Charterliv

Fritiden börjar komma ikapp och skrivsuget blev plötsligt tillräckligt stort för att ta en paus i livsbatteriuppladdandet.

Efter en osedvanligt hektisk tid såg jag fram emot mina fyraveckorssemester något oerhört. Vår lilla familj hade bestämt att denna semester skulle vi INTE ha några stora projekt utan ta dagarna som de kom, hitta på de små sakerna och TA DET LUGNT!

Efter trevligt traditionellt midsommarfirande trillade första halva veckan således på med lite packande och mycket bokläsande och några småutflykter för att på torsdagen stiga upp mitt i natten och flyga till Gran Canaria för lite seriöst slappnade. :-)

De som känner mig vet att jag inte är någon stor fantast av charterresekonceptet, i synnerhet inte sommarvarianten.

Att i flera timmar frivilligt dela flygplan med skrikande ungar och flygovana turister för att åka till något uppbyggt komplex där alla är skandinaver och man inte omedelbart får någon känsla för landet man besöker. Att bli stekt av solen och i hög värme och luftfuktighet våndas, medan käcka reseledare i knastriga ljudanläggningar skriker glada tillrop till vattengymnastiserande tjocka tanter. Att inte ha något vettigt att hitta på. Att bada i klorfyllda bassänger trots att man bor så nära havet att man kan höra de stora saltdränkta vågorna krascha mot klipporna nedanför poolområdet.

Varför gör man sånt?

Jag tror att svaret är att man flyr från, eller åtminstone vill ta en paus från, sin vardag. Detta är något jag länge förkastat. Jag ville inte primärt åka från något. Jag har alltid velat åka TILL något. Att ha ett mål med resandet. Att uppleva nya saker, eller återuppleva de saker man uppskattar.

Jag har ändrat mig!

Ålder, ökat ansvar både genom föräldraskap och arbete, en ständigt uppbokad vardag, med mera, med mera, har fått mig på andra tankar. Fy fan vad skönt det var att bara sätta sig på ett flygplan och lämna hela karusellen en vecka. Fy fan vad skönt att inte ha några vettiga aktiviteter planerade på en hel vecka. Fy fan vad skönt att bara kunna slappa i skuggan med ett stort glas Sangria och en bra bok, medan Vincent roade sig och skaffade kompisar på Bamseklubben.

Vi valde bort de arrangerade utflykterna och spenderade själva en dag i en förvånansvärt bra Western Stad. Vi vandrade en eftermiddag in till närmsta stad och käkade där. Vi tog en kväll en taxi till Playa Ingles för att få lite stadsliv. I övrigt gjorde vi inte ett skit ... och jag uppskattade det!

Veckan rullade på med god mat och dryck samt långa dagar i skuggan med böcker och drinkar och jag kom tillbaka som en ny människa (om än en kanske lite smått alkoholiserad sådan ;-) ).

LÄNGE LEVE SOMMARCHARTER!

De vita sluttningars njutning

Vecka tio spenderade vår lilla familj i Livigno Italien, mestadels åkandes utför, njutandes av maten och inte minst det underbara vädret.

Här kommer en lite försenad reserapport!

Även om de sista många månadernas ständiga jäkt och tidspress höll på att lägga sorti på förväntningarna [1] hade jag till sist gett mig tid att se fram emot resan något oerhört, och kvällen innan var, i vanlig ordning, förväntningarna och den pirrande spänningen på topp [2].

Vi hade förberett Vincent på att vi skulle resa mer eller mindre hela dagen (flyg till Innsbruck plus tre och en halv timmes busstransfer:!: ... * suck *). Portabel DVD spelare och Nintendo DS var fulladdade med film och spel, och riktigt peppade gav vi oss i väg mot Köpenhamns Flygplats, där vi förutom lite reselektyrsshoppande tjuvstartade Italienupplevelsen med en förvånansvärt god pizza i väntan på boardingen. Trots att den extra halvtimme vi fick spendera vid gaten då planet var försenat, gick avfärd och flygresa smidigt.

Vi hade bokat resan genom Nortlander som håller förvånansvärt bra priser (svårt att göra det mycket billigare själv även om man jagar bästa priser på flyg, boende, liftkort, skidhyra, etc) och vi är på det hela taget nöjda med deras koncept och det lilla vi nyttjade av deras service, men jag börjar ändå med att gnälla på dem. Informationen på den långa busstransfern var högst bristfällig och bestod av ett ytterst kort tal samt några utdelade papper som innehöll lite av värde. Trots Nintendo, sagoläsande, film, etc, blir tre och halv timme på buss efter att har väntat, flugit och väntat igen i en halv dag, ganska tråkig för en femåring. Vi föräldrar hade hoppats på lite kontinuerliga uppdateringar om hur långt det var kvar, varför vi satt i kö, etc, utan att själva behöva besvärande fråga. Men skit samma, vi kom fram och Vincent var duktig!

Väl framme guidades vi av en annan reseledare de sista par hundra metrarna till vår inkvartering. Vi hade bokat en två-rum-och-kök-lägenhet, inte så mycket därför att vi ville laga mat själva (vilket vi förutom frukostarna inte gjorde en enda gång) utan därför att nattlivet inte är så vilt i en femårings sällskap och då är det ganska skönt att ha lite mer plats än en pension eller ett hotellrum ger. Till vår besvikelse var lägenheten placerad i källarplan, utan balkong (* dah *) och med bristfälliga ljusinsläpp från de små fönsterna. Inte heller fanns det någon naturlig eller trevlig sällskapsplats, utan bara två sovrum och en TV uppsmälld bredvid köksbordet. Dock var läget perfekt. Mitt i centrum, men ändå mindre än 100 meter från de bästa och mest effektiva liften på ena sidan dalen. Intrycket av boendet var därför väldigt kluvet. Senare i veckan kom vi dock fram till att det inte var så dumt att den trista insidan tvingade ut oss på ständiga utflykter till kaféer och barer istället för att sitta och ha ensam familjeafterski, vilket det kanske blivit mer av om lägenheten varit trevligare.

Livigno är en långsmal by som trots sin modesta storlek, tack vare sina skattelättnader, har massor av butiker av alla de slag (mest sprit och kläder dock). Vårt lägenhets läge var, som nämnts, perfekt, förutom den detaljen att skidskolan Vincent skulle gå i låg i andra ändan av den lååångsmala byn.

Vi hade innan avresa fått information om att skidskolan skulle börja vid halv tio, men vid ankomst fick vi reda på att det var redan klockan nio. Skiduthyraren som vi hade voucher till låg ett par hundra meter åt motsatt håll och öppnade halv nio ... skit var tog den första semestermorgonen vägen? Planera, stiga upp tidigt för att hinna hyra skidor till Vincent, kolla upp skidbussar och framförallt se till att allt klaffade. Men vi lyckades :) och kom till och med i tid till skidskolan, till skillnad från många andra. Det är förvånansvärt vad smidigt allt kan gå första semestermorgonen under en klarblå himmel när hela världen (eller i varje fall hela alperna) ler mot en.

