Aaaaarghh!!!
Nu har jag bitit mig I tungan, och läppen, och kinden, och i hela ansiktet, känns det som. Bitit mig för att hålla käft. Bitit för att hålla käft och inte bli den där besserwissern. Men nu är det nog!
Det kanske vanligaste felet jag ser i skrift (oftast i naiva kommentarer till bloggar ... inte i min blogg dock ... här är alla som kommenterar så duktiga och felfria så ;-) ) är att människor helt felaktigt använder "DEM" istället för "DE". Om inte talspråkets "DOM" hade funnits hade det varit helt obegripligt, men nu blir det oftast pinsamt tydligt varför. Personen formulerar meningen och kommer på att "DOM" är ju inte fint att skriva. För att få mer trovärdighet och verka mer bildad än man uppenbarligen är, skrivs således per automatik "DEM" istället. Resultatet blir bara att ännu mer trovärdighet tappas och att jag (undermedvetet) tänker, kan personen inte ens skilja på "DE" och "DEM" men ändå försöker vara fin i kanten så är nog inte själva innehållet i kommentaren särskilt trovärdig heller.
Språket utvecklas hela tiden och i min mening är det något positivt. Talspråk blir accepterat in i finrummet och blir över tid accepterat i skrift. Det är precis som det skall. Men felaktig användning av språket är ett ofog. I synnerhet när det är tydligt att man försöker skriva "fint" och undvika talspråk i skriften och då istället gör fel!
Poängen, och det jag måste få ur mig, är:
"DEM" är inte samma sak som talspråkets "DOM"!!!
Om du som skribent inte klarar av att skilja på "DE" och "DEM" så använd för fan talspråk istället. Skriv "DOM" där du skulle sagt "DOM" skriv INTE per automatik "DEM"!!!
Nu till varför det är så fel.
"DE" är subjektsform, det vill säga det syftar direkt på de som utför eller varit med om något. Förenklat skulle man kunna kalla dem huvudpersonerna i en mening. Andra exempel på subjektsformer är "JAG", "DU", "HAN", "HON" och "VI".
"DEM" är objektsform, det vill säga de som till exempel en handling utförs för eller på. Förenklat skulle man kunna kalla dem mottagare. Andra exempel på objektsformer är "MIG", "DIG", "HONOM", "HENNE" och "OSS".
Att ersätta "DE" med "DEM" är alltså helt felaktigt och om det inte blivit så uppenbart fel riskerar det, i och med att orden syftar till olika roller, ändra betydelsen i meningar där de används felaktigt.
Ett enkelt sätt att bestämma sig för vilket av "DE" och "DEM" som skall användas skulle kunna vara att pröva meningen med "VI" och "OSS" istället. Det tror jag aldrig jag sett någon skriva fel på.
Talspråk: Dom fick en lektion!
Testa nu med VI/OSS. Heter det "Oss fick en lektion!"
eller "Vi fick en lektion!" ?
Just det! "Dem fick en lektion!" är precis lika FEL
som "Oss fick en lektion!" !!!
Alltså: DE fick en lektion!
Talspråk: Han sprang ifrån dom!
Testa nu med VI/OSS. Heter det "Han sprang ifrån oss" !
eller "Han sprang ifrån vi!" ?
Just det! "Han sprang ifrån de!" är precis lika FEL
som "Han sprang ifrån vi!" !!!
Alltså: Han sprang ifrån DEM!
Om detta fortfarande är för svårt, så tycker jag verkligen det är bättre att hålla sig till talspråket och skriva "DOM" istället! Då hycklar man inte! Det är, i min meningen, inget fel med att genomgående skriva "dom", men jag inte bara tycker det är fel, utan det ÄR fel, att skriva "dem" där det borde vara "de"!
torsdag 28 juli 2011
måndag 25 juli 2011
Att inte låta sig skrämmas till tystnad
Läste idag en artikel i DN som tar upp vikten med att för ett fortsatt demokratiskt samhälle våga uttrycka sina åsikter, även om terrordåd försöker skrämma oss till tystnad.
"Det öppna samhället kommer aldrig att kunna skydda sig helt från terrorister. Oavsett om hotet kommer från organiserade grupper eller ensamma galningar vet vi att de någon gång hittar ett hål i säkerhetsnätet.
[...]
Ändå kan vi besegra dem. Vi gör det varje dag. Varje gång vi uttrycker vår åsikt, organiserar ett möte, skriver ett brev till en politiker, röstar i ett val, skriver på en namnlista. Det är små segrar för öppenheten och demokratin. Men segrar likafullt."
