Jag hörde på radion i morse om en incident på Kvinnokliniken där en manlig läkare blivit slagen och sparkad av manliga släktingar till en kvinna som blödde kraftigt ur underlivet efter en förlossning. Den manliga läkaren hade blivit kallad på och rusade in i rummet för att hjälpa stoppa blödningen. Männen reagerade kraftigt och påtalade att ingen manlig personal fick finnas i rummet överhuvudtaget, varpå de handgripligen attackerade läkaren när han inte genast lämnade rummet. Vakter tillkallades och rummet fick utrymmas på anhöriga innan kvinnan kunde räddas.
Denna incident i sig är, i mina (västerländska?) ögon, ganska obehaglig. I en akutsituation tycker jag personligen att inte kön borde ha någon betydelse, utan att räddandet av liv måste komma i första hand. Kvinnan överlevde, tack vare att den manliga läkaren fanns till hands och kunde hjälpa henne. Det hade hon högst sannolikt inte gjort annars.
Vad som föranleder titeln till detta inlägg är den efterföljande diskussionen och intervjun, där det framkom att kvinnokliniken avvisar alla önskemål om kvinnlig (eller manlig) läkare vid till exempel gynekologundersökningar. Detta med motiveringen att de tillhandahåller medicinsk expertis, oavsett om den kom från män eller kvinnor.
Det vill säga, de tar på ett högst jämställt sätt, inte hänsyn till, i sakfrågan (den medicinska kompetensen), ovidkommande faktorer (könet på läkaren).
Detta är ju, ur ett jämställdhetsperspektiv för läkarna, utmärkt!
Men hur bra är det för patienterna?
Jag kan tänka mig att många kvinnor inte är så roade av att ha en främmande man rotandes i underlivet, oavsett hur professionellt det utförs.
Jag är en stor förespråkare av jämställdhet och tycker resonemanget med att man inte skall lägga vikt vid, i sammanhanget, ovidkommande faktorer såsom kön, sexuell läggning, handikapp, etc, när man tilldelar tjänster eller uppgifter, är alldeles utmärkt, MEN är inte könet en högst relevant faktor när det kommer till gynekologi?
torsdag 18 november 2010
tisdag 16 november 2010
Tiger eller Katt
Jag är ingen kattälskare.
Missförstå mig rätt, jag har absolut inget emot katter, och uppskattar deras närhet när de kommer och vill bli pysslade med, men den tillit och det samspel som man kan få med flockdjur saknas naturligt med katter. Om man skall tillskriva katter ett mänskligt attribut så är de ganska egoistiska jämfört med flockdjur. Dock kan jag se en skönhet i det ensamma starka djuret som har stor egen vilja. I samspelet med människor, kanske beroende på brist av tillit, upplever jag dock katters beteende som räddhågset, och detta fläckar i min mening den vackra bilden av den stolta katten.
Det finns dock ett kattdjur jag älskar och tycker är det överlägset mest magnifika landdjuret i vår värld: TIGERN!
Det har varit så, så länge jag kan minnas. När jag ser en tiger röra sig, ser musklerna spela under huden då den i sakta, men graciöst, mak vandrar framåt och lojt hoppar upp och lägger sig att slappa och sola någonstans så känner jag respekt, nästan till och med vördnad. Ett stort vackert kattdjur, som dock känns mer altruistiskt än många andra kattdjur. Tigern har så många, för mig, tilltalande attribut, både fysiska och beteendemässiga.
Jag minns när jag, inte så många år gammal för första gången såg Jan Lindblads film om de Bengaliska tigerungarna, Lillan och Rani, som de födde upp hemma hos sig. Jag blev helt fascinerad. Det var det mest fantastiska jag någonsin sett. Om någon vet var man kan köpa de två filmerna som gjordes får ni gärna tipsa mig.
Nu, 2010 - Tigerns år, är tigern som art på allvar hotad och WWF kör en "Operation Rädda Tigern", där man kan bli "fadder" för en tiger. I realiteten innebär det att man skänker hundra kronor i månaden till deras arbete för att rädda Tigrarna. När jag såg detta tyckte jag det var utmärkt och blev frestad att genast anmäla mig.
Men så kröp det där egoistiska tvivlet över mig. "Hundra kronor i månaden, varje månad. Vill jag inte göra något roligare för det? Fan det blir tolvhundra kronor om året! Det är ju pengar ... också vet man ju inte vad pengarna går till. Skall jag skänka pengar vill jag veta att de kommer till nytta och inte går till administration, eller förskingras av ohederliga Kinesiska tjänstemän." Efter att lite hycklande ha gjort reklam för kampanjen på min facebook wall så bestämde jag mig således för att själv inte gå med och bidraga.
I morse på väg till jobbet lyssnade jag på P1 och hörde någon tala om hur hans empati minskat med åren. Hur han som barn verkligen kunde ligga sömnlös och leva sig in i andras problem. Han exemplifierade vidare med att han nuförtiden mest blev irriterad över människor som sjöng eller spelade i tunnelbanan för att få ihop en slant, och att han medvetet undvek ögonkontakt med tiggande människor på gatan. Som barn hade han högst sannolikt tyckt det var helt naturligt att dela med sig till de som hade det sämre, men som vuxen, trots betydligt bättre resurser undvek att skänka, till stor del för att inte känna sig lurad. Det har ju framkommit att tiggare organiseras och att det blivit industri av att tigga i Sverige också. Vidare spekulerade han om det egentligen var så farligt om han gav en slant ändå. Han hade råd och potentiellt kunde just hans slant göra skillnad.
Detta fick mig att tänka om. Hundra kronor i månaden, vad är det? En dålig fika på espressohouse! Vill jag inte hellre hjälpa till att bevara det mest magnifika djuret på jorden hellre än att fika en gång i månaden på espressohouse? Va fan? Jag har råd att både fika på espressohouse och skänka hundra kronor i månaden till mina älskade tigrar. Jag behöver inte göra några uppoffringar för att undvara tolvhundra kronor om året, så varför fortsätter jag tveka?
Visst jag är inte bombsäker på vad mina pengar går till. De kanske får sponsra någon sekreterares privatsamtal från WWFs telefoner, eller hamnar i fickan på byxorna som klär någon girig gränsvakt i norra Kina. Men kanske hjälper de till att rädda artens fortlevnad. Kanske min hundra kronor i månaden gör att mina barnbarn kan inspireras till att leka samma lekar jag gjorde som åttaåring, där vi levde tillsammans med imaginära tigrar på skolgården och smygande undvek alla tjuvskyttar i form av rastvakter, fotbollsspelande grabbar och rephoppande flickor. Kanske kommer framtida generationer får se makalösa naturfilmer i ny hänförande teknik där de sibiriska tigerungarna vilt leker och jagar varandra i snön.
Jag tvekar inte längre! Bara möjligheten att för en struntsumma kanske kunna hjälpa till att få dessa underbara varelser överleva är skäl nog.
Missförstå mig rätt, jag har absolut inget emot katter, och uppskattar deras närhet när de kommer och vill bli pysslade med, men den tillit och det samspel som man kan få med flockdjur saknas naturligt med katter. Om man skall tillskriva katter ett mänskligt attribut så är de ganska egoistiska jämfört med flockdjur. Dock kan jag se en skönhet i det ensamma starka djuret som har stor egen vilja. I samspelet med människor, kanske beroende på brist av tillit, upplever jag dock katters beteende som räddhågset, och detta fläckar i min mening den vackra bilden av den stolta katten.
Det finns dock ett kattdjur jag älskar och tycker är det överlägset mest magnifika landdjuret i vår värld: TIGERN!
Det har varit så, så länge jag kan minnas. När jag ser en tiger röra sig, ser musklerna spela under huden då den i sakta, men graciöst, mak vandrar framåt och lojt hoppar upp och lägger sig att slappa och sola någonstans så känner jag respekt, nästan till och med vördnad. Ett stort vackert kattdjur, som dock känns mer altruistiskt än många andra kattdjur. Tigern har så många, för mig, tilltalande attribut, både fysiska och beteendemässiga.
Jag minns när jag, inte så många år gammal för första gången såg Jan Lindblads film om de Bengaliska tigerungarna, Lillan och Rani, som de födde upp hemma hos sig. Jag blev helt fascinerad. Det var det mest fantastiska jag någonsin sett. Om någon vet var man kan köpa de två filmerna som gjordes får ni gärna tipsa mig.
Nu, 2010 - Tigerns år, är tigern som art på allvar hotad och WWF kör en "Operation Rädda Tigern", där man kan bli "fadder" för en tiger. I realiteten innebär det att man skänker hundra kronor i månaden till deras arbete för att rädda Tigrarna. När jag såg detta tyckte jag det var utmärkt och blev frestad att genast anmäla mig.
Men så kröp det där egoistiska tvivlet över mig. "Hundra kronor i månaden, varje månad. Vill jag inte göra något roligare för det? Fan det blir tolvhundra kronor om året! Det är ju pengar ... också vet man ju inte vad pengarna går till. Skall jag skänka pengar vill jag veta att de kommer till nytta och inte går till administration, eller förskingras av ohederliga Kinesiska tjänstemän." Efter att lite hycklande ha gjort reklam för kampanjen på min facebook wall så bestämde jag mig således för att själv inte gå med och bidraga.
