fredag 25 mars 2011

De vita sluttningars njutning


Vecka tio spenderade vår lilla familj i Livigno Italien, mestadels åkandes utför, njutandes av maten och inte minst det underbara vädret.

Här kommer en lite försenad reserapport!

Även om de sista många månadernas ständiga jäkt och tidspress höll på att lägga sorti på förväntningarna [1] hade jag till sist gett mig tid att se fram emot resan något oerhört, och kvällen innan var, i vanlig ordning, förväntningarna och den pirrande spänningen på topp [2].

Vi hade förberett Vincent på att vi skulle resa mer eller mindre hela dagen (flyg till Innsbruck plus tre och en halv timmes busstransfer:!: ... * suck *). Portabel DVD spelare och Nintendo DS var fulladdade med film och spel, och riktigt peppade gav vi oss i väg mot Köpenhamns Flygplats, där vi förutom lite reselektyrsshoppande tjuvstartade Italienupplevelsen med en förvånansvärt god pizza i väntan på boardingen. Trots att den extra halvtimme vi fick spendera vid gaten då planet var försenat, gick avfärd och flygresa smidigt.

Vi hade bokat resan genom Nortlander som håller förvånansvärt bra priser (svårt att göra det mycket billigare själv även om man jagar bästa priser på flyg, boende, liftkort, skidhyra, etc) och vi är på det hela taget nöjda med deras koncept och det lilla vi nyttjade av deras service, men jag börjar ändå med att gnälla på dem. Informationen på den långa busstransfern var högst bristfällig och bestod av ett ytterst kort tal samt några utdelade papper som innehöll lite av värde. Trots Nintendo, sagoläsande, film, etc, blir tre och halv timme på buss efter att har väntat, flugit och väntat igen i en halv dag, ganska tråkig för en femåring. Vi föräldrar hade hoppats på lite kontinuerliga uppdateringar om hur långt det var kvar, varför vi satt i kö, etc, utan att själva behöva besvärande fråga. Men skit samma, vi kom fram och Vincent var duktig!

Väl framme guidades vi av en annan reseledare de sista par hundra metrarna till vår inkvartering. Vi hade bokat en två-rum-och-kök-lägenhet, inte så mycket därför att vi ville laga mat själva (vilket vi förutom frukostarna inte gjorde en enda gång) utan därför att nattlivet inte är så vilt i en femårings sällskap och då är det ganska skönt att ha lite mer plats än en pension eller ett hotellrum ger. Till vår besvikelse var lägenheten placerad i källarplan, utan balkong (* dah *) och med bristfälliga ljusinsläpp från de små fönsterna. Inte heller fanns det någon naturlig eller trevlig sällskapsplats, utan bara två sovrum och en TV uppsmälld bredvid köksbordet. Dock var läget perfekt. Mitt i centrum, men ändå mindre än 100 meter från de bästa och mest effektiva liften på ena sidan dalen. Intrycket av boendet var därför väldigt kluvet. Senare i veckan kom vi dock fram till att det inte var så dumt att den trista insidan tvingade ut oss på ständiga utflykter till kaféer och barer istället för att sitta och ha ensam familjeafterski, vilket det kanske blivit mer av om lägenheten varit trevligare.

Livigno är en långsmal by som trots sin modesta storlek, tack vare sina skattelättnader, har massor av butiker av alla de slag (mest sprit och kläder dock). Vårt lägenhets läge var, som nämnts, perfekt, förutom den detaljen att skidskolan Vincent skulle gå i låg i andra ändan av den lååångsmala byn.


Vi hade innan avresa fått information om att skidskolan skulle börja vid halv tio, men vid ankomst fick vi reda på att det var redan klockan nio. Skiduthyraren som vi hade voucher till låg ett par hundra meter åt motsatt håll och öppnade halv nio ... skit var tog den första semestermorgonen vägen? Planera, stiga upp tidigt för att hinna hyra skidor till Vincent, kolla upp skidbussar och framförallt se till att allt klaffade. Men vi lyckades :) och kom till och med i tid till skidskolan, till skillnad från många andra. Det är förvånansvärt vad smidigt allt kan gå första semestermorgonen under en klarblå himmel när hela världen (eller i varje fall hela alperna) ler mot en.