När Vincent funnit sig tillrätta i skidskolan [3] tog vi oss tillbaka med bussen för att själva hyra skidor. Om man bor i närheten, kan vi verkligen rekommendera Alpine Mountain (tror jag butiken hette), jag har sällan fått en mer engagerad och trevlig säljare när vi började prata skidor. Det slutade med ett par Salomon Enduro som jag trivdes väldig bra med. En riktigt trevlig skida som, ju mer man pressade den, gav desto bättre respons. Den fungerade utmärkt på pist och knaglig terräng. Tyvärr hade vi ingen riktig lössnö så jag kan inte ge något omdöme för kvaliteterna där. Dock var spetsarna bra lyfta och kom upp fint i det lilla jag hittade.

Väl färdighyrda blev det återigen buss tillbaka för att säkert hinna i tid till skidskolan skulle avslutas för dagen.

De gratis skidbussarna i Livigno är för övrigt mycket smidiga. Det finns tre linjer som snabbt och enkelt tar en mellan alla skidliftar, vilket behövs om man skall hinna till skidskola i andra ändan av byn tidiga semestermorgnar, eller om man vill åka skidor på motsatt sidan den relativt (i jamförelse med till exempel Saalbach) breda dalen.

Nu var det så äntligen dags att åka lite skidor, även om det blev en del kasande med Vincent mellan benen första dagen. Dock var han redan säkrare än jag anat han skulle vara första dagen och allt blått, samt det mesta röda klarade han galant själv. En härlig lunch, afterski i solen och en god middag avslutade dagen.

Nästa morgon vaknade vi till en ny dag med strålande solsken och klarblå himmel. Inte ett moln syntes på himlen. Så hade vi det hela veckan. Nä, förresten, den fjärde dagen såg vi ett litet moln, men det var borta igen innan klockan nio på förmiddagen. Helt fantastiskt! Trots det underbara vädret var snön mycket bra, och det fanns tillräckligt av den. Det var tillräckligt kallt för att den skulle vara torr och fin. Inte en enda dag var det slaskigt i pisterna ens nere vid byn. Sista dagen var det något mjukare, men fortfarande inte slaskigt. Underbart!

Andra dagen hade jag glömt något i lägenheten, så när vi lämnat Vincent på skidskolan, gav vi oss på skidor tillbaks genom ena sidan dalens hela system. Vi gjorde oss ingen brådska då systemet inte är särskilt stort, utan kostade på oss tiden för en Glühwein i solen. Halvvägs tillbaks genom systemet ringer mobilen och det visar sig att vi har en son som vägrar åka skidor. Tina börjar få panik över hur det går, om de har lämnat honom ensam, rädd att han skall vandra iväg, och när vi väl kommer upp på en topp från vilken man ta sig hela vägen ned till skidskolan, sätter jag av i ett vansinnesstörtlopp. Fan, jag tror knappt Anja hade hängt med i ostakad pist full av turister ;). Trots stressen att komma ned så fort som möjligt, hann jag lägga märke till hur fantastiskt stabila skidorna var när man pressade dem fullt i karvande svängar, liksom när man tryckte hårt för att få snävare svängar genom smalare branta passager. På någon minut var jag nere och hittade en surmulen grabb sittandes ensam nere vid minsta barnliften. När han inte velat åka längre hade skidläraren prövat att flytta honom till en mindre avancerad grupp med yngre barn, ifrån den grupp som bara innehöll barn äldre än Vincent. Detta hade han blivit fruktansvärt sur över och tvärvägrade efter det att åka över huvud taget. Men va fan, jag förstår honom, tog hårt på stoltheten ;). Några chokladbitar och en dricka senare var han dock redo för åkning med de riktiga proffsen (mamma och pappa ;)). Nästa dag var skidskolefri, och de två sista skideskoledagarna var det inga problem alls utan då tyckte han det var hur kul som helst. Det var nog bara lite trötta ben andra dagen som spökade.

Tredje dagen bestämde vi oss för att testa berget på andra sidan dalen. Framförallt för Vincents skull då där var en riktigt lång (åtta kilometer) blå pist. Den tog vi i första åket, men tröttnade sedan på den gamla tvåsitsliften som gick längs med bergskammen tillbaks och började saxa oss tillbaks till högsta toppen via röda pister istället. Överallt åkte Vincent helt själv och konstaterade efter att vi åkt en snutt ned till en sittlift i svartmarkerad (dock ej särskilt svår, men lite brant i varje fall) pist att, "Blå pist är lätt för mig! Röd pist är lätt för mig! SVART PIST ÄR LÄTT FÖR MIG!". Denna sida var i vår mening trevligare och hade mer varierad åkning. Nackdelen är att den ligger en liten bit från byn, så skidbuss är nästan nödvändig för att komma till liftarna om man bor inne i byn. Det gjorde dock ingen större skillnad för oss som ändå tog bussen till skidskolan varje morgon.

Lagom till dagens sista nedfart, kände jag att Vincent nu behärskade åkningen riktigt bra och utan problem tog sig ned genom vilka svårigheter som helst. För att öka motivationen och ge honom lite utmaningar gav vi oss således ut lite bredvid pisterna och letade småhopp över vallar, etc. Detta blev han heltänd på, så det blev inte alls sista åket, utan vi fick ge oss upp för en ALLRA SISTA fyrakilometersrunda till. Längs med denna låg en barnanpassad "fun park" där de utnyttjat en naturlig ravin som Vincent bara kom att älska. Jag har aldrig sett så mycket trötthet blandad med så mycket glädje som när vi väl kommit ned.

Efter ytterligare två skidskoledagar återvände vi sista dagen till den "fina sidan berget" och Vincent fick efter ytterligare träningen verkligen leva ut sina nyfunna skidåkningsglädje.

Som erfaren skidåkare tycker jag själv att systemet är lite för litet om man verkligen skall satsa en vecka på att åka skidor. Fördelen är dock att det ligger relativt högt, så trots fint väder håller snön fint. Det mesta av åkningen är ovan trädgränsen, och ytorna är bra utnyttjade. Med mer nysnö kan jag tänka mig att det blir många lättåtkomliga ytor med bra lössnöåkning.

Med små barn var storleken på systemet lagom och de generellt sett breda pisterna perfekta. Ytorna och pistbredderna gjorde att pisterna inte blev särskilt sönderåkta utan var fina hela dagarna. Bra underlag underlättar ju när man skall lära sig. Vincent letade dock de få och små pucklar som det blev, allt för att kunna hoppa :). Det fanns ett flertal fina fun parks som hade gigantiska hopp med fantastiska kicks, bra med räcken och andra byggda roligheter. Riktigt svår och/eller opreparerad åkning saknades dock. Endast ett par ynkliga puckelpister fanns det, och ingen av dem ordentligt brant.

Byn är trevlig och känns trots att den är uttalat turistisk runt skidåkningen och billig shopping, italiensk "på riktigt". Maten var underbar. Det italienska som blandas med sydtyrolisk inspirerad mat är bara så gott! Sista kvällen hade vi en fantastisk middag på italienskt vis, med antipasto, primi piatti, secondi piatti och dolci.

På det hela taget var vår resa underbar, och jag rekommenderar gärna Livigno som resmål, i varje fall om man reser som familj med barn och inte är ute efter hardcore skidåkning i första hand. Se gärna till att få lika bra väder och snöförhållanden som vi då får ni helt säkert en kanonresa!

--

[1] Brist på resenerver

[2] I morgon är en annan dag ... en underbar dag!