I morse på väg till jobbet lyssnade jag på P1 och hörde någon tala om hur hans empati minskat med åren. Hur han som barn verkligen kunde ligga sömnlös och leva sig in i andras problem. Han exemplifierade vidare med att han nuförtiden mest blev irriterad över människor som sjöng eller spelade i tunnelbanan för att få ihop en slant, och att han medvetet undvek ögonkontakt med tiggande människor på gatan. Som barn hade han högst sannolikt tyckt det var helt naturligt att dela med sig till de som hade det sämre, men som vuxen, trots betydligt bättre resurser undvek att skänka, till stor del för att inte känna sig lurad. Det har ju framkommit att tiggare organiseras och att det blivit industri av att tigga i Sverige också. Vidare spekulerade han om det egentligen var så farligt om han gav en slant ändå. Han hade råd och potentiellt kunde just hans slant göra skillnad.
Detta fick mig att tänka om. Hundra kronor i månaden, vad är det? En dålig fika på espressohouse! Vill jag inte hellre hjälpa till att bevara det mest magnifika djuret på jorden hellre än att fika en gång i månaden på espressohouse? Va fan? Jag har råd att både fika på espressohouse och skänka hundra kronor i månaden till mina älskade tigrar. Jag behöver inte göra några uppoffringar för att undvara tolvhundra kronor om året, så varför fortsätter jag tveka?
Visst jag är inte bombsäker på vad mina pengar går till. De kanske får sponsra någon sekreterares privatsamtal från WWFs telefoner, eller hamnar i fickan på byxorna som klär någon girig gränsvakt i norra Kina. Men kanske hjälper de till att rädda artens fortlevnad. Kanske min hundra kronor i månaden gör att mina barnbarn kan inspireras till att leka samma lekar jag gjorde som åttaåring, där vi levde tillsammans med imaginära tigrar på skolgården och smygande undvek alla tjuvskyttar i form av rastvakter, fotbollsspelande grabbar och rephoppande flickor. Kanske kommer framtida generationer får se makalösa naturfilmer i ny hänförande teknik där de sibiriska tigerungarna vilt leker och jagar varandra i snön.
Jag tvekar inte längre! Bara möjligheten att för en struntsumma kanske kunna hjälpa till att få dessa underbara varelser överleva är skäl nog.
måndag 15 november 2010
Tapas of Death in Barcelona
English version below!
Jag och Tina skall på fredag lämna vardagskarusellen för att tillsammans njuta en långhelg i Barcelona! Det skall bli underbart! Reserapport utlovas här!
Jag skrev för ett tag sedan om "The Little Spanish Girl", som övergav oss och flyttade "hem" till Barcelona. Hon har lovat ta ut oss på några bra tapasställen när vi kommer, men efter att ha sett henne i detta vinnande tävlingsbidrag, kanske vi skall fundera på att hålla oss till turiststråken istället
English version follows!
On Friday, I and Tina are leaving the everyday circus and will together enjoy a long weekend in Barcelona! We are very much looking forward to it! Travel report will be provided here!
A while back I wrote about "The Little Spanish Girl", who abandoned us and moved "home" to Barcelona. She has promised to take us out to some good tapas places, but after having seen her in the above contest winning little film, maybe we should reconsider and stay in the tourist areas instead
Jag och Tina skall på fredag lämna vardagskarusellen för att tillsammans njuta en långhelg i Barcelona! Det skall bli underbart! Reserapport utlovas här!
Jag skrev för ett tag sedan om "The Little Spanish Girl", som övergav oss och flyttade "hem" till Barcelona. Hon har lovat ta ut oss på några bra tapasställen när vi kommer, men efter att ha sett henne i detta vinnande tävlingsbidrag, kanske vi skall fundera på att hålla oss till turiststråken istället
English version follows!
On Friday, I and Tina are leaving the everyday circus and will together enjoy a long weekend in Barcelona! We are very much looking forward to it! Travel report will be provided here!
A while back I wrote about "The Little Spanish Girl", who abandoned us and moved "home" to Barcelona. She has promised to take us out to some good tapas places, but after having seen her in the above contest winning little film, maybe we should reconsider and stay in the tourist areas instead
lördag 13 november 2010
Välkommen till mitt liv! - Vilket liv?
Som märkts så har frekvensen av inlägg fortsatt vara låg och inläggen mest snabba, tråkiga redogörelser av måltider eller gnäll över brist på tid och energi (förutom min ohyggligt långa nostalgi-saknad-tripp av Kia för en vecka sedan då.
Detta beror inte på att det inte finns saker att skriva om ... jag har till exempel massor (inte så vackert) att säga om regeringens datalagrings förslag och (mer positivt) om Indexator's utmärkta jämställdhetsarbete i Mer Kvinnor i Basen projektet ... men väljer istället att bara vräka ur mig min frustration över min egen familjs brist på tid just nu.
På jobbet har den ena tidskrävande katastrofen har avlöst den andra, samtidigt som vårt viktigaste projekt har gått i "Crunch" och folk behöver IT support till nio på kvällarna och på helgerna. Politiska och tekniska problem står på kö. Men tack och lov så bär inte min avdelning ansvar för något av det negativa utan vi är istället räddarna i nöden :-) .
Tina har också haft ett par hektiska veckor med försenade och utdragna säljmöten, etc, etc. Fan vi har bara jobbat och ätit de sista veckorna. En och en annan timmes sömn har det väl i och för sig också blivit, men annars inget.
Men nu skall jag sluta gnälla och faktiskt hålla helg (ända tills i morgon då jag får färdigställa lite rapporter som inte hunnits med de senaste veckorna :-( ), och ta mig en drya innan vi TILLSAMMANS börjar med maten. Jag hoppas det blir tid till ett lite intressantare inlägg i morgon, kanske om något av de ovan länkade till ämnen som jag är sugen på att fördjupa mig mer i.
Detta beror inte på att det inte finns saker att skriva om ... jag har till exempel massor (inte så vackert) att säga om regeringens datalagrings förslag och (mer positivt) om Indexator's utmärkta jämställdhetsarbete i Mer Kvinnor i Basen projektet ... men väljer istället att bara vräka ur mig min frustration över min egen familjs brist på tid just nu.
På jobbet har den ena tidskrävande katastrofen har avlöst den andra, samtidigt som vårt viktigaste projekt har gått i "Crunch" och folk behöver IT support till nio på kvällarna och på helgerna. Politiska och tekniska problem står på kö. Men tack och lov så bär inte min avdelning ansvar för något av det negativa utan vi är istället räddarna i nöden :-) .
Tina har också haft ett par hektiska veckor med försenade och utdragna säljmöten, etc, etc. Fan vi har bara jobbat och ätit de sista veckorna. En och en annan timmes sömn har det väl i och för sig också blivit, men annars inget.
Men nu skall jag sluta gnälla och faktiskt hålla helg (ända tills i morgon då jag får färdigställa lite rapporter som inte hunnits med de senaste veckorna :-( ), och ta mig en drya innan vi TILLSAMMANS börjar med maten. Jag hoppas det blir tid till ett lite intressantare inlägg i morgon, kanske om något av de ovan länkade till ämnen som jag är sugen på att fördjupa mig mer i.
fredag 12 november 2010
LCHF Frukost
För många känns frukosten som den mest besvärliga måltiden att få LCHF-riktig. För mig själv har det blivit, åtminstone på veckodagarna, ett lyft för frukostätandet att gå över till LCHF. Tidigare bestod min frukost oftast av ett glas apelsinjuice, en snus och en kopp kaffe på väg till jobbet. Numera får jag ofta i mig något ätbart också, men mer om vad längre ned.
Det som för många gör LCHF frukosten besvärlig är vanan av att äta bröd eller flingor / müsli varje morgon. En rutin där man trycker in samma sak, vid samma tid vareviga vardagsmorgon. Rutiner är svåra att bryta!
För en del är vardagsfrukosten en njutbar stund där man umgås med familjen, eller får en stund för sig själv med tidningen. För andra, som för mig själv, är det mest något som händer av sig själv under dvala. Oavsett vilket så funkar inte, när man går över till LCHF, samma enkla spannmålsbaserade komponenter som tidigare.
Mina helgfrukostarna, som tidigare varit fester, med nybakta bullar, massor av olika pålägg, goda feta (och söta) yoghurtar, frukt, nypressade juicer och kaffe, blev till en början ganska besvärliga att göra LCHF-riktiga. Vi dukade fram som vanligt, och jag tog ett kokt ägg och plockade därutöver mest av påläggen. Det kändes dock inte så kul att bara plocka delar av en tidigare uppskattad måltid. Visst, man kan ställa sig och steka ägg, bacon, etc, men det är inte särskilt ofta jag känner för varm mat på morgonen. Så istället har jag nu hittat en kombination som jag tycker fungerar fint.
Jag blandar Crème fraiche med majonnäs och röd fiskrom. Abbas Mixkaviar med sin dryga två viktprocent kolhydrater är just nu favoriten. Detta används som tillbehör till kokt ägg, en avokado samt skalade räkor och kräftstjärtar.
Vardagsmorgnarna blir dock förenklade ... kaffe och en avokado eller ett kokt ägg ;-)
Tillägg:
Brödälskare, ta en titt här: Fredriks Italienska LCHF Bröd
och här: En söndag framför spisen
Det som för många gör LCHF frukosten besvärlig är vanan av att äta bröd eller flingor / müsli varje morgon. En rutin där man trycker in samma sak, vid samma tid vareviga vardagsmorgon. Rutiner är svåra att bryta!
