Persiennerna i det kala sovrummet silar det bleka ljuset av juninattens småtimmar. De helvita väggarna vägrar svälja den minsta antydan till morgon. Reflekterar utan reflexer. Sänder tillbaka den extremt tidiga morgonen in i rummet som en blekgrå dimma. Målar rummets fördragna natt svagt grå. Skumrask.
Min rygg omfamnas av sängens mjuka madrass. Duntäcket delar mitt sovutrymme som en hopknölad hög vid min sida. Sval. Jag tror att jag fryser. Ingen knottrig hud kan bekräfta obehagets ursprung så jag känner efter igen. Jag försöker ändra liggställning. Vrida mig för att lägga mig på sidan istället. Ryggslutet signalerar vitt till hjärnan. Bländande vit skärande smärta. Som ett tunt vitt skrivpappersarks rakbladsvassa kant. Ingen pappersyta som skaver eller repar, endast kant som skär. Inget rakblad som glider, bara egg som skär. Det är vad de nedersta kotorna i min rygg berättar att de måste umgås med om jag skall hålla på så där. Jag ger mig. Stannar i min ställning. Sjunker en aning djupare, eller kanske bara tillbaka. Obehagets ursprung är kartlagt. Molandet som ersätter vitt bekräftar det.
Utan vridning, med kotor, som individuellt i förhållande till varandra, hålls så stilla som det går, hasar jag mig på rygg mot sängens befriande kant. Min fot är utanför. Fortfarande hittar inget skärande vitt upp till min hjärna. En liten seger. Långsamt längre ut. Vaden svävar. Lite till. Knävecket böjs över den mjuka madrasskanten. Fotsulan svalkas behagligt i kontakten med det lena trägolvet. Igen blir det tydligt att obehagsimpulsen vid uppvaknandet feltolkades. Något som dess egentliga natur obarmhärtigt bekräftar när jag försöker få också andra foten i golvet.
Vitt, vitt, vitt!
På rygg med båda fötterna i sängen välkomnar jag värken som ersätter vitt igen. Jag vet inte riktigt hur foten som tidigare nått golvet kom tillbaka upp i sängen. Jag vet bara att vitt drogs sig tillbaka från smärtcentrum och igen molande lurar i ländryggen. Men nu ligger jag så nära räddaren, sängkanten, att min ena arm hänger utanför. Spänner muskler medan ryggen hålls rak, rullsätter mig upp. Vitt skymtar. Blixtrar till, men bara hastigt. Rumpan sjunker ned i madrassen och får mig att att ofrivilligt kompensera genom att en aning kröka ryggen. Ändå inget vitt. Bara två skrovliga stenar som långsamt, mellan sig, mal ned min sitta-upp-vinst till de vassa småbitar som skramlar runt bland mina nedersta kotor. Jag får dem att stanna upp i sin dans genom att på rumpan glida framåt så att ryggen kan rätas helt igen. Värkande lättnad under vilken jag bereder mig på en ytterligare blixt av vitt som jag vet kommer att komma nu. Den är ok. Jag är förberedd. Jag vet att den snabbt infinner sig, men lika snabbt avlägsnar sig när jag väl har fått all min tyngd på raka ben, fast planterade via fotsulornas golvkontakt.
Jag hasar mig ut i köket och uppsöker mina just nu bästa, men ack så långsamma, vänner Ibuprofen och Paracetamol. Nikotin gör oss sällskap. Hon är snabbare än de andra, men inte lika direkt. Nikotin skulle aldrig kunna hjälpa mig genom att mota bort vitt såsom mina bästa vänner långsamt gör. Hennes metod är istället att få mig att inte umgås lika intensivt med vitt. Pocka på mig, locka mig, och ge mig något annat som min uppmärksamhet kan fokuseras på.
Vi sätter oss i soffan, mina vänner och jag. Kudden bakom ryggen hjälper till att stabilisera umgänget och ge de långsamma i sällskapet den tid de behöver för att komma upp i varv. När de nästan nått fram till sin gemensamma historias höjdpunkt så tröttnar jag och söker mig tillbaka till det ännu ihopknölade täckets sällskap, men tar med mig de vita vännernas umgänge. Låter täcket omfamna mig medan jag med slutna ögon väntar på att resten av sällskapet äntligen skall komma till poängen så att de blir självkörande och jag omärkligt, med slutna ögon, kan lämna dem till sitt.
Där bakom ögonlocken är skumrasket mörkare. Men jag är inte där. Jag har inte lyckats låsa in mig utan svävar fritt. Utan att se. Jag känner att jag är skild från den bergskedja min kropp utgör. Jag, mina tankar, snurrar i små små snäva cirklar, som inte alls passar ihop med den gigantiska jättes kropp som är min. Jag borde ha sega långsamma tankar som sakta arbetar sig mot en insomnande slutsats, men istället snurrar de snabbare och i tightare loopar än kullagerna i en downhillåkares skateboardhjul vid toppfart.
Jag provar att flytta ett ben en aning, bara för att se om det alls i detta tillstånd går att styra det bergsmassiv som inte på något sätt borde få plats i min säng. Det känns som om jag får en världsdel att ändra läge trots att min kropp säger att benet böjer sig precis som det skall. Jag har fortfarande full kontroll över det. Men att jag kan styra mitt ben gör inte att jag känner mig som del av min kropp. Jag får liksom inte, trots att den är min, kontakt med den.
Mina andetag, liksom mina tankars cirklar, verkar vara så små och snabba. Jag säger åt mina Valhalla-dimensionerade bälgar till lungor att fyllas, att dra in så mycket luft det går. För att ögonblick är jag rädd att det skall orsaka ragnarök. Att all luft i världen skall ta slut av detta beslut. Men fysiskt känns andetaget helt normalt. Som när jag förenad med min normala kropp drar ett djupt andetag bara. Inget mer. Som när jag är människa. Det stämmer inte alls. Denna vidsträckta jättevarelses kropp som jag, på distans, styr och har kontroll över, kan omöjligt klara sig med människoandetag. Men trots det verkar den fungera helt normalt.
Jag slår upp mina ögonlock. Försöker få verkligheten att bryta tankarnas tighta kurvor innan de helt spårar ur. Jag ser det vita taket i de nu sena småtimmarnas reflekterade gråa dimljus. Det ser verkligt och normalstort ut. Det borde överhuvudtaget inte kunna finnas något tak ovanför mig, ens när jag ligger ner. Mina ögon borde vara högt ovanför staden och bara se den oändliga rymdens vidsträckthet. Så stort är mitt fysiska jag fortfarande. Jag blickar nedåt över täcket mot det böjda ben som sticker ut. Helt avslappnat har låret flutit ut en aning. Men min syn berättar för mig att det ligger där i sängen. Lätt böjt. Det har inte byggt någon bro över över vidsträckta oceaner vilket jag känner att det borde vara stort nog att kunna göra.
Nu skiter jag i det här. Det funkar inte att ha tankarna farande i små snabba cirklar utan ände och slutsats samtidigt som jag försöker fylla den största av jättekroppars lungor med vanliga människoandetag.
Utan vitt sätter jag mig försiktigt upp på sängkanten. Jag hittar in i mig igen. Reser mig utan att ens nudda taket som bara ynka två och en halv meter upp från golvet fortfarande är ovanför mitt huvud. Bakom laptopens tangentbord slutförs föreningen mellan sinne och nu normalstora kropp. Jag är jag igen. Junimorgonens jätte i det grå skumrasket är bortskriven.
Ljuset som kommer in utifrån är nu gulvitt.
Ett bra vitt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar