måndag 22 juni 2020

Vem kan ha fortsatt förtroende för den Svenska Corona-Strategin?



Efter det politiska utspelet för någon vecka sedan med krav på att avskeda experter, ansvarsutkrävande av politiker, etc, har jag sett ganska många ifrågasätta Sveriges Corona-strategi, och ställa frågor angående hur man kan stödja och tycka att en sådan strategi, med idag 5053 rapporterade dödsfall (vilket är ca 2,7 gånger fler personer än de som dör i säsongsinfluensa under EN vecka varje år enligt FHMs Rapport 2018: https://bit.ly/3dtcnyl ) är bra när våra grannländer haft så många färre dödsfall.

Men det är en konstig fråga. Sverige har haft samma övergripande Strategi som i princip hela resten av världen och i synnerhet som våra nordiska grannländer ... plana ut kurvan och håll sjukvården fungerande genom pandemin.

Skillnaden är hur man implementerat den. I Sverige valde vi att plana ut kurvan och hålla den nedanför den kritiska "linjen", där vi kan hålla sjukvård och samhälle igång, genom att införa åtgärder och rekommendationer i olika faser till stor del baserat på frivillighet, och vänta med att stänga ner helt tills situationen verkligen krävde det (vilket den ännu inte gjort), medan våra nordiska grannländer valde att hugga av kurvan tidigt i respektive lands smittspridningsförlopp, långt nedanför den kritiska linjen. Med den svenska varianten, givet att vi inte kan göra en massvaccinering tidigt i förloppet, torde tidsperioden tills det att kurvan når botten igen vara kortare än om man planar ut den för tidigt. Att vi dessutom lyckats hålla samhället igång torde minska de långsiktiga negativa konsekvenserna och minska det totala lidandet och antalet dödsfall i sviterna av pandemin.

Några sådana negativa konsekvenser av ett totalstängt samhälle jag kan se och som vi inte kommer att ha, mellan länder jämförbar, statistik på förrän om många år är t.ex. självmord bland unga (som tappat den sociala ventil som skola och annat socialt umgänge innebär) och andra isolerade och/eller folk som förlorat jobb, företag, etc, våld i hemmet, alkoholism och annat missbruk, allmän psykisk ohälsa, långsiktigt försämrad välfärd på grund av sämre samhällsekonomi efter lång nedstängning, etc, etc.

Sverige har, i min mening, gjort långt ifrån allt perfekt och borde till exempel ha fokuserat hårdare och tidigare på att skydda riskgrupperna, t.ex. de äldre på särskilda boende. Men det var inte del av strategin att inte skydda riskgrupperna, snarare tvärtom, vi har bara inte varit tillräckligt bra på det, men det gör inte själva strategin mindre sund, utan borde kanske vara en ögonöppnare för att börja omvärdera hur vi bedriver äldrevård i Sverige.

Det som skulle kunna påverka huruvida vår variant av strategin är bättre eller mindre bra än andra länders varianter sett till antalet insjuknande och antalet dödsfall med Covid-19 över hela pandemin (vilket vi ännu verkar vara långt ifrån slutet av) är om, och i så fall när i pandemin, vi får ett fungerande vaccin som kan stoppa smittspridning, och hur snabbt vi kan göra en massvaccinering. Med en snar vaccinering kan Sveriges variant av strategin visa sig vara sämre än våra grannländers. Måste vi leva med Covid-19, såsom vi lever med den snarlika sjukdomen Vattkoppor, så har Sverige ett försprång på hur vi långsiktigt kan hantera det (precis som WHO konstaterar i det delade filmklippet).

Inte ens de Europeiska länder som fick massor av samtidiga fall och tvingades stänga ner tidigt, helt enkelt för att sjukvården inte klarade trycket (Italien och Spanien, t.ex.) har kommit längre längs kurvan (om man ser till andelen av befolkningen som har antikroppar) och ser man till våra Nordiska grannländer som valde att stänga ner väldigt tidigt och plana ut kurvan långt under den kritiska linjen har ännu mycket längre kvar på sina kurvor om det inte kommer ett vaccin.

