Jag har hört och sett flera uttalanden och inlägg, både i sociala medier och mer traditionella, som hävdar att åsiktskorridoren i Sverige har blivit smalare. Det som sägs är att man får inte säga vad man vill, att allt har blivit så djävla politiskt korrekt.
Jag upplever det helt annorlunda. Jag tycker att varenda kotte har och tar sig utrymme att uttrycka sina åsikter. Visst, vissa är vid offentliga uttalanden / inlägg noggrannare med retoriken än de kanske hade varit om de bara omgav sig med likasinnade men likväl trycker de ut sin åsikt där de kan. Jag själv inkluderad.
Är detta något dåligt då?
I min mening, NEJ, absolut inte, det är jättebra att så många har möjlighet att, och vågar, ventilera sina åsikter. Det gör att vi tänker över vad vi verkligen tycker och ges en möjlighet att omvärdera det vi ser som sanningar.
Varifrån kommer då bilden av att åsiktskorridoren blivit smalare?
Jo, det är när de, ibland befängda, ofta med rasistisk eller anti-demokratisk, våldsbejakande uttalanden blir motsagda, eller om det framläggs eller efterfrågas fakta, som det kommer, ofta i någon av de nedanstående formerna:
"Man får ju för fan inte säga vad man vill i detta landet längre!"
"Varför måste man vara så djävla P.K. hela tiden för att få säga något?"
"Vi har ingen demokrati längre, det finns ingen yttrandefrihet!"
MEN HALLÅ!
Du har precis uttryckt din åsikt! Nu uttrycker någon annan sin, från din skilda, åsikt. Det är i högsta grad demokratiskt. Det som inte vore demokratiskt och gjort åsiktskorridoren smalare vore om din åsikt fått stå oemotsagd, om det bara var din åsikt som fick förmedlas.
Har ni försökt kommentera eller göra inlägg i debatten i viss av den så kallade fria press (de som inte kvalificerar sig för mediastöd) som finns med en annan åsikt än den som normalt förmedlas där så vet ni vad jag talar om. De är hårt modererade och endast kommentarer som ger medhåll släpps igenom. Det har inte förvånat mig. Vad som däremot förvånat mig och har gjort detta beteende mycket mer tydligt för mig är splittringen i frågan huruvida Folkhälsomyndigheten och Sveriges nu styrande Politiker gjort ett bra jobb eller inte under rådande pandemi. Folk som får fakta som motsäger vad de just delat eller på annat sätt blir motsagda i kommentarer till sina inlägg blockerar genast den som kommenterat. Endast medhåll godkänns. Även i "fria/öppna" diskussionsforum är det som om de bara innehöll likasinnade, som om det vore två, eller fler, olika forum där bara de som håller med varandra är med, eftersom de blockerat alla som har en annan åsikt.
Jag anser inte att åsiktskorridoren blivit smalare, alla verkar häva ur sig precis vad de känner för, med eller utan fakta och referenser som underbygger det. Det som jag upplever blivit sämre är vårt diskussionsklimat. Folk accepterar inte längre att någon annan tycker annorlunda eller att någon annan kan visa att det de just sagt inte är sant. Om någon gör det så hävdas genast att åsiktskorridoren blivit smalare, att de inte får säga vad de vill. Men det är ju precis tvärtom. Åsiktskorridoren blir bara bredare av att folk kan och får säga emot dig.
Efter det politiska utspelet för någon vecka sedan med krav på att avskeda experter, ansvarsutkrävande av politiker, etc, har jag sett ganska många ifrågasätta Sveriges Corona-strategi, och ställa frågor angående hur man kan stödja och tycka att en sådan strategi, med idag 5053 rapporterade dödsfall (vilket är ca 2,7 gånger fler personer än de som dör i säsongsinfluensa under EN vecka varje år enligt FHMs Rapport 2018: https://bit.ly/3dtcnyl ) är bra när våra grannländer haft så många färre dödsfall.
Men det är en konstig fråga. Sverige har haft samma övergripande Strategi som i princip hela resten av världen och i synnerhet som våra nordiska grannländer ... plana ut kurvan och håll sjukvården fungerande genom pandemin.