För en del är vardagsfrukosten en njutbar stund där man umgås med familjen, eller får en stund för sig själv med tidningen. För andra, som för mig själv, är det mest något som händer av sig själv under dvala. Oavsett vilket så funkar inte, när man går över till LCHF, samma enkla spannmålsbaserade komponenter som tidigare.
Mina helgfrukostarna, som tidigare varit fester, med nybakta bullar, massor av olika pålägg, goda feta (och söta) yoghurtar, frukt, nypressade juicer och kaffe, blev till en början ganska besvärliga att göra LCHF-riktiga. Vi dukade fram som vanligt, och jag tog ett kokt ägg och plockade därutöver mest av påläggen. Det kändes dock inte så kul att bara plocka delar av en tidigare uppskattad måltid. Visst, man kan ställa sig och steka ägg, bacon, etc, men det är inte särskilt ofta jag känner för varm mat på morgonen. Så istället har jag nu hittat en kombination som jag tycker fungerar fint.
Jag blandar Crème fraiche med majonnäs och röd fiskrom. Abbas Mixkaviar med sin dryga två viktprocent kolhydrater är just nu favoriten. Detta används som tillbehör till kokt ägg, en avokado samt skalade räkor och kräftstjärtar.
Vardagsmorgnarna blir dock förenklade ... kaffe och en avokado eller ett kokt ägg ;-)
Tillägg:
Brödälskare, ta en titt här: Fredriks Italienska LCHF Bröd
och här: En söndag framför spisen
lördag 6 november 2010
Fredrik Vargs Kålspettsade (nästan) LCHF-riktiga Gryta
Lördagsmiddag? Jo den kommer så där en gång i veckan. Om man frågar min femåriga son, Vincent, vad han är sugen på, har svaret, allt sedan skidresan i vintras, blivit "Grillade Revben!". Nu lyckades vi inte få tag på några revben på väg hem efter en eftermiddag in the hell hole (IKEA). Bra nötkött (vilket jag var sugen på) var inte heller tillgänglig i de butiker som uppenbarade sig på vägen, så sista möjliga ställets utbud fick bli basen i vår lördagsmiddag,
Det som såg roligast ut där, var en vakuumpackad, en kilogram stor, köttbit kallad "Biff med Kappa". Jag är inte tillräckligt matkunnig för att kunna avgöra vad biff är för del av en kossa. För mig är en biff något lagat man serverar, inte stycke kött man säljer. Oavsett vilket, blev jag positivt överraskad av steken vi köpt. Den var fin i strukturen, och nästan synd att, som jag planerat, göra gryta på. När man skurit bort svålen ... om det nu kallas svål när det rör sig om oxkött (kappan?), så kunde köttet utan tvekan ha tagits för innanlår.
I övrigt fanns inte så mycket kul LCHF-riktiga (morot går bort) grytingredienser på stället, så vi norpade ett stort huvud spetskål som så fint ut och fick, på Kajsa Vargs vis, för övrigt klara oss med vad som fanns hemma.
Grytan, som gott och väl, hade räckt till 4 vuxna personer gjordes på följande ingredienser:
- En liten gul lök
- En liten rödlök
- Ca 1 kg nötkött
- Ca 1 dl rött vin
- Ca 1 dl South Carolina Mustard Sauce[*]
- Ca 125 gram champinoner
(men jag hade nog dubblat mängden om jag haft hemma)
- Olivolja
- Smör
- Gröna Oliver
- 1 halvt huvud spetskål
- En skvätt Oxfond
- Ca 1,5 dl Creme Fraiche
- Ca 1 dl vispgrädde
och utfördes enligt följande:
Hacka och värm löken (på svag värme) i olivolja och en rejäl klick smör medan du tärnar köttet i 2x2x2 cm stora kuber.
Krydda köttbitarna rikligt med salt och svartpeppar.
Öka värmen och bryn köttbitarna tillsammans med löken.
Tillsätt vinet, senapssåsen och fonden och låt puttra några minuter medan varje charmpion delas i fyra delar.
Tillsätt championerna och låt puttra ytterligare några minuter.
Tillsätt Creme Fraiche och grädde och låt koka ihop under tiden kålen skärs ned.
Tillsätt kål och oliver och låt puttra ytterligare några minuter.
Resultatet blev en utsökt gryta som hela familjen verkligen njöt av. Vi serverade den med lättkokt grön sparris och ett gott rött vin. Om man inte följer LCHF kan man skippa kålen i grytan och istället servera med till exempel pressad potatis och en grönsallad.
__________________________________________________________
[*] South Carolina Mustard Sauce är en, inte helt LCHF-riktig, senapssås som passar utmärkt till grillat och som jag inför varje grillsäsong lagar en stor byta av:
- 2,5 dl dijonsenap
- 2,5 dl grov senap
- 1,5 dl öl
- 0,5 dl vitvinsvinäger
- 4 msk farinsocker
- 0,5 dl tomatpure (eller 1-2 dl krossade tomater)
- 1 msk worcerster shire sauce
- 0,5 msk cayennepeppar
- 0,5 msk krossad svartpeppar
- 1 tsk salt
- 3 vitlöksklyftor (krossa och finhacka)
Blanda allt och koka upp.
Låt sjuda tills såsen tjocknar.
Förvara i kyl.
Det som såg roligast ut där, var en vakuumpackad, en kilogram stor, köttbit kallad "Biff med Kappa". Jag är inte tillräckligt matkunnig för att kunna avgöra vad biff är för del av en kossa. För mig är en biff något lagat man serverar, inte stycke kött man säljer. Oavsett vilket, blev jag positivt överraskad av steken vi köpt. Den var fin i strukturen, och nästan synd att, som jag planerat, göra gryta på. När man skurit bort svålen ... om det nu kallas svål när det rör sig om oxkött (kappan?), så kunde köttet utan tvekan ha tagits för innanlår.
I övrigt fanns inte så mycket kul LCHF-riktiga (morot går bort) grytingredienser på stället, så vi norpade ett stort huvud spetskål som så fint ut och fick, på Kajsa Vargs vis, för övrigt klara oss med vad som fanns hemma.
Grytan, som gott och väl, hade räckt till 4 vuxna personer gjordes på följande ingredienser:
- En liten gul lök
- En liten rödlök
- Ca 1 kg nötkött
- Ca 1 dl rött vin
- Ca 1 dl South Carolina Mustard Sauce[*]
- Ca 125 gram champinoner
(men jag hade nog dubblat mängden om jag haft hemma)
- Olivolja
- Smör
- Gröna Oliver
- 1 halvt huvud spetskål
- En skvätt Oxfond
- Ca 1,5 dl Creme Fraiche
- Ca 1 dl vispgrädde
och utfördes enligt följande:
Hacka och värm löken (på svag värme) i olivolja och en rejäl klick smör medan du tärnar köttet i 2x2x2 cm stora kuber.
Krydda köttbitarna rikligt med salt och svartpeppar.
Öka värmen och bryn köttbitarna tillsammans med löken.
Tillsätt vinet, senapssåsen och fonden och låt puttra några minuter medan varje charmpion delas i fyra delar.
Tillsätt championerna och låt puttra ytterligare några minuter.
Tillsätt Creme Fraiche och grädde och låt koka ihop under tiden kålen skärs ned.
Tillsätt kål och oliver och låt puttra ytterligare några minuter.
Resultatet blev en utsökt gryta som hela familjen verkligen njöt av. Vi serverade den med lättkokt grön sparris och ett gott rött vin. Om man inte följer LCHF kan man skippa kålen i grytan och istället servera med till exempel pressad potatis och en grönsallad.
__________________________________________________________
[*] South Carolina Mustard Sauce är en, inte helt LCHF-riktig, senapssås som passar utmärkt till grillat och som jag inför varje grillsäsong lagar en stor byta av:
- 2,5 dl dijonsenap
- 2,5 dl grov senap
- 1,5 dl öl
- 0,5 dl vitvinsvinäger
- 4 msk farinsocker
- 0,5 dl tomatpure (eller 1-2 dl krossade tomater)
- 1 msk worcerster shire sauce
- 0,5 msk cayennepeppar
- 0,5 msk krossad svartpeppar
- 1 tsk salt
- 3 vitlöksklyftor (krossa och finhacka)
Blanda allt och koka upp.
Låt sjuda tills såsen tjocknar.
Förvara i kyl.
fredag 5 november 2010
Jag mötte Kia
Hjälp jag börjar bli gammal. När jag skrev titeln och tyckte den var klockren, kom jag på att dagens tjugoåringar antagligen inte har en aning om vad jag syftar till. Så för er skull (precis som om jag har mängder av läsare i tjugoårsåldern ;-) ) är här lite referenser till vad som plågade oss 1990:
* Jag mötte Lassie
* Spotify: Lassie
* Ainbusk Singers
* Ainbusk
Hur som helst så är detta inlägg inspirerat av Här går Man 's inlägg om hur de fick sin ena hund. Ett läsvärt inlägg om hur hunden och dess husse fann varandra. När jag läste historien började jag sakna "min" hund Kia som sedan förra augusti inte längre är med oss. Jag hade tänkt skriva en anekdot om hur jag kom att bli Kias husse, men när väl orden började flöda bara ökade stapeln av minnen, och var till slut så hög att det blev en hel krönika med massor av anekdoter ur Kias liv. Så ursäkta om textmassan är massiv i detta inlägg, men Gud vad jag älskade den hunden!