De flesta (alla Europeiska?) länder som stängde ner, öppnar nu upp igen och försöker hitta sätt att hålla samhället igång utan att få toppar som går över den kritiska linjen, något som Sverige lyckades göra utan att alls behöva göra någon totalnedstängning. Därför kan man se den svenska varianten av strategin som, än så länge, framgångsrik. Jag tror vi är bättre rustade inför hösten och framtiden än vi varit om vi också hade stängt ner helt.

Trots det har jag funderingar över vissa beslut och rekommendationer som förmedlats och tror att en hel del saker kunde gjorts bättre. Jag gillar dock att man valt en linje där man visar en tilltro till befolkningens förmåga att ta ansvar. För att det skall fungera är det viktigt är att vi har full transparens och får förklarat syftet med de olika besluten och rekommendationerna.

Jag hyser en stor rädsla för att den som riskerar att drabbas allra hårdast av denna kris är demokratin. Nationalister runt om i världen verkar se en möjlighet att stänga gränser och registrera och införa kontroller av befolkningen och vad som tillåts rapporteras, allt i Corona-krisbekämpningens namn. I Europa var Ungern nog snabbast ut och har kanske dragit det längst, men trenden med utegångsförbud och påtvingade restriktioner och kontroller av befolkningen sträcker sig över många fler länder.

Trots detta känns det hemskt att ta upp en ideologi och jämföra den med människors direkta lidande och potentiellt för tidiga död samt att diskutera döda i olika åldersgrupper som siffror och statistik. Varje liv som släcks är en tragedi för någon. Jag är glad att jag inte är en av dem som måste fatta prioriteringsbeslut och behöva leva med dem om de visar sig vara felaktiga, men jag är också glad att vi har människor som är beredda att ta det ansvaret. Utan någon form av prioritering i krissituationer tror jag resultaten blivit än värre.

Jag förstår att det finns ett visst tryck att utkräva ansvar, MEN från var jag sitter kan jag inte se att det funnits några illvilliga intentioner bakom de beslut som fattats, inte heller några uppenbara fall av inkompetens. Snarare har politikerna (för en gångs skull?) förlitat sig på experter som gett de bästa råd de kunnat i situationen och politikerna har haft mod nog att följa dem utan prioritera sin egen politiska agenda över dem. Detta ser visserligen ut att ha ändrats en del nu och det verkar efter att SD-Åkesson, lägligt nog när förtroendet för sittande regering var på nedgång, för att vinna missnöjesröster gick ut och började kräva avgångar av experter, etc, som om det politiska spelet fått högre prioritet igen, kanske till och med högre än den faktiska krishanteringen. Jag hoppas bara på bibehållen öppenhet och transparens, samt att man fortsatt lyssnar till experterna.

För övrigt, om vi nu skall jämföra med våra grannländer, ser jag idag tidningsrubriker om att nöjesfälten i Sverige klagar på att de inte får undantag från folksamlingar på mer än 50 personer samtidigt som jag i inkorgen har reklam från Bakken, ett av Danmarks största nöjesfält som tar in tusentals samtidiga besökare, som stolt säger att de är helt öppna igen med alla åkattraktioner igång .... vår tillämpning av strategin är kanske inte är så dum ändå ... om man vill hålla samhället fungerande är kanske inte nöjesfält det viktigaste att prioritera just denna sommar?

tisdag 16 juni 2020

Strålskyddsstiftelsen "informerar"

Jag har sett en hel del lustiga facebookinlägg om att klippa av bildäcksventilerna (antennerna) för att hindra den farliga 5G-strålningen, men egentligen inte stött på någon som på allvar tror att 5G-strålning är jordens undergång och det som orsakar Covid-19 ... förrän idag när jag på omvägar såg och läste ett inlägg av en person som delade ett av Strålskyddsstiftelsen's inlägg. Det gjorde mig nyfiken på Strålskyddsstiftelsen.

Strålskyddsstiftelsen är en intressant organisation.

De arbetar med att sprida rädsla för strålning bland teknikokunniga och försöker svartmåla de myndigheter och forskare som lägger fram slutsatser baserade på resultat av forskning och stora seriösa vetenskapliga studier.

Strålskyddsstiftelsen grundades 2012 och är registrerade som en insamlingsstiftelse med F-skattsedel sedan 2015 (vilket går att se på bla Ratsit och Allabolag). En insamlingsstiftelse är en stiftelse som, för något ändamål, försöker eska pengar från till exempel allmänheten. Detta visar sig också tydligt på deras hemsida, facebook-sida och andra ställen där de är synliga. Det första man får reda på när man försöker hitta kontaktuppgifter till dem är deras bankgiro- och swishnummer. De har en postbox-adress i Adelsö men ingen besöksadress står någonstans att finna.