[3] Lite mer om skidskolan och framförallt Vincents enastående framgångar under skidveckan kan ni hitta i det redan publicerade inlägget:
Ni kan kalla honom Ingemar 

Ni kan kalla honom Ingemar

"Blå pist är lätt för mig! Röd pist är lätt för mig! Svart pist är lätt för mig!"
- Vincent, 5år

Nyss hemkomna från en underbar vecka i Livigno, om vilken i helhet kommer mer i ett senare inlägg, vill jag med ett par filmer och bilder i detta första inlägg skryta om de oerhörda framgångar i skidbacken min femåriga son gjort.

Han hade helt utan övertalning sett fram emot att få gå i skidskola vilken, till föräldrarnas förtret, började redan klockan nio på morgonen den första dagen. Det blev en tidig morgon för att hinna hyra skidor, ta bussen till skidskoleområdet, etc. Väl där konstaterade Julie, den trevliga danska skidläraren, att han skulle gå i hennes lite mer avancerade grupp eftersom han prövat stå på skidor förra året. Alla som skulle vara med hade inte kommit så Vincent klev under väntan upp på rullbandet som tog honom upp i den minsta av barnbackar och presterade följande åk:

Jag tror att första skidskoledagen var mer traumatisk för oss föräldrar än för Vincent. Han vinkade farväl och ganska snabbt försvann gänget upp i en knapplift som gick upp till en "större" backe. Förra året åkte han hela tiden antingen mellan mina ben eller i sele. Nu var han "on his own" tillsammans med en fem-sex andra barn och bara en ung danska (och vi vet ju alla hur bra danskar inte åker skidor ;)). 

Från avstånd såg det dock ganska kontrollerat ut, så vi gav oss iväg för att själva hyra skidor, etc. När vi kom tillbaks såg vi att han hade betydligt bättre kontroll än vi förväntat oss så selen fick stanna i ryggsäcken även första dagen.

De första dagarna åkte han mellan mina ben när det blev lite brant i de röda pisterna, men tredje dagen, vilken var skidskolefri, gav vi oss upp på andra sidan dalen eftersom där var en extremt lång blå pist. Där lyftes grabbens självförtroende och han låg hela tiden bakom mamma och stressade henne: "Mamma, åk fortare!"

Vi tröttnade efter något åk på den flacka blå pisten som till största delen vara ganska ointressanta, och gav oss ut i de röda pisterna. Vincent ville inte längre ha tryggheten att åka med pappa och tog sig själv ned överallt. Lite väl fort gick det emellanåt och efter en osedvanligt ordentlig vurpa stressade jag fram till honom och hörde att han tjöt i högan sky. Jag blev inte lite rädd att han nu skulle ha tappat självförtroendet, och insåg att det skulle kunna bli svårt att få "upp honom på hästen" igen. Men när jag lyssnade efter hörde jag att det han, rädd att vi skulle vilja att han lugnade sig, tjöt var: "Jag vill åka mer! Jag vill åka själv!" :)

En av de röda pisterna mynnade ut i en svart pist (inte särskilt svår dock) som man fick ta ned de sista fyra-femhundra metrarna till en sittlift. Det var efter den första nedfärden i denna som inläggets första "goa" citat kom:
"Blå pist är lätt för mig! Röd pist är lätt för mig! Svart pist är lätt för mig!"

 

Framstegen fortsatte resten av veckan och den sista, också skidskolefria, dagen spenderade jag och Vincent mer tid i raviner, naturliga half-pipes, småhopp, etc, än i preparerad pist :).

Lite svårt att filma det hela var det allt, men ett par snuttar, framförallt från blå pist blev det sista dagen. Även om jag inte lyckades få med hur bra han med tighta kontrollerade svängar klarade lite brantare trängre passager, etc så ser man en klar skillnad mot filmen från första dagen :)

Imorgon är en annan dag ... en underbar dag!

Några timmar och all packning kvar. Sedan drar tuffa familjen på en veckas skidsemester. Den av mig mest efterlängtade tidpunkten på hela året är här! Fan vad gött!!!

Jag har, för ovanlighetens skull (brukar, driven av längtan, vara satans påläst om skidesemål), absolut noll koll på om vi har internettillgång från lägenheten, men misstänker att risken finns att vi inte har det. Får väl trotsa jobbets policy om att inte överutnyttja 3G anslutningar och ladda upp några bilder på fejan, men bloggande blir det nog inte så mycket av om vi saknar nätverk. Utlovar i så fall reserapport på detta forum postumt.

Nu är jag så uppspelt att detta inlägg varken blir roligare eller längre, men en liten stulen skidåkningsbild från Livigno kan jag ju inte motstå att bjuda på!

Bildkälla: http://www.interchalet.co.uk/

Brist på resenerver

Fyra dagar kvar. Fyra ynka dagar till årets höjdpunkt. Semester, men inte bara semester. Skidsemester! Vi skall till en ort jag aldrig åkt skidor i, eller ens besökt, tidigare. Vi skall till den goda matens land.

Om allt vore normalt, borde mina nerver, på ett positivt sätt, vara på helspänn av förväntan. Jag borde haft stenkoll på väderprognos, snödjup, restauranger och pistkarta redan.

Något är fel! Det är först med detta inlägg jag ens börjat fundera på resan, annat än i rent logistiska termer. Sedan i somras har allt bara rullat på i ett rasande tempo. Jag missade hösten. Var knappt ute i naturen och njöt. :-(

Den första tidiga snön fick mig i och för sig att reagera. Härligt med vinter, och riktig vinter! Men sedan var det helt plötsligt jul, och sedan var den slut. Vart tog den vägen? Jag är visserligen ingen stor julälskare, men brukar spela spelet och driva upp julstämningen med att plåga mina danska arbetskamrater med massa svensk julmusik, etc. I år var julen bara plötsligt där, och sedan lika plötsligt borta.

Halva nöjet med skidresan är ju förväntan. Planerandet. Stenkollen på väder och snöläge. Jämförandet av all olika skidor som går att hyra. Noggrant granskande av pistkarta, för att försöka luska ut var det finns potentiellt bra och lättåtkomlig off-pist åkning. Den pirrande känslan när resan närmar sig.

Nu är det fyra dagar till vi åker, och först nu, när jag tvingar mig själv att fundera över det börjar jag känna förväntan. Fan, jag tänker inte låta det sista halvårets intensiva tempo och konstanta tidsbrist stjäla min efterlängtade förväntan.

Jag vill inte att skidresan bara plötsligt skall dyka upp och vara över igen. Jag vill genom den pirrande förväntan bygga upp stämningen. Jag vill längta. Jag vill att det skall kännas som om tiden går långsamt.

Det är bråttom om jag skall hinna få en nypa av spänningen. Men detta inlägg har definitivt hjälpt. Skit vad kul det skall bli.

En titt på yr.no's långtidsprognos gjorde det inte hellre sämre. Riktigt kallt (dock ingen nederbörd) fram till helgen, och sedan strålande sol och ett par minusgrader i början på nästa vecka när vi är där. :-) Kan bli fint! Önskar bara det kom lite ny fin snö, men med ett snödjup på 170 cm, ny snö igår och kallt väder lär det vara bra ändå när vi kommer dit! :-) Kanske svårt att hitta orörd snö dock. Vi får väl se.

Härligt, nu har pirret i magen infunnit sig! Skit det är bara fyra dagar kvar! HÄRLIGT!

