbaka och växlar ett par ord med honom.

Fan, när jag började tvåan hade vi en ensam lärare på tjugoåtta barn, och undervisningen handlade mest om att lära sig att att addera tal och få styr på bokstäverna i alfabetet, tempot lades efter ofta efter de långsammaste i klassen, och drog de ner det allt för långt så fick de extra undervisning utanför klassen eller hamnade till och med i någon särklass. 

Att argumentera och att träna sig på att ta plats fanns inte på kartan tidigare än sista året i högstadiet. Individen var osynlig i gruppen och det var viktigt att anpassa sig till gruppen. De äldre barnen var man rädd för och höll sig i sin egen lilla grupp. 

Det är sådan skillnad nu, och det märks också. Grabben är redan stor. När jag skulle fylla åtta var jag en liten skit. Han är en tuff grabb!

Fast sedan kom tanken att jag har ju lyckats med det jag vill ändå. Jag har lyckats ta till mig den kunskap jag har behövt och skapat mig ett liv som jag, för det mesta, trivs med. Är det inte lite hysteri över individanpassningen och åldersintegrationen?

NEJ det är det inte! Detta är fanimig ett STORT steg framåt. Ett stort steg i den riktning jag gärna ser att resten av samhället också tar. Barnen lär sig att respektera varandra och visa medmänsklighet samtidigt som de tidigt lär sig ta till vara på sina egna möjligheter och får det stöd som krävs för att kunna utvecklas som individer.

Jag är inte avundsjuk på min son, jag är glad för hans skull. Jag försöker även utanför skolan få honom att utvecklas som en individ och ge honom möjlighet att hitta sin egen väg och i fritiden ta till vara på det som är och definierar honom.

... och vi hade i varje fall bra skolmat när jag gick i småskolan, med egen kokerska och allt hemlagat ... ehhh förresten de har de på Grabbens skola också ... fast med en mycket proffsigare kock och fokus på närodlat och miljö ... och varje dag en gigantisk salladsbuffé ... och ... och ...

... ähhh, ok då, jag är lite avundsjuk på honom! ;-) 


Vincent, 2013-09-03, nästan 8 år gammal :-)

onsdag 7 augusti 2013

Lunchpratsinspirerad improviserad middag

Jag, liksom min närmsta kollega, missade lunchen på jobbet igår men lyckades lösgöra lite diverse mat från köket på jobbet. Medan vi satte i oss plocket diskuterades primärt maträtter och han berättade bland annat om att han enkelt och snabbt brukade slänga ihop en lasagne med lax och spenat. Detta blev jag så sugen på att jag handlade lite på vägen hem och improviserade ihop en själv.

Jag handlade och lagade utan annan inspiration än lunchens samtal, och receptet nedan är efter hur jag minns att jag gjorde, så mängderna kanske inte är på pricken rätt ... och ingen bild blev det heller :-/ men tänk er en ostbubblande ugnsfast glasform med lätt brynta pinjenötter på toppen så uppenbara sig bilden ändå :-)

Fredriks enkla lax- & spenatlasagne
Tillagningstid ca 35 min varav 20 för förberedelser

Ingredienser 3-4 pers

- Vitlök, två klyftor
- Olivolja
- Smör
- Färsk babyspenat, en stor påse (400g kanske)
- Kallrökt lax, 300g kanske
- Färska pastaplattor, ett halvt paket
- Svartpeppar
- Parmesan
- Pinjenötter

- Mjölk 3%, lite drygt 4 dl
- Vetemjöl, ca 2 msk
- Smör
- Riven Muskot

Gör så här

Slå på och sätt ugnen på 200 grader Celsius.

Gör en bechamelsås genom att smälta en stor klick smör och med visp blanda i vetemjölet. Tillsätt mjölken efterhand och håll det puttrande tills såsen är lagom tjock. Smaksätt med riven muskot (salt behövs inte om man har kallrökt lax som är ganska salt i sig själv, men kan behövas om du använder färsk lax i lasagnen).

Krossa och finhacka vitlöksklyftorna och bryn dem lätt i rikligt med olivolja och en klick smör. Blanda i spenaten och fräs den tills den minskat i volym till ca en tredjedel.

Skiva laxen tunt (om du inte, som jag, varit lat och köpt färdigskivad).

Starta sedan med bechamelsås i botten på en inte allt för stor form och varva bechamelsås, den vitlöksbrynta spenaten, laxen och pastaplattor. Dra ett par varv med svartpepparkvarnen på varje lager. Jag tror att jag lade fem eller sex lager.

Toppa med ett tunt lager bechamelsås och hyvla sedan parmesanost över så att den helt täcker bechamelsåsen.
Strö pinjenötter över osten och grädda i ugnen på 200 grader Celsius i drygt 15 minuter.

Siktar du högt? - Ta hissen till rymden!

