onsdag 4 april 2018

Värmeslag

#veckanstema på Google+ är värme.

Med mina sista krafter tar jag några stapplande steg för att nå sanddynens rand. Jag får kämpa för att ens lyfta mitt hängande huvud. Rörelsen får den intorkade svettens sälta att sända svidande ilningar längs min sönderbrända nacke. När mina spruckna läppar exponeras för solens brännande strålar så tvingar smärtan mitt huvud nedåt igen.

Men jag måste se. Jag måste tvinga mig att blicka framåt för att få veta. Finns det något hopp om att nå civilisationen? Kommer jag någonsin att få fukta min, nu sandpappersträva, strupe igen? Eller är allt jag som jag kommer att se hur sanden breder ut sig mot evighetens horisont?

Jag höjer huvudet och känner läpparna förkolna när de exponeras för det direkta solljuset. Uthärda! Dimmigt inser jag att nästa steg är att få upp mina igentorkade ögonlock en aning mer. Med en kraftansträngning öppnas de så pass mycket att jag kisande kan se bort mot horisonten.

Himlen borde vara djupblå i detta klaraste av klara väder, men i det brännande motljuset ter sig hela verkligheten bländande vit för mig. Skarpt vitt utlöser en explosion av skärande blixtar tvärs igenom mitt huvud, från ögonglobernas baksidor ut till tinningarna.

Blicken klarnar sakta, men vad kan jag egentligen urskilja i denna vita hettas obarmhärtighet?

Mer sand!

Jag känner hur det sista unset kraft rinner ur mig. Jag börjar uppgivet sjunka ner i den heta sanden. Men den kanske inte längre är lika brännande. Mer som en varm väntande bädd.
En bädd att vila i. En bädd att barmhärtigt somna från törst och smärta i.

Men där ... jag lyckas räta mina knän igen … där, nästan oändligt långt bort, skymtar något. Kan jag lita på min svidande ögon? Är det en hägring?
Nej det ser faktiskt ut som en …. en bil! Är det min....................


Plötsligt avbryts jag av en gnällig röst vid min sida:
- Pappa! Varför måste vi åka hem från stranden redan? Jag vill bada meeeer!