Skillnaden är hur man implementerat den. I Sverige valde vi att plana ut kurvan och hålla den nedanför den kritiska "linjen", där vi kan hålla sjukvård och samhälle igång, genom att införa åtgärder och rekommendationer i olika faser till stor del baserat på frivillighet, och vänta med att stänga ner helt tills situationen verkligen krävde det (vilket den ännu inte gjort), medan våra nordiska grannländer valde att hugga av kurvan tidigt i respektive lands smittspridningsförlopp, långt nedanför den kritiska linjen. Med den svenska varianten, givet att vi inte kan göra en massvaccinering tidigt i förloppet, torde tidsperioden tills det att kurvan når botten igen vara kortare än om man planar ut den för tidigt. Att vi dessutom lyckats hålla samhället igång torde minska de långsiktiga negativa konsekvenserna och minska det totala lidandet och antalet dödsfall i sviterna av pandemin.
Några sådana negativa konsekvenser av ett totalstängt samhälle jag kan se och som vi inte kommer att ha, mellan länder jämförbar, statistik på förrän om många år är t.ex. självmord bland unga (som tappat den sociala ventil som skola och annat socialt umgänge innebär) och andra isolerade och/eller folk som förlorat jobb, företag, etc, våld i hemmet, alkoholism och annat missbruk, allmän psykisk ohälsa, långsiktigt försämrad välfärd på grund av sämre samhällsekonomi efter lång nedstängning, etc, etc.
Sverige har, i min mening, gjort långt ifrån allt perfekt och borde till exempel ha fokuserat hårdare och tidigare på att skydda riskgrupperna, t.ex. de äldre på särskilda boende. Men det var inte del av strategin att inte skydda riskgrupperna, snarare tvärtom, vi har bara inte varit tillräckligt bra på det, men det gör inte själva strategin mindre sund, utan borde kanske vara en ögonöppnare för att börja omvärdera hur vi bedriver äldrevård i Sverige.
Det som skulle kunna påverka huruvida vår variant av strategin är bättre eller mindre bra än andra länders varianter sett till antalet insjuknande och antalet dödsfall med Covid-19 över hela pandemin (vilket vi ännu verkar vara långt ifrån slutet av) är om, och i så fall när i pandemin, vi får ett fungerande vaccin som kan stoppa smittspridning, och hur snabbt vi kan göra en massvaccinering. Med en snar vaccinering kan Sveriges variant av strategin visa sig vara sämre än våra grannländers. Måste vi leva med Covid-19, såsom vi lever med den snarlika sjukdomen Vattkoppor, så har Sverige ett försprång på hur vi långsiktigt kan hantera det (precis som WHO konstaterar i det delade filmklippet).
Inte ens de Europeiska länder som fick massor av samtidiga fall och tvingades stänga ner tidigt, helt enkelt för att sjukvården inte klarade trycket (Italien och Spanien, t.ex.) har kommit längre längs kurvan (om man ser till andelen av befolkningen som har antikroppar) och ser man till våra Nordiska grannländer som valde att stänga ner väldigt tidigt och plana ut kurvan långt under den kritiska linjen har ännu mycket längre kvar på sina kurvor om det inte kommer ett vaccin.
De flesta (alla Europeiska?) länder som stängde ner, öppnar nu upp igen och försöker hitta sätt att hålla samhället igång utan att få toppar som går över den kritiska linjen, något som Sverige lyckades göra utan att alls behöva göra någon totalnedstängning. Därför kan man se den svenska varianten av strategin som, än så länge, framgångsrik. Jag tror vi är bättre rustade inför hösten och framtiden än vi varit om vi också hade stängt ner helt.
Trots det har jag funderingar över vissa beslut och rekommendationer som förmedlats och tror att en hel del saker kunde gjorts bättre. Jag gillar dock att man valt en linje där man visar en tilltro till befolkningens förmåga att ta ansvar. För att det skall fungera är det viktigt är att vi har full transparens och får förklarat syftet med de olika besluten och rekommendationerna.
Jag hyser en stor rädsla för att den som riskerar att drabbas allra hårdast av denna kris är demokratin. Nationalister runt om i världen verkar se en möjlighet att stänga gränser och registrera och införa kontroller av befolkningen och vad som tillåts rapporteras, allt i Corona-krisbekämpningens namn. I Europa var Ungern nog snabbast ut och har kanske dragit det längst, men trenden med utegångsförbud och påtvingade restriktioner och kontroller av befolkningen sträcker sig över många fler länder.
