Ett novemberkallt Barcelona - Dag Ett

För lääänge sedan utlovade jag en reseskildring över vår Barcelonaresa som gick av stapeln den nittonde till tjugoandra november ... nu först kommer den ... bättre sent än aldrig?!?
________________________________________________
Efter att ha plitat en stund på detta inlägg märkte jag hur mycket jag längtar dit igen ... och hur lång denna reseskildring kommer att bli om jag skall få med allt det underbara vi upplevde. I detta inlägg får ni därför nöja er med dag ett, av tre dagars Barcelona-kärlek.
________________________________________________
Mina "goa" svärföräldrar skulle vara barvakter (fast det verkade som om det varit tjuvar i baren likväl ... kunde inte låta bli att ta tillvara denna freudianska(?) felstavning ... barnvakter skall det givetvis vara) för Vincent och Kusin-vitamin när vi var borta. Tidigt(!) på fredagsmorgonen väckte vi således svärfar och han skjutsade oss till Svågertorp för vidare transport med tåg till Kastrup (CPH) där vi skulle med en SpainAir flygning bokad via SAS. Väl där trillade vi genast över en självincheckingsmojt och hade snabbt taggat väskorna och fått boardingkort. Efter det ställde vi oss efter en stunds letande efter bagagedroppen i incheckningskön och svor över att man var tvungen att köa för att lämna in bagaget ... i synnerhet då de flesta i kön, som faktiskt inte var så farligt lång, inte verkade ha checkat in i automaten och det därför tog lång tid. Norwegian, som vi båda flygigt mycket med den sista tiden har samma system, men de tvingar oss budgetresenärer att själva checka in först så då går köandet betydligt fortare. Väl framme var jag precis på väg att kommentera systemet, men den trevliga kvinnan bakom disken förekom mig genom att kommenterar att vi ju redan var incheckade och att vi faktiskt bara kunnan droppa av vårt bagage vid en annan disk. Först då fick vi syn på den gigantiskt stora skylt som skrek ut "SAS Bagage Drop", och helt plötsligt kände man sig precis så där dum som man förtjänar. Det enda som underlättade situationen något var att jag i varje fall inte hunnit gnälla över att vi varit tvungna att köa tillsammans med de som inte själva checkat in!

Säkerhetskontrollen kom vi igenom ovanligt smidigt och efter någon timmes reselektyrshopping, gloende på stängda eller öppnande butiker, en kaffe med obligatorisk SMS i syfte att väcka avundsjuka och allt annat som hör flygplatsväntandet till, satt vi snart på det lyftande planet. Årets första snö hade fallit på vingarna som behövde spolas vilket fördröjde starten något, men på det hela taget så var ditfärden förnämligt bekymmersfri och vi landade i på BCN, endast ca 20 minuter försenade, strax innan halv elva på förmiddagen.

Förväntansfull över resan till en stad jag aldrig tidigare varit i, hade jag skrivit ut en hel hög färgkartor från Google Maps, bland annat tre över hur en bilresa från BCN till vår lägenhet med fördel kunde företagas. Denna visade sig komma väl till pass när taxichauffören som inte talade någon engelska bara ryckte på axlarna och såg frågande ut när vi visade adressen, . När han fick utskriften sken han upp och började babbla på katalanska. Jag svarade, trots att jag inte förstod ett smack, i positiva ordlag på engelska. Ungefär samma procedur upprepades när vi närmade oss och han kollade in en mer inzoomad utskrift av målet han också fått. Det visade sig att lägenheten låg mitt inne bland de gamla gränder där man inte kunde ta sig fram med bil på ett enkelt sätt. Denna gång verkade vi dock, trots de olika språken, förstå varandra bättre och vi blev efter överenskommelse avsläppta vid Grand Hotel Central på Via Laietana, det närmsta han enkelt kunde komma på en större gata.

Här åkte den ytterligare mer förstorade utskrift jag gjort fram och vi såg att vi skulle promenera något kvarter. Det visade sig dock att skalan var så hög att vi missbedömde och flera gånger sprang fram och tillbaka förbi den lite skumma gränd vid namn, Carrer de Massanet, där ingången till lägenheten vi skulle hyra ligger.