Bildkälla: http://www.rcsw.it

Ett novemberkallt Barcelona - Resan Avslutas

Detta är det tredje och sista avsnittet som skildrar vår Barclona tripp 19-22 november 2010. De två första avsnitten hittar ni här:
Ett novemberkallt Barcelona - Dag Ett  och Dag Två.
______________________________________
Söndagen, hade vi bestämt, skulle gå i Antoni Gaudís tecken. Eftersom vi vaknade till underbart väder med strålande sol, om än ganska svalt med en frisk bris, bestämde vi oss att efter frukost promenera upp till Plaza de Cataluña för vidare transport därifrån till Park Güell. Vi hade kollat upp att stadsbussen gick därifrån och visste också att de karakteristiska Barcelonska turistdubbeldäckarna med nedcabbad andravåning också utgår från Plaza de Cataluña. Väl där insåg vi att vi enkelt kunde lösa hur många enkelbiljetter vi ville på stadsbussarna för samma pris som turistbussens endagsavgift. Vårt mål var ju i huvudsak att transportera oss, så stadsbussen linje 20 fick det bli. Det visade sig att den bussen, förutom att man kunde studera lokalbefolkningen och inte enbart turister, hade en fördel till gentemot turistbussarna. Den körde hela vägen upp på berget så man kunde gå direkt från busshållplatsen in i parken via en sidoentré, istället för att klättra upp för den branta gata kantad med souvenirbutiker som turistbussarna stannade nedanför.

Väl inne i Park Güell bestämde vi oss för att ströva runt parken i högervarv. Vi strövade uppåt berget in bland de överbyggda terrasserna och häpnade över att allt var (på ytan) byggt av småsten sammanfogade som mosaik. Fantastiskt vilket arbete. Läser man på en aning om Gaudí, ser man också ganska lätt att allt konstruerat är inspirerat och efterliknar naturen runt omkring. Vi vandrade runt hela parken och lät oss förundras. Även om mosaik i den utsträckning Gaudí använde det, i min mening blir lite pråligt och "för mycket", kan man inte annat än imponeras. Riktigt fräck var "pelarsalen" under huvudterrassen (vid huvudingången), med en skog av släta pelare och mosaikinläggningar i taket.

Då fler än vi uppskattade vädret och parken var knökfull med folk, gjorde vi aldrig själva museet och småhusen, utan vandrade ut genom huvudingången när vi kommit runt hela parken, och sett det mesta som fanns utomhus. Vid en längre vistelse i Barcelona, med något varmare väder, skulle jag lätt kunna lägga minst en heldag till i Park Güell.

Väl ute gick vi ned för den branta, souvenirbutiksspäckade gatan, och kom ganska snabbt fram till att vi inte skulle hitta något kul till vincent då han antagligen har lika stort intresse av mosaikbeklädda katalanska ödlor till överpris, som han uppskattar små snidade trägäss från Skanör. Det vill säga INTE.

Området direkt nedanför Park Güell hade inte så mycket kul i restaurangväg att bjuda på, så vi vandrade ett par hållplatser i den riktning vi sedan skulle ta bussen, men hade fortfarande inte hittat något när bussen kom. Vi hoppade således på och den tog oss till korsningen Passeig de Gràcia och Avinguda Diagonale, där vi genade över ett litet torg in på Carrer de Còrsega och satte oss på ett bättre hotells gasbrännaruppvärmda uteservering för att avnjuta seafoodlyxtappas och Cava. Som vanligt smakade det utmärkt!

Härifrån promenerade vi längs Avinguda Diagonale, bort mot Sagrada Família, det kanske mest kända av Gaudís arkitektiriska projekt. Sagrada Família är en gigantisk katedral som började byggas 1882. Trots att den ännu inte är färdigbyggd (beräknas stå klar 2017) har den kommit på UNESCOs världsarvslista, vilket kanske säger lite om projektets storlek. När vi närmade oss kyrkan, var det första vi såg de jättelika lyftkranar som omgärdade den. Trots det är det en imponerande byggnad också från utsidan.

Efter att ha avverkat en halvtimme i den runt-halva-kvarteret-långa kön, och blivit åtskilliga euros fattigare klev vi efter att ha beundrat den utsmyckade fasaden, in genom de stora portarna och häpnade. Häpnade över storslagenheten. Storslagenhet som inte var på det där traditionellt katolska sättet med varenda pinal förgylld, utan en magnifik sal som designmässigt kändes (trots att designen gjordes för över hundra år sedan), ren och inte minst naturlig. Visst finns det gott om ornerade detaljer i Sagrada Família, men volymen med många, många, kubikmeter luft under den otroliga takhöjden, och de lugna naturliga färgerna gjorde ändå att det inte kändes pråligt utan helt naturligt storslaget. Pelarsalen i Park Güell kändes igen i de många, fantastiskt höga, pelare som inte var enhetliga i färg eller form utan gick i olika nyanser av grått och blått, och fanns utspridda luftigt i salen.

Efter att ha vandrat runt hela den stora salen och upptäckt många intressanta detaljer gick vi in och tittade på den lilla, men mycket bra utställning som fanns på detta plan. Den tog upp många detaljer i design och interiör och visade hur dessa var direkt inspirerade av, och stiliserat efterliknade detaljer i naturen.

När vi sett oss mätta på allt och titta in i Gaudís "skola" som de byggt upp i en sidobyggnad trillade vi vid ett toalettbesök över ingången till källarplan. Det visade sig att hela denna våning, förutom krypta och mindre kapell, administrativa lokaler, etc, bestod av en utställning om själva byggandet och designen av kyrkan. Vi vandrade igenom det hela och såg bland annat in i studior som fortfarande användes för att modellera i gips och tillverka detaljer och mycket annat intressant. Men trots allt var det känslan när man först klev in genom portarna som är starkast, tätt följd av de många aha-upplevelserna i den mindre utställningen.

Eftersom inget av de zillioner foto jag tog, lyckades fånga hela storslagenheten vi upplevde, får ni nöja er med en bild på fasaden (Passion sidan) - bildkälla Wikipedia, och istället åka dit själva och uppleva insidan.

Från denna upplevelse tog vi oss till fots den relativt långa närmsta vägen tillbaka till området kring Plaza de Cataluña, där Tina hade spanat in en snygg tröja i en liten designbod. På söndagar är relativt många affärer och faktiskt även en hel del restauranger och barer stängda. Men dessa små temporära bodar, eller kanske snarare överbyggda stånd hade öppet. Det var mest små egna designers som ställde ut och sålde kläder, smycken och i mindre utsträckning konst. Ganska trevligt och mysigt.


Därefter tog vi den obligatoriska loven genom stan, där Tina kollade lite affärer som var öppna medan jag via SMS kommunicerade med Cris om huruvida vi skulle träffas och ta en tidigkvällsöl. Medan hon och Jens kollade klart en film och gjorde sig i ordning, stillade jag och Tina vår hunger efter allt promenerande med öl, några tappas samt kaffe på en liten sylta.

