Lunchpratsinspirerad improviserad middag

Jag, liksom min närmsta kollega, missade lunchen på jobbet igår men lyckades lösgöra lite diverse mat från köket på jobbet. Medan vi satte i oss plocket diskuterades primärt maträtter och han berättade bland annat om att han enkelt och snabbt brukade slänga ihop en lasagne med lax och spenat. Detta blev jag så sugen på att jag handlade lite på vägen hem och improviserade ihop en själv.

Jag handlade och lagade utan annan inspiration än lunchens samtal, och receptet nedan är efter hur jag minns att jag gjorde, så mängderna kanske inte är på pricken rätt ... och ingen bild blev det heller :-/ men tänk er en ostbubblande ugnsfast glasform med lätt brynta pinjenötter på toppen så uppenbara sig bilden ändå :-)

Fredriks enkla lax- & spenatlasagne
Tillagningstid ca 35 min varav 20 för förberedelser

Ingredienser 3-4 pers

- Vitlök, två klyftor
- Olivolja
- Smör
- Färsk babyspenat, en stor påse (400g kanske)
- Kallrökt lax, 300g kanske
- Färska pastaplattor, ett halvt paket
- Svartpeppar
- Parmesan
- Pinjenötter

- Mjölk 3%, lite drygt 4 dl
- Vetemjöl, ca 2 msk
- Smör
- Riven Muskot

Gör så här

Slå på och sätt ugnen på 200 grader Celsius.

Gör en bechamelsås genom att smälta en stor klick smör och med visp blanda i vetemjölet. Tillsätt mjölken efterhand och håll det puttrande tills såsen är lagom tjock. Smaksätt med riven muskot (salt behövs inte om man har kallrökt lax som är ganska salt i sig själv, men kan behövas om du använder färsk lax i lasagnen).

Krossa och finhacka vitlöksklyftorna och bryn dem lätt i rikligt med olivolja och en klick smör. Blanda i spenaten och fräs den tills den minskat i volym till ca en tredjedel.

Skiva laxen tunt (om du inte, som jag, varit lat och köpt färdigskivad).

Starta sedan med bechamelsås i botten på en inte allt för stor form och varva bechamelsås, den vitlöksbrynta spenaten, laxen och pastaplattor. Dra ett par varv med svartpepparkvarnen på varje lager. Jag tror att jag lade fem eller sex lager.

Toppa med ett tunt lager bechamelsås och hyvla sedan parmesanost över så att den helt täcker bechamelsåsen.
Strö pinjenötter över osten och grädda i ugnen på 200 grader Celsius i drygt 15 minuter.

Påskbrunch på Idala Gård

Med älsklingen nyss hemkommen från Hong Kong, jag och grabben just hemkomna från vår familjegrabbträff med min bror i Stockholm, tog vi en långsam dag igår och bestämde oss för att göra något tillsammans idag istället. Fantasin tröt och vi beslutade oss för att en familjebrunch var lagom aktivitet.

Vi såg att att Marianne Ågren också skulle ha vernissage med bubbel på Idala Gård, ett ställe älsklingen tidigare besökt och då tyckte var trevligt, så vi ringde och bokade bord för en sen (12:30) brunch  där, och såg till att komma dit en dryg halvtimme innan vi bokat bord. Vi blev trevligt mottagna av personalen och välkomnades att titta runt på Mariannes tavlor efter vi hängt av oss.

Matsalen på Idala Gård

Bubblet serverades av ägaren, Hans Nyman, som berättade lite om företaget och deras inställning till vin, mat och kultur. Firman är Dansk-registrerad för att de skall kunna importera sina egna viner. Idala gård är på så sätt deras svenska dotterföretag och man kan där göra beställningar av deras viner som sedan skickas hem. Idala gård har också egna vinstockar som man kan "hyra" för 1500 kronor styck. I det priset ingår en trerättersmiddag  för två, samt inbjudningar till diverse vinfokuserade events på Idala Gård och andra ställen. De företar vinresor till vingårdarna de importerar sina egna viner ifrån, etc, etc.

När pratat färdigt med Hans och titta runt, intog vi våra platser och avnjöt en i min smak perfekt "påskbrunch". Det "påskiga" bestod av några olika sorters inlagd sill, alla väldigt goda, varmrökt och gravad lax och till detta ägg med rom. Precis lagom mycket påsk :-)  

Resten av buffén gick i Italiensk stil, fast med en del typiska svenska råvaror. Underbara rotfrukter i olika former, luftorkade skinkor, salami, mortadella och annat kallskuret, samt en varm karré. Det fanns pasta och en sagolik pesto. Många olika ostar, frukt samt bakverk med doft av Italien, från djupaste choklad till fräschaste citron.

Jag lyckades smaka i princip allt och önskade jag haft större matsäck. Allt var underbart gott. Dessutom var hela buffén framdukad på små fat som ständigt byttes ut vilket gjorde att allt var väldigt fräscht. Det sammantaget med trevlig personal, god mat och bra viner gjorde att Idala gård bidrog till en för oss mycket trevlig långfredagsfamiljebrunch! 

Basilikadoftande Kycklinggratäng à la Fredrik

Jag improviserade ihop ett gott recept idag som jag vill dokumentera till dagar med dålig matinspiration. Det får ni också lida för, i varje fall ni som inte gillar matbloggar, vilket det kanske känns som om denna blogg börjar få en tendens av. Men håll ut, snart övergår den till att bli en skidåkningsblogg. :-)

Till 4 personer behövs följande:

750 gram kyckling(inner)filé
Ca 400 gram Champinjoner
2 mindre Zucchinis
1 Rödlök
Olivolja
Smör
Kryddor
Ca 1,5 dl Vispgrädde
Ca 0,5 dl Vitt Vin
Kycklingfond
Färsk Basilika
250 gram Mozzarella

Skiva och fräs champinjonerna utan fett tills vätskan gått ur och de fått gyllene färg. Ha i lite olivolja och blanda runt. Häll över och fördela i en gratängform.

Skiva Zucchinin tunt och fräs utan fett tills de blir gyllenbruna. Täck svampen med zucchiniskivorna.

Skala, halvera och skiva rödlöken. Fördela över zucchinin.

Skär kycklingfiléerna i rejäla bitar (ca 2,5 cm i sida), krydda och bryn i rikligt med olivolja och smör. Häll i vitt vin, vispgrädde och lite kyklingfond och koka snabbt upp. Slå över och fördela i gratängformen.

Riv färsk basilika över kycklingen.

Skiva och fördela mozzarellan över gratängen.

Gratinera i 220 grader i ca 15 minuter.

Om ni, liksom jag, är rädda för kolhydrater, servera med blomkålsris: Riv ett blomkålshuvud på den grova sidan av rivjärnet. Koka upp en stor kastrull med vatten. Häll i blomkålsrivet och låt ligga kvar i 20 sekunder. Slå av i finmaskig sil. (Vincent, 5 år, kommenterade: Vad är detta för ris? det smakar ju blomkål! innan han glatt satte i sig en stor portion.)