Gränden var så trång att man med åt sidorna utsträckta armar bara behövde ta ett par steg åt sidan för att kunna vidröra husväggarna på varje sida. Porten vi till slut kom fram till att det borde vara såg mest ut som en riktigt gammal (tidigt 1800 tal?) gårdsport, och de människor som rörde sig i grändens bortre ände så inte så välbärgade och ganska så ruffiga ut. Min vän Cris hade dock rekommenderat området som perfekt läge och inte så "dodgy" (hennes uttryck) som vissa andra, till exempel det hon själv bor i, så särskilt oroliga var vi väl egentligen inte. Men trots det gick tankarna mot att vi stod som typiska turister med varsin resväska och bara skrek efter att bli rånade. Dessa avbröts dock plötsligt av en glad kvinnoröst som på bra engelska ropade från en balkong. Det visade sig vara Saskia, den tjej jag mailat med om lägenheten och hon bad oss stanna medan hon kom ned och öppnade för oss. Det kändes som en mindre evighet innan vi hörde låset klicka till och den stora porten svängde upp. Anledningen till att det tagit så lång tid var alla lås. Vi fick noggranna förmaningar om att porten alltid skulle hållas låst, liksom ytterdörren på deras privata gård som porten ledde in till ... vidare rekommenderade hon att vi skulle låsa lägenhetsdörren. När vi sedan ställt från oss bagaget, som vi skulle lämna tills lägenheten var färdigstädad, fick vi uppmaningen att lämna pass och andra värdesaker för att det var så mycket ficktjuvar. Men vi hade tidigare blivit varnade av Cris, så vi blev trots allt inte särskilt uppskrämda. Tjejen var trevlig och förslog lite olika bra lunchställen, och vi gav oss ut på vår första upptäcktsfärd i en ny spännande stad!

Det visade sig att första dagen var mina Google Maps utskrifter ovärderliga för att lokalisera sig i Born's trånga gränder. Det är en oerhört genuin och mysig stadsdel, men innan man börjar få pejling så kan vimlet av gränder kännas förvirrande.

 På vår första tur kände vi oss dock ganska turistiska och bestämde oss för att ta oss närmsta vägen till La Rambla - det stora turiststråket i Barcelona. Bara något kvarter i den riktningen passerade vi "Catedral de Barcelona" och bestämde oss för att se insidan. Jag hade aldrig tidigare varit i en Katolsk kyrka och än mindre i en katedral. Byggnaden var imponerande, men framförallt var det kul att studera alla små katalanska tanter som besökte den. Tina som har bra koll på klädstorlekar verkade lite förvånad över att tjejerna inte var kortare än de var i Barcelona. Men jag konstaterade ganska snabbt att om man säljer tantkläder så var det inte så konstigt att ett "Small" klädesplagg verkligen är litet i Spanien. Jag tror inte jag under hela resan såg en inhemsk tant som nådde mig till bröstet i höjd. I vilket fall som helst, så var den i katedralen väldigt, i mina ögon, traditionellt katolskt imponerande interiören, uppiffad med elektriska levandeljusimitationsmaskiner vid varje helgons alkov. Istället för att lägga en peng i en sparbössa och tända ett ljus ploppade man in ett mynt i en automat och ett ljus tändes. Cris förklarade sedan, med viss självironi, att det varit så väldigt länge och att de berodde på att spanjorer var kleptomaner så om de har riktiga ljus stjäls de bara . I vilket fall som helst var Catedral de Barcelona val värt ett besök om man vill se en riktig fungerande katolsk katedral i fullt bruk.

Så småningom letade vi, via Carrer dels Boters, en affärsgata med en massa krimskrams- och klädbutiker av vilka vi obönhörligen mellanlandade i några (faktiskt bara ett fåtal ... puh!), oss ut till övre delen av La Rambla. För första gången sedan vi anlände, insåg vi att Barcelona är ett stort turistmål. Vi var där helt off-season, men medan vi spatserade hela stråket ned mot hamnen hörde vi mer svenska, danska, holländska, engelska och andra språk än katalanska och spanska. Trots det var stämningen ganska mysig och Tivolilik med alla gatuartister och konstnärer. Väl nere vid hamnområdet började vi kännas oss hungriga och tog oss, via "Rambla del Mar", en lång gångbro, ut till en inte särskilt pittoresk, utan mer modern stor restaurang i köpcentret "Maremagnum". Tappasen (mest sea-food) och cavan vi avnjöt var dock utsökta, om än, skulle det senare på kvällen visa sig, inte särskilt billiga.

