onsdag 28 juli 2021

Kontraktet

Det fanns vissa detaljer i överenskommelsen som hon inte var helt nöjd med, men hon trodde sig kunna leva med dem. De var trots allt så abstrakta för henne att de nästan inte fanns. Hon visste att alla parter måste ge och ta. Om båda sidor kände att de fått igenom något de ville ha, om båda sidor kände att de gett något den andra parten ville ha, så fanns det en sund balans. Hon hade fått igenom mer av det hon ville ha än hon först trott var möjligt. Allt hon kunnat tänka sig och mer. Saker hon bara slängt in för att ha något att förhandla bort. Också det hon var beredd att ge upp för att få igenom de punkter som verkligen betydde något för henne hade gått igenom utan någon vidare diskussion. Det var bara hennes signatur som fattades på kontraktet. Om hon skrev under så skulle hon kunna leva resten av sitt liv i överflöd. Inte bara kunna, hon skulle vara tvungen att leva sitt liv i överflöd. Så bra var överenskommelsen för henne. Hennes underskrift var den enda som fattades. Hennes hand darrade när hon förde den mot pennan. Hennes logik hetsade henne, skrek: Skriv under innan de ångrar sig! Hon kunde få allt. Allt hon önskade sig, och mer. Det goda livet var bara en namnteckning bort. Balans. Balans? Vad skulle hon ge? Egentligen ingenting. Ingenting utom en sak. Det de ville ha var en sak som var betydelselös för henne. Den skulle inte spela någon roll eller påverka hennes liv på något sätt. Logiskt sätt kunde hon egentligen totalt bortse från den. Hon skulle få allt. Hon skulle få allt utan att egentligen ge något. MEN! Men, det kändes inte rätt. En svettdroppe leta sig ner över hennes panna. Den Fastnade i ögonbrynet. Kittlande satt den där och retade henne. Hon släppte pennan, förde upp handen och strök bort den kittlande fukten. Vad fan håller du på med? Bara skriv under! Nu! Jag gör det! Snabbt återvände handen till pennan. Darrande fick hon grepp om den. Hon hade bestämt sig. Hon förtjänade det goda livet. Som i slowmotion såg hon hur bokstäverna växte fram på linjen längst ner på de långa dokumentet. Hennes namn. Nu stod det där. Svart på vitt. Hon hade gjort det. Säkrat sin framtid. Hon borde ha varit nöjd. Glad. Exalterad! Varför var det sorg hon kände? Varifrån kom vemodet?

måndag 26 juli 2021

Ondskan

Hon var ond. Han bara visste det. Han kunde se det. Hennes hud speglade mörkret. Hon var mörkret. Svart. Han slog. Huden på knogarna sprack. Han märkte det inte ens. Han måste utplåna ondskan. Han slog igen. Och igen. Blodet rann på ovansidan av hans händer. Det var rött. Liksom hans eget. Märkligt. Märkligt att ondskans och godhetens blod hade samma färg, Han fortsatte slå. Det gjorde ont. Hans knogar kändes som öppna sår. Underarmarna krampade. Han orkade inte mer. Men han måste. Han måste uthärda. Trots smärtan och knogarnas spruckna hud fortsatte han att kämpa. Ondskan rörde sig fortfarande. Ondskan lät fortfarande. Men ömkligt. Han insåg att hans goda gärning var nästintill fullbordad. Det gav honom förnyad kraft. Hans bröst fylldes med luft och spändes. En doft av lagerblad. Nej, det var inbillning, men segern var nära. Så nära att han nästan kunde höra bleckblåsinstrumentens fanfarer. Ett slag till. Ett till. Smärtan i knogarna var ingenting längre. Han visste att han skulle klara det . Han skulle utplåna ondskan.