Om jag inte följt LCHF så hade jag nog serverat med jasminris och en tomatsallad.

Fredriks Italienska LCHF Bröd

Jag testade för några dagar sedan att baka lågkolhydratbröd för första gången. Det var kul (mer som matlagning än bakning) och jag kände att det finns utrymme för variation och förbättring. Brödet jag bakade då smakade mycket ost (använde lagrad prästost) och nötter, men fungerar ändå bra som smörgås med pålägg. Idag ville jag ha ett lite neutralare bröd som fungerade bra till en soppa. Eftersom torrvarorna är svåra att variera alltför mycket utan att det blir en massa kolhydrater så ändrade jag lite på grundsmeten också:

3 ägg
125 g Mozzarella Ost
125 g Keso
1/2 dl Olivolja
1/2 tsk salt
2 tsk bakpulver

Var noga med att finfördela mozzarellan. Jag använder rivjärn, lite kladdigt, men funkar. Blanda med de andra ingredienserna. Resultatet skall bli en lös smet.

Ha sedan i torrvarorna. Linfrö bör vara basen eftersom de i princip inte innehåller några kolhydrater alls. Jag ville denna gång hålla nere antalet smaker för att olivoljan och mozzarellan (hur mycket smak den nu ger) skulle få huvudrollen. Jag använde således endast dessa torrvaror:

Krossade linfrö
Sesamfrö - krossa i mortel
Fiberex - krossa i mortel

Jag hade två till tre gånger så mycket linfrö som de andra torrvarorna tillsammans. Degen skall bli fast men inte hård.

Degen formades till en smal lång limpa som penslades med olivolja. Brödet gräddades i varmluftsugn på 200 grader i 16 minuter, och fick därefter stå kvar i eftervärmen i ca 10 minuter. Brödet skall inte vara för hårt, men inte heller kännas "dallrigt" utan snarare lite fast, när du tar ut det.

Brödet blev gott och betydligt neutralare i smaken än det förra jag bakade. Det fick, antagligen av fiberexen, en liten ton av havre(?)/müsli och en ganska grov känsla. Gott!

Smeten flyter ut ganska mycket under gräddningen, så vill du ha ett något högre bröd rekommenderar jag användande av form. Då behöver brödet ca 20 minuter i 200 grader + 15 minuter i eftervärmen.

En söndag framför spisen

Vad är det för fel att vara kedjad vid spisen? Inget, om länkarna i kedjan består av kärlek. Kärlek till mat och kärlek till matlagning! Jag har haft en underbar eftermiddag framför spisen.

Vanligtvis gillar jag INTE att baka. Men då jag kände sug efter bröd idag, och vanligt bröd inte är utan en massa kolhydrater så bestämde jag för att pröva baka lite själv. Jag utgick från den bas som de flesta LCHF matsidor anger (ägg, riven (präst)ost och majonnäs) och använde förutom lite bakpulver till största delen, LCHF fanatikernas vän, linfrön. Salt, psyllium och lite andra fröer, kärnor och nötter med något högre kolhydrat andel (pumpakärnor, grovkrossade valnötter, malen mandel, solrosfrön, mm) åkte också i, i mindre mängd, för att få lite mer smak. I princip följde jag detta receptet, men körde i en limpform på 200 grader i varmluftsugn i 20 min och lät den sedan stå kvar i eftervärmen i ca 15 min.

För en gångs skull var det riktigt roligt att baka. Här tog man lite vad man hade och körde mer på känsla. Med en massa mjöl blir det så lätt torrt om man experimenterar för mycket.


Till söndagsmiddag lät jag mig inspireras av Ulrika Davidssons recept på Italiensk köttfärslimpa. Till en stor (6-8 pers) limpa använde jag följande:

3-4 vitlöksklyftor (krossa och finhacka)
Drygt 1 kg nötfärs
2 ägg
2 dl vispgrädde
1 näve hackad oregano och basilika
ca 1 tsk salt
nymalen svartpeppar
250 gram mozzarellaost
ett par rejäla skedar färdigköpt pesto alla genovese
en liten burk svarta oliver
    (Fontana har bra urkärnade utan färgämnen och anna skit)
en liten påse pinjenötter
ett paket små kvisttomater
1 rödlök
olivolja

Blanda köttfärsen med ägg, grädde, vitlök, örter och kryddor.

Tärna mozzarellan och blanda med peston.

Smörj en stor ungsfast form och forma en limpa av färsblandningen i densamma. Gör en fåra i limpan och fyll med mozzarellablandningen. Förslut  impan över blandningen.

Halvera oliverna och späcka (stick ned dem i) limpan.

Skala, halvera och skiva rödlöken och lägg runt limpan. Halvera tomaterna och lägg på löken.

Ringla olivolja över det hela och fördela pinjenötterna över köttfärslimpan.

Swisch in i ungen på 175 grader i ca 40 minuter.

Blir man smal av fett?

Jag ställde frågan om man blir fet av fett i mitt förra inlägg, och besvarade den med att jag är ganska övertygad om att man inte blir det. Både vetenskapliga studier och egna experiment har visat detta.

Vidare nämnde jag i det inlägget att jag inte heller tror att man blir smal av fett. Jag känner att jag kanske behöver vidareutveckla det resonemanget för att inte bli missförstådd.

Teorin bakom lågkolhydratdieter som GI-baserade sådana, LCHF, Atkinson, etc är, i korthet, att högt blodsocker ökar mängden insulin i blodet, och att insulin är det som triggar kroppen att börja lagra energi i form av fett. Högt blodsocker får man av socker, fruktsocker och stärkelse (stärkelse omvandlas till socker i kroppen).

Jag tror på dessa teorier. I synnerhet som allt fler undersökningar pekar i den riktningen. Även större randomiserade undersökningar som har större vetenskapligt bevisvärde pekar på det. I varje fall om man tror Andreas Eenfeldt, som i min mening är den mest vettiga LCHF förespråkaren jag läst något av.

Vad även han dock missar att tala om är GL (Glycaemic Load) vilket egentligen borde vara det mest intressanta enligt teorin. GL visar hur mycket en portion föda påverkar blodsockernivån, och det är ju det som är direkt avgörande för insulinutsöndringen (inte hur högt sockerinnehållet i maten är). I princip är det inget problem att sätta i sig en påse smågodis, bara man inte tar mer än en bit var tionde minut. Rent praktiskt, är det dock betydligt enklare att bara undvika sockret helt.

Nåja, tillbaks till frågan: Blir man smal av fett?

Jag hävdar fortfarande att jag inte kan se att man blir smal av att äta fett. Inte direkt i varje fall. Även om frågan hur kroppen lagrar eller bränner fett inte är så enkel besvarad som energi-in-energi-ut, så är det inte av fettet du blir smal. Det man blir smal av är att använda det redan lagrade fettet som bränsle. Det gör kroppen visserligen även om du äter fett och bara fett. Jag gissar att anledningen är att kroppsfettet går snabbare att göra om till energi än det fettet man ätit och som finns i tarmarna. Alltså du kan bli smal TROTS att du äter fett, men du blir inte smal av ATT äta fett.