Mätta, belåtna och lite lätt glada av cavan vi delat, bestämde vi oss för att hitta något mer genuint ställe att dricka kaffe på. Via några klädbutiker tog vi oss ut på andra sidan köpcentret och in mot stan igen. Där hittade vi ett oerhört mysigt hål i väggen vid namn Pisa Morena, som kändes "på riktigt". Trots den modesta värmen (tolv till fjorton grader) tog vi med kaffet ut på det lilla torgets uteservering. Härligt att i slutet av november, i relativt lätta kläder kunna sitta ute. Inte heller en svensk, dansk eller holländsk röst hördes så helt plötsligt började jag få det jag kommit för. En ny upplevelse!

Vi letade oss hemåt genom Borns snåriga gränder och provianterade i den stora fina saluhallen "Mercat Santa Caterina" som visade sig ligga precis bakom vår lägenhet. Jämfört med Sverige var en del saker väldigt dyra, medan andra riktigt billiga i förhållande till kvaliteten. Vi fick sedan förklarat att det var en av de finare matmarknaderna och således lite dyrare. Om man vill besöka en genuin trevlig Mercat med väldigt hög kvalitet där man inte behöver slå sig fram (som man får göra på till exempel den lite ruffigare matmarknaden vid La Boqueria på La Rambla) så ta er till Mercat Santa Caterina!

Väl tillbaka i vår lägenheten, efter att ha låst upp, och efter förbipassage åter låst, alla dörrarna, insåg vi att den verkade vara inredd i en riktigt gammal byggnads lagerlokal. Det var otroligt högt i tak och de hade byggt ett litet badrum som ett rum i rummet och gjort sovloft ovanpå. Pentry, matplats, en soffa och dubbelsäng var inklämt på "bottenplan". Om man, som vi, vill bo enkelt och relativt billigt mitt i Barcelona har jag svårt att tänka mig att man kan hitta något mycket bättre. Läget är rent fantastiskt, mitt i Born, med ett par minuters gångavstånd till väldigt mycket. Området kryllar av kvarterspubar och restauranger som känns riktigt genuina. Trots det finns sevärdheter och små souvenirställen, etc överallt. Lite som gamla stan i Stockholm, om man tar bort hälften av turistskiten och ersätter det med "äkta" ibland lite ruffiga ställen och småaffärer. I de flesta gränder finns också några finare butiker insprängda. En riktigt intressant blandning!

Vi hade till kvällen bestämt "träff" med Cris och hennes svenska pojkvän och dito svärföräldrar för att gå ut och äta tappas på riktigt! När vi i en port tog skydd för en kraftig regnskur träffade vi på hela sällskapet. Medan vi hoppandes mellan vattenpölarna tillsammans tog oss nedför gatan "Carrer de Montcada", en av Barcelonas bäst bevarade i gotisk stil, mot restaurangen, El Xampanyet, förklarade Cris vilken otur vi hade. Det var första gången på evigheter det regnat, och veckan innan hade de haft över 20 grader varmt. När vi närmade oss de immiga rutorna till det lilla stället var Cris lite förvånad över att gatan inte var full med ätande människor. Regnet hade dock skrämt alla inomhus och lokalen var knökfull. Om jag och Tina kommit dit själva hade vi nog konstaterat att det inte var en chans att vi skulle få plats utan gått vidare. Men folkmängden skrämde inte lilla späda Cris som resolut armbågade sig in genom vimlet tills hon fann en halv kvadratmeter obefolkad golvyta inklämd mellan toaletten och köket. Där placerade vi oss och avnjöt några av ställets goda tappas, nedsköljda med ställets hemmabryggda cava. Den typ av "lyx-sea-food-tappas" vi tidigare på dagen fördragit ratas av Cris som istället beställde in del mer traditionella enkla rätter och dels ställets specialiteter. Mest imponerad var jag dock av att servitörerna lyckades hålla reda på vad för fat de gett till vilka människor när de trängde sig fram och kvickt distribuerade delikatesserna.