Ett oplanerat lyft
Historien börjar för en massa år sedan när jag nyligen hjälpt min, då blivande, älskling att flytta från sin före detta till den lilla håla jag är uppväxt utanför. Med i flytten följde en ung och (över?)aktiv Rhodesian Ridgeback tik med ett stolt nederländsktklingande namn (hon härstammade från Sydafrika) som ingen använde. Hon kallades kort och gott för Kia.
Efter ett tag började Tina och jag komma varandra närmre, och när jag skulle besöka henne i hennes nya hem, var redan jag och Kia smått bekanta och uppskattade varandras sällskap. Hon var fortfarande överaktiv och glad för att ta sig friheter, antagligen beroende på att hon tidigare haft en husse som (medvetet?) motarbetat allt vad hunduppfostran och ledarskap handlar om. Om Tina förbjudit Kia att gå upp i en soffa, hade han, minuterna efter, kallat upp henne i samma soffa, etc, etc. Tina var därför inte helt villig att lämna henne fritt strövandre runt i lägenheten utan ställde en sida av en gammal barnhage och ett par stolar i ett dörrhål så Kias utrymme skulle avgränsas till köket och hallen medan hon och jag gick ut ett par timmar.
Så snart vi, efter att tagit farväl av Kia, vände oss om för att öppna ytterdörren tog Kia ett graciöst språng över avspärrningen. Jag, som är uppvuxen med jakthundar, ibland 5 stycken av dem samtidigt, reagerade instinktivt, röt till och lyfte resolut tillbaka henne i nackskinnet. Jag tror aldrig jag sett en mer paff hund. Hon blev inte aggressiv, hon blev inte heller skamsen eller underlägsen. Hon blev bara förvånad! Det var precis som om hon tänkte, "Vad nu? Här är någon som står fast vid vad han säger". Kanske också med ett "ÄNTLIGEN!" efter, för från den stunden blev vi verkligen bästisar. Min egen tanke i ögonblicket var dock lite mer osäker. Någonting i stil med "SHIT! Här kommer jag och går in och uppfostrar min förhoppningsvis framtida kärleks hund helt utan tanke på hur hon känner och vill ha det". Men det visade sig att Tina var positiv till mitt agerande.
Den amerikanska tigerhunden
Det året Tina och Kia bodde kvar i lägenheten blev mina visiter där mer frekventa, och nästan dagligen promenerade vi alla tre och ibland jag och Kia ensamma runt i byn. Barnen på gården tyckte givetvis det var spännande med en ny hund så bland de första gångerna gick en av de mer framåt tjejerna fram och frågade vad hunden hette och vad det var för en hund. Rhodesian Ridgeback är ju inte det lättaste att uttala för en svensk sexåring, så vi förklarade att rasen också ibland kallas Afrikansk Lejonhund. Nöjda med det klappade flickan Kia en stund innan vi promenerade vidare. Nästa dag vi kom ut på gården ropar samma flicka stolt till sina kompisar, "Där kommer den Amerikanska Tigerhunden jag klappade igår!" :-)
Soffliggande glassätare
Ibland var jag också hundvakt och Kia sov över hos mig i min studentlägenhet som jag fortfarande bodde kvar i. En av våra absoluta favoritsysselsättningar var att ligga och slappa framför TV:n i min otroligt fula soffa, väntandes på att höra det muntra signalhornet från glassbilen. När vi väl hörde det rusade vi båda till dörren. Båda glada och upphetsade tog vi sedan vårt nyinförskaffade rör med Sundborn Punsch tillbaks till TV soffan. Jag satte i mig merparten av varje portionsförpackning och Kia satt snällt bredvid och väntade på att få slicka ur varje burk. Så fortsatte det tills hela röret var tomt! :-)
Kia Tågresenären
Efter att ha levt landsortsliv ett tag fick Tina jobb i Växjö. Kia följde med, och blev på köpet en erfaren tågresenär. I SJ-vagnarna de hakade på de gamla dieseldrivna lok som trafikerade sträckan fanns det bakom sätena längst fram och bak ett utrymme som antagligen var tänkt att kunna få in en större resväska stående i. Dessa gjorde Kia till sina nästen. När man hoppade i vagnen slängde man bara in hennes älskade täcke bakom stolarna och Kia följde efter och rullade ihop sig och sov hela resan. Mer än en nypåstigen resenär som varit på väg att klämma in sin väska i utrymmet har förskräckt hoppat till när Kia stuckit fram huvudet från under täcket och gett dem en sur blick som verkat undrat vad de höll på med.
Värmen i Växjö
Täcket har för övrigt alltid varit hennes favorit och, förutom husse och matte, största trygghet. Täcket var med överallt där Kia var med, och hon kände sig, om inte hemma, så i varje fall trygg med var hennes plats var, så länge hon hade sitt täcke att ligga på/under. Hon var överhuvudtaget ganska frusen av sig och gillade när det var varmt och mysigt. Hon kunde ligga i den brännande solen en hel dag, med kortare pauser för att gå in och dricka. Vintertid var hon kaminens närmsta vän ... så nära hon kunde utan att bränna morrhåren, där golvet var riktigt varmt och skönt. Men framförallt skulle hon ALLTID ligga helt under sitt täcke. Den eftergiften hade vi från starten gett henne. När hon skulle gå och lägga sig ställde hon sig vid sin korg, rafsade lite med ena tassen i täcket och gnällde tills någon kom och lyfte upp täcket så hon kunde krypa under. Om man av någon anledning inte kunde gå ifrån och hjälpa henne, utan istället sa till henne att lägga sig ovanpå, så gjorde hon det. I tre minuter. Sedan klev hon upp, ställde sig gnällande och rafsa igen. Proceduren upprepades ända tills någon förbarmade sig.
Att dela sängen med antingen hund eller kvinna är helt ok för mig. Men både samtidigt, och i synnerhet i den smala säng Tina hade i Växjö, gick bort. Tina var ännu hårdare och var inte särskilt villig att dela säng med Kia överhuvudtaget. I varje fall inte när hon skulle sova. Detta respekterade Kia, men hade förhandlat sig till en deal. Så fort Tinas klocka ringde, masade Kia sig ur sin korg och gick med trötta släpande steg bort till Tinas säng och hoppade upp i den. Efter en stunds mysande gick Tina upp och Kia kröp ned under täcket.
Kia Dammsugaren
Det var också i Växjö jag fick uppleva hur mycket potentiellt ätbart det finns på en helt vanlig trottoar. När man var ute och gick med Kia, som fortfarande var en aning ungdomligt överaktiv och inte helt lydig, så var det oftare att man liknade den där gubben med hund i koppel på hundbajstunneskyltarna, där hunden med spänt koppel drar sin husse framåt, än något annat. En skillnad var det dock. För Kia drog inte rakt fram utan for fram och tillbaka i sicksack över trottoaren, näsan klistrad vid asfalten på jakt efter något ätbart. Jakten på någon tappad smula, utspottat tuggummi, död fågelunge eller annat som man potentiellt skulle kunna hinna svälja innan husse tog det ur munnen på en var konstant. Även då träningen börjat ge resultat och hon blivit riktigt duktig på att gå fot var man tvungen att vara konstant beredd. Dök något som såg ätbart ut upp så kastade hon sig gärna fram.
Minnet var det heller inget fel på. En helg då jag var på besök och Tina var tvungen att jobba lite extra, bestämde Kia och jag oss för att gå och möta henne. Vi hade gott om tid och gick en väg vi inte brukade gå. Vi närmade oss en trängre passage där trottoaren var ganska smal, med en hårt trafikerad gata på ena sidan och en, cirka en meter hög, mur på andra sidan. Muren var egentligen grunden till en större villas upphöjda gräsmatta som var omgärdad av en tjock häck som gick ända ut till, och bitvis över, muren.
Då jag insåg vi skulle få möte på den trånga delen höll jag in Kia och sa till henne att gå fot, vilket hon också exemplariskt gjorde. Ovanligt duktig var hon och gick tryckt intill mitt vänstra ben i precis min takt, hållandes huvudet högt med blicken riktad rakt fram. Men helt plötsligt exploderar hon i ett hopp rakt upp på muren med huvudet farandes in i häcken. När jag lyckats dra ut henne igen, höll hon käkarna krampaktigt slutna runt en halväten frusen baguette som hon försökt svälja hel.
Det visade sig att Kia och Tina några dagar tidigare gått den vägen och Kia då fått nos på godbiten. Tina hade hållit undan henne och "fyat". Det mindes hon när vi gick, och väntade således in i det längsta med att avslöja sina intentioner.
Motion skall byggas utav lek
Så småningom flytta jag, Tina och Kia ihop i en radhuslägenhet i Lund där banden mellan mig och Kia blev obrytbara. Vi var i närområdet alltid ute tillsammans och tränade lydnad, lekte, fick motion, mm. Kia blev på något år en väldigt lydig hund som aldrig behövde koppel. I princip hade jag henne bara kopplad när det var andra människor i närheten. Inte för att jag inte litade på Kia utan snarare för att ingen i vår omgivning skulle behöva känna sig orolig.