Jag är inte så förtjust i populärvetenskapliga artiklar av den typ som Illustrerad Vetenskap är full av. De blir lätt banala, saknar substans och det känns som om skribenten antingen inte vet ett dugg om det denna skriver, eller att det förutsätts att läsaren är dum och inte kan förstå sammanhang eller något mer komplicerade begrepp.

Trots detta, och trots att TechWORLDs nya artikelserie "SF eller sanning?" har tydliga drag av populärvetenskapligt författande är den lovande och lite fascinerande. Bakgrundsfaktan i den första artikeln "Hissen som går till himlen" håller och även om den vetenskapliga delen av artikeln hålls på en väldigt basal nivå så kittlas fantasin av möjligheten att vi inom en snar framtid kan göra Science av Science Fiction. 

Med en hiss ut ur vår atmosfär, där vi väldigt billigt (jämfört med att skjuta upp rymdskepp från jorden) kan transportera saker och personer ut i rymden, så känns helt plötsligt inte gruvor och kolonier i rymden så långt borta. Spännande!

Jag ser redan fram emot nästa del av artikelserien :-)

TechWORLD: SF eller sanning? - Hissen som går till himlen

fredag 12 juli 2013

Hästars Uppkomst - Däggdjur, Evolution och Skapelseberättelse

Min sjuåriga son undrade idag hur hästar kommer till. Hans mamma förklarade för honom att de är däggdjur precis som vi, att de har en mamma och pappa, att de föds levande, etc, men jag hörde på honom att det inte var det han var ute efter, vilket jag snabbt fick bekräftat när han frågade vidare: "Men, hur kom den första hästen till då?"

Jag ryckte till undsättning och förklarade att väldigt många tror på evolutionsteorin och förklarade den mycket kortfattat, i ordalag som en sjuåring kan förstå. Han verkade nöjd med detta, men jag kände att jag kanske borde slänga in "den andra versionen" också, så jag förklarade vidare att vissa som är kristet religiösa och bokstavstroende (med andra mer förklarande ord givetvis) tror att det var Gud som under sex dagar skapade allt levande precis som vi/de är nu, och dessutom skapade hela vår planet och allting annat på den.

Då skrattar han till och utbrister:
"Det kan inte vara sant! Hur kunde gud ha så mycket i magen?"


torsdag 4 juli 2013

... och på den fjärde dagen ...

Nu är vi fjärde dagens skate goats, jag och sjuåriga grabben. Det har gått bra och jag börjar hitta balansen på bräd-djävulen, vi är dock, än så länge, inte de såtaste vänner, men börjar förstå varandra en liten aning. Eller för att vara helt ärlig så gjorde jag slut med brädan och gav mig själv en bättre i födelsedagspresent. Hon är trevligare, rullar bättre och är mer benägen att göra som jag vill. Dock har jag blivit snällare också. Skruvat ner förväntningarna ett snäpp, slappnar av mer och tar det lite lugnare. Det går bättre. 

Grabben däremot är tuff mot sin billiga bitch (hoppsan vad sa jag där ...  det är inte sk8lingo, snarare dålig hipp-hopp men skit samma). Han pressar henne och kastar sig modigt ut för kanterna men lyckas trots det hålla förhållandet balanserat. Ibland överger han henne och flörtar en aning med tyngdlagen, men brukar komma ned på fötterna till slut och går då tillbaks till henne.

I "inför-inläggets" kommentarer efterlystes videos på det hela ... jag fastnade dock inte men ni kan trots det spela upp filmen på mig genom att blunda och tänka in mitt ansikte på Bambis kropp när hon glattar över isen.

När vi packade in i bilen fick dock grabben för sig att han skulle åka en sväng till. Skydden hade redan åkt av, men det gjorde inget, "jag skall ju ändå inte göra något svårt" ... hjälmen fick jag dock på honom och mobilen kom fram och han fastnade på film.




(Som vanligt till Foo-Fighter's toner, när det gäller action-sport-film med grabben ;-)

söndag 30 juni 2013

Skate Goat

Jag är 41 år gammal ... väldigt snart 42 år gammal. 
Jag kan INTE åka skateboard. Över huvud taget! Jag kan inte göra en Ollie, jag vågar inte droppa ut från en kant mer än 30 cm hög, jag kan knappt göra en 180 graders kick-turn ...

I morgon skall jag, tillsammans med min knappt 8 åriga son bli en Skate Goat, dvs börja på en skateboardskola (http://www.bryggeriet.org/2013/05/daglager-i-stapelbaddsparken-2/ ... see också Urban dictionary: http://www.urbandictionary.com/define.php?term=skategoat) ... hmmm resten av semestern i gips kanske?