Trots detta känns det hemskt att ta upp en ideologi och jämföra den med människors direkta lidande och potentiellt för tidiga död samt att diskutera döda i olika åldersgrupper som siffror och statistik. Varje liv som släcks är en tragedi för någon. Jag är glad att jag inte är en av dem som måste fatta prioriteringsbeslut och behöva leva med dem om de visar sig vara felaktiga, men jag är också glad att vi har människor som är beredda att ta det ansvaret. Utan någon form av prioritering i krissituationer tror jag resultaten blivit än värre.
Jag förstår att det finns ett visst tryck att utkräva ansvar, MEN från var jag sitter kan jag inte se att det funnits några illvilliga intentioner bakom de beslut som fattats, inte heller några uppenbara fall av inkompetens. Snarare har politikerna (för en gångs skull?) förlitat sig på experter som gett de bästa råd de kunnat i situationen och politikerna har haft mod nog att följa dem utan prioritera sin egen politiska agenda över dem. Detta ser visserligen ut att ha ändrats en del nu och det verkar efter att SD-Åkesson, lägligt nog när förtroendet för sittande regering var på nedgång, för att vinna missnöjesröster gick ut och började kräva avgångar av experter, etc, som om det politiska spelet fått högre prioritet igen, kanske till och med högre än den faktiska krishanteringen. Jag hoppas bara på bibehållen öppenhet och transparens, samt att man fortsatt lyssnar till experterna.
För övrigt, om vi nu skall jämföra med våra grannländer, ser jag idag tidningsrubriker om att nöjesfälten i Sverige klagar på att de inte får undantag från folksamlingar på mer än 50 personer samtidigt som jag i inkorgen har reklam från Bakken, ett av Danmarks största nöjesfält som tar in tusentals samtidiga besökare, som stolt säger att de är helt öppna igen med alla åkattraktioner igång .... vår tillämpning av strategin är kanske inte är så dum ändå ... om man vill hålla samhället fungerande är kanske inte nöjesfält det viktigaste att prioritera just denna sommar?
Jag har sett en hel del lustiga facebookinlägg om att klippa av bildäcksventilerna (antennerna) för att hindra den farliga 5G-strålningen, men egentligen inte stött på någon som på allvar tror att 5G-strålning är jordens undergång och det som orsakar Covid-19 ... förrän idag när jag på omvägar såg och läste ett inlägg av en person som delade ett av Strålskyddsstiftelsen's inlägg. Det gjorde mig nyfiken på Strålskyddsstiftelsen.
Strålskyddsstiftelsen är en intressant organisation.
De arbetar med att sprida rädsla för strålning bland teknikokunniga och försöker svartmåla de myndigheter och forskare som lägger fram slutsatser baserade på resultat av forskning och stora seriösa vetenskapliga studier.
Strålskyddsstiftelsen grundades 2012 och är registrerade som en insamlingsstiftelse med F-skattsedel sedan 2015 (vilket går att se på bla Ratsit och Allabolag). En insamlingsstiftelse är en stiftelse som, för något ändamål, försöker eska pengar från till exempel allmänheten. Detta visar sig också tydligt på deras hemsida, facebook-sida och andra ställen där de är synliga. Det första man får reda på när man försöker hitta kontaktuppgifter till dem är deras bankgiro- och swishnummer. De har en postbox-adress i Adelsö men ingen besöksadress står någonstans att finna.
Enligt deras hemsida består styrelsen av tre kvinnor, en författare med civilekonomexamen som på sin egen hemsida även kallar sig journalist men som inte verkar vara publicerad på annat sätt än genom egenutgivning av en bok och på sin egen blogg, en civilingenjör och en IT-konsult/civilekonom/jurist. Jag har inte hittat information om huruvida det finns andra som arbetar för stiftelsen.
Denna stiftelse erbjuder en att köpa och betala för deras skrämselpropaganda i form av printade A5-flyers och fyrasidiga A5-pamfletter ... eller de använder inte termen "köpa" utan de säger att man får deras "informationsmaterial" i ett visst antal exemplar om man donerar ett visst antal kronor till dem. De vill kanske inte göra det så komplicerat på den där F-skattesedeln.