Absolut hela artikeln är helt i linje med mina egna åsikter och värderingar, vilket inte är så konstigt då den uttrycker att vi skall värna om det viktigaste fundamentet i vårt samhälle, det fria ordet. Jag tror de flesta som har någon form av liberal ådra i sig håller med.
Det är lätt att hålla med, men svårare att stå bakom och i verkligheten praktisera. Det kan vara svårt nog för många att ens gå och rösta, än svårare att i en debatt bland vänner stå på sig i egna åsikter om de går emot den dominerande rösten i samtalet. Jag har själv flera gånger, på fester eller i andra sociala sammanhang, bitit mig i läppen och inte kastat mig in i diskussionen om till exempel flyktingpolitik, trots att diskussionen varit full av fördomar och illa grundande "fakta", något som jag hatar. Det som hindrat mig har varit rädsla. Rädsla för att förstöra stämningen och kvällen. Rädsla för att gå emot gruppen.
Nu måste vi vara modiga och stå emot människor som använder sig av bomber maskingevär i diskussionen. I trygga Sverige känns det dock nästan lättare än att gå emot sin vänner, MEN det är likväl viktigt att vi gör det. För demokratins skull är det livsviktigt.
"Det verkliga hotet mot vårt demokratiska styrelseskick kommer inte från extremisterna och fanatikerna. Deras idéer saknar all intellektuell bäring; de vädjar till våra lägsta känslor och visar sig ständigt oförmögna att besvara en enda av tidens frågor.
Den stora faran är i stället apatin och tystnaden."
Artikelförfattaren i DN som trycker hårt på detta har (i varje fall i webbversionen) valt att vara anonym, vilket med tanke på artikelns innehåll kan tyckas märkligt. Artikeln handlar om att våga, men det ser ut som om artikelförfattaren inte vågar publicera sitt namn. Men jag tycker det är ok. Det fria ordet får vara anonymt. Det viktiga är att det hörs, och inte låter sig tystas av bomber och maskingevär. Om vi idag låter oss tystas av terrorism kan vi, på lång sikt, tvingas vi bli riktigt riktigt modiga. Lika modiga som Nelson Mandela i Sydafrika eller Liu Xiaobo i Kina.
Så var nu modiga. Gör er röst hörd. Visa er sympati för de drabbade och er avsky för det som skedde i Norge. Men stanna inte där. Fortsätt att värna om det fria ordet!
--
Källa:
DN: http://www.dn.se/ledare/var-inte-radda
"Det öppna samhället kommer aldrig att kunna skydda sig helt från terrorister. Oavsett om hotet kommer från organiserade grupper eller ensamma galningar vet vi att de någon gång hittar ett hål i säkerhetsnätet.
[...]
Ändå kan vi besegra dem. Vi gör det varje dag. Varje gång vi uttrycker vår åsikt, organiserar ett möte, skriver ett brev till en politiker, röstar i ett val, skriver på en namnlista. Det är små segrar för öppenheten och demokratin. Men segrar likafullt."
Absolut hela artikeln är helt i linje med mina egna åsikter och värderingar, vilket inte är så konstigt då den uttrycker att vi skall värna om det viktigaste fundamentet i vårt samhälle, det fria ordet. Jag tror de flesta som har någon form av liberal ådra i sig håller med.
Det är lätt att hålla med, men svårare att stå bakom och i verkligheten praktisera. Det kan vara svårt nog för många att ens gå och rösta, än svårare att i en debatt bland vänner stå på sig i egna åsikter om de går emot den dominerande rösten i samtalet. Jag har själv flera gånger, på fester eller i andra sociala sammanhang, bitit mig i läppen och inte kastat mig in i diskussionen om till exempel flyktingpolitik, trots att diskussionen varit full av fördomar och illa grundande "fakta", något som jag hatar. Det som hindrat mig har varit rädsla. Rädsla för att förstöra stämningen och kvällen. Rädsla för att gå emot gruppen.
Nu måste vi vara modiga och stå emot människor som använder sig av bomber maskingevär i diskussionen. I trygga Sverige känns det dock nästan lättare än att gå emot sin vänner, MEN det är likväl viktigt att vi gör det. För demokratins skull är det livsviktigt.
"Det verkliga hotet mot vårt demokratiska styrelseskick kommer inte från extremisterna och fanatikerna. Deras idéer saknar all intellektuell bäring; de vädjar till våra lägsta känslor och visar sig ständigt oförmögna att besvara en enda av tidens frågor.
Den stora faran är i stället apatin och tystnaden."