När Vincent funnit sig tillrätta i skidskolan [3] tog vi oss tillbaka med bussen för att själva hyra skidor. Om man bor i närheten, kan vi verkligen rekommendera Alpine Mountain (tror jag butiken hette), jag har sällan fått en mer engagerad och trevlig säljare när vi började prata skidor. Det slutade med ett par Salomon Enduro som jag trivdes väldig bra med. En riktigt trevlig skida som, ju mer man pressade den, gav desto bättre respons. Den fungerade utmärkt på pist och knaglig terräng. Tyvärr hade vi ingen riktig lössnö så jag kan inte ge något omdöme för kvaliteterna där. Dock var spetsarna bra lyfta och kom upp fint i det lilla jag hittade.

Väl färdighyrda blev det återigen buss tillbaka för att säkert hinna i tid till skidskolan skulle avslutas för dagen.

De gratis skidbussarna i Livigno är för övrigt mycket smidiga. Det finns tre linjer som snabbt och enkelt tar en mellan alla skidliftar, vilket behövs om man skall hinna till skidskola i andra ändan av byn tidiga semestermorgnar, eller om man vill åka skidor på motsatt sidan den relativt (i jamförelse med till exempel Saalbach) breda dalen.

Nu var det så äntligen dags att åka lite skidor, även om det blev en del kasande med Vincent mellan benen första dagen. Dock var han redan säkrare än jag anat han skulle vara första dagen och allt blått, samt det mesta röda klarade han galant själv. En härlig lunch, afterski i solen och en god middag avslutade dagen.

Nästa morgon vaknade vi till en ny dag med strålande solsken och klarblå himmel. Inte ett moln syntes på himlen. Så hade vi det hela veckan. Nä, förresten, den fjärde dagen såg vi ett litet moln, men det var borta igen innan klockan nio på förmiddagen. Helt fantastiskt! Trots det underbara vädret var snön mycket bra, och det fanns tillräckligt av den. Det var tillräckligt kallt för att den skulle vara torr och fin. Inte en enda dag var det slaskigt i pisterna ens nere vid byn. Sista dagen var det något mjukare, men fortfarande inte slaskigt. Underbart!

Andra dagen hade jag glömt något i lägenheten, så när vi lämnat Vincent på skidskolan, gav vi oss på skidor tillbaks genom ena sidan dalens hela system. Vi gjorde oss ingen brådska då systemet inte är särskilt stort, utan kostade på oss tiden för en Glühwein i solen. Halvvägs tillbaks genom systemet ringer mobilen och det visar sig att vi har en son som vägrar åka skidor. Tina börjar få panik över hur det går, om de har lämnat honom ensam, rädd att han skall vandra iväg, och när vi väl kommer upp på en topp från vilken man ta sig hela vägen ned till skidskolan, sätter jag av i ett vansinnesstörtlopp. Fan, jag tror knappt Anja hade hängt med i ostakad pist full av turister ;). Trots stressen att komma ned så fort som möjligt, hann jag lägga märke till hur fantastiskt stabila skidorna var när man pressade dem fullt i karvande svängar, liksom när man tryckte hårt för att få snävare svängar genom smalare branta passager. På någon minut var jag nere och hittade en surmulen grabb sittandes ensam nere vid minsta barnliften. När han inte velat åka längre hade skidläraren prövat att flytta honom till en mindre avancerad grupp med yngre barn, ifrån den grupp som bara innehöll barn äldre än Vincent. Detta hade han blivit fruktansvärt sur över och tvärvägrade efter det att åka över huvud taget. Men va fan, jag förstår honom, tog hårt på stoltheten ;). Några chokladbitar och en dricka senare var han dock redo för åkning med de riktiga proffsen (mamma och pappa ;)). Nästa dag var skidskolefri, och de två sista skideskoledagarna var det inga problem alls utan då tyckte han det var hur kul som helst. Det var nog bara lite trötta ben andra dagen som spökade.