Under denna period hade jag också både tid och ork att löpträna och ville gärna ha med Kia. Kia var dock av en annan uppfattning. I hennes mening var det kul de första fyrahundra metrarna, sedan fick det vara nog, och hon satte i hälarna. Efter att ha släpat henne en bit och så tog jag av kopplet med tanken att hon kommer ju efter om jag springer iväg. Men icke! Hon satte sig resolut ned mitt på spåret och blev sittande. Efter ett hundratal meter försökte jag kalla och locka, men hon blev sittande. Jag fortsatte springa ett hundratal meter till och kunde se en liten mörk helt stilla prick långt bak. Det vara bara att vända och springa tillbaks. På med kopplet och hemåt. Då var det minsann inget problem att springa. Full fart hela vägen så länge det bar hemåt. Väl hemma var hon kvick in under sitt täcke där hon låg och njöt medan jag sprang färdigt "vår" runda. Efter det var det min, och bara min, löprunda.
Trots detta var Kia inte lat. Hon sprang gärna. Men inte bara rakt fram i ett löpspår, i husses takt. Hon var oerhört nyfiken och att lära henna att hoppa upp på saker, balansera, etc var hur enkelt som helst. Hon hade antagligen kunnat bli en utmärkt agilityhund. Vi bodde granne med en skola och klättrade tillsammans på allt möjligt där.
Jakthunden Kia
Att springa var också roligare när husse hade rullskridskor på fötterna så för att få ren motion övergick vi till att träna ihop med mig rullandes. Tina hade sin dåvarande häst i ett stall ett par kilometer bort. I princip hela vägen dit hemifrån fanns det en asfaltsbelagd gammal banvall som vi nästan varje kväll rullade fram och tillbaka på. Kia drog mig gärna när jag hade rullskridskorna på, i varje fall på väg TILL stallet, och sprang sedan på hemvägen, då hon inte var lika pigg, lydigt bredvid. Eftersom jag inte gillade att hon drog i vanligt koppel införskaffade jag en sele till henne, men det var ju inte samma sak, så så snart hon fått selen på slutade hon dra?!?
Nåja, på väg hem från stallet en ljum sommarkväll, med eller utan sele, jag kommer inte ihåg vilket, var hon i varje fall ganska trött och fick springa utan koppel. Hon halkade lite efter så jag saktade farten och hörde hur hon ökade farten och började komma ikapp. Men plötsligt hördes det dessutom ett fasligt kacklande bakom ryggen. Jag vände snabbt och såg att den ökade farten var inte för att komma ikapp mig, utan flocken av lösgående höns på gården jag precis åkt förbi. Några snabba drag åt andra hållet senare fann jag mig själv springande, i mina inlines, på en gräsmatta, ropandes efter Kia bland flygande fjädrar och kacklande höns. Turligt nog tog den höna Kia siktat in sig på vägen mellan mina ben, och så fick jag tag på hunden som då hade munnen full av stjärtfjädrar.
Rasen Rhodesian Ridgeback är framavlad för att jaga lejon med. Deras uppgift är att i flock trötta ut och ställa ett lejon så att jägarna kan komma tillräckligt nära, så viss jaktinstinkt finns det naturligt nog i dem. Vi hade visserligen tränat för att dämpa denna, och normalt sätt kunde jag enkelt med rösten vända henne om hon till exempel gick upp en hare. Varför instinkterna tog helt över just med hönsen den gången vet jag inte, men det hände aldrig igen.
Dock var hon mycket lekfull och jagade gärna till exempel katter så länge de sprang. När/om katten stannade eller Kia kom ifatt den så vek hon bara av, utan att ens försöka röra eller ta den. Katterna i stallet var dock vana vid hundar och brydde sig inte så mycket, så vi fick några goda skratt när Kia fått syn på en av katterna på andra sidan gården och satte full fart mot den. Katten såg Kia komma farande, men totalignorerade henne demonstrativt och satte sig ned och tvättade sig istället. Kia insåg något sent att katten inte skulle komma att springa och tog därför ett graciöst språng rakt över den och galopperade vidare i en vid cirkel, precis som det var den naturligaste sak i världen att hoppa bock med katter.
Kia och Kompisarna
I stallet fanns också en foxterrier vid namn Eli som Kia uppfostrade sedan den var valp. Eli bara avgudade Kia, medan Kia med viss värdighet försökte hålla undan huvudet när Eli studsandes upp och ner försökte slicka henne i ansiktet. Dock jagade de varandra och lekte ofta vilt. Vid en fälttävling fick Kia och Eli syn på varandra tvärs över en äng. Vi släppte hundarna så de skulle få springa och möta varandra. Båda satte full fart rakt mot varandra. Kia antagligen med intentionen att de skulle leka och hon skulle vara den som jagade Eli. Eli var nog mer inne på att de skulle hälsa för hon vek inte av och lät sig jagas. Istället blev den en gigantisk krock där Eli flög upp två meter i luften och landade på rygg. Hon ylade till och tappade luften, men när hon hämta sig var hon lika glad att se Kia som vanligt, och för en gång skull stod Kia ut med, och till och med besvarade, allt pussandet.
Den uppfostrande polisen och vakthunden Kia
En annan, mer tillfällig, gäst i stallet var en liten jackrussellterrier, som var alldeles bortklemad. Ägaren, en yngre tjej, hade skämt bort hunden och gjort den mer eller mindre rädd för allt som rörde sig eller lät för högt, genom att lyfta upp den och daltande trösta den i alla situationer som var nya för hunden. Huden hade dock inte tappat allt självförtroende, utan när matte inte var i närheten var den ganska nyfiken av sig och ibland till och med lite lekfull. När både jag och Tina var inne i själva stallet ville vi inte att Kia skulle spring lös utomhus, så hon hade order att bli inne, vilket hon också mycket lydigt gjorde. Oftast stod hon i den öppna stalldörren och tittade ut. En dag när hon gjorde detta kom "jacken" spatserandre inifrån stallet och var på väg att passera Kia ut på stallgården. Då kom polistakterna i Kia fram och hon föste med tassen in den lilla hunden i stallet igen så den gled flera meter över stallgolvet. "Får inte jag gå ut, får ingen annan heller göra det!" Jackrussellns matte blev givetvis förskräckt och tog genast upp sin gullhund och daltade med den och uppmärksammade hunden på att Kia var farlig, varpå hunden hädanefter varken fick eller verkade vilja umgås med Kia.
Inte långt från vår lägenhet i Lund låg en stor hundrastgård dit vi gick ibland för att Kia skulle få leka av sig med andra hundar. I synnerhet hade hon kul ihop med en bordercollie. En dag var hon dock inte riktigt på humör för deras vanliga "Kia-jagar-medan-bordercollien-försöker-valla-henne-lek" utan gick mest och tjurade. Jag tänkte att jag kanske kunde få fart på dem genom att också springa lite. Bordercollien nappade direkt och började valla mig. I lekens hetta fällde hunden mig och jag stöp som en vante. Då fick Kia fart. Men nu var det inte lek. Hon kastade sig aggressivt fram och under morrningar med uppgragna läppar stötte, med bogen, bort den andra hunden. Husse skulle skyddas till varje pris.
Efter några år flyttade vi från Lund till en häftig lägenhet i centrala Malmö vi inte kunde motstå, och Kia blev stadshund. På samma gård bodde en rottweiler-labrador-annan-stor-stark-hund-blandning som hon också blev kompis med. I normala fall kunde Kia springa från och med snabba vändningar trötta ut vilken hund som helst (arv från lejonjagande förfäderna?), men denna hund var unik. Trots en massiv kroppsbyggnad var han inte bara stark utan också otroligt snabb och dessutom uthållig. När de sprang och lekte tillsammans blev Kia så frustrerad av att han sprang ifrån henne att hon började gena och försökte slå omkull honom med bogen när han kom ikapp henne. Hunden vägde dock betydligt mer än Kia så där hade hon föga framgång, utan studsade bara mot honom. Trots detta gav hon aldrig upp utan det var alltid samma visa varje gång de lekte.
Tina hade tidigare haft med sig Kia på alla sina arbeten, men med ett nytt jobb med längre pendlingar fungerade detta inte länge, så vi blev tvungna att låta vår älskling Kia börja på dagis. Medan vi bodde i Malmö fick hon gå på ett ganska trist ställe ute i oljehamnen. Mycket märkliga hussar och mattar, som nog inte borde ha djur lämnade också sina hundar där. Men när vi alla tre efter ett år tröttnat på stadslivets bekvämligheter och istället köpte ett stort hus mitt på landet, hamnade hon på Hildesborgs Hundpensionat utanför Tygelsjö. Ett underbart ställe där ägarna, som verkligen älskade hundarna, var mycket sympatiska. De hade stora, före detta, ängar som de hägnat in med höga staket och planterat trädridåer och buskage i. Bland detta hade de byggt hundbord som Kia älskade att hoppa upp på för att ligga och slappa i solen. Eric hade hade ofta alla hundarna ute i flock och gick själv ibland dem som flockledare. Lite i stil med Cesar Millan. Kia, som mot slutet av den period hon var "intern" här börjat bli en gammal och bestämd (läs tjurig) dam, fick ofta uppgiften att fostra problemhundar. Om de hade någon besvärlig eller aggressiv hund fick den bo i samma cell som Kia. Hon visade dem bestämt var skåpet skulle stå och hade från de andra hundarna mycket respekt. Bland annat var hon inneboende med en stor rottweilerhane som skällde, morrade och var aggressiv mot alla människor den inte kände. Det var allt lite spännande att komma dit och hämta Kia när man skulle öppna buren till de två. Men efter några gånger lärde man sig att rottweilern mest var osäker och lite rädd, så visade man bara lugn och bestämdhet så var det inga problem. Vi blev till slut också kompisar rotten och jag.