I sina texter behandlar de allt från den, enligt dem, farliga strålningen som allt som går på el, liksom elledningarna själva, avger, WiFi strålningens påstådda skadlighet för människor, liksom farligheten av andra radiovågor, i synnerhet av all mobildata och för tillfället med fokus på den, enligt dem, oerhört farliga strålning som 5G innebär. De kallar detta "FAKTA" och använder i mycket av sin "information" termer som fastslår att vissa nivåer av strålning i dessa frekvensområden är skadliga och orsakar cancer och en mängd andra problem. Detta säljer de in som "sanning" och skriver ofta saker som "Dela till alla du känner så att människor får veta sanningen!".
De hävdar i ett otal inlägg och texter det helt saknas forskning som visar att denna strålning är ofarligt. De använder någon slags omvänd logik alltså. Det är farligt för att den forskning som försökt påvisa att det är farligt inte säger att det är ofarligt. Det har i realiteten forskats mycket på detta område och det har inte lyckats att lägga fram några bevis för att det skulle vara farligt med icke-joniserande strålning (vilket är den typ strålning de varnar för), men det nämner de inte. Bara att dessa rapporter och denna forskning som misslyckats med att bevisa att det är farligt, inte uttrycker att det är ofarligt. Det använder de som något slags bevis för att det är farligt.
Strålskyddsstiftelsen ger väldig sällan direkta referenser till den forskning de nämner och använder som "bevis" i sina texter. Istället har de en lång lista med länkar till olika artiklar och forskningsrapporter på sin hemsida, vilket gör det svårt och tar tid att hitta precis det de använder som "bevis" till en viss text. Men för några år sedan gick Christer Hellbergs På spåret igenom 100 stycken av de "vetenskapliga rapporter" de länkar till och kunde inte i en enda av dem hitta något bevis för det som Strålskyddsstiftelsen hävdar. Läs gärna hans inlägg om detta här: https://bit.ly/2Y3FQui
Vidare är de snabba på att nämna "omfattande forskning", "stora mängder vetenskapliga rapporter visar", eller "ett stort antal forskare över hela världen är överens om" när det i verkligheten rör sig om en litet urval av den samlade forskningen, och/eller ett relativt sett litet antal forskare inom fältet och som enligt Christer Hellbergs undersökning dessutom aldrig lyckats bevisa den påstådda farligheten.
Strålsäkerhetsmyndigheten ( https://www.stralsakerhetsmyndigheten.se/ , en legitim svensk statlig myndighet som har till uppgift att pådrivande och förebyggande skydda människor och miljö från oönskade effekter av strålning, nu och i framtiden) har flera gånger behövt bemöta och dementera det som Strålskyddsstiftelsen gått ut med som sanningar och rekommendationer, bland annat när de gjorde direkta utskick till förskolor och varnade dem för att installera trådlösa nätverk.
Så innan ni delar Strålskyddsstiftelsen skrämselpropaganda, läs gärna, hos myndigheter, i dagspress och seriösare vetenskapspublikationer, om ovanstående, och andra, tokigheter som Strålskyddsstiftelsen sysslat med genom åren och bedöm trovärdigheten i det Strålskyddsstiftelsen skriver och gör er en uppfattning om vad denna insamlingsstiftelses egentliga syfte är först:
Med mina sista krafter tar jag några stapplande steg för att nå sanddynens rand. Jag får kämpa för att ens lyfta mitt hängande huvud. Rörelsen får den intorkade svettens sälta att sända svidande ilningar längs min sönderbrända nacke. När mina spruckna läppar exponeras för solens brännande strålar så tvingar smärtan mitt huvud nedåt igen.
Men jag måste se. Jag måste tvinga mig att blicka framåt för att få veta. Finns det något hopp om att nå civilisationen? Kommer jag någonsin att få fukta min, nu sandpappersträva, strupe igen? Eller är allt jag som jag kommer att se hur sanden breder ut sig mot evighetens horisont?