När Cris och Jens val dök upp skulle de ta oss till ett av deras centrala favorithak, och genast drog Cris iväg med oss över gator och torg mitt i centrum som vi trots åtskilligt promenerande i området lyckats missa. Stället som var vårt mål visade sig ha söndagsstängt, så på okända gator bar det åter iväg. När vi så småningom kom fram till ett annat av Cris favoritställen som också visade sig ha stängt, var jag och Tina inte längre helt med på var i vimlet av gränder vi befann oss. Dock hittade vi ett ställe som såg trevligt ut, och som faktiskt var öppet. Vi slog oss ned småpratande och hade någon trevlig timme i sällskapet. När vi sedan tackat för guidningen och tog farväl av Cris och Jens (för den här gången) bad vi Cris peka oss i rätt riktning mot lägenheten, vilket hon med glädje gjorde. Vi spatserade iväg övertygade att vi snart skulle känna igen oss, då vi inte borde vara så långt från lägenheten. Det gjorde vi inte. Kände igen oss alltså! Efter ett tag åkte kartan fram och så småningom kom vi fram till en så pass stor gata att den gick att hitta på turistkartan. Därifrån tog vi ny riktning mot lägenheten och kom så småningom fram. Det visade sig att baren vi suttit i, låg bara ett drygt kvarter från vår lägenhet, men Cris hade pekat oss i fel riktning. Vi hade till och med, första eller andra dagen, suttit och tagit en öl bara ett femtiotal meter från just den baren, men ändå kände vi inte alls igen oss när vi började gå i fel riktning. Borns gränder kan vara luriga, men väldigt mysiga. Lyckas man bara hålla en någotsånär konsistent kurs kommer man ut på en lite större gata relativt snabbt oavsett var i Born man är, så någon fara att gå vilse "på riktigt" finns inte.

Efter en stunds vila i lägenheten var det dags för kvällsmat. Något jag glömde dokumentera i skildringen av dag två var vår kvällsomväg förbi La Paradeta, en fiskrestaurang där man i fiskaffärsstil väljer vad man vill ha tillagat. Restaurangen hade vi av flera olika parter blivit rekommenderade, men eftersom de ännu inte hunnit öppna helt när vi spatserade förbi på lördagen beslöt vi då skjuta upp besöket till söndagen. När vi denna söndagskväll skulle göra ett nytt försök var stället helstängt, som så mycket annat :-( . Eftersom vi var riktigt hungriga och sökte vi i närmsta närområdet alternativ. Den första öppna restaurang som såg trevlig ut vi trillade över, bar namnet Bestiari, och verkade i våra ögon Italiensk. Så trots att vi befann oss i Katalonien bestämde vi oss, påhejade av vår hunger, för att Italiensk mat var utmärkt denna kväll. Det var det också. De två trerättersmiddagar vi komponerade ihop från menyn var alldeles ypperliga. Detta trots att vi ett tag trode vi inte skulle komma längre än till förrätten. Medan vi smuttade på cavan i väntan på huvudrätten började ljuset spraka och blinka, och helt plötsligt slocknade hela lokalen. Ljuset kom dock tillbaka, men bara för att någon minut senare försvinna igen. I stearinljusens sken, försökte den lätt stressade servitrisen / ägarinnan förklara att det måste vara något problem med elen på gatan, för grannarna hade samma problem. Men efter en mysstund i mörker kom elen tillbaks och vi fick så småningom även huvudrätten och en utsökt dessert.

På väg hem kände tina och jag att vi ville suga ut det sista av vår sista kväll i Barcelona och besökte således en mysig liten restaurang vi tidigare gått förbi och avslutade kvällen med ett par drinkar i deras bar.

Måndagens taxifärd och hemresa företogs på ett helt odramatiskt och ointressant sätt, med sedvanlig panikshopping på flygplatsen för att hitta något till Vincent.

På det hela taget var Barcelona ett, av oss, mycket uppskattat resmål vi gärna rekommenderar och definitivt kommer åka tillbaks till någon gång. Nästa gång kommer vi dock att välja en annan tidspunkt än slutet av november för att bättre kunna njuta klimatet. Tidigt i april eller sent i september, kanske in i oktober, tror jag vore perfekt.

Ett novemberkallt Barcelona - Dag Två

Nedan följer andra dagens reseskildring från vår Barcelona-tripp den nittonde till tjugoandra november. Första delen kan ni hitta här: Ett novemberkallt Barcelona - Dag Ett.
______________________________________________

Efter en härlig ankomstdag vaknade vi på Lördagen till en gråmulen himmel och lite småregn. Kvällen innan hade vi planerat en tur upp på Montjuïc, en liten topp i Barcelona på vilken det ligger bland annat en fin park, några museer och konsthallar. Nere från hamnen går det en linbana, Transbordador Aeri del Port, upp på berget. Vi bestämde att avvakta vädret lite och, istället för att ta linbanan, promenera genom stan bort till baksidan av berget, från vilken en bergbana, som är del av tunnelbanesystemet (Metron) också kan ta en upp till Parc de Montjuïc.

På vägen mellanlandade vi i en stor Desigual-butik där jag bland alla underbart färgsprakande damkappor och andra kläder som står ut, hittade en svart skjorta jag tyckte om :-) .

Efter några fler butiker, en fika, och några fler butiker, så kom vi ut på lite mindre befolkade gator som var tacknämligt fria från klädbutiker och närmade oss Metro-stationen, Paral·lel, som vi siktat in oss på. Regnet hade helt avtaget och solen tittade emellanåt fram genom det uppsprickande molntäcket.

Väl uppe på berget promenerade vi i en slumpmässigt vald riktning och passerade Fundació Joan Miró - Ett Miró museum / konsthall som verkar trevligt, men då vi var hungriga efter allt promenerande gick vi inte in, utan svängde strax efter museet ned i parken. Den var otroligt vacker, men då vädret inte visade sig inte från sin bästa sida och hungern blev allt mer påtaglig stannade vi till på närmsta matetablissemang. Stilen var sydspansk eller till och med kanske mexikansk i mina otränade ögon. Det låg inne i den delen av parken vi befann oss i och såg ganska stängt ut. Men vi välkomnades, som enda gäster, in i bistrodelen då de i den stora festsalen verkade förbereda en större middag. Inspirerade av föregående kvälls dinerande med Cris, beställde vi in några enklare Tappas och varsitt glas cava. Som överallt annars smakade det ypperligt även om servitören, kocken och föreståndarinnan hade hela sin fokus på festförberedelserna. Det verkar, i Barcelona, vara en självklarhet att man snabbt och enkelt slänger ihop en fem-sex smårätter, varav tre-fyra varma, så där i förbigående och ändå får det att bara vara så gott :-) .

Tina framför Lunchställets Port (lägg märke till apelsinerna i trädet tv ... i November!)

Mätta och belåtna gav vi oss ut i snålblåsten igen, men kände att vi var för dåligt pålästa om Montjuïc, och att det var för stort att bara vandra runt på måfå. Vi beslutade oss således för att göra det vi från början gav oss ut för. Få utsikten över Barcelona från linbanan. Vi promenerade tillbaks förbi stationen och efter en förfrågan hittade vi så småningom ned till den plats där linbanan kom upp på berget. Väl där ställde vi oss och njöt utsikten över stan, och kom lite småsnålt fram till att den inte skulle bli bättre från linbanan som såg skraltig ut och sköttes av snorkig personal. Vi bestämde oss för att på egna ben ta oss ned från berget via de slingrande stigarna istället.
Nästa gång jag kommer till Barcelona skall jag definitivt lägga minst en heldag på Montjuïc, och verkligen se det som berget har att erbjuda. Man kan till exempel ta en sittlift ända upp till toppen där det lär finnas någon form av nöjesfält. Det finns massor av museer och vi såg bara en bråkdel av parken och utsidan av den olympiska simanläggningen. Men vi kände oss för tillfället nöjda och påbörjade vår nedstigning.