För att kroppen skall använda det lagrade fettet som bränsle, måste man ställa om den till att inte lagra fett i onödan. Det gör man genom att hålla en jämn lagom hög (eller till och med låg om man vill gå ner fort) blodsockernivå. Det som gör dig smal är alltså att låta bli att äta socker och stärkelse, alternativt äta väldigt lite i taget.

MEN äter man bara kolhydrater och äter dem i takt som inte höjder blodsockret nämnvärt, blir man aldrig mätt. Om man lägger till annan lågkolhydratmat utan fett (tex vitkål, broccoli, etc) kan man bli mätt, men inte lika länge som på fett. Dessutom blir det utan fett väldigt svårt att få i sig all näring man behöver.

Så kort sagt, jag tror fortfarande inte man blir smal av att äta fett, men samtidigt tror jag man behöver äta fett för att kunna hålla den kost som mest effektivt och långsiktigt hållbart gör en smal!

Man blir inte smal av att bara tillföra fett till en dålig diet! Man blir smal av att ta bort det dåliga ur dieten, och ersätta det, med tex fett. Det är således inget problem att äta fett när man försöker bli smal, men det är inte av fettet man blir smal.

Fan nu börjar jag bli hungrig av allt skrivande om mat. Ett litet mellanmål ... avokado med majonnäs och räkor kanske ... eller ett par rostbiffskivor med oliver och cambozolaost får det bli. Båda bra mellanmål med mycket fett och lite kolhydrater :-)

Blir man fet av fett?

Jag började experimentera med LCHF för ett tag sedan. Till synes har både jag och mitt BMI mått bra av det, men mitt förhållande till socker och kolhydrater i allmänhet blev mer avslappnad över julhelgen. Nu kändes det dock som om det var färdigfisigt på ett tag, och för att få lite inspiration beställde jag några LCHF inriktade kokböcker. Dessa har jag än så länge bara bläddrat i, men kan tänkas komma tillbaka med recensioner på om jag skulle känna de är värda det.

Jag beställde också, efter att en LCHF-fanatisk bekant (överdrift Karin?) tagit upp den på sin blogg, Andreas Enefeldts Matrevolutionen, och har än så länge, med kritiska ögon, plöjt de första fyra kapitlen, vilka jag tänkte sammanfatta och reflektera över här.

Dessa kapitel är en guldgruva för alla konspirationsfanatiker ;-) . De försöker påvisa hur de senaste tjugo årens kostråd (fettsnål mat med mycket kolhydrater och extra fiber för att magen skall funka) bara är lobbyism av processindustrin och kanske framförallt driven av medicinakademisk och politisk maktkamp.

Boken är, om än inte vetenskapligt skriven, redogörande för hur Andreas Enefeldt anser att vetenskapliga studier skall bedrivas för att vara trovärdiga, och jag är böjd att hålla med honom. Han lyfter fram att hysterin mot fett, framförallt i USA, men även i Sverige och andra västerländska länder inte egentligen har någon vetenskaplig grund. Enligt honom, och de källor han anger, baseras kostrekommendationerna i att kolesterol ger upphov till hjärt- och kärlsjukdomar. Så långt allt väl, det är vetenskapligt belagt. Att fet mat däremot, oavsett om fettet är mättat eller omättat, skulle ge ökad permanent höjning av kolesterolhalten i blodet är inte det. De undersökningar som gjorts har, enligt Andreas Enefeldt, antingen inte varit tillräckligt omfattande, överhuvudtaget inte haft med kost att göra, eller till och med visat på motsatsen. Det vill säga att fet mat skulle motverka hjärt- och kärlsjukdomar.

Alla hans argument för att kampen mot fet mat är missriktad och baserad på fel grunder verkar, åtminstone på ytan, stämma. Parallellt med att han lyfter fram otillräckligheten och tvetydigheten i dessa, försöker han framhålla att boven i dramat, både vad gäller diverse sjukdomar och fetma, istället är kolhydraterna och framför allt rent (tillsatt) socker. Någon riktigt bevisning, medicinvetenskaplig eller statistisk, har än så länge inte framlagts, men han pekar på en hel del talande samband. Han visar också på att flera vetenskapsmän, parallellt med "fettmotståndarna" försökt framlägga att våra moderna problem och sjukdomar baserar sig i det drastiskt ökade intaget av kolhydrater, men mer eller mindre blivit tystade för att man skulle få en enig front i kampen mot fettet. En sak som, i mina ögon, ökar Andreas Enefeldts trovärdighet är att han inte blint lovprisar Annika Dahlqvists alla konstiga och ogrundade uttalanden om hur LCHF är mirakelkosten som skall rädda mänskligheten, utan påpekar att vissa saker hon kläckt ur sig saknar grund.

Det verkar som om boken efter fyra kapitel är någotsånär färdig med att förkasta de senaste tjugo årens kostråd och nu börjar inrikta sig på hur Andreas Enefeldt tycker man bör äta för att hålla sig frisk och i trim istället. Vad hans slutsatser är tror jag mig nog redan veta ;-) , men det skall bli riktigt intressant att se hur han kommit fram till dem.

För att komma tillbaks till titeln på detta inlägg "Blir man fet av fett?" så börjar jag bli övertygad om att man inte blir det, eller i varje fall över att det inte finns några vetenskapliga belägg för att man blir det. Glasyren på kakan är att man dessutom känner sig ganska lurad av all den propaganda om fettets farligheter som överösts en under uppväxten.

Fast å andra sidan tror jag inte man blir smal av fet mat heller[*]. Jag är inte läkare, men har svårt att se hur det fett man redan lagrat skulle förbrännas bättre av att man äter fet mat. Att strikt LCHF kost, i synnerhet i kombination med motion, hjälper en att ta av sina fettreserver är det dock inget tvivel om. Så efter löprundan ikväll så får jag väl plocka fram en av de där kokböckerna och bläddra fram lite ny inspiration!

Avslutningsvis kan jag inte låta bli att, liksom Andreas Enefeldt gör i sin bok, citera vad Christer Enkvist en gång skrev i en DN debattartikel. Citatet är inte särskilt vetenskapligt givande eller övertygande, men det är fan så kul och klatschigt:
"Det är lika dumt att tro att man blir fet av att äta fett som att tro att man blir grön av att äta grönsaker."
______________________________________
*) Blir man smal av fett?

LCHF Frukost

För många känns frukosten som den mest besvärliga måltiden att få LCHF-riktig. För mig själv har det blivit, åtminstone på veckodagarna, ett lyft för frukostätandet att gå över till LCHF. Tidigare bestod min frukost oftast av ett glas apelsinjuice, en snus och en kopp kaffe på väg till jobbet. Numera får jag ofta i mig något ätbart också, men mer om vad längre ned.