Jag höjer huvudet och känner läpparna förkolna när de exponeras för det direkta solljuset. Uthärda! Dimmigt inser jag att nästa steg är att få upp mina igentorkade ögonlock en aning mer. Med en kraftansträngning öppnas de så pass mycket att jag kisande kan se bort mot horisonten.
Himlen borde vara djupblå i detta klaraste av klara väder, men i det brännande motljuset ter sig hela verkligheten bländande vit för mig. Skarpt vitt utlöser en explosion av skärande blixtar tvärs igenom mitt huvud, från ögonglobernas baksidor ut till tinningarna.
Blicken klarnar sakta, men vad kan jag egentligen urskilja i denna vita hettas obarmhärtighet?
Mer sand!
Jag känner hur det sista unset kraft rinner ur mig. Jag börjar uppgivet sjunka ner i den heta sanden. Men den kanske inte längre är lika brännande. Mer som en varm väntande bädd.
En bädd att vila i. En bädd att barmhärtigt somna från törst och smärta i.
Men där ... jag lyckas räta mina knän igen … där, nästan oändligt långt bort, skymtar något. Kan jag lita på min svidande ögon? Är det en hägring?
Nej det ser faktiskt ut som en …. en bil! Är det min....................
Plötsligt avbryts jag av en gnällig röst vid min sida:
- Pappa! Varför måste vi åka hem från stranden redan? Jag vill bada meeeer!
För oss som, av olika anledningar, fastnade för Google+ från dag ett är oftast artiklar som jämför G+ med facebook mestadels trevlig läsning. Vi gillar ju G+ och vill att alla skall hitta hit och tycka lika mycket om det som vi gör. Men många är väldigt nöjda med det de har och vill inte läsa om de kulturella och tekniska skillnader som finns mellan plattformarna. I någon sorts försök till empati med dessa vilsna själar ;-) hade jag bestämt mig för att inte på eget initiativ addera till mängden och skriva ytterligare ett inlägg med detta innehåll. Den intentionen tänker jag nu förkasta och skriva ett inlägg som tar upp just skillnaderna, framförallt de kulturella, mellan G+ och FB. Det som fick mig att ändra mening var när en god vän till mig till slut skaffade en G+profil och inte fattade varför han plötsligt blev cirklad[1] (följd av) av en massa okända människor. Han undrade om det var någon sorts tävling att ha flest personer i sina cirklar / vara cirklad av flest personer (är det det?). Hur som helst var anledningen till att han blev cirklad, att jag skrivit en hälsning till honom i en relativt liten grupp ( Svenska Spöken ) som är ämnad för att ändra, den fortfarande i vissa kretsar förhärskande, bilden av G+ som en spökstad, och för att hjälpa svenska G+nykomlingar in i gemenskapen. Jag skrev i det inlägget ett par ord om vem min vän är och tyckte att vi kunde visa honom hur trevligt Google+ kan vara även fast inte alla ens vänner har en profil. Snabbt fick han några välkomsthälsningar och blev cirklad av ett knappt fyrtiotal personer, ett helt normalt beteende i de svenska G+cirklar jag rör mig. Men för någon som primärt haft facebook som sin social media plattform, och kommer direkt därifrån till G+, var detta ett mycket ovanligt beteende. Varför cirklar dessa personer mig? Jag känner dem inte! Nej, men du kan faktiskt lära känna dem, och få nya vänner! Personer på svenska G+, och även internationellt, är generellt sätt mycket öppnare och mer välkomnande än på facebook. I facebook är du vän med personer du känner eller är bekant med bortom tangentbordet, i G+ följer du personer du har något gemensamt med och som du potentiellt skulle kunna tänka dig att bli vän med. Vinner man något på att ha många som cirklar en? Inte direkt, det beror sig på vad du är ute efter! Om många (aktiva) personer cirklar dig och delar cirklar så har du bättre möjlighet att bli cirklad av ännu fler. Det kan eventuellt ge viss status att ha många som cirklat en, och får givetvis