När jag frågade grabben för några veckor sedan om han ville gå så blev han eld och lågor, och verkade förutsätta att jag också skulle gå. Jag frågade honom om han verkligen ville att jag skulle hänga med och vara med på själva skolan. Jag tänkte det var tryggheten av att jag var där han var ute efter och att han nog skulle tycka det var pinsamt om jag faktiskt deltog, men fick till svar "Klart att du skall vara med pappa! Då kanske du kan bli lite bättre och lite roligare att åka med. Nu är du bara tråkig och mesig!" ;-O

Va' fan? Bara för att han inte vet hur ont det gör att trilla på asfalt när man är 40+... men jag skall nog vara med och visa honom! Så från och med i morgon 09:00, tre timmar varje dag fram tom fredag, skall jag och en massa småungar som säkert är betydligt bättre än vad jag är, bli bättre på att åka bräda.... och vet ni vad ... jag ser faktiskt fram emot det! Det var många år sedan jag prövade på något, för mig, nästan helt nytt och gick in för det så mycket att jag var beredd att lägga 3 timmar om dagen, varje dag, en hel semestervecka, på det. Lite bättre skall jag allt bli ... om jag inte hinner bryta benen först vill säga! :-)

lördag 1 juni 2013

Popstadsfestivalen i Lund, 25 maj 2013

Förra veckan postade +Maria Holm några inlägg om Popstadsfestivalen i Lund arrangerad av Lunds Rocknrollförening och trots att jag inte kände till några band i spellistan förutom 69 Hard, Lillasyster och Sator så beslutade jag mig för att sticka dit. Resten av familjen hade redan konsertplaner (Sean Banan, Ulrik Munter och Erik Saade på Pinkparty) vilka jag betackat mig för, så tillfället var utmärkt att komma iväg och lyssna på lite, för mig, ny rock och förhoppningsvis träffa på några G+are.

För att få ihop logistiken och kunna anpassa hemfärd efter resten av familjens hemfärd från sin festival så valde jag att köra bil dit och hem(!) (inte så mycket rocknroll med det, men va' fan, jag tyckte det var bra att jag kunde komma iväg med en dags varsel öht, det är inte så ofta det funkar när man har familj) och kom dit strax innan 17 och hörde hur de hårda tonerna från Sticky Dirt slog mot bilen när jag rullade förbi spelplatsen.

Hela spellistan för dagen såg ut så här:

12.00 They has the dumb
12.20 Dokument #3
12.50 Maria Anderberg
13.30 Shepherd
14.05 Donkeyshot
14.45 Lotta Wenglén & Måns Wieslander
15.30 The True
16.10 Va!?
16.45 Sticky Dirt
17.30 The Brimstone Days
18.20 69 Hard
19.20 The Cremators
20.20 Vaganza Trailerpark
21.20 The Temperance Movement
22.20 Lillasyster
23.30 Sator

med de jag såg i fetstil.

Jag kollade snabbt runt lite på den lilla festivalplatsen som inte hade så mycket publik, men en trevlig och avslappnad stämning och fick syn på både +Maria Holm  och +Sofia Haargaard som jag hälsade på innan jag lyssnade på de 4 sista låtarna Lundensiska Sticky Dirt framförde. Det var en bra festivalstart för mig. Riktigt röjig hardcore rock, precis så som jag vill ha den. Kul! Tyvärr tog jag inga foton på Sticky Dirt.

När de spelat klart så hälsade jag även på +Chrille Sparringsjö (som jag först inte kände igen *skäms en aning*) och hans kompis (som jag inte kommer ihåg namnet på *skäms mer*) och tog en öl och fick pratat en liten stund med +Maria Holm, som visade sig vara lika trevlig i verkligheten som på G+ :)

Maria med 2/3 av The Brimstone Days
Nästa band på Scen var The Brimstone Days, en väldigt skön trio med ett sound som fick mina tankar att vandra åt Creame-hållet. De gjorde en riktigt bra insats på scen och spelar en riktigt riktigt bra melodiös men ändå inte mjäkig rock som får det att rycka i benen och mungiporna. Enligt +Maria Holm (se bild i albumet där hon pratar med 2/3 av dem) är de några av de artigaste musiker hon känner ... och helt plötsligt känner jag att det inte var så farligt att köra bil dit och hem igen ... ;-P (att vara artig är ungefär lika mkt RockN'Roll ... eller?)

The Brimstone Days
Nu var det dags för lite krubb för mig och +Sofia Haargaard, beredd av Rock N' Roll Kocken. En väldigt snäll Chili con Carne sköljdes av mig ned med en alkoholfri öl under ett trevligt samtal. Sofia är inte riktigt lika introvert som hon ibland i inlägg och kommentarer säger sig vara (men vi som följer henne vet ju redan hur mycket hon bjuder på sig själv i G+). Trevligt att få en röst och ett "liveintryck"!

Nästa band 69 Hard, är ett, efter 8 år i graven, återuppstått Trellborgsband som ger absolut allt på scen. Stenhård punkinspirerad hårdrocks-rockabilly  framförs i korta tagningar (skulle gissa på en medellåtlängd under två minuter) blandat med en massa publikfriande prat, tjafs och showande. Nästan mer tid gick åt att "flörta med" och "förolämpa" publiken än att spela. Även om musikkvaliteten kanske inte var kvällens högsta var de riktigt, riktigt underhållande att se, och de är också de det finns flest bilder på i albumet. :-)

69 Hard, med Kalle Metz som frontfigur
Efter detta framträdande började det kurra i +Chrille Sparringsjö's mage och han med kompis intog lite grillat och krängde ned någon öl. Jag gjorde dem sällskap vad gäller drycken och konstaterade att Chrille är en lika skön typ som man får intryck av när man läser hans inlägg.