Det var inte så långt innan vi via stigarna och någon lekplats nådde ned till gatunivå. Kontrasten till de lyxiga hotellen, de fina men turistiska museerna och de vräkiga villorna, bokstavligen skrek till oss i form av trånga gator där putsen börjat falla av i tjocka sjok. Längs gatorna stod slitna och lättklädda damer och frös i snålblåsten medan deras manliga "vänner" glodde surmulet på oss. Jag misstänker jag fått en annan typ av uppmärksamhet om jag gått där ensam istället. Dock undrar jag, om jag nu skulle velat det, verkligen vågat. Vi passerade in i trånga gränder där de människor som rörde sig uteslutande var av arabiskt utseende. Att det var de arabiska kvarteren bekräftades av att butiksskyltarna var på arabiska. Små kaféer trängdes med halal-köttbutiker och kamera-/tv-/elektronikbutiker. Vi kände oss uttittade av alla vi passerade, och inte så lite lättade när vi så småningom kom ut på de fortfarande ganska ruffiga, men något större, gatorna och fick syn på en spansk mamma med några barn samt en turist släpandes på en resväska. Återigen hade Barcelona bjudit på en ny upplevelse :-) .

Medan vi rörde oss tillbaks mot lägenheten gjorde vi självklart några lovar inne i stan och upp via Plaza de Cataluña, ovanför vilket de riktigt fina butikerna ligger. Återigen överraskade jag både mig själv och min käresta med att handla ett par skor trots att det inte var så många år sedan jag sist köpte ett par :-) .

Men mestadels kollade jag in ljudanläggningarna i alla de små klädbutiker som uteslutande hade kvinnokläder vi passerade in och ut ur. Vinnaren av tävlingen "Bäst ljud av Barcelonas mindre kvinnoklädesaffärer" gick oväntat till en liten outletbutik vid namn Espacio de Creadores på Carrer Comptal. De hade en osannolik blandning av olika högtalare, varav Bose, Dali och B&W utmärkte sig. Trots blandningen av visserligen bra, men olika begagnade högtalare, hade de lyckats placera varje element helt rätt och ljudbilden var perfekt oavsett var i butiken man befann sig. Trevligt med någon som bryr sig (eller har haft tur?) och kan göra även en ointresserad mans upplevelse av butiken något angenämare! :-)

Vi hade tidigare talat om att försöka klämma in ett besök på Picassomuseet under dagen, men trodde det skulle vara för sent då klockan redan passerat fem när vi kommit tillbaks till lägenheten. Men icke, lite googlande visade att medelhavsvanorna med sena kvällar även gäller i november. Museet hade öppet till åtta den kvällen, så vi hann med en kortare paus innan vi bytte om och gav oss ut igen med både kulturell och kulinarisk spisning i sikte. Eftersom vi inte var där förrän halv sju trodde vi att det bara skulle vara att kliva in, men icke. Vi fick stå i kö i tjugo minuter för att komma in. Den fasta utställningen går igenom Picassos liv i kronologisk ordning och har många intressanta verk. Den utställning som också fanns då vi var där var av Degas och speglade hur han arbetat parallellt och tillsammans med Picasso. Hur de ofta gjorde verk av samma motiv. Riktigt bra den också.

Efter museet gav vi oss vidare ned längs Carrer de Montcada med Cal Pep i sikte. Cal Pep är en känd tappasrestaurang som är omnämd i de flesta guidböcker och som också Cris talat varmt om. Dessvärre visade restaurangen sig vara stängd. Den är tydligen så populär att de bara har öppet ett par timmar runt lunch på vardagarna och lördag, samt ett par timmar varje vardagskväll. Det var dock inget större problem eftersom Born kryllar av bra ställen att äta på. Vi hamnade denna kväll på La Llavor dels Orígens som har en hård ekologisk profil. Varje rätt är dessutom från en specifik region och har i menyn en trevlig beskrivning. Det samma gäller vinerna. Allt har en ursprungsbeskrivning. De rätter vi åt var utsökta och personalen trevlig. Vi rekommenderar ett besök, och även ett besök på deras hemsida som även har recept på rätterna i menyn och filmer på hur maten tillagas.

Kartbilden är inte helt sann. Vi gick mer på känsla dag två, så den visar bara en uppskattning av hur vår väg såg ut!

______________________________________
Den sista Barcelonadagen skildras snart i en Ordflod nära dig

Nu är inlägget äntligen publicerat: 
Ett novemberkallt Barcelona - Resan Avslutas 

Ett novemberkallt Barcelona - Dag Ett

För lääänge sedan utlovade jag en reseskildring över vår Barcelonaresa som gick av stapeln den nittonde till tjugoandra november ... nu först kommer den ... bättre sent än aldrig?!?
________________________________________________
Efter att ha plitat en stund på detta inlägg märkte jag hur mycket jag längtar dit igen ... och hur lång denna reseskildring kommer att bli om jag skall få med allt det underbara vi upplevde. I detta inlägg får ni därför nöja er med dag ett, av tre dagars Barcelona-kärlek.
________________________________________________
Mina "goa" svärföräldrar skulle vara barvakter (fast det verkade som om det varit tjuvar i baren likväl ... kunde inte låta bli att ta tillvara denna freudianska(?) felstavning ... barnvakter skall det givetvis vara) för Vincent och Kusin-vitamin när vi var borta. Tidigt(!) på fredagsmorgonen väckte vi således svärfar och han skjutsade oss till Svågertorp för vidare transport med tåg till Kastrup (CPH) där vi skulle med en SpainAir flygning bokad via SAS. Väl där trillade vi genast över en självincheckingsmojt och hade snabbt taggat väskorna och fått boardingkort. Efter det ställde vi oss efter en stunds letande efter bagagedroppen i incheckningskön och svor över att man var tvungen att köa för att lämna in bagaget ... i synnerhet då de flesta i kön, som faktiskt inte var så farligt lång, inte verkade ha checkat in i automaten och det därför tog lång tid. Norwegian, som vi båda flygigt mycket med den sista tiden har samma system, men de tvingar oss budgetresenärer att själva checka in först så då går köandet betydligt fortare. Väl framme var jag precis på väg att kommentera systemet, men den trevliga kvinnan bakom disken förekom mig genom att kommenterar att vi ju redan var incheckade och att vi faktiskt bara kunnan droppa av vårt bagage vid en annan disk. Först då fick vi syn på den gigantiskt stora skylt som skrek ut "SAS Bagage Drop", och helt plötsligt kände man sig precis så där dum som man förtjänar. Det enda som underlättade situationen något var att jag i varje fall inte hunnit gnälla över att vi varit tvungna att köa tillsammans med de som inte själva checkat in!

Säkerhetskontrollen kom vi igenom ovanligt smidigt och efter någon timmes reselektyrshopping, gloende på stängda eller öppnande butiker, en kaffe med obligatorisk SMS i syfte att väcka avundsjuka och allt annat som hör flygplatsväntandet till, satt vi snart på det lyftande planet. Årets första snö hade fallit på vingarna som behövde spolas vilket fördröjde starten något, men på det hela taget så var ditfärden förnämligt bekymmersfri och vi landade i på BCN, endast ca 20 minuter försenade, strax innan halv elva på förmiddagen.