en större läsekrets vilket kan vara bra om du har budskap du vill nå ut med till många personer, men det har inget egenvärde. Å andra sidan ger det inga nackdelar heller eftersom du hela tiden väljer exakt vem som skall se vad av det du publicerar på G+. Vad vinner jag på att cirkla tillbaka och cirkla många personer? Det beror sig på vad du är ute efter, men det är ett krav för ett aktivt flöde! Om man bara vill ha en personlig kontakt med personer man redan vet vem de är, så är G+, tekniskt sätt, en utmärkt plattform för detta, MEN facebook har, i och med att de flesta du känner antagligen redan har ett facebook-konto som de använder mer eller mindre aktivt, ett stort försprång vad gäller denna typ av social kontakt. Kanske just därför (tack vare?) har G+ blivit en plattform där man får kontakt med intressanta människor som man inte känner sedan tidigare. Det är enkelt att hitta personer som har intressen som överensstämmer med dina egna, och du bygger lätt ut ditt kontaktnät och får resultat som är mycket svårare att uppnå på facebook. Det typiska tipset till någon som vill komma igång med G+ och få bra drag i flödet är att cirkla många personer direkt och sedan efterhand avcirkla (sluta följa) ointressanta profiler och efterhand dela upp de som följs i olika cirklar efter intresse och/eller personlig närhet för att enklare kunna läsa och publicera till "rätt" målgrupper. Det är dock god kutym att publicera några inlägg då och då offentligt, så att personer som är potentiellt intresserade av följa dig kan se vad du skriver om, men det är absolut inget krav. Vill man vara helt privat är det också ok att vara det, men man kan inte räkna med att lika många cirklar en då. Om någon cirklar dig behöver du absolut inte känna något krav att cirkla den personen tillbaks om du inte finner den intressant. Valet är hela tiden ditt. Du kan gå in och se personens offentliga (och andra som den delar med dig om du är cirklad) inlägg och på samma sätt delade profilinformation utan att cirkla profilen, och på så sätt bilda dig en uppfattning om det personen publicerar är sådant som du är intresserad av att se i ditt flöde eller inte. Valet är hela tiden ditt. Behöver jag vara aktiv på Google+? Igen, det beror sig på vad du vill uppnå. Ju mer aktiv (kommenterar, plussar (som FB-like) gör egna inlägg, etc) du är, desto fler som cirklar dig och desto intressantare flöde kommer du att få. Responsen på det du själv skriver blir bättre och upplevelsen roligare. MEN det finns absolut inga krav. Många personer i mina cirklar är aktiva i perioder, eller inte alls. Vissa skriver många egna inlägg i specifika intresseområden, men kommenterar sällan något annat, andra tvärtom (vilket är vanligare), och några är aktiva på alla sätt hela tiden. Alla tillför mig något, annars hade jag inte haft dem i mina cirklar. Vissa använder G+ på samma sätt som FB oftast används (för enbart slutna inlägg till mindre kretsar). Plattformen i sig sätter inga begränsningar utan blir vad du gör den till, och vad du vill att den skall vara. Varför skall jag skaffa en G+ profil, jag kan ju göra precis samma saker på facebook? I princip har du rätt ... men ändå inte. Det finns massor av anledningar till att skaffa en G+ profil, både kulturella och mer tekniskt integrationsmässiga. Sett som en enskild företeelse så ger, tekniskt sätt, facebook numera ungefär samma möjligheter som Google+. Du kan, också på facebook, dela till vängrupper (motsvarande cirklar), du har har inte längre några större begränsningar i inläggslängd, du kan följa personer utan krav på att de följer dig tillbaks (om de tillåter det), etc, etc. Det finns fortfarande några små tekniska skillnader som, i min mening, talar till G+s fördel (och några STORA, såsom Hangouts, men