måndag 31 januari 2011

Genus (Av)Programmerad

Under mitt än så länge ganska unga liv i bloggsfären har jag stött på ganska många, framförallt kvinnliga, bloggare som verkar sätta genusfrågorna högst på agendan. Budskapet är ungefär "Fy den som klär flickor i (enbart) rosa och sätter (grabbiga) byxor på pojkar, då faller ju flickorna in i flickrollen och pojkarna in i pojkrollen, och så kan vi inte ha det!" fast lite mer nyanserat från vissa. Förespråkarna av genusmedvetenhet motiverar det med att man vill ge barnen möjlighet att vara så mycket mer än de kan bli om de fastnar i en könsroll.

Jag personligen tycker inte det är fel, utan rent av bra, att man har genusfrågan i bakhuvudet. Det är dock inte något jag lagt specifik vikt vid, utan anser att om bara ger barnen förutsättningar att tänka och tro på sig själva så behöver man inte styra dem från könsrollerna. Om man visar vikten av individuell frihet, jämlikhet och empati får de förhoppningsvis med sig tillräckligt med självförtroende och framåtanda för att kunna ifrågasätta, bilda sig egna uppfattningar, fatta egna beslut och ta tillvara alla möjligheter genom livet ändå.

Just jämlikhet tycker jag är en oerhört viktig fråga. Alla skall ha lika rättigheter och möjligheter utifrån sina förutsättningar. Genustänket grundar sig också för många (de flesta hoppas jag) i jämlikhetsfrågan, så vissa argument som talar för genusmedvetenhet är jag definitivt i samklang med. Faktiskt så mycket att jag idag kom på mig själv med att bli irriterad över den reklam som skickades ut för "Kråkes pedagogiska barnböcker". Med reklammaterialet skickades ett grovt ark med två klippdockor, en pojke och en flicka, samt två uppsättningar indiankläder. Ett smart marknadsföringstrick då de också i reklamhäftet lagt in fler kläder på sidorna.

Vincent (min femåriga grabb) tyckte det verkade kul med klippdockorna så vi klippte ut dem och indiandräkterna. Den ena dräkten var med långbyxor och den andra med en lång tunika / klänning och strumpbyxaktiga ben. Båda var i samma färgskala. Men dräkterna passade bara en docka var. Gissa vilken som passade pojken och vilken som passade flickan? Den enda skillnaden var egentligen att flickan har ena foten utåtvriden och pojken den andra, så den händige, helt plötsligt genusmedvetna pappan gjorde raskt om byxorna till shorts och klippte bort strumpbyxorna från klänningen. Nu passar dräkterna båda klippdockorna som dessutom får gå i bara ben, vilket ju är mycket skönare :-)

Min annars ganska grabbiga grabb provade helt spontant alla huvudbonader och kläder på båda dockorna och jag kände mig riktigt stolt över att ha möjliggjort det och inte låst fast honom i Kråke-böckernas (eller åtminstone deras marknadsförares) trångsynta värld.

Fast innerst inne vet jag inte om det verkligen var genusfrågan, eller bara irritation över dumheten att man inte kunde utnyttja leksaken full ut och fritt sätta samman kläder och dockor i alla kombinationer, som gjorde mig irriterad.

Men lite hjärntvättad har jag nog blivit av LD med flera ;-)

tisdag 25 januari 2011

Som ung på nytt

Jag läser för närvarande, parallellt med mitt arbete, en kurs, "Affärsmannaskap för IT Chefer", som ger 7,5 universitetspoäng. Tanken är att kursen skall ge mig de verktyg jag behöver för att få större genomslag hos ledningen och finansavdelningar. "Walk the walk and talk the talk" liksom ... eller ähhh kanske snarare "tala med bönder på böndernas vis och med lärde män på latin". Skit samma, kursen är än så länge intressant, och har redan gett mig lite av det jag eftersökte, så långt är allt väl. Ett vettigt upplägg, som gör att man har en chans att hinna med den trots heltidsarbete, där man dragit ut de 7,5 poängen över ett halvår har kursen också. Den är upplagd med endast fyra undervisnings- / seminarietillfällen, ett par långa dagar vardera.

Detta innebär givetvis att det finns en del självstudier och inlämningsuppgifter som skall genomföras mellan träffarna, och det är här min återfunna ungdom visar sig. När jag på heltid pluggade vid universitet för en massa år sedan, sköt jag ALLTID upp all tentaläsning in i det sista. Aldrig hade jag varit så up-to-date med all den amerikanska hemmafrusproblematik som behandlades hos Opera, eller mer ajour med vad som för tillfället såldes på TV-shop som när jag skulle tenta-plugga. Ett par kaffe-kannor långa nätter två dagar innan man skulle skriva räddade dock de flesta tentor.