Artikelförfattaren i DN som trycker hårt på detta har (i varje fall i webbversionen) valt att vara anonym, vilket med tanke på artikelns innehåll kan tyckas märkligt. Artikeln handlar om att våga, men det ser ut som om artikelförfattaren inte vågar publicera sitt namn. Men jag tycker det är ok. Det fria ordet får vara anonymt. Det viktiga är att det hörs, och inte låter sig tystas av bomber och maskingevär. Om vi idag låter oss tystas av terrorism kan vi, på lång sikt, tvingas vi bli riktigt riktigt modiga. Lika modiga som Nelson Mandela i Sydafrika eller Liu Xiaobo i Kina.
Så var nu modiga. Gör er röst hörd. Visa er sympati för de drabbade och er avsky för det som skedde i Norge. Men stanna inte där. Fortsätt att värna om det fria ordet!
--
Källa:
DN: http://www.dn.se/ledare/var-inte-radda
lördag 23 juli 2011
Min reaktion på "Oslo attentaten"
Jag, liksom de flesta skandinaver (hoppas jag), känner avsky och fasa över dåden i Oslo i går. Jag tar å det starkaste avstånd. Jag känner medlidande. Men samtidigt är jag inte förlamad på samma sätt som jag var den elfte september tjugohundraett, eller vid nervgasattentatet i Tokyos tunnelbana några år innan.
Varför är jag inte det?
Det var precis som om när jag fick veta att det var en blond norrman som (högst troligen) hade begått dåden, gick någon sorts suck av lättnad genom mig. Jag kan fortfarande skämta. Min egen vardag känns fortfarande viktigare än lidandet i Norge. Så var det inte alls vid de två andra nämnda tillfällen.
Varför är det så?
Jag vet inte riktigt ännu, men jag misstänker att den förmodade avsaknaden av anspänning och uppsving i främlingsfientlighet ett terrordåd av detta slag, baserat i muslimsk fundamentalism hade givit, har har gett mig någon form av lugn. Det kunde ha varit så mycket värre, inte personligt, men politiskt, om dåden hade haft andra gärningsmän och andra motiv.
Jag känner mig nästan omänsklig. Omänsklig mot de drabbade och anhöriga. Men likväl känner jag någon form av lättnad!
--
Källor:
SvD: http://www.svd.se/nyheter/utrikes/folj-handelserna-i-norge-minut-for-minut_6342154.svd
DN: http://www.dn.se/nyheter/varlden/hogerextremt-manifest-sags-beskriva-attentaten
SDS: http://www.sydsvenskan.se/varlden/article1516334/Gripen-var-med-i-nazistiskt-forum.html
Varför är jag inte det?
Det var precis som om när jag fick veta att det var en blond norrman som (högst troligen) hade begått dåden, gick någon sorts suck av lättnad genom mig. Jag kan fortfarande skämta. Min egen vardag känns fortfarande viktigare än lidandet i Norge. Så var det inte alls vid de två andra nämnda tillfällen.
Varför är det så?
Jag vet inte riktigt ännu, men jag misstänker att den förmodade avsaknaden av anspänning och uppsving i främlingsfientlighet ett terrordåd av detta slag, baserat i muslimsk fundamentalism hade givit, har har gett mig någon form av lugn. Det kunde ha varit så mycket värre, inte personligt, men politiskt, om dåden hade haft andra gärningsmän och andra motiv.
Jag känner mig nästan omänsklig. Omänsklig mot de drabbade och anhöriga. Men likväl känner jag någon form av lättnad!
--
Källor:
SvD: http://www.svd.se/nyheter/utrikes/folj-handelserna-i-norge-minut-for-minut_6342154.svd
DN: http://www.dn.se/nyheter/varlden/hogerextremt-manifest-sags-beskriva-attentaten
SDS: http://www.sydsvenskan.se/varlden/article1516334/Gripen-var-med-i-nazistiskt-forum.html
söndag 10 juli 2011
Charterliv
Fritiden börjar komma ikapp och skrivsuget blev plötsligt tillräckligt stort för att ta en paus i livsbatteriuppladdandet.
Efter en osedvanligt hektisk tid såg jag fram emot mina fyraveckorssemester något oerhört. Vår lilla familj hade bestämt att denna semester skulle vi INTE ha några stora projekt utan ta dagarna som de kom, hitta på de små sakerna och TA DET LUGNT!
Efter trevligt traditionellt midsommarfirande trillade första halva veckan således på med lite packande och mycket bokläsande och några småutflykter för att på torsdagen stiga upp mitt i natten och flyga till Gran Canaria för lite seriöst slappnade. :-)
De som känner mig vet att jag inte är någon stor fantast av charterresekonceptet, i synnerhet inte sommarvarianten.