Chrille med käk
Efter 69 Hard kändes The Cremators från Helsingborg väldigt tama. Inte ens snurrandet på ståbasen under skräck-rockabilly-framföranden kunde tända publiken särskilt, något som också bandet märkte av och tycktes dras ned ytterligare av. Trist att säga det, men detta var nog det minst intressanta och minst inspirerande framförandet jag såg under hela kvällen.

The Cremators
Nästa band däremot hade jag, efter att ha pratat med lite olika människor, stora förväntningar på, och Vaganza Trailerpark levde upp till de samma, med sin ganska snälla, melodiösa men energiska  rock. Jessica Bergkvists röst för tankarna åt Patti Smiths håll och gav emellanåt nästan rysningar. Hon släppte loss och visade oss genom sina låtar, enligt sig själv, vad det goda livet handlar om. Bra kvalitet på musik och sång, trevlig stämning, skönt band som får det att rycka i benen helt enkelt.

Vaganza Trailerpark
Nästa upp på scen fick, på engelska, en lång introduktion om deras framgångar "in the UK", och mina förväntningarna var skyhöga när The Temperance Movement äntrade scenen. Det visade sig dock att det var ännu högre i tak, att ännu högre ställda förväntningar hade gått in. När man hörde den bluesiga rock som framfördes med känsla och ett unikt sound så kändes det inte alls konstigt att de säljer ut varenda spelning de framträder på i England, trots att de ännu inte släppt något album. Det skulle inte förvåna mig ett dugg om jag måste besöka en arenakonsert nästa gång jag vill se dem. Jag rekommenderar alla att söka på "The Temperance Movement" i Spotify och lyssna in sig där, och sedan tänka sig att de är ännu bättre på scen där känslan i låtarna blir tydligare genom sångarens tydliga minspel och kroppsspråk. Riktigt, riktigt bra!

The Temperance Movement
Lite längre förberedelsetid krävdes sedan innan Lillasyster kom upp på scenen. En paus under vilken de nu lite svaga benen på de flesta av G+arna fick en behövlig vila. Gubbar och tanter är vi allihopa ;-)

När jag är på "rätt humör" älskar jag Göteborgbandet Lillasysters stenhårda, tunga, hipphopp-nästan-growl-rock. Unikt sound med svensk text som går rakt in i en (när man kan urskilja orden ^^;-) , men denna kväll, lite trött och med minnet av The Temperance Movement's bluesigare rock fortfarande skön i kroppen gick de inte riktigt hem hos mig. Jag håller med +Sofia Haargaard's uttalande om att de var svårlyssnade, även för mig, denna kväll. Men en hängiven del av publiken älskade dem och sjöng med, och tom ledde sången i perioder. Deras framträdande var således bra så långt jag såg det. Lillasyster verkar älska Lund och den lilla del av Lund som var på festivalen verkade älska Lillasyster, så de fyllde verkligen sin plast i spellistan.

Lillasyster
Med blandade känslor avvek jag under Lillasysters spelning. Jag hade gärna stannat och sett Sator som är ett härligt röjigt liveband, men familjen var på väg hem från sin konsertupplevelse och jag kände att jag ville möta upp och vara behjälplig med trötta barn och få en pratstund innan sängdags.

Jag hade en väldigt trevlig kväll, och det var roligt att få se att ytterligare några G+are finns i verkligheten. Särskilt tack till +Maria Holm för att hon uppmärksammade mig på denna festival som jag njöt av!

Från vänster till höger:
Kompis, Chrille SparringsjöSofia HaargaardMaria Holm, Jag


onsdag 22 maj 2013

Inte ytterligare ett Google+ vs Facebook inlägg?!?

För oss som, av olika anledningar, fastnade för Google+ från dag ett är oftast artiklar som jämför G+ med facebook mestadels trevlig läsning. Vi gillar ju G+ och vill att alla skall hitta hit och tycka lika mycket om det som vi gör. Men många är väldigt nöjda med det de har och vill inte läsa om de kulturella och tekniska skillnader som finns mellan plattformarna. I någon sorts försök till empati med dessa vilsna själar ;-) hade jag bestämt mig för att inte på eget initiativ addera till mängden och skriva ytterligare ett inlägg med detta innehåll. Den intentionen tänker jag nu förkasta och skriva ett inlägg som tar upp just skillnaderna, framförallt de kulturella, mellan G+ och FB.

Det som fick mig att ändra mening var när en god vän till mig till slut skaffade en G+profil och inte fattade varför han plötsligt blev cirklad[1] (följd av)  av en massa okända människor. Han undrade om det var någon sorts tävling att ha flest personer i sina cirklar / vara cirklad av flest personer (är det det?).