Tredje dagen bestämde vi oss för att testa berget på andra sidan dalen. Framförallt för Vincents skull då där var en riktigt lång (åtta kilometer) blå pist. Den tog vi i första åket, men tröttnade sedan på den gamla tvåsitsliften som gick längs med bergskammen tillbaks och började saxa oss tillbaks till högsta toppen via röda pister istället. Överallt åkte Vincent helt själv och konstaterade efter att vi åkt en snutt ned till en sittlift i svartmarkerad (dock ej särskilt svår, men lite brant i varje fall) pist att, "Blå pist är lätt för mig! Röd pist är lätt för mig! SVART PIST ÄR LÄTT FÖR MIG!". Denna sida var i vår mening trevligare och hade mer varierad åkning. Nackdelen är att den ligger en liten bit från byn, så skidbuss är nästan nödvändig för att komma till liftarna om man bor inne i byn. Det gjorde dock ingen större skillnad för oss som ändå tog bussen till skidskolan varje morgon.

Lagom till dagens sista nedfart, kände jag att Vincent nu behärskade åkningen riktigt bra och utan problem tog sig ned genom vilka svårigheter som helst. För att öka motivationen och ge honom lite utmaningar gav vi oss således ut lite bredvid pisterna och letade småhopp över vallar, etc. Detta blev han heltänd på, så det blev inte alls sista åket, utan vi fick ge oss upp för en ALLRA SISTA fyrakilometersrunda till. Längs med denna låg en barnanpassad "fun park" där de utnyttjat en naturlig ravin som Vincent bara kom att älska. Jag har aldrig sett så mycket trötthet blandad med så mycket glädje som när vi väl kommit ned.

Efter ytterligare två skidskoledagar återvände vi sista dagen till den "fina sidan berget" och Vincent fick efter ytterligare träningen verkligen leva ut sina nyfunna skidåkningsglädje.

Som erfaren skidåkare tycker jag själv att systemet är lite för litet om man verkligen skall satsa en vecka på att åka skidor. Fördelen är dock att det ligger relativt högt, så trots fint väder håller snön fint. Det mesta av åkningen är ovan trädgränsen, och ytorna är bra utnyttjade. Med mer nysnö kan jag tänka mig att det blir många lättåtkomliga ytor med bra lössnöåkning.

Med små barn var storleken på systemet lagom och de generellt sett breda pisterna perfekta. Ytorna och pistbredderna gjorde att pisterna inte blev särskilt sönderåkta utan var fina hela dagarna. Bra underlag underlättar ju när man skall lära sig. Vincent letade dock de få och små pucklar som det blev, allt för att kunna hoppa :). Det fanns ett flertal fina fun parks som hade gigantiska hopp med fantastiska kicks, bra med räcken och andra byggda roligheter. Riktigt svår och/eller opreparerad åkning saknades dock. Endast ett par ynkliga puckelpister fanns det, och ingen av dem ordentligt brant.

Byn är trevlig och känns trots att den är uttalat turistisk runt skidåkningen och billig shopping, italiensk "på riktigt". Maten var underbar. Det italienska som blandas med sydtyrolisk inspirerad mat är bara så gott! Sista kvällen hade vi en fantastisk middag på italienskt vis, med antipasto, primi piatti, secondi piatti och dolci.

På det hela taget var vår resa underbar, och jag rekommenderar gärna Livigno som resmål, i varje fall om man reser som familj med barn och inte är ute efter hardcore skidåkning i första hand. Se gärna till att få lika bra väder och snöförhållanden som vi då får ni helt säkert en kanonresa!


--

[1] Brist på resenerver

[2] I morgon är en annan dag ... en underbar dag!

[3] Lite mer om skidskolan och framförallt Vincents enastående framgångar under skidveckan kan ni hitta i det redan publicerade inlägget:
Ni kan kalla honom Ingemar