Efter att ha tagit udden av den värsta hungern tog vi sedan en ganska lång promenad till Barceloneta, där vi trillade in på en annan riktigt genuin tapasbar, El Vaso de Oro. En äkta kvarterskrog där stammisgubbarna hade sina egna ölkrus på hyllor över den extremt långa baren. Vi lyckade tränga oss in och få plats att hänga vid ett hörn på just denna och beställde in flera goda specialiteter. I synnerhet deras peppers var fantastiska, men också anjovisen gick ned med en stor klunk öl :-) Nu började man inse hur socialt och faktiskt trevligt det var att äta på detta sätt, trängandes med en massa främlingar, ropandes och hojtandes. Visst att sitta till bords under mer ordnade former ger en annan, mer ingående, typ av konversation, men detta var riktigt befriande och kul samtidigt som det var fantastiskt gott.

Det sista stället som Cris skulle ta oss till skulle enligt utsago vara helt annorlunda och riktigt kitschigt. Tyvärr var det stängt och något trötta i benen trillade vi in på ett riktigt ruffigt ställe i Barceloneta jag inte minns namnet på. Bara ett fåtal hamnbusar hängde vid några spelautomater i den annars tomma, skitiga, lokalen. Jag skulle aldrig ens fundera på att beställa mat av den flottiga bartendern. Hans förkläde såg ut som om det glömts bort vid förra årets årliga tvätt. Skäggstubben var solid och matchade det stripiga flottiga håret och det fåtal gulbruna tänder han hade kvar. Detta avskräckte dock inte Cris som började chattra om vissa saker på Tapas-menyn med honom. Jag tror han skämtade när han sa att han inte visste vad vissa rätter vad för något utan brukade säga att de var slut, men riktigt säker är jag inte. Här beställde vi in sniglar och musslor i olika former, och till min stora förvåning var allt färskt, nylagat och smakade riktigt bra. Det verkar fanemig som varenda håla till bar i Barcelona har riktigt bra tappas! Så mitt råd är att varken låta sig avskräckas (snarare uppmuntras) av folkfyllda småställen. Mycket folk verkar vara en garanti för att de har en eller flera specialiteter som uppskattas. Inte heller skall man vara rädd för att äta barmaten på skumma ruffiga ställen, även om de är folktomma.

De två första ställena "El Xampanyet" och "El Vaso de Oro" var riktiga upplevelser, både kulinariskt och socialt och rekommenderas varmt. Det sista stället, trots att maten var förvånansvärt bra i förhållande till förväntningarna, kan jag dock inte rekommendera ... hade vi inte varit i katalansktalande sällskap hade vi nog inte vågat slå oss ned där över huvud taget. Men det var också en upplevelse :-)

Kvällen avslutades sedan för vår del på en av de häftigaste cocktailbarer jag varit på. Baren som ligger på Carrer del Rec, var helt omärkt, men så småningom kom vi fram till att det hette Gimlet (Carrer del Rec, 24, Barcelona, Spanien). Framsidan såg ut som en gammal affärslokal. Skulle ha kunna varit en liten frukt och grönsaksaffär som lagts ned några år tidigare. En anonymt vitmålad fasad med fördragna gardiner för ett skyltfönster. Anonym skylt över ingången. Väl inne fylldes största delen av den lilla lokalen av en stor halv-oval-formad bar bakom vilken två bartenders jobbade fokuserat med att blanda drinkar i högt tempo. Trots det tog de sig den tid som behövdes för att försäkra sig om att varje kund fick beställa precis det de ville ha utan att stressa. De hade stenkoll på vems tur det var att beställa och man kände man fick riktigt bra service. Det fanns inga menyer, utan antingen fick man på förhand veta vad man ville ha, eller av bartendern få något rekommenderat utifrån beskrivningen av sin egen smak. Lugn jazz satte stämningen på plats. Kanske den perfekta baren?!?

________________________________________________
Våra resterande dagar i Barcelona kommer redogöras för i en Ordflod nära dig inom en snar framtid ;-)


... så snar var kanske inte framtiden men nu är den här: 
Klicka för att läsa vidare om Ett novemberkallt Barcelona - Dag Två!