Att i flera timmar frivilligt dela flygplan med skrikande ungar och flygovana turister för att åka till något uppbyggt komplex där alla är skandinaver och man inte omedelbart får någon känsla för landet man besöker. Att bli stekt av solen och i hög värme och luftfuktighet våndas, medan käcka reseledare i knastriga ljudanläggningar skriker glada tillrop till vattengymnastiserande tjocka tanter. Att inte ha något vettigt att hitta på. Att bada i klorfyllda bassänger trots att man bor så nära havet att man kan höra de stora saltdränkta vågorna krascha mot klipporna nedanför poolområdet.
Varför gör man sånt?
Jag tror att svaret är att man flyr från, eller åtminstone vill ta en paus från, sin vardag. Detta är något jag länge förkastat. Jag ville inte primärt åka från något. Jag har alltid velat åka TILL något. Att ha ett mål med resandet. Att uppleva nya saker, eller återuppleva de saker man uppskattar.
Jag har ändrat mig!
Ålder, ökat ansvar både genom föräldraskap och arbete, en ständigt uppbokad vardag, med mera, med mera, har fått mig på andra tankar. Fy fan vad skönt det var att bara sätta sig på ett flygplan och lämna hela karusellen en vecka. Fy fan vad skönt att inte ha några vettiga aktiviteter planerade på en hel vecka. Fy fan vad skönt att bara kunna slappa i skuggan med ett stort glas Sangria och en bra bok, medan Vincent roade sig och skaffade kompisar på Bamseklubben.
Vi valde bort de arrangerade utflykterna och spenderade själva en dag i en förvånansvärt bra Western Stad. Vi vandrade en eftermiddag in till närmsta stad och käkade där. Vi tog en kväll en taxi till Playa Ingles för att få lite stadsliv. I övrigt gjorde vi inte ett skit ... och jag uppskattade det!
Veckan rullade på med god mat och dryck samt långa dagar i skuggan med böcker och drinkar och jag kom tillbaka som en ny människa (om än en kanske lite smått alkoholiserad sådan ;-) ).
LÄNGE LEVE SOMMARCHARTER!
Efter en osedvanligt hektisk tid såg jag fram emot mina fyraveckorssemester något oerhört. Vår lilla familj hade bestämt att denna semester skulle vi INTE ha några stora projekt utan ta dagarna som de kom, hitta på de små sakerna och TA DET LUGNT!
Efter trevligt traditionellt midsommarfirande trillade första halva veckan således på med lite packande och mycket bokläsande och några småutflykter för att på torsdagen stiga upp mitt i natten och flyga till Gran Canaria för lite seriöst slappnade. :-)
De som känner mig vet att jag inte är någon stor fantast av charterresekonceptet, i synnerhet inte sommarvarianten.
Att i flera timmar frivilligt dela flygplan med skrikande ungar och flygovana turister för att åka till något uppbyggt komplex där alla är skandinaver och man inte omedelbart får någon känsla för landet man besöker. Att bli stekt av solen och i hög värme och luftfuktighet våndas, medan käcka reseledare i knastriga ljudanläggningar skriker glada tillrop till vattengymnastiserande tjocka tanter. Att inte ha något vettigt att hitta på. Att bada i klorfyllda bassänger trots att man bor så nära havet att man kan höra de stora saltdränkta vågorna krascha mot klipporna nedanför poolområdet.
Varför gör man sånt?
Jag tror att svaret är att man flyr från, eller åtminstone vill ta en paus från, sin vardag. Detta är något jag länge förkastat. Jag ville inte primärt åka från något. Jag har alltid velat åka TILL något. Att ha ett mål med resandet. Att uppleva nya saker, eller återuppleva de saker man uppskattar.
Jag har ändrat mig!
Ålder, ökat ansvar både genom föräldraskap och arbete, en ständigt uppbokad vardag, med mera, med mera, har fått mig på andra tankar. Fy fan vad skönt det var att bara sätta sig på ett flygplan och lämna hela karusellen en vecka. Fy fan vad skönt att inte ha några vettiga aktiviteter planerade på en hel vecka. Fy fan vad skönt att bara kunna slappa i skuggan med ett stort glas Sangria och en bra bok, medan Vincent roade sig och skaffade kompisar på Bamseklubben.
Vi valde bort de arrangerade utflykterna och spenderade själva en dag i en förvånansvärt bra Western Stad. Vi vandrade en eftermiddag in till närmsta stad och käkade där. Vi tog en kväll en taxi till Playa Ingles för att få lite stadsliv. I övrigt gjorde vi inte ett skit ... och jag uppskattade det!
Veckan rullade på med god mat och dryck samt långa dagar i skuggan med böcker och drinkar och jag kom tillbaka som en ny människa (om än en kanske lite smått alkoholiserad sådan ;-) ).
LÄNGE LEVE SOMMARCHARTER!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)