Nu känns det precis likadant. Fick innan jul en lååång litteraturlista som skulle avverkas innan träffen jag skall resa till i morgon. Hur mycket tror ni jag kommit igenom hittills? Men ikväll är det ju House på TV, det kan man ju inte missa ... och jag har ju ett par nya BD filmer jag inte sett ännu ... och ett vansinigt viktigt blogginlägg (detta) som måste skrivas ... hinner nog läsa det jag behöver på flyget imorgon ...

Fan jag är 25 igen!

Härligt ... eller?

Nä, får nog ta tag i det här nu!

söndag 23 januari 2011

Blir man smal av fett?

Jag ställde frågan om man blir fet av fett i mitt förra inlägg, och besvarade den med att jag är ganska övertygad om att man inte blir det. Både vetenskapliga studier och egna experiment har visat detta.

Vidare nämnde jag i det inlägget att jag inte heller tror att man blir smal av fett. Jag känner att jag kanske behöver vidareutveckla det resonemanget för att inte bli missförstådd.

Teorin bakom lågkolhydratdieter som GI-baserade sådana, LCHF, Atkinson, etc är, i korthet, att högt blodsocker ökar mängden insulin i blodet, och att insulin är det som triggar kroppen att börja lagra energi i form av fett. Högt blodsocker får man av socker, fruktsocker och stärkelse (stärkelse omvandlas till socker i kroppen).

Jag tror på dessa teorier. I synnerhet som allt fler undersökningar pekar i den riktningen. Även större randomiserade undersökningar som har större vetenskapligt bevisvärde pekar på det. I varje fall om man tror Andreas Eenfeldt, som i min mening är den mest vettiga LCHF förespråkaren jag läst något av.

Vad även han dock missar att tala om är GL (Glycaemic Load) vilket egentligen borde vara det mest intressanta enligt teorin. GL visar hur mycket en portion föda påverkar blodsockernivån, och det är ju det som är direkt avgörande för insulinutsöndringen (inte hur högt sockerinnehållet i maten är). I princip är det inget problem att sätta i sig en påse smågodis, bara man inte tar mer än en bit var tionde minut. Rent praktiskt, är det dock betydligt enklare att bara undvika sockret helt.

Nåja, tillbaks till frågan: Blir man smal av fett?

Jag hävdar fortfarande att jag inte kan se att man blir smal av att äta fett. Inte direkt i varje fall. Även om frågan hur kroppen lagrar eller bränner fett inte är så enkel besvarad som energi-in-energi-ut, så är det inte av fettet du blir smal. Det man blir smal av är att använda det redan lagrade fettet som bränsle. Det gör kroppen visserligen även om du äter fett och bara fett. Jag gissar att anledningen är att kroppsfettet går snabbare att göra om till energi än det fettet man ätit och som finns i tarmarna. Alltså du kan bli smal TROTS att du äter fett, men du blir inte smal av ATT äta fett.

För att kroppen skall använda det lagrade fettet som bränsle, måste man ställa om den till att inte lagra fett i onödan. Det gör man genom att hålla en jämn lagom hög (eller till och med låg om man vill gå ner fort) blodsockernivå. Det som gör dig smal är alltså att låta bli att äta socker och stärkelse, alternativt äta väldigt lite i taget.

MEN äter man bara kolhydrater och äter dem i takt som inte höjder blodsockret nämnvärt, blir man aldrig mätt. Om man lägger till annan lågkolhydratmat utan fett (tex vitkål, broccoli, etc) kan man bli mätt, men inte lika länge som på fett. Dessutom blir det utan fett väldigt svårt att få i sig all näring man behöver.

Så kort sagt, jag tror fortfarande inte man blir smal av att äta fett, men samtidigt tror jag man behöver äta fett för att kunna hålla den kost som mest effektivt och långsiktigt hållbart gör en smal!

Man blir inte smal av att bara tillföra fett till en dålig diet! Man blir smal av att ta bort det dåliga ur dieten, och ersätta det, med tex fett. Det är således inget problem att äta fett när man försöker bli smal, men det är inte av fettet man blir smal.

Fan nu börjar jag bli hungrig av allt skrivande om mat. Ett litet mellanmål ... avokado med majonnäs och räkor kanske ... eller ett par rostbiffskivor med oliver och cambozolaost får det bli. Båda bra mellanmål med mycket fett och lite kolhydrater :-)

tisdag 18 januari 2011

Blir man fet av fett?

Jag började experimentera med LCHF för ett tag sedan. Till synes har både jag och mitt BMI mått bra av det, men mitt förhållande till socker och kolhydrater i allmänhet blev mer avslappnad över julhelgen. Nu kändes det dock som om det var färdigfisigt på ett tag, och för att få lite inspiration beställde jag några LCHF inriktade kokböcker. Dessa har jag än så länge bara bläddrat i, men kan tänkas komma tillbaka med recensioner på om jag skulle känna de är värda det.