Central position men inget mys
Kia har aldrig varit särskilt gosig av sig. Det var inte särskilt ofta hon kom fram och ville bli klappad och myst med. Hon hoppade gärna upp i sängen eller soffan bredvid en, men i sängen rullade hon helst ihop sig i fotändan. Om hon låg bredvid i en soffa fick man känslan av att hon lät en klappa henne, som en ynnest, snarare än att hon ville det. Dock så accepterade hon att jag eller Tina kom och mös med henne när hon låg i sin korg och älskade då att bli klappad på magen.
Trots att hon inte var uppmärksamhetssökande på "gossättet", så gillade hon att vara i centrum. Hon kunde med all tydlighet visa var hon ville att hennes korg eller täcke skulle placeras i ett rum genom att ställa sig och gnälla på just det mest centrala stället. Golvet gick ju inte att lägga sig på, utan hon väntade med en drottnings värdighet på att någon skulle komma med något mjukt och varmt hon kunde lägga sig på.
När vi så småningom flyttade till nästa hus (ja, jag vet att vi flyttat runt mycket) så gällde i början samma sak där. Hon älskade att vara med och i centrum, men ganska ofta gick hon efter en stund tillbaks till sin plats där korgen i vanliga fall stod och gnällde efter att bli omstoppad där istället. Hon blev lite mer av en ensamvarg på slutet. Hennes yngre års konstanta gränstestande och förmåga att mot bättre vetande ta sig friheter kom också i mindre skala tillbaka. Antagligen ansåg hon att med hon med ålderns rätt kunde göra som hon ville. Vi var också mer överseende och lät bli att banna henne. Hon var älskad och fick ett värdigt slut där hon själv bestämde över sitt liv.
* Jag mötte Lassie
* Spotify: Lassie
* Ainbusk Singers
* Ainbusk
Hur som helst så är detta inlägg inspirerat av Här går Man 's inlägg om hur de fick sin ena hund. Ett läsvärt inlägg om hur hunden och dess husse fann varandra. När jag läste historien började jag sakna "min" hund Kia som sedan förra augusti inte längre är med oss. Jag hade tänkt skriva en anekdot om hur jag kom att bli Kias husse, men när väl orden började flöda bara ökade stapeln av minnen, och var till slut så hög att det blev en hel krönika med massor av anekdoter ur Kias liv. Så ursäkta om textmassan är massiv i detta inlägg, men Gud vad jag älskade den hunden!
Ett oplanerat lyft
Historien börjar för en massa år sedan när jag nyligen hjälpt min, då blivande, älskling att flytta från sin före detta till den lilla håla jag är uppväxt utanför. Med i flytten följde en ung och (över?)aktiv Rhodesian Ridgeback tik med ett stolt nederländsktklingande namn (hon härstammade från Sydafrika) som ingen använde. Hon kallades kort och gott för Kia.
Efter ett tag började Tina och jag komma varandra närmre, och när jag skulle besöka henne i hennes nya hem, var redan jag och Kia smått bekanta och uppskattade varandras sällskap. Hon var fortfarande överaktiv och glad för att ta sig friheter, antagligen beroende på att hon tidigare haft en husse som (medvetet?) motarbetat allt vad hunduppfostran och ledarskap handlar om. Om Tina förbjudit Kia att gå upp i en soffa, hade han, minuterna efter, kallat upp henne i samma soffa, etc, etc. Tina var därför inte helt villig att lämna henne fritt strövandre runt i lägenheten utan ställde en sida av en gammal barnhage och ett par stolar i ett dörrhål så Kias utrymme skulle avgränsas till köket och hallen medan hon och jag gick ut ett par timmar.
Så snart vi, efter att tagit farväl av Kia, vände oss om för att öppna ytterdörren tog Kia ett graciöst språng över avspärrningen. Jag, som är uppvuxen med jakthundar, ibland 5 stycken av dem samtidigt, reagerade instinktivt, röt till och lyfte resolut tillbaka henne i nackskinnet. Jag tror aldrig jag sett en mer paff hund. Hon blev inte aggressiv, hon blev inte heller skamsen eller underlägsen. Hon blev bara förvånad! Det var precis som om hon tänkte, "Vad nu? Här är någon som står fast vid vad han säger". Kanske också med ett "ÄNTLIGEN!" efter, för från den stunden blev vi verkligen bästisar. Min egen tanke i ögonblicket var dock lite mer osäker. Någonting i stil med "SHIT! Här kommer jag och går in och uppfostrar min förhoppningsvis framtida kärleks hund helt utan tanke på hur hon känner och vill ha det". Men det visade sig att Tina var positiv till mitt agerande.
Den amerikanska tigerhunden
Det året Tina och Kia bodde kvar i lägenheten blev mina visiter där mer frekventa, och nästan dagligen promenerade vi alla tre och ibland jag och Kia ensamma runt i byn. Barnen på gården tyckte givetvis det var spännande med en ny hund så bland de första gångerna gick en av de mer framåt tjejerna fram och frågade vad hunden hette och vad det var för en hund. Rhodesian Ridgeback är ju inte det lättaste att uttala för en svensk sexåring, så vi förklarade att rasen också ibland kallas Afrikansk Lejonhund. Nöjda med det klappade flickan Kia en stund innan vi promenerade vidare. Nästa dag vi kom ut på gården ropar samma flicka stolt till sina kompisar, "Där kommer den Amerikanska Tigerhunden jag klappade igår!" :-)
Soffliggande glassätare
Ibland var jag också hundvakt och Kia sov över hos mig i min studentlägenhet som jag fortfarande bodde kvar i. En av våra absoluta favoritsysselsättningar var att ligga och slappa framför TV:n i min otroligt fula soffa, väntandes på att höra det muntra signalhornet från glassbilen. När vi väl hörde det rusade vi båda till dörren. Båda glada och upphetsade tog vi sedan vårt nyinförskaffade rör med Sundborn Punsch tillbaks till TV soffan. Jag satte i mig merparten av varje portionsförpackning och Kia satt snällt bredvid och väntade på att få slicka ur varje burk. Så fortsatte det tills hela röret var tomt! :-)
Kia Tågresenären
Efter att ha levt landsortsliv ett tag fick Tina jobb i Växjö. Kia följde med, och blev på köpet en erfaren tågresenär. I SJ-vagnarna de hakade på de gamla dieseldrivna lok som trafikerade sträckan fanns det bakom sätena längst fram och bak ett utrymme som antagligen var tänkt att kunna få in en större resväska stående i. Dessa gjorde Kia till sina nästen. När man hoppade i vagnen slängde man bara in hennes älskade täcke bakom stolarna och Kia följde efter och rullade ihop sig och sov hela resan. Mer än en nypåstigen resenär som varit på väg att klämma in sin väska i utrymmet har förskräckt hoppat till när Kia stuckit fram huvudet från under täcket och gett dem en sur blick som verkat undrat vad de höll på med.
Värmen i Växjö
Täcket har för övrigt alltid varit hennes favorit och, förutom husse och matte, största trygghet. Täcket var med överallt där Kia var med, och hon kände sig, om inte hemma, så i varje fall trygg med var hennes plats var, så länge hon hade sitt täcke att ligga på/under. Hon var överhuvudtaget ganska frusen av sig och gillade när det var varmt och mysigt. Hon kunde ligga i den brännande solen en hel dag, med kortare pauser för att gå in och dricka. Vintertid var hon kaminens närmsta vän ... så nära hon kunde utan att bränna morrhåren, där golvet var riktigt varmt och skönt. Men framförallt skulle hon ALLTID ligga helt under sitt täcke. Den eftergiften hade vi från starten gett henne. När hon skulle gå och lägga sig ställde hon sig vid sin korg, rafsade lite med ena tassen i täcket och gnällde tills någon kom och lyfte upp täcket så hon kunde krypa under. Om man av någon anledning inte kunde gå ifrån och hjälpa henne, utan istället sa till henne att lägga sig ovanpå, så gjorde hon det. I tre minuter. Sedan klev hon upp, ställde sig gnällande och rafsa igen. Proceduren upprepades ända tills någon förbarmade sig.
Att dela sängen med antingen hund eller kvinna är helt ok för mig. Men både samtidigt, och i synnerhet i den smala säng Tina hade i Växjö, gick bort. Tina var ännu hårdare och var inte särskilt villig att dela säng med Kia överhuvudtaget. I varje fall inte när hon skulle sova. Detta respekterade Kia, men hade förhandlat sig till en deal. Så fort Tinas klocka ringde, masade Kia sig ur sin korg och gick med trötta släpande steg bort till Tinas säng och hoppade upp i den. Efter en stunds mysande gick Tina upp och Kia kröp ned under täcket.