Enligt deras hemsida består styrelsen av tre kvinnor, en författare med civilekonomexamen som på sin egen hemsida även kallar sig journalist men som inte verkar vara publicerad på annat sätt än genom egenutgivning av en bok och på sin egen blogg, en civilingenjör och en IT-konsult/civilekonom/jurist. Jag har inte hittat information om huruvida det finns andra som arbetar för stiftelsen.

Denna stiftelse erbjuder en att köpa och betala för deras skrämselpropaganda i form av printade A5-flyers och fyrasidiga A5-pamfletter ... eller de använder inte termen "köpa" utan de säger att man får deras "informationsmaterial" i ett visst antal exemplar om man donerar ett visst antal kronor till dem. De vill kanske inte göra det så komplicerat på den där F-skattesedeln.

I sina texter behandlar de allt från den, enligt dem, farliga strålningen som allt som går på el, liksom elledningarna själva, avger, WiFi strålningens påstådda skadlighet för människor, liksom farligheten av andra radiovågor, i synnerhet av all mobildata och för tillfället med fokus på den, enligt dem, oerhört farliga strålning som 5G innebär. De kallar detta "FAKTA" och använder i mycket av sin "information" termer som fastslår att vissa nivåer av strålning i dessa frekvensområden är skadliga och orsakar cancer och en mängd andra problem. Detta säljer de in som "sanning" och skriver ofta saker som "Dela till alla du känner så att människor får veta sanningen!".

De hävdar i ett otal inlägg och texter det helt saknas forskning som visar att denna strålning är ofarligt. De använder någon slags omvänd logik alltså. Det är farligt för att den forskning som försökt påvisa att det är farligt inte säger att det är ofarligt. Det har i realiteten forskats mycket på detta område och det har inte lyckats att lägga fram några bevis för att det skulle vara farligt med icke-joniserande strålning (vilket är den typ strålning de varnar för), men det nämner de inte. Bara att dessa rapporter och denna forskning som misslyckats med att bevisa att det är farligt, inte uttrycker att det är ofarligt. Det använder de som något slags bevis för att det är farligt.

Strålskyddsstiftelsen ger väldig sällan direkta referenser till den forskning de nämner och använder som "bevis" i sina texter. Istället har de en lång lista med länkar till olika artiklar och forskningsrapporter på sin hemsida, vilket gör det svårt och tar tid att hitta precis det de använder som "bevis" till en viss text. Men för några år sedan gick Christer Hellbergs På spåret igenom 100 stycken av de "vetenskapliga rapporter" de länkar till och kunde inte i en enda av dem hitta något bevis för det som Strålskyddsstiftelsen hävdar. Läs gärna hans inlägg om detta här: https://bit.ly/2Y3FQui

Vidare är de snabba på att nämna "omfattande forskning", "stora mängder vetenskapliga rapporter visar", eller "ett stort antal forskare över hela världen är överens om" när det i verkligheten rör sig om en litet urval av den samlade forskningen, och/eller ett relativt sett litet antal forskare inom fältet och som enligt Christer Hellbergs undersökning dessutom aldrig lyckats bevisa den påstådda farligheten.

Strålsäkerhetsmyndigheten ( https://www.stralsakerhetsmyndigheten.se/ , en legitim svensk statlig myndighet som har till uppgift att pådrivande och förebyggande skydda människor och miljö från oönskade effekter av strålning, nu och i framtiden) har flera gånger behövt bemöta och dementera det som Strålskyddsstiftelsen gått ut med som sanningar och rekommendationer, bland annat när de gjorde direkta utskick till förskolor och varnade dem för att installera trådlösa nätverk.