Jag beställde också, efter att en LCHF-fanatisk bekant (överdrift Karin?) tagit upp den på sin blogg, Andreas Enefeldts Matrevolutionen, och har än så länge, med kritiska ögon, plöjt de första fyra kapitlen, vilka jag tänkte sammanfatta och reflektera över här.

Dessa kapitel är en guldgruva för alla konspirationsfanatiker ;-) . De försöker påvisa hur de senaste tjugo årens kostråd (fettsnål mat med mycket kolhydrater och extra fiber för att magen skall funka) bara är lobbyism av processindustrin och kanske framförallt driven av medicinakademisk och politisk maktkamp.

Boken är, om än inte vetenskapligt skriven, redogörande för hur Andreas Enefeldt anser att vetenskapliga studier skall bedrivas för att vara trovärdiga, och jag är böjd att hålla med honom. Han lyfter fram att hysterin mot fett, framförallt i USA, men även i Sverige och andra västerländska länder inte egentligen har någon vetenskaplig grund. Enligt honom, och de källor han anger, baseras kostrekommendationerna i att kolesterol ger upphov till hjärt- och kärlsjukdomar. Så långt allt väl, det är vetenskapligt belagt. Att fet mat däremot, oavsett om fettet är mättat eller omättat, skulle ge ökad permanent höjning av kolesterolhalten i blodet är inte det. De undersökningar som gjorts har, enligt Andreas Enefeldt, antingen inte varit tillräckligt omfattande, överhuvudtaget inte haft med kost att göra, eller till och med visat på motsatsen. Det vill säga att fet mat skulle motverka hjärt- och kärlsjukdomar.

Alla hans argument för att kampen mot fet mat är missriktad och baserad på fel grunder verkar, åtminstone på ytan, stämma. Parallellt med att han lyfter fram otillräckligheten och tvetydigheten i dessa, försöker han framhålla att boven i dramat, både vad gäller diverse sjukdomar och fetma, istället är kolhydraterna och framför allt rent (tillsatt) socker. Någon riktigt bevisning, medicinvetenskaplig eller statistisk, har än så länge inte framlagts, men han pekar på en hel del talande samband. Han visar också på att flera vetenskapsmän, parallellt med "fettmotståndarna" försökt framlägga att våra moderna problem och sjukdomar baserar sig i det drastiskt ökade intaget av kolhydrater, men mer eller mindre blivit tystade för att man skulle få en enig front i kampen mot fettet. En sak som, i mina ögon, ökar Andreas Enefeldts trovärdighet är att han inte blint lovprisar Annika Dahlqvists alla konstiga och ogrundade uttalanden om hur LCHF är mirakelkosten som skall rädda mänskligheten, utan påpekar att vissa saker hon kläckt ur sig saknar grund.

Det verkar som om boken efter fyra kapitel är någotsånär färdig med att förkasta de senaste tjugo årens kostråd och nu börjar inrikta sig på hur Andreas Enefeldt tycker man bör äta för att hålla sig frisk och i trim istället. Vad hans slutsatser är tror jag mig nog redan veta ;-) , men det skall bli riktigt intressant att se hur han kommit fram till dem.

För att komma tillbaks till titeln på detta inlägg "Blir man fet av fett?" så börjar jag bli övertygad om att man inte blir det, eller i varje fall över att det inte finns några vetenskapliga belägg för att man blir det. Glasyren på kakan är att man dessutom känner sig ganska lurad av all den propaganda om fettets farligheter som överösts en under uppväxten.

Fast å andra sidan tror jag inte man blir smal av fet mat heller[*]. Jag är inte läkare, men har svårt att se hur det fett man redan lagrat skulle förbrännas bättre av att man äter fet mat. Att strikt LCHF kost, i synnerhet i kombination med motion, hjälper en att ta av sina fettreserver är det dock inget tvivel om. Så efter löprundan ikväll så får jag väl plocka fram en av de där kokböckerna och bläddra fram lite ny inspiration!

Avslutningsvis kan jag inte låta bli att, liksom Andreas Enefeldt gör i sin bok, citera vad Christer Enkvist en gång skrev i en DN debattartikel. Citatet är inte särskilt vetenskapligt givande eller övertygande, men det är fan så kul och klatschigt:
"Det är lika dumt att tro att man blir fet av att äta fett som att tro att man blir grön av att äta grönsaker."
______________________________________
*) Blir man smal av fett?