det kräver nästan ett eget inlägg) MEN den stora skillnaden är än så länge den kulturella och sociala mer öppna interaktion som finns på G+. Är du utåtriktad och/eller vill bredda ditt kontaktnätverk har G+ väldigt mycket att tillföra som är mycket svårare att uppnå med ett facebook-konto (såvida du inte är en redan känd person). Också sett ur en vidare Internet-service-teknisk vinkel så har Google+ en gigantisk fördel av att vara just en Google-tjänst. Google har den största portföljen av Internetbaserade tjänster, och Google+ är bara en av dem, men dessa tjänster är djupt integrerade och Google+ har börjat fungera som navet för alla tjänsterna. Det är enkelt att dela, och genom G+, kommunicera runt och inom tjänsterna. Det är en suverän plattform för att hantera foton och filmer och är starkt knuten till till exempel Youtube. I Google Drive (lagring och web-baserat "Office" på nätet) kan du ha all data och lätt göra den åtkomlig där du vill och för precis de du vill genom G+. Har du ett Gmail-konto så länkas dina kontakter där med deras G+profiler och hålls uppdaterade med den information de valt att dela med dig över Google+, som tex telefonnummer, post- och e-post-adresser, etc. Google+händelser hamnar automatiskt i din kalender om du vill. Bloggar du via blogger/blogspot så kan du enkelt publicera också till Google+ och kommentarer på båda ställen hålls i synk. Din Android-mobiltelefon är helt centrerad kring Googles tjänster och du kan även välja att få din iPhone så om du önskar. Oavsett vilken av Googles tjänster (inklusive här icke nämnda, såsom sökning, kartor, etc) du använder finns det tusen anledningar till att också ha en Google+profil, och ingen (teknisk) anledning till att inte ha det. Som inbiten Google-användare har jag svårt att se att man klarar sig utan ett Google-konto idag, och har man ett Google-konto så finns det ingen anledning till att inte ha en Google+profil. Du måste inte vara aktiv och spilla ditt liv för alla okända människor bara för att du har en Google+profil ... men du kan om du vill :-) Om du ger det en chans, och agerar precis så öppet som du vill, eller inte vill, så är det mycket troligt att du kommer få en bra upplevelse och hitta personer som hjälper dig ännu längre på vägen. Människor som du tidigare inte kände, börjar du plötsligt anse vara dina vänner. Jag gick främst in i Google+ för att jag ansåg det vara en (då) tekniskt överlägsen plattform, och har efterhand insett att det var så mycket mer. För mig har Google+, socialt sett, tillfört oerhört mycket som facebook inte kunnat. -- [1] Förklaring av begreppet "att cirkla någon" för icke G+ användare: I Google+ kallar man "att följa någon" för "att cirkla någon" därför att man organiserar de man följer i cirklar ( = grupper av personer / profiler / sidor). Att cirkla (följa) någon är en icke-tvingande envägs-handling och det finns inga tekniska krav på att personen skall acceptera eller cirkla tillbaka (precis som det fungerar i Twitter och man numera har möjlighet att göra i FB också). Det är alltså ingen vänförfrågan. Personer som cirklat (följer) en ser all information och inlägg man väljer att publicera offentligt, men inte riktade inlägg. När man skriver inlägg i G+ väljer man alltid vem man adresserar det till, offentligt och/eller till en eller flera cirklar och användare i G+. Kommentarer till inlägg kan ses av alla som kan se inlägget. Cirklar kan vara överlappande (dvs du kan ha samma profil i flera cirklar om du önskar). -- Tillägg: Läs också +Patrik Kruse's utmärkta inlägg om kulturella skillnader mellan G+ och facebook: Vad skiljer Google+ från Facebook? Han författade det i mars 2012 och tjänsterna har sedan dess utvecklats mycket, men hans inlägg är fortfarande i högsta grad relevant.