Det som för många gör LCHF frukosten besvärlig är vanan av att äta bröd eller flingor / müsli varje morgon. En rutin där man trycker in samma sak, vid samma tid vareviga vardagsmorgon. Rutiner är svåra att bryta!

För en del är vardagsfrukosten en njutbar stund där man umgås med familjen, eller får en stund för sig själv med tidningen. För andra, som för mig själv, är det mest något som händer av sig själv under dvala. Oavsett vilket så funkar inte, när man går över till LCHF, samma enkla spannmålsbaserade komponenter som tidigare.

Mina helgfrukostarna, som tidigare varit fester, med nybakta bullar, massor av olika pålägg, goda feta (och söta) yoghurtar, frukt, nypressade juicer och kaffe, blev till en början ganska besvärliga att göra LCHF-riktiga. Vi dukade fram som vanligt, och jag tog ett kokt ägg och plockade därutöver mest av påläggen. Det kändes dock inte så kul att bara plocka delar av en tidigare uppskattad måltid. Visst, man kan ställa sig och steka ägg, bacon, etc, men det är inte särskilt ofta jag känner för varm mat på morgonen. Så istället har jag nu hittat en kombination som jag tycker fungerar fint.

Jag blandar Crème fraiche med majonnäs och röd fiskrom. Abbas Mixkaviar med sin dryga två viktprocent kolhydrater är just nu favoriten. Detta används som tillbehör till kokt ägg, en avokado samt skalade räkor och kräftstjärtar.

Vardagsmorgnarna blir dock förenklade ... kaffe och en avokado eller ett kokt ägg ;-)

Tillägg:
Brödälskare, ta en titt här: Fredriks Italienska LCHF Bröd
och här: En söndag framför spisen

Fredrik Vargs Kålspettsade (nästan) LCHF-riktiga Gryta

Lördagsmiddag? Jo den kommer så där en gång i veckan. Om man frågar min femåriga son, Vincent, vad han är sugen på, har svaret, allt sedan skidresan i vintras, blivit "Grillade Revben!". Nu lyckades vi inte få tag på några revben på väg hem efter en eftermiddag in the hell hole (IKEA). Bra nötkött (vilket jag var sugen på) var inte heller tillgänglig i de butiker som uppenbarade sig på vägen, så sista möjliga ställets utbud fick bli basen i vår lördagsmiddag,

Det som såg roligast ut där, var en vakuumpackad, en kilogram stor, köttbit kallad "Biff med Kappa". Jag är inte tillräckligt matkunnig för att kunna avgöra vad biff är för del av en kossa. För mig är en biff något lagat man serverar, inte stycke kött man säljer. Oavsett vilket, blev jag positivt överraskad av steken vi köpt. Den var fin i strukturen, och nästan synd att, som jag planerat, göra gryta på. När man skurit bort svålen ... om det nu kallas svål när det rör sig om oxkött (kappan?), så kunde köttet utan tvekan ha tagits för innanlår.

I övrigt fanns inte så mycket kul LCHF-riktiga (morot går bort) grytingredienser på stället, så vi norpade ett stort huvud spetskål som så fint ut och fick, på Kajsa Vargs vis, för övrigt klara oss med vad som fanns hemma.

Grytan, som gott och väl, hade räckt till 4 vuxna personer gjordes på följande ingredienser:

- En liten gul lök
- En liten rödlök
- Ca 1 kg nötkött
- Ca 1 dl rött vin
- Ca 1 dl South Carolina Mustard Sauce[*]
- Ca 125 gram champinoner
  (men jag hade nog dubblat mängden om jag haft hemma)
- Olivolja
- Smör
- Gröna Oliver
- 1 halvt huvud spetskål
- En skvätt Oxfond
- Ca 1,5 dl Creme Fraiche
- Ca 1 dl vispgrädde

och utfördes enligt följande:

Hacka och värm löken (på svag värme) i olivolja och en rejäl klick smör medan du tärnar köttet i 2x2x2 cm stora kuber.

Krydda köttbitarna rikligt med salt och svartpeppar.
Öka värmen och bryn köttbitarna tillsammans med löken.

Tillsätt vinet, senapssåsen och fonden och låt puttra några minuter medan varje charmpion delas i fyra delar.

Tillsätt championerna och låt puttra ytterligare några minuter.

Tillsätt Creme Fraiche och grädde och låt koka ihop under tiden kålen skärs ned.

Tillsätt kål och oliver och låt puttra ytterligare några minuter.

Resultatet blev en utsökt gryta som hela familjen verkligen njöt av. Vi serverade den med lättkokt grön sparris och ett gott rött vin. Om man inte följer LCHF kan man skippa kålen i grytan och istället servera med till exempel pressad potatis och en grönsallad.

__________________________________________________________
[*] South Carolina Mustard Sauce är en, inte helt LCHF-riktig, senapssås som passar utmärkt till grillat och som jag inför varje grillsäsong lagar en stor byta av:

- 2,5 dl dijonsenap
- 2,5 dl grov senap
- 1,5 dl öl
- 0,5 dl vitvinsvinäger
- 4 msk farinsocker
- 0,5 dl tomatpure (eller 1-2 dl krossade tomater)
- 1 msk worcerster shire sauce
- 0,5 msk cayennepeppar
- 0,5 msk krossad svartpeppar
- 1 tsk salt
- 3 vitlöksklyftor (krossa och finhacka)

Blanda allt och koka upp.
Låt sjuda tills såsen tjocknar.
Förvara i kyl.

Dagens husmorsfarstips

Vi fick för en dryg vecka sedan en hel bärkasse med blå plommon av en granne. Eftersom jag för närvarande försöker undvika kolhydrater och Tina smet iväg till Hong Kong, så insåg jag att de skulle bli sura / börja mögla innan de blev uppätna. Eftersom granngubbens generositet med största sannolikhet grundade sig i att han inte kunde med "slöseriet" att kasta det de själva inte gjorde åt eller redan gett till närmre vänner, så fick jag för mig att hedra detta genom att inte bli den som kastade hans plommon.

Även om jag själv inte kan njuta det för tillfället, så uppskattar jag mycket en söt-syrlig chutney till tex grillat ... och en chutney som innehåller mycket socker och syra håller sig ju också i så där en evighet i kylskåpet. Så med tanken "Ingen risk att plommonen kastas på grund av de blivit dåliga om de hamnar i en chutney" googlade jag fram ett recept som såg trevligt ut och lät mig inspireras av detta.

Receptets instruktioner är väldigt tydlig med att man INTE skall ta bort kärnorna innan man kokar dem. Det lät ju enkelt och bra, så den instruktionen lades på minnet. Receptet är också tydligt med att man skall räkna plommonen, men det var ju inte lika enkelt och bekvämt så, min vana trogen, sket jag, av lathet, i det ^^.

När plommon kokat sönder var det dags att fiska upp kärnorna. Vilket skitjobb!