Hur som helst var anledningen till att han blev cirklad, att jag skrivit en hälsning till honom i en relativt liten grupp ( Svenska Spöken ) som är ämnad för att ändra, den fortfarande i vissa kretsar  förhärskande, bilden av G+ som en spökstad, och för att hjälpa svenska G+nykomlingar in i gemenskapen. Jag skrev i det inlägget ett par ord om vem min vän är och tyckte att vi kunde visa honom hur trevligt Google+ kan vara även fast inte alla ens vänner har en profil. Snabbt fick han några välkomsthälsningar  och blev cirklad av ett knappt fyrtiotal personer, ett helt normalt beteende i de svenska G+cirklar jag rör mig. Men för någon som primärt haft facebook som sin social media plattform, och kommer direkt därifrån till G+, var detta ett mycket ovanligt beteende.

Varför cirklar dessa personer mig? Jag känner dem inte!
Nej, men du kan faktiskt lära känna dem, och få nya vänner!

Personer på svenska G+, och även internationellt, är generellt sätt mycket öppnare och mer välkomnande än på facebook. I facebook är du vän med personer du känner eller är bekant med bortom tangentbordet, i G+ följer du personer du har något gemensamt med och som du potentiellt skulle kunna tänka dig att bli vän med.

Vinner man något på att ha många som cirklar en?
Inte direkt, det beror sig på vad du är ute efter!

Om många (aktiva) personer cirklar dig och delar cirklar så har du bättre möjlighet att bli cirklad av ännu fler. Det kan eventuellt ge viss status att ha många som cirklat en, och får givetvis en större läsekrets vilket kan vara bra om du har budskap du vill nå ut med till många personer, men det har inget egenvärde. Å andra sidan ger det inga nackdelar heller eftersom du hela tiden väljer exakt vem som skall se vad av det du publicerar på G+.

Vad vinner jag på att cirkla tillbaka och cirkla många personer?
Det beror sig på vad du är ute efter, men det är ett krav för ett aktivt flöde!

Om man bara vill ha en personlig kontakt med personer man redan vet vem de är, så är G+, tekniskt sätt, en utmärkt plattform för detta, MEN facebook har, i och med att de flesta du känner antagligen redan har ett facebook-konto som de använder mer eller mindre aktivt, ett stort försprång vad gäller denna typ av social kontakt. Kanske just därför (tack vare?) har G+ blivit en plattform där man får kontakt med intressanta människor som man inte känner sedan tidigare. Det är enkelt att hitta personer som har intressen som överensstämmer med dina egna, och du bygger lätt ut ditt kontaktnät och får resultat som är mycket svårare att uppnå på facebook. Det typiska tipset till någon som vill komma igång med G+ och få bra drag i flödet är att cirkla många personer direkt och sedan efterhand avcirkla (sluta följa) ointressanta profiler och efterhand dela upp de som följs i olika cirklar efter intresse och/eller personlig närhet för att enklare kunna läsa och publicera till "rätt" målgrupper. Det är dock god kutym att publicera några inlägg då och då offentligt, så att personer som är potentiellt intresserade av följa dig kan se vad du skriver om, men det är absolut inget krav. Vill man vara helt privat är det också ok att vara det, men man kan inte räkna med att lika många cirklar en då.

Om någon cirklar dig behöver du absolut inte känna något krav att cirkla den personen tillbaks om du inte finner den intressant. Valet är hela tiden ditt. Du kan gå in och se personens offentliga (och andra som den delar med dig om du är cirklad) inlägg och på samma sätt delade profilinformation utan att cirkla profilen, och på så sätt bilda dig en uppfattning om det personen publicerar är sådant som du är intresserad av att se i ditt flöde eller inte. Valet är hela tiden ditt.

Behöver jag vara aktiv på Google+?
Igen, det beror sig på vad du vill uppnå.

Ju mer aktiv (kommenterar, plussar (som FB-like) gör egna inlägg, etc) du är, desto fler som cirklar dig och desto intressantare flöde kommer du att få. Responsen på det du själv skriver blir bättre och upplevelsen roligare. MEN det finns absolut inga krav. Många personer i mina cirklar är aktiva i perioder, eller inte alls. Vissa skriver många egna inlägg i specifika intresseområden, men kommenterar sällan något annat, andra tvärtom (vilket är vanligare), och några är aktiva på alla sätt hela tiden. Alla tillför mig något, annars hade jag inte haft dem i mina cirklar. Vissa använder G+ på samma sätt som FB oftast används (för enbart slutna inlägg till mindre kretsar). Plattformen i sig sätter inga begränsningar utan blir vad du gör den till, och vad du vill att den skall vara.

Varför skall jag skaffa en G+ profil, jag kan ju göra precis samma saker på facebook?
I princip har du rätt ... men ändå inte. Det finns massor av anledningar till att skaffa en G+ profil, både kulturella och mer tekniskt integrationsmässiga.