Kia Dammsugaren
Det var också i Växjö jag fick uppleva hur mycket potentiellt ätbart det finns på en helt vanlig trottoar. När man var ute och gick med Kia, som fortfarande var en aning ungdomligt överaktiv och inte helt lydig, så var det oftare att man liknade den där gubben med hund i koppel på hundbajstunneskyltarna, där hunden med spänt koppel drar sin husse framåt, än något annat. En skillnad var det dock. För Kia drog inte rakt fram utan for fram och tillbaka i sicksack över trottoaren, näsan klistrad vid asfalten på jakt efter något ätbart. Jakten på någon tappad smula, utspottat tuggummi, död fågelunge eller annat som man potentiellt skulle kunna hinna svälja innan husse tog det ur munnen på en var konstant. Även då träningen börjat ge resultat och hon blivit riktigt duktig på att gå fot var man tvungen att vara konstant beredd. Dök något som såg ätbart ut upp så kastade hon sig gärna fram.
Minnet var det heller inget fel på. En helg då jag var på besök och Tina var tvungen att jobba lite extra, bestämde Kia och jag oss för att gå och möta henne. Vi hade gott om tid och gick en väg vi inte brukade gå. Vi närmade oss en trängre passage där trottoaren var ganska smal, med en hårt trafikerad gata på ena sidan och en, cirka en meter hög, mur på andra sidan. Muren var egentligen grunden till en större villas upphöjda gräsmatta som var omgärdad av en tjock häck som gick ända ut till, och bitvis över, muren.
Då jag insåg vi skulle få möte på den trånga delen höll jag in Kia och sa till henne att gå fot, vilket hon också exemplariskt gjorde. Ovanligt duktig var hon och gick tryckt intill mitt vänstra ben i precis min takt, hållandes huvudet högt med blicken riktad rakt fram. Men helt plötsligt exploderar hon i ett hopp rakt upp på muren med huvudet farandes in i häcken. När jag lyckats dra ut henne igen, höll hon käkarna krampaktigt slutna runt en halväten frusen baguette som hon försökt svälja hel.
Det visade sig att Kia och Tina några dagar tidigare gått den vägen och Kia då fått nos på godbiten. Tina hade hållit undan henne och "fyat". Det mindes hon när vi gick, och väntade således in i det längsta med att avslöja sina intentioner.
Motion skall byggas utav lek
Så småningom flytta jag, Tina och Kia ihop i en radhuslägenhet i Lund där banden mellan mig och Kia blev obrytbara. Vi var i närområdet alltid ute tillsammans och tränade lydnad, lekte, fick motion, mm. Kia blev på något år en väldigt lydig hund som aldrig behövde koppel. I princip hade jag henne bara kopplad när det var andra människor i närheten. Inte för att jag inte litade på Kia utan snarare för att ingen i vår omgivning skulle behöva känna sig orolig.
Under denna period hade jag också både tid och ork att löpträna och ville gärna ha med Kia. Kia var dock av en annan uppfattning. I hennes mening var det kul de första fyrahundra metrarna, sedan fick det vara nog, och hon satte i hälarna. Efter att ha släpat henne en bit och så tog jag av kopplet med tanken att hon kommer ju efter om jag springer iväg. Men icke! Hon satte sig resolut ned mitt på spåret och blev sittande. Efter ett hundratal meter försökte jag kalla och locka, men hon blev sittande. Jag fortsatte springa ett hundratal meter till och kunde se en liten mörk helt stilla prick långt bak. Det vara bara att vända och springa tillbaks. På med kopplet och hemåt. Då var det minsann inget problem att springa. Full fart hela vägen så länge det bar hemåt. Väl hemma var hon kvick in under sitt täcke där hon låg och njöt medan jag sprang färdigt "vår" runda. Efter det var det min, och bara min, löprunda.
Trots detta var Kia inte lat. Hon sprang gärna. Men inte bara rakt fram i ett löpspår, i husses takt. Hon var oerhört nyfiken och att lära henna att hoppa upp på saker, balansera, etc var hur enkelt som helst. Hon hade antagligen kunnat bli en utmärkt agilityhund. Vi bodde granne med en skola och klättrade tillsammans på allt möjligt där.
Jakthunden Kia
Att springa var också roligare när husse hade rullskridskor på fötterna så för att få ren motion övergick vi till att träna ihop med mig rullandes. Tina hade sin dåvarande häst i ett stall ett par kilometer bort. I princip hela vägen dit hemifrån fanns det en asfaltsbelagd gammal banvall som vi nästan varje kväll rullade fram och tillbaka på. Kia drog mig gärna när jag hade rullskridskorna på, i varje fall på väg TILL stallet, och sprang sedan på hemvägen, då hon inte var lika pigg, lydigt bredvid. Eftersom jag inte gillade att hon drog i vanligt koppel införskaffade jag en sele till henne, men det var ju inte samma sak, så så snart hon fått selen på slutade hon dra?!?
Nåja, på väg hem från stallet en ljum sommarkväll, med eller utan sele, jag kommer inte ihåg vilket, var hon i varje fall ganska trött och fick springa utan koppel. Hon halkade lite efter så jag saktade farten och hörde hur hon ökade farten och började komma ikapp. Men plötsligt hördes det dessutom ett fasligt kacklande bakom ryggen. Jag vände snabbt och såg att den ökade farten var inte för att komma ikapp mig, utan flocken av lösgående höns på gården jag precis åkt förbi. Några snabba drag åt andra hållet senare fann jag mig själv springande, i mina inlines, på en gräsmatta, ropandes efter Kia bland flygande fjädrar och kacklande höns. Turligt nog tog den höna Kia siktat in sig på vägen mellan mina ben, och så fick jag tag på hunden som då hade munnen full av stjärtfjädrar.
Rasen Rhodesian Ridgeback är framavlad för att jaga lejon med. Deras uppgift är att i flock trötta ut och ställa ett lejon så att jägarna kan komma tillräckligt nära, så viss jaktinstinkt finns det naturligt nog i dem. Vi hade visserligen tränat för att dämpa denna, och normalt sätt kunde jag enkelt med rösten vända henne om hon till exempel gick upp en hare. Varför instinkterna tog helt över just med hönsen den gången vet jag inte, men det hände aldrig igen.
Dock var hon mycket lekfull och jagade gärna till exempel katter så länge de sprang. När/om katten stannade eller Kia kom ifatt den så vek hon bara av, utan att ens försöka röra eller ta den. Katterna i stallet var dock vana vid hundar och brydde sig inte så mycket, så vi fick några goda skratt när Kia fått syn på en av katterna på andra sidan gården och satte full fart mot den. Katten såg Kia komma farande, men totalignorerade henne demonstrativt och satte sig ned och tvättade sig istället. Kia insåg något sent att katten inte skulle komma att springa och tog därför ett graciöst språng rakt över den och galopperade vidare i en vid cirkel, precis som det var den naturligaste sak i världen att hoppa bock med katter.
Kia och Kompisarna
I stallet fanns också en foxterrier vid namn Eli som Kia uppfostrade sedan den var valp. Eli bara avgudade Kia, medan Kia med viss värdighet försökte hålla undan huvudet när Eli studsandes upp och ner försökte slicka henne i ansiktet. Dock jagade de varandra och lekte ofta vilt. Vid en fälttävling fick Kia och Eli syn på varandra tvärs över en äng. Vi släppte hundarna så de skulle få springa och möta varandra. Båda satte full fart rakt mot varandra. Kia antagligen med intentionen att de skulle leka och hon skulle vara den som jagade Eli. Eli var nog mer inne på att de skulle hälsa för hon vek inte av och lät sig jagas. Istället blev den en gigantisk krock där Eli flög upp två meter i luften och landade på rygg. Hon ylade till och tappade luften, men när hon hämta sig var hon lika glad att se Kia som vanligt, och för en gång skull stod Kia ut med, och till och med besvarade, allt pussandet.
Den uppfostrande polisen och vakthunden Kia
En annan, mer tillfällig, gäst i stallet var en liten jackrussellterrier, som var alldeles bortklemad. Ägaren, en yngre tjej, hade skämt bort hunden och gjort den mer eller mindre rädd för allt som rörde sig eller lät för högt, genom att lyfta upp den och daltande trösta den i alla situationer som var nya för hunden. Huden hade dock inte tappat allt självförtroende, utan när matte inte var i närheten var den ganska nyfiken av sig och ibland till och med lite lekfull. När både jag och Tina var inne i själva stallet ville vi inte att Kia skulle spring lös utomhus, så hon hade order att bli inne, vilket hon också mycket lydigt gjorde. Oftast stod hon i den öppna stalldörren och tittade ut. En dag när hon gjorde detta kom "jacken" spatserandre inifrån stallet och var på väg att passera Kia ut på stallgården. Då kom polistakterna i Kia fram och hon föste med tassen in den lilla hunden i stallet igen så den gled flera meter över stallgolvet. "Får inte jag gå ut, får ingen annan heller göra det!" Jackrussellns matte blev givetvis förskräckt och tog genast upp sin gullhund och daltade med den och uppmärksammade hunden på att Kia var farlig, varpå hunden hädanefter varken fick eller verkade vilja umgås med Kia.
Inte långt från vår lägenhet i Lund låg en stor hundrastgård dit vi gick ibland för att Kia skulle få leka av sig med andra hundar. I synnerhet hade hon kul ihop med en bordercollie. En dag var hon dock inte riktigt på humör för deras vanliga "Kia-jagar-medan-bordercollien-försöker-valla-henne-lek" utan gick mest och tjurade. Jag tänkte att jag kanske kunde få fart på dem genom att också springa lite. Bordercollien nappade direkt och började valla mig. I lekens hetta fällde hunden mig och jag stöp som en vante. Då fick Kia fart. Men nu var det inte lek. Hon kastade sig aggressivt fram och under morrningar med uppgragna läppar stötte, med bogen, bort den andra hunden. Husse skulle skyddas till varje pris.