Jag var igår, för första gången, på HIRL (HangOut In Real Life) ... eller HAFK (HangOut Away From Keyboard), som +Tobias Hellsten föredrar att kalla det... dvs jag träffade några personer jag lärt känna genom Internet (Google+) ansikte mot ansikte. Jag hade inte tidigare träffat någon av dessa personer i den fysiska verkligheten, men har tidigare, på Goolge+, umgåtts en hel del med några av deltagarna. Det var en skön upplevelse. Det kändes som en bekräftelse på allt det jag tidigare tänkt och trott om dessa människor infriades.. Just det sistnämnda är den vinkling jag vill belysa. Det, och skillnaden i hur man förhåller sig till, och ser det som möjligt, att skaffa vänner över nätet. Under träffen kom det fram att deltagarna i stort hade samma ingångsvinkel som jag, vilket inte var så förvånade (annars hade de ju inte varit där), och/men att många till deltagarna närstående, som inte var med på träffen, också hade liknande, med varandra, hållning som skilde sig avsevärt från deltagarnas. Så frågan är om det är vi som tycker vi känner varandra, utan att ha träffats öga mot öga tidigare, som är märkliga, eller om det är våra respektive som tycker det är märkligt att vilja träffa människor, som man bara känner genom ett socialt media, i verkliga livet... eller kanske till och med att det är märkligt att anse att man kan lära känna människor utan att ha träffat dem fysiskt. Som oskuld i HIRL-sammanhang var det hela en stor, väldigt trevlig, bekräftelse för mig. Jag hade en bild av de flesta av deltagarna. Den bilden visade sig vara sann (i varje fall så djupt ned vi kom i den yta vi skrapade på). De människor som kom var precis de människor som jag lärt känna och tycker om. De verkar inte ha dolt några personlighetsdrag som uppenbarades när vi träffades i verkliga livet. Jag blev inte rånad, mördad, antastad eller ens obekväm i sällskapet. :-) Jag trodde mig känna många av personerna, och det visade sig att det gjorde jag verkligen också. Det var som att träffa kompisar man umgåtts med tidigare, vilket jag också anser att jag har gjort. Men varför var det då så skönt att få denna bekräftelse? Att få det bekräftat att den bild jag gjort mig av de människor jag "virtuellt" umgås med, är så som jag tror de skall vara. Jag vet inte riktigt. Hade jag varit helt säker i min sak hade denna HIRL bara varit en kul grej (vilket jag också tror att den var för de flesta av deltagarna) men för mig blev det också som en lättnad. Puh ni är riktiga människor, ni är de människor jag uppskattat på många mils avstånd och inga andra. Det var ingen överraskning för mig, snarare var det precis och exakt så som jag förväntat, MEN det var på något sätt ändå en lättnad. Jag trodde (visste) att det skulle vara just så, men nu blev det bekräftat, och det var på något sätt viktigt för mig.Viktigt, kanske därför att min familj tycker jag är märklig som vill umgås med personer jag inte träffat fysiskt, att jag anser mig ha lärt känna människor som jag inte skakat hand med. På något sätt gav denna träff mig rätt. En rätt att fortsätta utöka min bekantskapskrets och finna nya vänner online och inte bara i den fysiska verkligheten. Min bror hade igår, innan träffen, en rätt intressant vinkling på det. Han funderade över om dessa människor jag skulle träffa inte var desperata efter att få vänner. Om de inte törstade efter en vänskap de inte lyckats få i verkliga (fysiska) livet utan G+'s hjälp. Han jämförde det med nätdejting och undrade om det inte var risk för att det var folk som skulle klänga sig fast som iglar om de fick en chans ... jag skrattade (och undrade lite för mig själv vilka erfarenheter av nätdejting han har), och skrattar fortfarande. Då skulle ju jag också vara sådan, men jag har vänner i verkliga, fysiska, livet. Jag känner mig inte ensam och utan bekantskaper och vänner (ibland tvärtom (be)lastad av de samma). Men trots det fick han mig att börja tänka i banor jag inte riktigt gillade. Det var skönt att motsatsen bevisades. Som vuxen verkar det inte vara riktigt accepterat att skaffa sig nya vänner. I varje fall inte sådana som man inte redan har en förbindelse till via gamla vänner. Referenser och introduktioner är på något sätt viktigare än egna uppfattningar. Det känns skönt att på något sätt få en bekräftelse på att jag inte halkat in bland enbart samhällsmissanpassade individer som söker sig till varandra i brist på acceptans från andra ... eller är det kanske just det jag har? ;-) Nej, det är det inte. Alla har sina styrkor och svagheter, men i den grupp jag möte igår verkar inte brist på social kompetens vara en större svaghet :-) Jag hade verkligen trevligt och kommer inte att tveka att "utsätta" mig själv för erfarenheten igen. Dessutom är jag väldigt sugen på att försöka dra med de nära och kära som tvekar över denna typ av socialt umgänge. Sugen på att försöka förmedla en bild av den vänskap som bevisligen kan byggas bara genom skrivna ord (jag är fortfarande HangOut-oskuld, i varje fall med de människor jag träffade igår) och kanske försöka få in dem i G+värmen den, för mig, omvända vägen. Nu kan ju jag introducera dem till "riktiga" människor som de kan umgås på nätet med utan att vara rädda för att de är sociopater :-)