Hålslev, durkslag och andra metoder funderade jag inte ens på. Den relativt tjocka röran med skal i skulle bara fastna och sätta igen. Bästa metoden verkade vara att, lutad över kastrullen med varma plommonångor brännande i ansiktet, röra med en träslev och plocka upp de kärnor som kom upp till ytan med en vanlig matsked. Efter ett tag avtog "klonkandet" av kärnor mot kastrullkanten, men fortfarande dök en kärna upp då och då.

När jag kände mig nöjd, var jag mycket glad över att jag inte räknat plommonen. Jag hade då med största säkerhet bara irriterat mig på att jag inte hittat alla kärnor, och stått och räknat om de kladdiga kärnorna ett flertal gånger för att för försäkra mig om att jag inte räknat fel. Jag får väl istället märka burken med:
"OBS! Kan innehålla spår av hela plommonkärnor!" ;-) .

Jag undrar vad det är för sjuk själ, helt säkert med sadistisk läggning, som kommit på tanken att ge intryck av det skulle vara lättare att räkna, koka, fiska medan man räknar, räkna om, svära över att man inte hittat alla kärnor, börja tvivla på att man räknat plommonen rätt från början, och till slut få en att, gråtande, krypa ihop i en hörna nedanför spisen med allt självförtroende förlorat?

Nej, lita på de där nedbrytande recepten utan följ istället mitt husfarstips:

Skit i alla instruktioner som säger att man skall räkna stenfrukter och fiska kärnor. Det tar inte så mycket längre tid, att istället för att räkna dem, när du ändå sköljer dem, lägga ett snabbt snitt och ta ur kärnan innan de hamnar i kastrullen.

Fast lättats av allt hade det förstås varit att bara slänga ned plommonen hela i en burk och hälla på sprit efter eget val. Jag kan tänka mig att vodka, ljus rom eller grappa skulle funka fint! :-)

En syndens dag

I onsdags, på vår sons femte födelsedag, passade Tina på att "överge" oss för en jobbresa till Hong Kong. Tilläggas bör väl att vi på morgonen, innan hennes avfärd, firade födelsedagen med väldigt uppskattade presenter och en riktig mysfrukost :-) Dock så fick jag på egen hand försöka göra eftermiddagen / kvällen trevlig för Vincent.

Han och jag hade redan beslutat oss för att bjuda med hans bästa kompis på restaurang, så jag hämtade upp dem på dagis och vi åkte hem och smidde planer på vilken krog vi skulle göra osäker. McDonald's såg ett tag ut att stå som segrare (damn vad de är duktiga på att marknadsföra sig till barn) men dryga trettiofyra års längre träning i manipulation lönade sig, och barnen kom på (nästan) helt egen hand fram till att den i somras uppfräschade lokala krogen var ett mycket roligare alternativ :-) Således stod jag tillsammans med två femåringar och bankade på dörren när de öppnade klockan fem på eftermiddagen.

Den trevlige servitören, som bryter ganska kraftigt på engelska, blev genast bombarderad av en uppsjö frågor, bland annat vilket språk han talade, men tog det hela med gott humör. Ganska så snabbt kom vi fram till att barnen ville ha hamburgare. Vincent visste redan hur goda de var på denna restaurang och vännen, som varit den största McDonald's, förespråkaren övertalades snabbt av honom. Nu visade sig att de inte hade färdiggjorda hamburgare i barnstorlek. Jag förstod inte riktigt problemet då det är hemgjorda nötfärsburgare där man själv kan välja hur stekt man vill ha den, borde det ju bara vara att dela en, och forma om den till två mindre, vilket jag trodde var vad servitören menade när han sa att han skulle be köket fixa det genom att dela en vuxenburgare.

Mitt i stöket av barn som, på femåringars vis, bombarderade servitören med frågor samtidigt som vi alla fyra försökte komma fram till vilka tillbehör som skulle på vilka burgare, hur delningen av burgare skulle ske, vad barnen ville ha att dricka, ett akut toalettbesök mitt upp i allt ihop, etc, etc, så skulle jag ju också beställa. Så snabbt, utan att egentligen tänka efter beställde jag också en burgare med alla tillbehör och en mellanöl.

Efter en förnämligt kort väntetid fylld av diskussioner om vad som fanns och inte fanns "förr i tiden", hur ångbilar och dito tåg egentligen fungerade, utläggningar om hästkrafter förr (framför vagnar) och nu (i sportbilar), kom så våra burgare. Det visade sig att kökets definition på en delad vuxenburgare var just det. En färdig hamburgare delad på mitten. Den med vuxna ögon sett härligt höga nötfärsbiffen var dock omöjlig för femåringar att med någon större framgång hålla mellan bröden och bita över. Men båda barnen var, tack och lov, helt nöjda med att få den skuren i bitar och äta med gaffel.

När allt detta var arrangerat gav jag mig också i kast med min burgare. Den var perfekt stekt, klyftpotatisen var krispiga och perfekta, tillbehören välvalda. Allt var utsökt, men ändå kändes något fel!

Knappt halvvägs genom måltiden slog det mig. Det var nästan exakt en månad sedan jag senast ätit så här många kolhydrater på en gång. Jag hade haft så fullt upp med barnen och beställningen att jag inte ens reflekterat över att jag ju numera (fortfarande temporärt) lever efter LCHF. Jag har vid varje måltid den senaste månaden alltid ratat alla delar som innehåller mycket kolhydrater. Jag har, till mig själv, lagat separata versioner av våra måltider hemma när Tina och Vincent velat ha pasta, potatis, nachos, etc. Jag har inte ätit någonting med tillsatt socker eller en enda frukt sedan jag bestämde mig för att testa LCHF ... inte en gång en vindruva, och här sitter jag och med välbehag vräker i mig hamburgare med bröd och potatisklyftor och gulpar ner öl till det.

Det var liksom för sent att ändra beställningen så jag bestämde mig för att detta fick vara en syndens dag!

Jag blev dock så proppmätt efter bara några tuggor till att jag ratade det resterande brödet och potatisen, men ölen halsade jag snabbt innan jag ångrade mig :-)

Gud vad god den var ... och den fick mig att reflektera.
Jag är ganska imponerad av mig själv eftersom jag lyckats stå emot alla större frestelser i en hel månad. Har utan någon större ansträngning förlorat 4-5 kg och är tillbaka på samma vikt som innan sommaren och räknas inte längre, enligt BMI, som överviktig. Nu är det bara en 6-7 kg fett till som skall bort eller omvandlas till muskler innan jag ger upp det här experimentet :-) Dock tror jag nog att jag även i framtiden kommer att i största möjliga mån undvika produkter med tillsatt socker. Jag saknar dem inte. Dock saknar jag frukt, rotfrukter och en hel del spannmålsbaserade produkter som pasta och öl.

