Tiger eller Katt

Jag är ingen kattälskare.

Missförstå mig rätt, jag har absolut inget emot katter, och uppskattar deras närhet när de kommer och vill bli pysslade med, men den tillit och det samspel som man kan få med flockdjur saknas naturligt med katter. Om man skall tillskriva katter ett mänskligt attribut så är de ganska egoistiska jämfört med flockdjur. Dock kan jag se en skönhet i det ensamma starka djuret som har stor egen vilja. I samspelet med människor, kanske beroende på brist av tillit, upplever jag dock katters beteende som räddhågset, och detta fläckar i min mening den vackra bilden av den stolta katten.

Det finns dock ett kattdjur jag älskar och tycker är det överlägset mest magnifika landdjuret i vår värld: TIGERN!

Det har varit så, så länge jag kan minnas. När jag ser en tiger röra sig, ser musklerna spela under huden då den i sakta, men graciöst, mak vandrar framåt och lojt hoppar upp och lägger sig att slappa och sola någonstans så känner jag respekt, nästan till och med vördnad. Ett stort vackert kattdjur, som dock känns mer altruistiskt än många andra kattdjur. Tigern har så många, för mig, tilltalande attribut, både fysiska och beteendemässiga.

Jag minns när jag, inte så många år gammal för första gången såg Jan Lindblads film om de Bengaliska tigerungarna, Lillan och Rani, som de födde upp hemma hos sig. Jag blev helt fascinerad. Det var det mest fantastiska jag någonsin sett. Om någon vet var man kan köpa de två filmerna som gjordes får ni gärna tipsa mig.

Nu, 2010 - Tigerns år, är tigern som art på allvar hotad och WWF kör en "Operation Rädda Tigern", där man kan bli "fadder" för en tiger. I realiteten innebär det att man skänker hundra kronor i månaden till deras arbete för att rädda Tigrarna. När jag såg detta tyckte jag det var utmärkt och blev frestad att genast anmäla mig.

Men så kröp det där egoistiska tvivlet över mig. "Hundra kronor i månaden, varje månad. Vill jag inte göra något roligare för det? Fan det blir tolvhundra kronor om året! Det är ju pengar ... också vet man ju inte vad pengarna går till. Skall jag skänka pengar vill jag veta att de kommer till nytta och inte går till administration, eller förskingras av ohederliga Kinesiska tjänstemän." Efter att lite hycklande ha gjort reklam för kampanjen på min facebook wall så bestämde jag mig således för att själv inte gå med och bidraga.

I morse på väg till jobbet lyssnade jag på P1 och hörde någon tala om hur hans empati minskat med åren. Hur han som barn verkligen kunde ligga sömnlös och leva sig in i andras problem. Han exemplifierade vidare med att han nuförtiden mest blev irriterad över människor som sjöng eller spelade i tunnelbanan för att få ihop en slant, och att han medvetet undvek ögonkontakt med tiggande människor på gatan. Som barn hade han högst sannolikt tyckt det var helt naturligt att dela med sig till de som hade det sämre, men som vuxen, trots betydligt bättre resurser undvek att skänka, till stor del för att inte känna sig lurad. Det har ju framkommit att tiggare organiseras och att det blivit industri av att tigga i Sverige också. Vidare spekulerade han om det egentligen var så farligt om han gav en slant ändå. Han hade råd och potentiellt kunde just hans slant göra skillnad.

Detta fick mig att tänka om. Hundra kronor i månaden, vad är det? En dålig fika på espressohouse! Vill jag inte hellre hjälpa till att bevara det mest magnifika djuret på jorden hellre än att fika en gång i månaden på espressohouse? Va fan? Jag har råd att både fika på espressohouse och skänka hundra kronor i månaden till mina älskade tigrar. Jag behöver inte göra några uppoffringar för att undvara tolvhundra kronor om året, så varför fortsätter jag tveka?

Visst jag är inte bombsäker på vad mina pengar går till. De kanske får sponsra någon sekreterares privatsamtal från WWFs telefoner, eller hamnar i fickan på byxorna som klär någon girig gränsvakt i norra Kina. Men kanske hjälper de till att rädda artens fortlevnad. Kanske min hundra kronor i månaden gör att mina barnbarn kan inspireras till att leka samma lekar jag gjorde som åttaåring, där vi levde tillsammans med imaginära tigrar på skolgården och smygande undvek alla tjuvskyttar i form av rastvakter, fotbollsspelande grabbar och rephoppande flickor. Kanske kommer framtida generationer får se makalösa naturfilmer i ny hänförande teknik där de sibiriska tigerungarna vilt leker och jagar varandra i snön.

Jag tvekar inte längre! Bara möjligheten att för en struntsumma kanske kunna hjälpa till att få dessa underbara varelser överleva är skäl nog.