Förväntansfull över resan till en stad jag aldrig tidigare varit i, hade jag skrivit ut en hel hög färgkartor från Google Maps, bland annat tre över hur en bilresa från BCN till vår lägenhet med fördel kunde företagas. Denna visade sig komma väl till pass när taxichauffören som inte talade någon engelska bara ryckte på axlarna och såg frågande ut när vi visade adressen, . När han fick utskriften sken han upp och började babbla på katalanska. Jag svarade, trots att jag inte förstod ett smack, i positiva ordlag på engelska. Ungefär samma procedur upprepades när vi närmade oss och han kollade in en mer inzoomad utskrift av målet han också fått. Det visade sig att lägenheten låg mitt inne bland de gamla gränder där man inte kunde ta sig fram med bil på ett enkelt sätt. Denna gång verkade vi dock, trots de olika språken, förstå varandra bättre och vi blev efter överenskommelse avsläppta vid Grand Hotel Central på Via Laietana, det närmsta han enkelt kunde komma på en större gata.

Här åkte den ytterligare mer förstorade utskrift jag gjort fram och vi såg att vi skulle promenera något kvarter. Det visade sig dock att skalan var så hög att vi missbedömde och flera gånger sprang fram och tillbaka förbi den lite skumma gränd vid namn, Carrer de Massanet, där ingången till lägenheten vi skulle hyra ligger.

Gränden var så trång att man med åt sidorna utsträckta armar bara behövde ta ett par steg åt sidan för att kunna vidröra husväggarna på varje sida. Porten vi till slut kom fram till att det borde vara såg mest ut som en riktigt gammal (tidigt 1800 tal?) gårdsport, och de människor som rörde sig i grändens bortre ände så inte så välbärgade och ganska så ruffiga ut. Min vän Cris hade dock rekommenderat området som perfekt läge och inte så "dodgy" (hennes uttryck) som vissa andra, till exempel det hon själv bor i, så särskilt oroliga var vi väl egentligen inte. Men trots det gick tankarna mot att vi stod som typiska turister med varsin resväska och bara skrek efter att bli rånade. Dessa avbröts dock plötsligt av en glad kvinnoröst som på bra engelska ropade från en balkong. Det visade sig vara Saskia, den tjej jag mailat med om lägenheten och hon bad oss stanna medan hon kom ned och öppnade för oss. Det kändes som en mindre evighet innan vi hörde låset klicka till och den stora porten svängde upp. Anledningen till att det tagit så lång tid var alla lås. Vi fick noggranna förmaningar om att porten alltid skulle hållas låst, liksom ytterdörren på deras privata gård som porten ledde in till ... vidare rekommenderade hon att vi skulle låsa lägenhetsdörren. När vi sedan ställt från oss bagaget, som vi skulle lämna tills lägenheten var färdigstädad, fick vi uppmaningen att lämna pass och andra värdesaker för att det var så mycket ficktjuvar. Men vi hade tidigare blivit varnade av Cris, så vi blev trots allt inte särskilt uppskrämda. Tjejen var trevlig och förslog lite olika bra lunchställen, och vi gav oss ut på vår första upptäcktsfärd i en ny spännande stad!

Det visade sig att första dagen var mina Google Maps utskrifter ovärderliga för att lokalisera sig i Born's trånga gränder. Det är en oerhört genuin och mysig stadsdel, men innan man börjar få pejling så kan vimlet av gränder kännas förvirrande.

 På vår första tur kände vi oss dock ganska turistiska och bestämde oss för att ta oss närmsta vägen till La Rambla - det stora turiststråket i Barcelona. Bara något kvarter i den riktningen passerade vi "Catedral de Barcelona" och bestämde oss för att se insidan. Jag hade aldrig tidigare varit i en Katolsk kyrka och än mindre i en katedral. Byggnaden var imponerande, men framförallt var det kul att studera alla små katalanska tanter som besökte den. Tina som har bra koll på klädstorlekar verkade lite förvånad över att tjejerna inte var kortare än de var i Barcelona. Men jag konstaterade ganska snabbt att om man säljer tantkläder så var det inte så konstigt att ett "Small" klädesplagg verkligen är litet i Spanien. Jag tror inte jag under hela resan såg en inhemsk tant som nådde mig till bröstet i höjd. I vilket fall som helst, så var den i katedralen väldigt, i mina ögon, traditionellt katolskt imponerande interiören, uppiffad med elektriska levandeljusimitationsmaskiner vid varje helgons alkov. Istället för att lägga en peng i en sparbössa och tända ett ljus ploppade man in ett mynt i en automat och ett ljus tändes. Cris förklarade sedan, med viss självironi, att det varit så väldigt länge och att de berodde på att spanjorer var kleptomaner så om de har riktiga ljus stjäls de bara . I vilket fall som helst var Catedral de Barcelona val värt ett besök om man vill se en riktig fungerande katolsk katedral i fullt bruk.

Så småningom letade vi, via Carrer dels Boters, en affärsgata med en massa krimskrams- och klädbutiker av vilka vi obönhörligen mellanlandade i några (faktiskt bara ett fåtal ... puh!), oss ut till övre delen av La Rambla. För första gången sedan vi anlände, insåg vi att Barcelona är ett stort turistmål. Vi var där helt off-season, men medan vi spatserade hela stråket ned mot hamnen hörde vi mer svenska, danska, holländska, engelska och andra språk än katalanska och spanska. Trots det var stämningen ganska mysig och Tivolilik med alla gatuartister och konstnärer. Väl nere vid hamnområdet började vi kännas oss hungriga och tog oss, via "Rambla del Mar", en lång gångbro, ut till en inte särskilt pittoresk, utan mer modern stor restaurang i köpcentret "Maremagnum". Tappasen (mest sea-food) och cavan vi avnjöt var dock utsökta, om än, skulle det senare på kvällen visa sig, inte särskilt billiga.

Mätta, belåtna och lite lätt glada av cavan vi delat, bestämde vi oss för att hitta något mer genuint ställe att dricka kaffe på. Via några klädbutiker tog vi oss ut på andra sidan köpcentret och in mot stan igen. Där hittade vi ett oerhört mysigt hål i väggen vid namn Pisa Morena, som kändes "på riktigt". Trots den modesta värmen (tolv till fjorton grader) tog vi med kaffet ut på det lilla torgets uteservering. Härligt att i slutet av november, i relativt lätta kläder kunna sitta ute. Inte heller en svensk, dansk eller holländsk röst hördes så helt plötsligt började jag få det jag kommit för. En ny upplevelse!

Vi letade oss hemåt genom Borns snåriga gränder och provianterade i den stora fina saluhallen "Mercat Santa Caterina" som visade sig ligga precis bakom vår lägenhet. Jämfört med Sverige var en del saker väldigt dyra, medan andra riktigt billiga i förhållande till kvaliteten. Vi fick sedan förklarat att det var en av de finare matmarknaderna och således lite dyrare. Om man vill besöka en genuin trevlig Mercat med väldigt hög kvalitet där man inte behöver slå sig fram (som man får göra på till exempel den lite ruffigare matmarknaden vid La Boqueria på La Rambla) så ta er till Mercat Santa Caterina!