Sett som en enskild företeelse så ger, tekniskt sätt, facebook numera ungefär samma möjligheter som Google+. Du kan, också på facebook, dela till vängrupper (motsvarande cirklar), du har har inte längre några större begränsningar i inläggslängd, du kan följa personer utan krav på att de följer dig tillbaks (om de tillåter det), etc, etc. Det finns fortfarande några små tekniska skillnader som, i min mening, talar till G+s fördel (och några STORA, såsom Hangouts, men det kräver nästan ett eget inlägg) MEN den stora skillnaden är än så länge den kulturella och sociala mer öppna interaktion som finns på G+. Är du utåtriktad och/eller vill bredda ditt kontaktnätverk har G+ väldigt mycket att tillföra som är mycket svårare att uppnå med ett facebook-konto (såvida du inte är en redan känd person).  

Också sett ur en vidare Internet-service-teknisk vinkel så har Google+ en gigantisk fördel av att vara just en Google-tjänst. Google har den största portföljen av Internetbaserade tjänster, och Google+ är bara en av dem, men dessa tjänster är djupt integrerade och Google+ har börjat fungera som navet för alla tjänsterna. Det är enkelt att dela, och genom G+, kommunicera runt och inom tjänsterna. Det är en suverän plattform för att hantera foton och filmer och är starkt knuten till till exempel Youtube. I Google Drive (lagring och web-baserat "Office" på nätet) kan du ha all data och lätt göra den åtkomlig där du vill och för precis de du vill genom G+. Har du ett Gmail-konto så länkas dina kontakter där med deras G+profiler och hålls uppdaterade med den information de valt att dela med dig över Google+, som tex telefonnummer, post- och e-post-adresser, etc. Google+händelser hamnar automatiskt i din kalender om du vill. Bloggar du via blogger/blogspot så kan du enkelt publicera också till Google+ och kommentarer på båda ställen hålls i synk. Din Android-mobiltelefon är helt centrerad kring Googles tjänster och du kan även välja att få din iPhone så om du önskar. Oavsett vilken av Googles tjänster (inklusive här icke nämnda, såsom  sökning, kartor, etc) du använder finns det tusen anledningar till att också ha en Google+profil, och ingen (teknisk) anledning till att inte ha det.

Som inbiten Google-användare har jag svårt att se att man klarar sig utan ett Google-konto idag, och har man ett Google-konto så finns det ingen anledning till att inte ha en Google+profil.

Du måste inte vara aktiv och spilla ditt liv för alla okända människor bara för att du har en Google+profil ... men du kan om du vill :-) Om du ger det en chans, och agerar precis så öppet som du vill, eller inte vill, så är det mycket troligt att du kommer få en bra upplevelse och hitta personer som hjälper dig ännu längre på vägen. Människor som du tidigare inte kände, börjar du plötsligt anse vara dina vänner. Jag gick främst in i Google+ för att jag ansåg det vara en (då) tekniskt överlägsen plattform, och har efterhand insett att det var så mycket mer. För mig har Google+, socialt sett, tillfört oerhört mycket som facebook inte kunnat.

-- 

[1] Förklaring av begreppet "att cirkla någon" för icke G+ användare:
I Google+ kallar man "att följa någon" för "att cirkla någon" därför att man organiserar de man följer i cirklar ( = grupper av personer / profiler / sidor). Att cirkla (följa) någon är en icke-tvingande envägs-handling och det finns inga tekniska krav på att personen skall acceptera eller cirkla tillbaka (precis som det fungerar i Twitter och man numera har möjlighet att göra i FB också). Det är alltså ingen vänförfrågan.
Personer som cirklat (följer) en ser all information och inlägg man väljer att publicera offentligt, men inte riktade inlägg. När man skriver inlägg i G+ väljer man alltid vem man adresserar det till, offentligt och/eller till en eller flera cirklar och användare i G+.
Kommentarer till inlägg kan ses av alla som kan se inlägget.
Cirklar kan vara överlappande (dvs du kan ha samma profil i flera cirklar om du önskar).


-- 
Tillägg: Läs också +Patrik Kruse's utmärkta inlägg om kulturella skillnader mellan G+ och facebook: Vad skiljer Google+ från Facebook? Han författade det i mars 2012 och tjänsterna har sedan dess utvecklats mycket, men hans inlägg är fortfarande i högsta grad relevant.

fredag 26 april 2013

Store Bededag ... en "rota-i-jorden-dag"

När jag för tio år sedan arbetat i Danmark i nästan ett år inföll för första gången Store Bededag. En dansk helgdag.

Genast förknippade jag namnet med det höstlov vi hade när jag var barn och som på Skånes södraste slätt sades ha införts för att barnen skulle ha tid att hjälpa till med att ta upp sockerbetor  vilket är (var?) en av de största grödorna för skånska bönder. Ett skollov under vilket barnen historiskt förväntades arbeta!?!