Så innan ni delar Strålskyddsstiftelsen skrämselpropaganda, läs gärna, hos myndigheter, i dagspress och seriösare vetenskapspublikationer, om ovanstående, och andra, tokigheter som Strålskyddsstiftelsen sysslat med genom åren och bedöm trovärdigheten i det Strålskyddsstiftelsen skriver och gör er en uppfattning om vad denna insamlingsstiftelses egentliga syfte är först:


Uppdaterad 2020-06-26:
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/grundskola-tog-in-stralningsskydd-for-routrar-och-surfplattor-kritiseras-av-forskare


https://www.svt.se/nyheter/lokalt/ost/myndighet-reagerar-pa-larm-om-stralning

https://digital.di.se/artikel/5g-uppror-pa-facebook-det-har-ar-sant-och-falsk-om-stralning

https://www.stralsakerhetsmyndigheten.se/press/debattartiklar/2018/vi-maste-titta-pa-all-forskning/

https://www.stralsakerhetsmyndigheten.se/omraden/magnetfalt-och-tradlos-teknik/myndighetens-arbete-med-5g/

https://fof.se/artikel/ar-5g-skadligt-for-halsan

https://www.vof.se/utmarkelser/tidigare-utmarkelser/arets-forvillare-2013/

https://www.iarc.fr/wp-content/uploads/2018/07/pr200_E.pdf

söndag 7 juni 2020

Jätte i junimorgon

Persiennerna i det kala sovrummet silar det bleka ljuset av juninattens småtimmar. De helvita väggarna vägrar svälja den minsta antydan till morgon. Reflekterar utan reflexer. Sänder tillbaka den extremt tidiga morgonen in i rummet som en blekgrå dimma. Målar rummets fördragna natt svagt grå. Skumrask.

Min rygg omfamnas av sängens mjuka madrass. Duntäcket delar mitt sovutrymme som en hopknölad hög vid min sida. Sval. Jag tror att jag fryser. Ingen knottrig hud kan bekräfta obehagets ursprung så jag känner efter igen. Jag försöker ändra liggställning. Vrida mig för att lägga mig på sidan istället. Ryggslutet signalerar vitt till hjärnan. Bländande vit skärande smärta. Som ett tunt vitt skrivpappersarks rakbladsvassa kant. Ingen pappersyta som skaver eller repar, endast kant som skär. Inget rakblad som glider, bara egg som skär. Det är vad de nedersta kotorna i min rygg berättar att de måste umgås med om jag skall hålla på så där. Jag ger mig. Stannar i min ställning. Sjunker en aning djupare, eller kanske bara tillbaka. Obehagets ursprung är kartlagt. Molandet som ersätter vitt bekräftar det.

Utan vridning, med kotor, som individuellt i förhållande till varandra, hålls så stilla som det går, hasar jag mig på rygg mot sängens befriande kant. Min fot är utanför. Fortfarande hittar inget skärande vitt upp till min hjärna. En liten seger. Långsamt längre ut. Vaden svävar. Lite till. Knävecket böjs över den mjuka madrasskanten. Fotsulan svalkas behagligt i kontakten med det lena trägolvet. Igen blir det tydligt att obehagsimpulsen vid uppvaknandet feltolkades. Något som dess egentliga natur obarmhärtigt bekräftar när jag försöker få också andra foten i golvet.

Vitt, vitt, vitt!

På rygg med båda fötterna i sängen välkomnar jag värken som ersätter vitt igen. Jag vet inte riktigt hur foten som tidigare nått golvet kom tillbaka upp i sängen. Jag vet bara att vitt drogs sig tillbaka från smärtcentrum och igen molande lurar i ländryggen. Men nu ligger jag så nära räddaren, sängkanten, att min ena arm hänger utanför. Spänner muskler medan ryggen hålls rak, rullsätter mig upp. Vitt skymtar. Blixtrar till, men bara hastigt. Rumpan sjunker ned i madrassen och får mig att att ofrivilligt kompensera genom att en aning kröka ryggen. Ändå inget vitt. Bara två skrovliga stenar som långsamt, mellan sig, mal ned min sitta-upp-vinst till de vassa småbitar som skramlar runt bland mina nedersta kotor. Jag får dem att stanna upp i sin dans genom att på rumpan glida framåt så att ryggen kan rätas helt igen. Värkande lättnad under vilken jag bereder mig på en ytterligare blixt av vitt som jag vet kommer att komma nu. Den är ok. Jag är förberedd. Jag vet att den snabbt infinner sig, men lika snabbt avlägsnar sig när jag väl har fått all min tyngd på raka ben, fast planterade via fotsulornas golvkontakt.