Väl tillbaka i vår lägenheten, efter att ha låst upp, och efter förbipassage åter låst, alla dörrarna, insåg vi att den verkade vara inredd i en riktigt gammal byggnads lagerlokal. Det var otroligt högt i tak och de hade byggt ett litet badrum som ett rum i rummet och gjort sovloft ovanpå. Pentry, matplats, en soffa och dubbelsäng var inklämt på "bottenplan". Om man, som vi, vill bo enkelt och relativt billigt mitt i Barcelona har jag svårt att tänka mig att man kan hitta något mycket bättre. Läget är rent fantastiskt, mitt i Born, med ett par minuters gångavstånd till väldigt mycket. Området kryllar av kvarterspubar och restauranger som känns riktigt genuina. Trots det finns sevärdheter och små souvenirställen, etc överallt. Lite som gamla stan i Stockholm, om man tar bort hälften av turistskiten och ersätter det med "äkta" ibland lite ruffiga ställen och småaffärer. I de flesta gränder finns också några finare butiker insprängda. En riktigt intressant blandning!

Vi hade till kvällen bestämt "träff" med Cris och hennes svenska pojkvän och dito svärföräldrar för att gå ut och äta tappas på riktigt! När vi i en port tog skydd för en kraftig regnskur träffade vi på hela sällskapet. Medan vi hoppandes mellan vattenpölarna tillsammans tog oss nedför gatan "Carrer de Montcada", en av Barcelonas bäst bevarade i gotisk stil, mot restaurangen, El Xampanyet, förklarade Cris vilken otur vi hade. Det var första gången på evigheter det regnat, och veckan innan hade de haft över 20 grader varmt. När vi närmade oss de immiga rutorna till det lilla stället var Cris lite förvånad över att gatan inte var full med ätande människor. Regnet hade dock skrämt alla inomhus och lokalen var knökfull. Om jag och Tina kommit dit själva hade vi nog konstaterat att det inte var en chans att vi skulle få plats utan gått vidare. Men folkmängden skrämde inte lilla späda Cris som resolut armbågade sig in genom vimlet tills hon fann en halv kvadratmeter obefolkad golvyta inklämd mellan toaletten och köket. Där placerade vi oss och avnjöt några av ställets goda tappas, nedsköljda med ställets hemmabryggda cava. Den typ av "lyx-sea-food-tappas" vi tidigare på dagen fördragit ratas av Cris som istället beställde in del mer traditionella enkla rätter och dels ställets specialiteter. Mest imponerad var jag dock av att servitörerna lyckades hålla reda på vad för fat de gett till vilka människor när de trängde sig fram och kvickt distribuerade delikatesserna.

Efter att ha tagit udden av den värsta hungern tog vi sedan en ganska lång promenad till Barceloneta, där vi trillade in på en annan riktigt genuin tapasbar, El Vaso de Oro. En äkta kvarterskrog där stammisgubbarna hade sina egna ölkrus på hyllor över den extremt långa baren. Vi lyckade tränga oss in och få plats att hänga vid ett hörn på just denna och beställde in flera goda specialiteter. I synnerhet deras peppers var fantastiska, men också anjovisen gick ned med en stor klunk öl :-) Nu började man inse hur socialt och faktiskt trevligt det var att äta på detta sätt, trängandes med en massa främlingar, ropandes och hojtandes. Visst att sitta till bords under mer ordnade former ger en annan, mer ingående, typ av konversation, men detta var riktigt befriande och kul samtidigt som det var fantastiskt gott.

Det sista stället som Cris skulle ta oss till skulle enligt utsago vara helt annorlunda och riktigt kitschigt. Tyvärr var det stängt och något trötta i benen trillade vi in på ett riktigt ruffigt ställe i Barceloneta jag inte minns namnet på. Bara ett fåtal hamnbusar hängde vid några spelautomater i den annars tomma, skitiga, lokalen. Jag skulle aldrig ens fundera på att beställa mat av den flottiga bartendern. Hans förkläde såg ut som om det glömts bort vid förra årets årliga tvätt. Skäggstubben var solid och matchade det stripiga flottiga håret och det fåtal gulbruna tänder han hade kvar. Detta avskräckte dock inte Cris som började chattra om vissa saker på Tapas-menyn med honom. Jag tror han skämtade när han sa att han inte visste vad vissa rätter vad för något utan brukade säga att de var slut, men riktigt säker är jag inte. Här beställde vi in sniglar och musslor i olika former, och till min stora förvåning var allt färskt, nylagat och smakade riktigt bra. Det verkar fanemig som varenda håla till bar i Barcelona har riktigt bra tappas! Så mitt råd är att varken låta sig avskräckas (snarare uppmuntras) av folkfyllda småställen. Mycket folk verkar vara en garanti för att de har en eller flera specialiteter som uppskattas. Inte heller skall man vara rädd för att äta barmaten på skumma ruffiga ställen, även om de är folktomma.

De två första ställena "El Xampanyet" och "El Vaso de Oro" var riktiga upplevelser, både kulinariskt och socialt och rekommenderas varmt. Det sista stället, trots att maten var förvånansvärt bra i förhållande till förväntningarna, kan jag dock inte rekommendera ... hade vi inte varit i katalansktalande sällskap hade vi nog inte vågat slå oss ned där över huvud taget. Men det var också en upplevelse :-)

Kvällen avslutades sedan för vår del på en av de häftigaste cocktailbarer jag varit på. Baren som ligger på Carrer del Rec, var helt omärkt, men så småningom kom vi fram till att det hette Gimlet (Carrer del Rec, 24, Barcelona, Spanien). Framsidan såg ut som en gammal affärslokal. Skulle ha kunna varit en liten frukt och grönsaksaffär som lagts ned några år tidigare. En anonymt vitmålad fasad med fördragna gardiner för ett skyltfönster. Anonym skylt över ingången. Väl inne fylldes största delen av den lilla lokalen av en stor halv-oval-formad bar bakom vilken två bartenders jobbade fokuserat med att blanda drinkar i högt tempo. Trots det tog de sig den tid som behövdes för att försäkra sig om att varje kund fick beställa precis det de ville ha utan att stressa. De hade stenkoll på vems tur det var att beställa och man kände man fick riktigt bra service. Det fanns inga menyer, utan antingen fick man på förhand veta vad man ville ha, eller av bartendern få något rekommenderat utifrån beskrivningen av sin egen smak. Lugn jazz satte stämningen på plats. Kanske den perfekta baren?!?

________________________________________________
Våra resterande dagar i Barcelona kommer redogöras för i en Ordflod nära dig inom en snar framtid ;-)


... så snar var kanske inte framtiden men nu är den här: 
Klicka för att läsa vidare om Ett novemberkallt Barcelona - Dag Två!

Tapas of Death in Barcelona

English version below!

Jag och Tina skall på fredag lämna vardagskarusellen för att tillsammans njuta en långhelg i Barcelona! Det skall bli underbart! Reserapport utlovas här!

Jag skrev för ett tag sedan om "The Little Spanish Girl", som övergav oss och flyttade "hem" till Barcelona. Hon har lovat ta ut oss på några bra tapasställen när vi kommer, men efter att ha sett henne i detta vinnande tävlingsbidrag, kanske vi skall fundera på att hålla oss till turiststråken istället 

English version follows!

On Friday, I and Tina are leaving the everyday circus and will together enjoy a long weekend in Barcelona! We are very much looking forward to it! Travel report will be provided here!

A while back I wrote about "The Little Spanish Girl", who abandoned us and moved "home" to Barcelona. She has promised to take us out to some good tapas places, but after having seen her in the above contest winning little film, maybe we should reconsider and stay in the tourist areas instead