Men jag tyckte allt det var märkligt att dagen inföll på våren i Danmark. Jag tänkte att det kanske var för att barnen skulle kunna hjälpa till att sätta, eller så, eller vad det nu heter när det gäller betor, som Store Bededag inföll just denna dag.

Sedan blev jag givetvis utskrattad och fick det klart för mig att "Bede" i "Stora Bededag" betyder bedja. Det är alltså historiskt en dag för eftertanke och bön, inte arbete. Historien som jag fick serverad var att den danske kungen var trött på alla religiösa högtidsdagar och därför gick ut med ett påbud, att nu fick det fanimig vara slut på att folk blev hemma och bad titt som tätt, istället införde han EN dag om året där man skulle klara av alla sina böner och sedan duktigt arbeta resten av året. Den historien är ju lite kul, och det ligger ett korn av sanning i den, men enligt de källor jag hittat idag (bla http://www.historie-online.dk/special/bededag/hvorfor.htm) så var det en dag som infördes av Hans Bagger, Roskildes biskop, och den var inte unik utan det fanns / han införde en uppsjö av dagar då man skulle be, men just Store Bededag, som från början hette "ekstraordinær, almindelig bededag" (= extraordinär allmän bedjedag), var en dag när allt skulle hållas stängt och man inte fick arbeta utan skulle fokusera helt på sitt andliga kristna liv. De andra bedjedagarna är numera avskaffade (därav kornet av sanning i historien om kungen ovan) men just Store Bededag, som i år infaller idag (alltid den fjärde fredagen efter påsk) lever kvar.

Jag kommer spendera dagen närmre vad jag ursprungligen trodde den var till för, genom att gräva ur det sista i trädgården så jag kan börja gjuta plintar och regla upp till trädäcksutbyggnaden sedan så älsklingen kan börja plantera alla träd höga gräs och bambu snart. Mer om det kommer helt säkert i ett eget inlägg längre fram :-)


fredag 29 mars 2013

Påskbrunch på Idala Gård

Med älsklingen nyss hemkommen från Hong Kong, jag och grabben just hemkomna från vår familjegrabbträff med min bror i Stockholm, tog vi en långsam dag igår och bestämde oss för att göra något tillsammans idag istället. Fantasin tröt och vi beslutade oss för att en familjebrunch var lagom aktivitet.
Vi såg att att Marianne Ågren också skulle ha vernissage med bubbel på Idala Gård, ett ställe älsklingen tidigare besökt och då tyckte var trevligt, så vi ringde och bokade bord för en sen (12:30) brunch  där, och såg till att komma dit en dryg halvtimme innan vi bokat bord. Vi blev trevligt mottagna av personalen och välkomnades att titta runt på Mariannes tavlor efter vi hängt av oss.

Matsalen på Idala Gård
Bubblet serverades av ägaren, Hans Nyman, som berättade lite om företaget och deras inställning till vin, mat och kultur. Firman är Dansk-registrerad för att de skall kunna importera sina egna viner. Idala gård är på så sätt deras svenska dotterföretag och man kan där göra beställningar av deras viner som sedan skickas hem. Idala gård har också egna vinstockar som man kan "hyra" för 1500 kronor styck. I det priset ingår en trerättersmiddag  för två, samt inbjudningar till diverse vinfokuserade events på Idala Gård och andra ställen. De företar vinresor till vingårdarna de importerar sina egna viner ifrån, etc, etc.
När pratat färdigt med Hans och titta runt, intog vi våra platser och avnjöt en i min smak perfekt "påskbrunch". Det "påskiga" bestod av några olika sorters inlagd sill, alla väldigt goda, varmrökt och gravad lax och till detta ägg med rom. Precis lagom mycket påsk :-)  
Resten av buffén gick i Italiensk stil, fast med en del typiska svenska råvaror. Underbara rotfrukter i olika former, luftorkade skinkor, salami, mortadella och annat kallskuret, samt en varm karré. Det fanns pasta och en sagolik pesto. Många olika ostar, frukt samt bakverk med doft av Italien, från djupaste choklad till fräschaste citron.
Jag lyckades smaka i princip allt och önskade jag haft större matsäck. Allt var underbart gott. Dessutom var hela buffén framdukad på små fat som ständigt byttes ut vilket gjorde att allt var väldigt fräscht. Det sammantaget med trevlig personal, god mat och bra viner gjorde att Idala gård bidrog till en för oss mycket trevlig långfredagsfamiljebrunch! 

tisdag 26 mars 2013

Funderingar över vad "riktiga" vänner är

Jag var igår, för första gången, på HIRL (HangOut In Real Life) ... eller HAFK (HangOut Away From Keyboard), som +Tobias Hellsten föredrar att kalla det... dvs jag träffade några personer jag lärt känna genom Internet (Google+) ansikte mot ansikte. Jag hade inte tidigare träffat någon av dessa personer i den fysiska verkligheten, men har tidigare, på Goolge+, umgåtts en hel del med några av deltagarna. Det var en skön upplevelse. Det kändes som en bekräftelse på allt det jag tidigare tänkt och trott om dessa människor infriades..