Om jag får tummarna ur och kommer bättre igång med den påbörjade löpträningen så kanske jag kan fira min älsklings hemkomst om en dryg vecka med att lägga av den strikta LCHF dieten och i hennes sällskap njuta en riktigt god öl :-) Fast å andra sidan är ju en mysig räkmiddag med champagne, trots att den är mycket mer LCHF riktig, inte heller fel att fira med ... Fan jag kan ju inte förlora hur det än går. Life is good! :-) 

Rödspätta och kärlek

Vi åt ikväll en rätt som är ganska speciell för mig och förhoppningsvis också för Tina, då det var den första hemlagade måltid jag bjöd henne på. Jag känner att innan receptet presenteras måste jag bjuda på historien bakom. När jag helt nyligen hade mött min älskade Tina, så träffades vi, på grund av geografisk distans, den första veckan eller så, inte alls, men pratade i telefon många timmar varje kväll. En av de ständiga frågorna från min sida (obotligt matintresse?) var vad hon ätit. Svaret blev nästan varje kväll, pasta med grönsaker, eller varm smörgås med tomat och ost. En krypande olust, grundad i tanken att hon kanske var vegetarian (förståelsen för andra människors ideal var ganska liten på den tiden) började smyga sig på mig. Jag som älskade kött och fisk ... intresserad av en vegetarian ... hur skulle detta gå?

Hur som helst skulle hon till helgen komma och besöka mig för första gången i min studentlägenheten, och jag skulle bjuda på hemlagad middag. Kött vågade jag inte bjuda på, men va fan, vegetarian eller inte, jag vägrade sitta och knapra enbart morötter till middagen (mina vyer av vegetarisk mat har vidgats sedan dess) så fisk fick det bli. Men hur lagar man en fiskrätt, där det mesta går att äta även om man skulle råka vara vegetarian och inte äter själva huvudingrediensen? Jag hade ingen aning, men uppfann till tillfället denna fiskrätt. Det visade sig dock att min oro varit ogrundad och Tina äter, och åt även då, både fisk och kött. (Det visade sig vara lättja och ointresse av matlagning för en person, som fick henne att ha en enformig, och händelsevis vegetarisk, kost.)

Jag tycker att det kunde vara kul att dela med mig av denna rätt som trots att den är oerhört enkel och snabblagad, är väldigt god och lite speciell / okonventionell. Eftersom mitt förra försök att göra ett receptinlägg var mitt, i min egen mening, absolut sämsta inlägg hittills på denna blogg, så blir receptet presenterat på ett betydligt mer konventionellt sätt, med ingredienslista och kortfattade instruktioner. På det sättet, kan man, även om man inte blir road eller berörd av inlägget, åtminstone på ett lätt sätt använda det till att laga god mat efter. Rätten har genom de många åren som gått sedan den först tillagades, utvecklats, och haft flera (räkor, ansjovis, mm, mm) tillagda ingredienser som med olika framgång prövats. Den version ni får här är den som serverades i kväll, vilken är ganska lik originalet (såsen bestod då av endast kall vispgrädde och jag hade ingen ost). 

 

Ingredienser till huvudrätt för 3-4 personer: 
600-800 gram (små) skinnade rödspätts- eller skrubbafiléer (minst tre st per person. Frysta filéer funkar fint till denna rätt) 4 st stora solmogna tomater Färska champinjoner, i volym motsvarande mängden tomater. 3 dl vispgrädde 1 dl torrt vitt vin En stor knippe dill En burk finkornig röd rom (stenbit eller sill funkar fint) 2-3 matskedar fisk- eller skaldjursfond ca 125 gram smör Parmesanost Salt & Vitpeppar

Instruktioner: 
Sätt ugnen på 200 grader 

Hacka dillen (spara några toppar till garnering om så önskas) och blanda med ca 75 g smör. 

Smörj fiskfilerna på köttsidan med dillsmöret. 

Rulla filéerna så att dillsmöret hamnar inuti i rullen och lägg dessa i en ugnssäker form. 

Skär tomaterna i klyftor. 

Dela varje champinjon i fyra delar. 

Stick champinjoner och tomatklyftor mellan fisken i formen. (Hela botten på formen skall fyllas och det skall bli lite "trångt" i formen.) 

Smält resten av smöret i en kastrull. 

Tillsätt fond, grädde, vin och fiskrom. 

Värm upp tills det precis börjar koka. Smaka av med salt och peppar. 

Häll såsen över fisken, tomaterna och champinjonerna i formen. 

Riv, eller hyvla parmesanosten och täck hela formen med den samma. 

Grädda i ugnen ca 15-20 minuter. 

Tillbehör:
Om ni inte följer LCHF så rekommenderar jag att ni serverar med pressad potatis, och i så fall garnerar den med de sparade dilltopparna. Lättkokt broccoli är också gott till, med eller utan potatis. Dock blev det lite torftigt med bara broccoli, eftersom den inte suger upp såsen. Får fundera ut något mer tillbehör för LCHF:are till nästa gång.

Matglädje med någon sorts LCHF recept

Jag tänkte först göra detta inlägg som en receptsida av lördagens huvudrätt. Men gud vad tråkigt. En lista på ingredienserna, följd av kortfattade instruktioner. Jag lagar inte mat på det sättet, så detta inlägg blir istället en liten beskrivning av hur jag lagar mat, exemplifierad av lördagsmiddagen. Den intresserade kan säkert inspireras och göra ett recept av det :-)

I lördags morse blev jag, av min femåriga son Vincent, "tvingad" att besöka hästhoppningstävlingen i Södra Sallerup och genomlida flera låga klasser. Inte beroende på att han har något särskilt hästintresse, utan snarare för att han har ett osedvanligt gott öga till den sextonåriga tjej som tävlar Zelma (Tinas sto). Den förtäring som erbjuds i kafeterian på dessa tillställningar har gissningsvis ett genomsnittligt kolhydratinnehåll på cirka sjuttiofem procent, men kaffet var gott! :-) Även om jag inte var hungrig när vi skulle åka därifrån så insåg jag att vi nog behövde lunch och att vi saknade en del för att kunna laga en god lördagsmiddag.

Tankarna kretsade runt den där varmrökta hela laxen som fortfarande fanns i kylen, men när jag såg att de hade fina bitar oxfilé, kunde jag inte motstå det. Men kanske hade det egentligen, ur ett LCHF perspektiv varit bättre om jag kunde fått tag i en hel bit entrecote som har mycket mer fett insprängd. Nåja en god sås och ett lämpligt tillbehör fixar ju fettet. Lunchen fick dock gå i havets tecken och räkor, musslor och kräftstjärtar lades raskt i kundkorgen för att senare kompletteras med vispgrädde och annat som kunde utgöra grunden i soppan.

Tankarna återvände till kvällsmaten och dess tillbehör. Innan LCHF-hysterin grep mig hade jag nog fokuserat på antingen grillade rotfrukter, eller en god sallad med gröna linser eller en enkel potatisgratäng som tillbehör. Men visst skulle man väl kunna basera en gratäng på lågkolhydratgrönsaker istället, och med mycket fett i form av smör, ost och vispgrädde blir det ju perfekt till den magra oxfilén. Jag visste att vi hade ett par halvsmå zucchinis liggande hemma så de kompletteras med två aubergines i ungefär samma storlek.