Efter några år flyttade vi från Lund till en häftig lägenhet i centrala Malmö vi inte kunde motstå, och Kia blev stadshund. På samma gård bodde en rottweiler-labrador-annan-stor-stark-hund-blandning som hon också blev kompis med. I normala fall kunde Kia springa från och med snabba vändningar trötta ut vilken hund som helst (arv från lejonjagande förfäderna?), men denna hund var unik. Trots en massiv kroppsbyggnad var han inte bara stark utan också otroligt snabb och dessutom uthållig. När de sprang och lekte tillsammans blev Kia så frustrerad av att han sprang ifrån henne att hon började gena och försökte slå omkull honom med bogen när han kom ikapp henne. Hunden vägde dock betydligt mer än Kia så där hade hon föga framgång, utan studsade bara mot honom. Trots detta gav hon aldrig upp utan det var alltid samma visa varje gång de lekte.
Tina hade tidigare haft med sig Kia på alla sina arbeten, men med ett nytt jobb med längre pendlingar fungerade detta inte länge, så vi blev tvungna att låta vår älskling Kia börja på dagis. Medan vi bodde i Malmö fick hon gå på ett ganska trist ställe ute i oljehamnen. Mycket märkliga hussar och mattar, som nog inte borde ha djur lämnade också sina hundar där. Men när vi alla tre efter ett år tröttnat på stadslivets bekvämligheter och istället köpte ett stort hus mitt på landet, hamnade hon på Hildesborgs Hundpensionat utanför Tygelsjö. Ett underbart ställe där ägarna, som verkligen älskade hundarna, var mycket sympatiska. De hade stora, före detta, ängar som de hägnat in med höga staket och planterat trädridåer och buskage i. Bland detta hade de byggt hundbord som Kia älskade att hoppa upp på för att ligga och slappa i solen. Eric hade hade ofta alla hundarna ute i flock och gick själv ibland dem som flockledare. Lite i stil med Cesar Millan. Kia, som mot slutet av den period hon var "intern" här börjat bli en gammal och bestämd (läs tjurig) dam, fick ofta uppgiften att fostra problemhundar. Om de hade någon besvärlig eller aggressiv hund fick den bo i samma cell som Kia. Hon visade dem bestämt var skåpet skulle stå och hade från de andra hundarna mycket respekt. Bland annat var hon inneboende med en stor rottweilerhane som skällde, morrade och var aggressiv mot alla människor den inte kände. Det var allt lite spännande att komma dit och hämta Kia när man skulle öppna buren till de två. Men efter några gånger lärde man sig att rottweilern mest var osäker och lite rädd, så visade man bara lugn och bestämdhet så var det inga problem. Vi blev till slut också kompisar rotten och jag.
Central position men inget mys
Kia har aldrig varit särskilt gosig av sig. Det var inte särskilt ofta hon kom fram och ville bli klappad och myst med. Hon hoppade gärna upp i sängen eller soffan bredvid en, men i sängen rullade hon helst ihop sig i fotändan. Om hon låg bredvid i en soffa fick man känslan av att hon lät en klappa henne, som en ynnest, snarare än att hon ville det. Dock så accepterade hon att jag eller Tina kom och mös med henne när hon låg i sin korg och älskade då att bli klappad på magen.
Trots att hon inte var uppmärksamhetssökande på "gossättet", så gillade hon att vara i centrum. Hon kunde med all tydlighet visa var hon ville att hennes korg eller täcke skulle placeras i ett rum genom att ställa sig och gnälla på just det mest centrala stället. Golvet gick ju inte att lägga sig på, utan hon väntade med en drottnings värdighet på att någon skulle komma med något mjukt och varmt hon kunde lägga sig på.
När vi så småningom flyttade till nästa hus (ja, jag vet att vi flyttat runt mycket) så gällde i början samma sak där. Hon älskade att vara med och i centrum, men ganska ofta gick hon efter en stund tillbaks till sin plats där korgen i vanliga fall stod och gnällde efter att bli omstoppad där istället. Hon blev lite mer av en ensamvarg på slutet. Hennes yngre års konstanta gränstestande och förmåga att mot bättre vetande ta sig friheter kom också i mindre skala tillbaka. Antagligen ansåg hon att med hon med ålderns rätt kunde göra som hon ville. Vi var också mer överseende och lät bli att banna henne. Hon var älskad och fick ett värdigt slut där hon själv bestämde över sitt liv.
onsdag 3 november 2010
Ordfloden sinat?
Här har varit tyst ett tag ... jag har inte haft tid eller energi att lägga här mellan omstruktureringar (ja, pga nedskärningar :-( ) på jobbet och det dagliga familjelivet.
Ibland är det konstigt att vissas olycka att stå utan jobb innebär så mycket extra arbete för andra. Vi har fått kämpa på, vissa dagar 14 timmar, för att få ihop allt på jobbet. Samtidigt är Tina mitt uppe i säljmöten, etc och haft eländen med uteblivna säljprover, med mera. Så hon är också tvungen att lägga en massa extra timmar. Dessutom har hästhjälpen hoppat av och tid behövts läggas på att ragga och sätta in den nya familjen i stallrutinerna.
All vår lediga tid har därför fått gå till att alternerande lägga på vår son. Jag tror dock att vi lyckats bra och att han inte känt sig åsidosatt, MEN ibland undrar man vad fan man håller på med, och saknar det där diskjobbet jag hade en gång i tiden. Även om jag i vanliga fall är ganska "duktig" på att släppa arbetet när jag kommer hem, har det de sista två veckorna varit omöjligt. När man stod som diskare arbetade man sina timmar, för det mesta funderande på allt annat. När arbetspasset var slut var man ledig. Fan vad gött det var på sitt sätt. Dessa veckor har man så snart Vincent somnat satt sig och arbetat fram till läggdags.
Fast jag skulle nog trots allt inte vilja byta tillbaks. Inte ens om jag fick behålla min nuvarande lön. Jag hade nog blivit fruktansvärt uttråkad och inte så lite frustrerad över den förlorade frihet jag (periodvis) har i mitt nuvarande jobb.
En stor ljusglimt mitt mellan dessa helvetesveckor veckor var dock en mycket trevlig fyrtioårsfest jag var på i lördags. Födelsegrisen hade gjort om sitt hem till en bar med bistro, där utbudet var rikligt, maten suveränt god och hade många bra LCHF riktiga rätter. Så fast jag höll mig undan från pastasallad och hembakat bröd (*snyft*) så njöt jag i fulla drag, och fuskade till det med en Mojito :-) men höll för övrigt drickandet till vin och whiskey ... ja, ja en GT kanske också slank ner då. Sällskapet var ypperligt, och jag kan bara tacka för en trevlig fest som hjälpte till att hålla mig flytande genom dessa veckor ... och dessutom tvingade mig till att ta det lugnt i söndags ... fast huvudvärken kunde jag förstås varit utan ;-)
Ibland är det konstigt att vissas olycka att stå utan jobb innebär så mycket extra arbete för andra. Vi har fått kämpa på, vissa dagar 14 timmar, för att få ihop allt på jobbet. Samtidigt är Tina mitt uppe i säljmöten, etc och haft eländen med uteblivna säljprover, med mera. Så hon är också tvungen att lägga en massa extra timmar. Dessutom har hästhjälpen hoppat av och tid behövts läggas på att ragga och sätta in den nya familjen i stallrutinerna.
All vår lediga tid har därför fått gå till att alternerande lägga på vår son. Jag tror dock att vi lyckats bra och att han inte känt sig åsidosatt, MEN ibland undrar man vad fan man håller på med, och saknar det där diskjobbet jag hade en gång i tiden. Även om jag i vanliga fall är ganska "duktig" på att släppa arbetet när jag kommer hem, har det de sista två veckorna varit omöjligt. När man stod som diskare arbetade man sina timmar, för det mesta funderande på allt annat. När arbetspasset var slut var man ledig. Fan vad gött det var på sitt sätt. Dessa veckor har man så snart Vincent somnat satt sig och arbetat fram till läggdags.
Fast jag skulle nog trots allt inte vilja byta tillbaks. Inte ens om jag fick behålla min nuvarande lön. Jag hade nog blivit fruktansvärt uttråkad och inte så lite frustrerad över den förlorade frihet jag (periodvis) har i mitt nuvarande jobb.
En stor ljusglimt mitt mellan dessa helvetesveckor veckor var dock en mycket trevlig fyrtioårsfest jag var på i lördags. Födelsegrisen hade gjort om sitt hem till en bar med bistro, där utbudet var rikligt, maten suveränt god och hade många bra LCHF riktiga rätter. Så fast jag höll mig undan från pastasallad och hembakat bröd (*snyft*) så njöt jag i fulla drag, och fuskade till det med en Mojito :-) men höll för övrigt drickandet till vin och whiskey ... ja, ja en GT kanske också slank ner då. Sällskapet var ypperligt, och jag kan bara tacka för en trevlig fest som hjälpte till att hålla mig flytande genom dessa veckor ... och dessutom tvingade mig till att ta det lugnt i söndags ... fast huvudvärken kunde jag förstås varit utan ;-)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)