Just det sistnämnda är den vinkling jag vill belysa. Det, och skillnaden i hur man förhåller sig till, och ser det som möjligt, att skaffa vänner över nätet.

Under träffen kom det fram att deltagarna i stort hade samma ingångsvinkel som jag, vilket inte var så förvånade (annars hade de ju inte varit där), och/men att många till deltagarna närstående, som inte var med på träffen, också hade liknande, med varandra, hållning som skilde sig avsevärt från deltagarnas. Så frågan är om det är vi som tycker vi känner varandra, utan att ha träffats öga mot öga tidigare, som är märkliga, eller om det är våra respektive som tycker det är märkligt att vilja träffa människor, som man bara känner genom ett socialt media, i verkliga livet... eller kanske till och med att det är märkligt att anse att man kan lära känna människor utan att ha träffat dem fysiskt.

Som oskuld i HIRL-sammanhang var det hela en stor, väldigt trevlig, bekräftelse för  mig. Jag hade en bild av de flesta av deltagarna. Den bilden visade sig vara sann (i varje fall så djupt ned vi kom i den yta vi skrapade på). De människor som kom var precis de människor som jag lärt känna och tycker om. De verkar inte ha dolt några personlighetsdrag som uppenbarades när vi träffades i verkliga livet. Jag blev inte rånad, mördad, antastad eller ens obekväm i sällskapet. :-) Jag trodde mig känna många av personerna, och det visade sig att det gjorde jag verkligen också. Det var som att träffa kompisar man umgåtts med tidigare, vilket jag också anser att jag har gjort.

Men varför var det då så skönt att få denna bekräftelse?
Att få det bekräftat att den bild jag gjort mig av de människor jag "virtuellt" umgås med, är så som jag tror de skall vara. Jag vet inte riktigt. Hade jag varit helt säker i min sak hade denna HIRL bara varit en kul grej (vilket jag också tror att den var för de flesta av deltagarna) men för mig blev det också som en lättnad. Puh ni är riktiga människor, ni är de människor jag uppskattat på många mils avstånd och inga andra. Det var ingen överraskning för mig, snarare var det precis och exakt så som jag förväntat, MEN det var på något sätt ändå en lättnad.

Jag trodde (visste) att det skulle vara just så, men nu blev det bekräftat, och det var på något sätt viktigt för mig.Viktigt, kanske därför att min familj tycker jag är märklig som vill umgås med personer jag inte träffat fysiskt, att jag anser mig ha lärt känna människor som jag inte skakat hand med. På något sätt gav denna träff mig rätt. En rätt att fortsätta utöka min bekantskapskrets och finna nya vänner online och inte bara i den fysiska verkligheten.

Min bror hade igår, innan träffen, en rätt intressant vinkling på det. Han funderade över om dessa människor jag skulle träffa inte var desperata efter att få vänner. Om de inte törstade efter en vänskap de inte lyckats få i verkliga (fysiska) livet utan G+'s hjälp. Han jämförde det med nätdejting och undrade om det inte var risk för att det var folk som skulle klänga sig fast som iglar om de fick en chans ... jag skrattade (och undrade lite för mig själv vilka erfarenheter av nätdejting han har), och skrattar fortfarande. Då skulle ju jag också vara sådan, men jag har vänner i verkliga, fysiska, livet. Jag känner mig inte ensam och utan bekantskaper och vänner (ibland tvärtom (be)lastad av de samma). Men trots det fick han mig att börja tänka i banor jag inte riktigt gillade. Det var skönt att motsatsen bevisades.

Som vuxen verkar det inte vara riktigt accepterat att skaffa sig nya vänner. I varje fall inte sådana som man inte redan har en förbindelse till via gamla vänner. Referenser och introduktioner är på något sätt viktigare än egna uppfattningar. Det känns skönt att på något sätt få en bekräftelse på att jag inte halkat in bland enbart samhällsmissanpassade individer som söker sig till varandra i brist på acceptans från andra ... eller är det kanske just det jag har? ;-) Nej, det är det inte. Alla har sina styrkor och svagheter, men i den grupp jag möte igår verkar inte brist på social kompetens vara en större svaghet :-)

Jag hade verkligen trevligt och kommer inte att tveka att "utsätta" mig själv för erfarenheten igen. Dessutom är jag väldigt sugen på att försöka dra med de nära och kära som tvekar över denna typ av socialt umgänge. Sugen på att försöka förmedla en bild av den vänskap som bevisligen kan byggas bara genom skrivna ord (jag är fortfarande HangOut-oskuld, i varje fall med de människor jag träffade igår) och kanske försöka få in dem i G+värmen den, för mig, omvända vägen. Nu kan ju jag introducera dem till "riktiga" människor som de kan umgås på nätet med utan att vara rädda för att de är sociopater :-)