Eftersom aubergine märkligt nog innehåller massor av vatten, trots att den nästan ser torr ut när man skär den och faktiskt har ganska hög uppsugningsförmåga (pröva hälla olja över nyskuren aubergine så får ni se) så behöver den saltas ur innan man värmer den. (Ungefär som viss svamp, till exempel champinjoner, behöver hettas upp för att släppa sitt vatten innan man tillför fett.) Följaktligen skar jag upp auberginen och saltade ganska rikligt med finsalt på båda sidorna av varje skiva innan de placerade i ett durkslag. Om man fördrar den "svampig" efter tillagning funkar det kanske att bara låta den dra åt sig fett innan tillagningen, men jag vill hellre koncentrera smakerna. Också zucchinin skivades i knappt centimeter tjocka skivor, dvs ungefär lika tjocka som aubergineskivorna och saltades innan de anslöt sig till auberginen i durkslaget.

Under tiden saltet drog vätskan ur auberginen (lät den kanske ligga med salt en halvtimme) så gav jag mig på oxfilén. Oxfilén hade en sena modell större som inte är så kulatt tugga på. Så fram med filékniven och bort med senan. Inget fett syntes till, synd tycker kanske LCHF fanatikern, men jag hade nog blivit besviken om den varit fettsprängd, då hade det inte varit filé.

Jag föredrar att laga stek, i varje fall om det är oxkött, i gryta framför att göra det i ugnen. Tycker det blir saftigare, och det blir enklare att ta tillvara skyn för att göra sås. Följaktligen hettade jag upp rikligt med olivolja (högre värmetålighet än smör) i en stekgryta och kryddade filén runtom rikligt med nymalen svartpeppar och flingsalt. En rejäl smörklick fick fräsa i oljan tills skummet lagt sig. Filen bryntes sedan ordentligt på hög temperatur runt om.

Efter det sänktes temperaturen till "putterstyrka". Lite vätska i form av rödvin åkte i, det som var kvar i glaset, halvfullt ungefär. Stektermometern mitt i tjockaste delen och på med locket.

Nu sattes ugnen på tvåhundra grader och för att lyxa till det så skivades en gul lök tunt (riktiga LCHF fanatiker kan skippa löken). Parmesanen revs grovt tills jag hade ca två nävar riven ost och två små mozzarella ostar skivades.

Auberginen var nu ganska "sladdrig" så det var enkelt att krama all vätska ur varje skiva. Också zucchinin hade släppt en del vätska, men mår inte så bra av att bli kramad, så den fick duga precis som den var.

Grönsakerna varvades i lager i en, med olivolja smord, form, och mellan varje lager drog jag ett par varv med svartpepparkvarnen, strödde på parmesan och smulade mozzarella. Eftersom både aubergine och zucchini redan saltats tillfördes inget extra salt. Till sist tillfördes en hel del fett genom att en trea vispgrädde slogs över det hela och smör hyvlades med en osthyvel i ett heltäckande lager över skapelsen. Schwish in i ugnen.

Nu var det dags att vända steken och ha i lite mer vätska.
Ännu en slatt vin åkte i således i grytan. En snabbcheck av termometern, som nu var uppe över trettiofem grader, gjordes innan den åkte i steken igen.

Jag tyckte rätten tarvade mer grönsaker så en broccoli och en bunte färsk grön sparris letades fram och ansades. Mixad grönsallad i form av mangold, ruccola, babyspenat och lite färsk basilika blandades med nästa lyxingrediens, tomater! (Tomater innehåller också mer kolhydrater än övriga grönsaker använda här.)

När temperaturen på steken kommit upp till femtiofem grader lyftes den ur grytan och fick vila sig direkt på skärbrädan utan att övertäckas. Visst den håller värmen till serveringen om man slår in den i aluminiumfolie, men då fortsätter den också tillagas och blir torr och tråkig. Många kokböcker talar om femtioåtta till sextio grader som lämplig temperatur för få fint oxkött rött till rosa. Tro dem inte! En oxfiléstek som tas upp vid femtiofem grader och får vila oövertäckt blir rosa, inte röd. Över femtioåtta grader blir den genomgrå, torr och tråkig.

Gratängen hade nu fått fin färg och täcktes med lite aluminiumfolie för att inte bli bränd. Också temperaturen på ugnen sänktes till etthundrasjuttiofem grader.

Nu var det såsens tur. Hög temperatur reducerade den vinblandade köttsaft som fans kvar i stekgrytan och mer fett i form av smör tillfördes. Innan LCHF dagarna skulle jag antagligen haft i vetemjöl här och skapat en bottenredning. Det går ju inte numera för sig, istället kan man toppreda med vispgrädde om man vill, men just i rödvinssås tycker jag inte grädde hör hemma, utan endast mer vin och en lite oxfond tillsattes. I denna fas (om man inte har gjort bottenredning) är det extremt viktigt att inte ha för hög temperatur. Då separerar såsen sig och fettet lägger sig i ett eget skikt. Ha tålamod och håll temperaturen precis så det knappt puttrar. Smaka av med salt och peppar. Detta gjorde jag, och märkte till min förtvivlan att såsen var alldeles för syrlig. Rejält med vispgrädde hade nog kunnat rädda smaken på ett LCHF riktigt sätt, men jag tog istället till ett sista fusk och hade i lite flytande honung vilken balanserade upp syran fint.

Olivolja, rikligt med salt och sparrisen placerades i en vid panna och täcktes knappt med vatten. Broccolihuvudet lades i en en kastrull med saltat vatten, ungefär halvvägs upp. Mer salt och en rejäl skiva smör placerades ovanpå huvudet. Båda täcktes med lock och fick sjuda i ca två minuter. Inte längre, såvida ni inte vill ha slabbiga och tråkiga grönsaker utan tuggmotstånd.

Gratängen åkte sedan ur ugnen och allt serverades. Allt smakade väldig gott, med det fanns likväl en del lärdomar att dra.

Gratängen hade med sina 40 minuter i ugnen antagligen stått inne alldeles för länge. Detta i kombination med för dålig urvattning gjorde att zucchinin hade blivit helt mjuk och slabbig samt att såsen i gratängen var väldigt vattnig. Nästa gång jag lagar denna gratäng kommer jag, eftersom jag inte vill krama ur och på så sätt mosa zucchinin, salta ur den under betydligt längre tid. Vidare tror jag gratängen skall stå inne max 20 minuter.

Tredje dagen med LCHF

Efter en osedvanligt osund vecka och helg med en hel del utomhusarbete, och följaktligen en ölburk konstant fastklistrad vid handen vid varje paus, mycket "sötbrödsfika", kvällar med skräpmat i form av pizza och thai-/kinamat med söta såser, söta drinkar, godis och chips framför TV-filmerna, och en söndag som kulminerade i ett trevligt familjebiobesök med tillhörande hamburgerhakbesök och popcorn och läsk till filmen, så kände jag mig fruktansvärt uppsvälld på söndagskvällen.

Jag vill gärna tro att vår familj vanligtvis äter mycket sunt och att min kropp helt enkelt protesterade mot denna veckas brutala behandling.

