Batte

Vid en nylig storstädning dök den här krabaten upp ur den, i år, nioåriga grabbens gömmor. Det är hans första gosedjur, som han fick av några goda vänner strax efter han fötts. Då var Batte, som är det namn gosedjuret fick så snart grabben började formulera ord, en gosig och rund till formen, mysig kanin. Han hade randig pyjamas och låg i en fin tygpåse med orden "Välkommen till världen" broderad på.

Batte blev snabbt grabbens bästa vän och, efter mamma och pappa, största trygghet i världen. Han var med överallt, nästan hela tiden. Givetvis i vagn, vagga och babysäng, men även senare vid lekar inomhus och utomhus.

Batte har blivit kärleksfullt misshandlad. Kastad och sparkad, men nog mest kramad och pussad, och sugd på, och kramad igen.

Batte har blivit omstoppad, lappad och sydd av farmor och mormor och mamma i många omgångar, och till sist också när tyget blivit så slitet att det knappt längre gick att sy i, bandagerad.

I början av sitt liv blev Batte tvättad i maskin någon enstaka gång, men det upphörde efter att han blivit så skröplig att det inte längre gick att garantera hans fysiska hälsa vid sådana äventyr. Dessutom förlorade han ju, enligt grabben, sin specifika doft, och det tog allt för lång tid efter en tvätt innan han luktade som Batte igen. (Jag vill inte ens gissa vilka som är huvudbeståndsdelarna i den blandning av ämnen av biologiskt ursprung som åstadkommer denna specifika doft i kombination med de fabrikat han består av.)

Under en period när jag och grabbens mor inte längre stod ut med att se Battes, då ännu inte så långt komna, men väl accelererande, förfall så gjorde vi en försiktig förfrågan om Battes ursprung, och som av en händelse så dök det upp en identisk kopia av den ursprungliga Batte som en present till grabben. Denna döptes då till Batte2, mer vanligen kallad "Nya Batte". "Nya Batte" levde dock, efter att pyjamasen snabbt avlägnats ("Batte har inga kläder!"), till en början, en kärlekstorftig tillvaro. Han fick mest sitta ensam i grabbens säng och sukta efter den uppmärksamhet som Batte fick.

Men så plötsligt, för ett par år sedan, när grabben kommit in i en period då Batte mest var med honom på myskvällar och i sängen skedde det något, och Batte blev "Gamla Batte", medan "Nya Batte" blev Batte. Grabben hade insett att "Gamla Batte" inte längre orkade med, och han stod inte ut med tanken på att "Gamla Batte" skulle pensioneras för gott, så han började slita på Batte (före detta Batte2 aka "Nya Batte") istället.

"Gamla Batte" hamnade på en hylla och fick vila sig medan han mest såg på, och bara fick sparsamt med fysisk kärlek vid de tillfällen då grabbens längtan efter originalet blev så stor att den övervann räddslan för "Gamla Battes" förfall. Så småningom försvann "Gamla Batte" dock ner i havet av övriga gosedjur som nästintill aldrig fått någon uppmärksamhet (bortsett från vid storfamiljs-mamma-pappa-barn-lekar och någon enstaka brottningsmatch med "Stor Storbjörn").

Var han ifrån denna grupp av oälskade gosedjur sedan tagit vägen är det ingen som vet. Men så, häromdagen, under en storstädning, kom han fram igen, och pryder nu åter en plats i hyllan. Där sitter han förnöjt, i sin tunna slitna kropp och ser åter på när grabben fortfarande, förvisso endast vid läggdags, letar upp Batte.

Men han är inte avundsjuk. Han vet att han lever på övertid och är så skröplig att han inte orkar med något vidare gosande. "Gamla Batte" vet att inget gosedjur blivit älskat som han blivit. "Gamla Batte" har levt fullt ut och är nöjd med det.

"Gamla Batte" har haft ett bra liv.