Jag hasar mig ut i köket och uppsöker mina just nu bästa, men ack så långsamma, vänner Ibuprofen och Paracetamol. Nikotin gör oss sällskap. Hon är snabbare än de andra, men inte lika direkt. Nikotin skulle aldrig kunna hjälpa mig genom att mota bort vitt såsom mina bästa vänner långsamt gör. Hennes metod är istället att få mig att inte umgås lika intensivt med vitt. Pocka på mig, locka mig, och ge mig något annat som min uppmärksamhet kan fokuseras på.

Vi sätter oss i soffan, mina vänner och jag. Kudden bakom ryggen hjälper till att stabilisera umgänget och ge de långsamma i sällskapet den tid de behöver för att komma upp i varv. När de nästan nått fram till sin gemensamma historias höjdpunkt så tröttnar jag och söker mig tillbaka till det ännu ihopknölade täckets sällskap, men tar med mig de vita vännernas umgänge. Låter täcket omfamna mig medan jag med slutna ögon väntar på att resten av sällskapet äntligen skall komma till poängen så att de blir självkörande och jag omärkligt, med slutna ögon, kan lämna dem till sitt.

Där bakom ögonlocken är skumrasket mörkare. Men jag är inte där. Jag har inte lyckats låsa in mig utan svävar fritt. Utan att se. Jag känner att jag är skild från den bergskedja min kropp utgör. Jag, mina tankar, snurrar i små små snäva cirklar, som inte alls passar ihop med den gigantiska jättes kropp som är min. Jag borde ha sega långsamma tankar som sakta arbetar sig mot en insomnande slutsats, men istället snurrar de snabbare och i tightare loopar än kullagerna i en downhillåkares skateboardhjul vid toppfart.

Jag provar att flytta ett ben en aning, bara för att se om det alls i detta tillstånd går att styra det bergsmassiv som inte på något sätt borde få plats i min säng. Det känns som om jag får en världsdel att ändra läge trots att min kropp säger att benet böjer sig precis som det skall. Jag har fortfarande full kontroll över det. Men att jag kan styra mitt ben gör inte att jag känner mig som del av min kropp. Jag får liksom inte, trots att den är min, kontakt med den.

Mina andetag, liksom mina tankars cirklar, verkar vara så små och snabba. Jag säger åt mina Valhalla-dimensionerade bälgar till lungor att fyllas, att dra in så mycket luft det går. För att ögonblick är jag rädd att det skall orsaka ragnarök. Att all luft i världen skall ta slut av detta beslut. Men fysiskt känns andetaget helt normalt. Som när jag förenad med min normala kropp drar ett djupt andetag bara. Inget mer. Som när jag är människa. Det stämmer inte alls. Denna vidsträckta jättevarelses kropp som jag, på distans, styr och har kontroll över, kan omöjligt klara sig med människoandetag. Men trots det verkar den fungera helt normalt.

Jag slår upp mina ögonlock. Försöker få verkligheten att bryta tankarnas tighta kurvor innan de helt spårar ur. Jag ser det vita taket i de nu sena småtimmarnas reflekterade gråa dimljus. Det ser verkligt och normalstort ut. Det borde överhuvudtaget inte kunna finnas något tak ovanför mig, ens när jag ligger ner. Mina ögon borde vara högt ovanför staden och bara se den oändliga rymdens vidsträckthet. Så stort är mitt fysiska jag fortfarande. Jag blickar nedåt över täcket mot det böjda ben som sticker ut. Helt avslappnat har låret flutit ut en aning. Men min syn berättar för mig att det ligger där i sängen. Lätt böjt. Det har inte byggt någon bro över över vidsträckta oceaner vilket jag känner att det borde vara stort nog att kunna göra.

Nu skiter jag i det här. Det funkar inte att ha tankarna farande i små snabba cirklar utan ände och slutsats samtidigt som jag försöker fylla den största av jättekroppars lungor med vanliga människoandetag.

Utan vitt sätter jag mig försiktigt upp på sängkanten. Jag hittar in i mig igen. Reser mig utan att ens nudda taket som bara ynka två och en halv meter upp från golvet fortfarande är ovanför mitt huvud. Bakom laptopens tangentbord slutförs föreningen mellan sinne och nu normalstora kropp. Jag är jag igen. Junimorgonens jätte i det grå skumrasket är bortskriven.

Ljuset som kommer in utifrån är nu gulvitt.

Ett bra vitt.