Det hade antagligen varit helt ok att bara gå tillbaka till den vanliga mathållningen och börjat må bra av det. Dock så ställde jag mig på vågen och insåg att jag inte bara kände mig uppblåst, utan faktiskt lagt på ganska många kilon sedan jag sist vägt mig (innan sommaren tror jag). En snabb titt i spegeln bekräftade med obarmhärtig klarhet, att de extra kilona inte var i form av muskler från utomhusarbetet.

Fan här behövdes en åtgärd! Svältkost, pulverdieter, eller bantning överhuvudtaget känns inte riktigt som jag. Helst skulle jag nog vilja ha karaktären och tiden att simma, cykla, löpträna, åka inlines, klippklättra och spela mer golf, men får väl betydligt mer motvilligt erkänna att det inte heller är riktigt min stil numera. Ett par forcerade löprundor innan skidresan eller den där tvångsanmälda stafetteten är nog tyvärr den största delen av min årliga motion.

Debatten runt LCHF, Low Carb High Fat, dieten, eller snarare kanske livsstilen, har nog inte undgått någon de senaste åren. Mig har den periodvis kommit nära genom återknutna gamla kontakter och inte minst min brors experimenterande med diet. Efter att så smått ha intresserat mig tidigare, började jag nu mer seriöst leta mer information och läsa på om LCHF. Jag är helt övertygad om att en övergång till LCHF kost helt säkert medför viktminskning, men fortfarande inte lika helt säker på de medicinska förklaringarna och teorierna till varför, och huruvida det, för den moderna människan, är helt sunt att helt leva 100% efter LCHF.

Men, man kan ju inte förkasta något utan att ha ha sett överbetygande bevis eller själv prövat på och gett det en chans. Några bevis på att LCHF skulle vara farligt har jag inte lyckats hitta, så nu skall det, i varje fall i en period, levas strikt efter LCHF!

Jag tycker egentligen inte illa om något av det som finns i LCHF kosten, och det mesta av det äter man ju dagligen. Kött, fisk, fågel, grönsaker, oliver, ägg, grädde, smör, olivolja, feta, mozzarella och annan ost, mm, mm, allt av så naturlig kvalitet som möjligt. Inget konstigt med det. Det känns, trots förra veckans matvanor, inte heller jobbigt att vara utan kolhydraterna i dess mest osunda varianter såsom godis, chips och kakor.

Vissa kolhydratrika matvaror har dock varit så självklara i mitt liv att det känns lite märkligt att försöka avhålla sig från dem. Bland dessa finns till exempel frukt, fullkornsbröd, pasta och rotfrukter.

Jag älskar att laga mat, och anser att en stor del matlagningen handlar om att hitta rätt balans i grundsmakerna salt, surt och sött. Det är självklart för mig att efter behov och för att öka fylligheten, söta såsen eller grytan med socker, sirap eller honung. Om man verkligen skall gå in för LCHF fullt ut så bör man ju nog avhålla sig från detta.

Det italienska köket är en absolut favorit, men det är inte bara pastan som är kolhydratrik av basingredienserna där. Till och med lök, paprika och tomater innehåller relativt mycket kolhydrater, i varje fall jämfört med de riktigt kolhydratsnåla grönsakerna. Väldigt mycket av det jag lagar starta med att finhacka ned en gul lök och värma den i olivolja. Det sätter en fin grundsmak! Det kan man antagligen fortsätta med utan att känna sig som en svikare av LCHF idealen, men skall det vara, skall det vara ordentligt, så för tillfället går även det bort.

Trots detta har de sista tre dagarnas matträtter varit utsökta utan behov att extra sötning, eller en massa lök. Ostgratinerad kantarellfritratta har avlöst zucchini med fetaost stekt i olivolja, smör och fettet från baconet den serverades med via mixad grönsallad med avokado, kallrökt lax och räkor serverad med kokt ägg och en hemlagad citrondoftande majonnäs. Sämre mat kan man äta, och idéerna sprudlar fortfarande och det känns som det fortfarande finns mycket att laga innan jag ens känner behov av någon annan inspiration än listan över kolhydratsnåla ingredienser.

På väg hem från jobbet idag handlade jag för första gången sedan helgen, och trots att jag för första gången i mitt liv kollade energiinnehållets fördelning på förpackningarna och ratade det som hade för hög andel energi i form av kolhydrater så var det inte särskilt mycket jag tyckte jag saknade när jag kom till kassan. Det enda vilket antagligen hade lite för högt procentuellt kolhydratinnehåll för att vara helt "LCHF kosher", jag fick med mig i två av godsaker fyllda matkassar, var en burk ansjovis, där lagen innehåller socker. Men va fan, man kan ju inte göra en god ceasardressing utan ansjovis eller sardeller, och i slutprodukten blir nog kolhydrathalten försvinnande liten.
Det jag blev mest förvånad över var det relativt höga kolhydratinnehållet i leverpastej. Alla tio sorterna, av fem olika märken, som fanns tillgängliga hade runt tio viktprocent kolhydratinnehåll. Leverpastej fick gå bort!

Låter allt detta extremt?

Det är det!

Jag försöker verkligen denna vecka tänka på att minimera kolhydratintaget i allt jag äter. Mest på test för att se hur jobbigt det är. Än så länge är det inte alls särskilt jobbigt utan mest kul. Än så länge tror jag mig, utan några större problem, ha lyckats undvika alla små kolhydratfällor som hela tiden finns runt en. Har inte en gång norpat en vindruva från de dignande fruktfaten på jobbet. Inte heller mår jag efter tre dagar sämre av det.

Så här initialt dyker några frågor upp.
Får jag till exempel i mig tillräckligt med fiber?
Men jag är säker på att svaret på den frågan, och information om hur jag på ett LCHF riktigt sätt bäst får det, kommer att serveras i en kommentar här ... Karin? ;-)

På längre sikt tror jag dock inte att hundra procent strikt LCHF kost är för mig. Jag är nog för mycket en livsnjutare för att utesluta så pass många ingredienser, råvaror, tillbehör och maträtter som LCHF ändå tvingar en att göra. Men redan nu inser jag att det inte är något större problem att betydligt minska kolhydratintaget utan att det gör någon märkbar skillnad på levnadskvaliteten. Men i all evighet vill jag nog inte vara utan ett glas nypressad apelsinjuice på söndagsmorgonen, eller de där utsökt söta ugnsbakade rotfrukterna som kompletterar det grillade så fint, eller pastan. Det handlar nog om att hitta en balans som passar en själv och känns naturlig. Men vem vet jag slutar kanske efter ett par veckor som LCHF fascist. Nä förresten det tror jag inte ... jag har redan bestämt mig för att, även under den hårda initiala testperioden, unna mig själv en dag i veckan då jag lagar och äter precis det jag vill, utan att överhuvudtaget tänka på kolhydrater. En eventuell utvärderingen av dessa måltider kommer nog att visa om, och i så fall hur mycket, jag saknar mina kolhydrater :-)