fredag 14 januari 2011

Ett novemberkallt Barcelona - Resan Avslutas

Detta är det tredje och sista avsnittet som skildrar vår Barclona tripp 19-22 november 2010. De två första avsnitten hittar ni här:
Ett novemberkallt Barcelona - Dag Ett  och Dag Två.
______________________________________
Söndagen, hade vi bestämt, skulle gå i Antoni Gaudís tecken. Eftersom vi vaknade till underbart väder med strålande sol, om än ganska svalt med en frisk bris, bestämde vi oss att efter frukost promenera upp till Plaza de Cataluña för vidare transport därifrån till Park Güell. Vi hade kollat upp att stadsbussen gick därifrån och visste också att de karakteristiska Barcelonska turistdubbeldäckarna med nedcabbad andravåning också utgår från Plaza de Cataluña. Väl där insåg vi att vi enkelt kunde lösa hur många enkelbiljetter vi ville på stadsbussarna för samma pris som turistbussens endagsavgift. Vårt mål var ju i huvudsak att transportera oss, så stadsbussen linje 20 fick det bli. Det visade sig att den bussen, förutom att man kunde studera lokalbefolkningen och inte enbart turister, hade en fördel till gentemot turistbussarna. Den körde hela vägen upp på berget så man kunde gå direkt från busshållplatsen in i parken via en sidoentré, istället för att klättra upp för den branta gata kantad med souvenirbutiker som turistbussarna stannade nedanför.

Väl inne i Park Güell bestämde vi oss för att ströva runt parken i högervarv. Vi strövade uppåt berget in bland de överbyggda terrasserna och häpnade över att allt var (på ytan) byggt av småsten sammanfogade som mosaik. Fantastiskt vilket arbete. Läser man på en aning om Gaudí, ser man också ganska lätt att allt konstruerat är inspirerat och efterliknar naturen runt omkring. Vi vandrade runt hela parken och lät oss förundras. Även om mosaik i den utsträckning Gaudí använde det, i min mening blir lite pråligt och "för mycket", kan man inte annat än imponeras. Riktigt fräck var "pelarsalen" under huvudterrassen (vid huvudingången), med en skog av släta pelare och mosaikinläggningar i taket.





Då fler än vi uppskattade vädret och parken var knökfull med folk, gjorde vi aldrig själva museet och småhusen, utan vandrade ut genom huvudingången när vi kommit runt hela parken, och sett det mesta som fanns utomhus. Vid en längre vistelse i Barcelona, med något varmare väder, skulle jag lätt kunna lägga minst en heldag till i Park Güell.

Väl ute gick vi ned för den branta, souvenirbutiksspäckade gatan, och kom ganska snabbt fram till att vi inte skulle hitta något kul till vincent då han antagligen har lika stort intresse av mosaikbeklädda katalanska ödlor till överpris, som han uppskattar små snidade trägäss från Skanör. Det vill säga INTE.

Området direkt nedanför Park Güell hade inte så mycket kul i restaurangväg att bjuda på, så vi vandrade ett par hållplatser i den riktning vi sedan skulle ta bussen, men hade fortfarande inte hittat något när bussen kom. Vi hoppade således på och den tog oss till korsningen Passeig de Gràcia och Avinguda Diagonale, där vi genade över ett litet torg in på Carrer de Còrsega och satte oss på ett bättre hotells gasbrännaruppvärmda uteservering för att avnjuta seafoodlyxtappas och Cava. Som vanligt smakade det utmärkt!

Härifrån promenerade vi längs Avinguda Diagonale, bort mot Sagrada Família, det kanske mest kända av Gaudís arkitektiriska projekt. Sagrada Família är en gigantisk katedral som började byggas 1882. Trots att den ännu inte är färdigbyggd (beräknas stå klar 2017) har den kommit på UNESCOs världsarvslista, vilket kanske säger lite om projektets storlek. När vi närmade oss kyrkan, var det första vi såg de jättelika lyftkranar som omgärdade den. Trots det är det en imponerande byggnad också från utsidan.

Efter att ha avverkat en halvtimme i den runt-halva-kvarteret-långa kön, och blivit åtskilliga euros fattigare klev vi efter att ha beundrat den utsmyckade fasaden, in genom de stora portarna och häpnade. Häpnade över storslagenheten. Storslagenhet som inte var på det där traditionellt katolska sättet med varenda pinal förgylld, utan en magnifik sal som designmässigt kändes (trots att designen gjordes för över hundra år sedan), ren och inte minst naturlig. Visst finns det gott om ornerade detaljer i Sagrada Família, men volymen med många, många, kubikmeter luft under den otroliga takhöjden, och de lugna naturliga färgerna gjorde ändå att det inte kändes pråligt utan helt naturligt storslaget. Pelarsalen i Park Güell kändes igen i de många, fantastiskt höga, pelare som inte var enhetliga i färg eller form utan gick i olika nyanser av grått och blått, och fanns utspridda luftigt i salen.

Efter att ha vandrat runt hela den stora salen och upptäckt många intressanta detaljer gick vi in och tittade på den lilla, men mycket bra utställning som fanns på detta plan. Den tog upp många detaljer i design och interiör och visade hur dessa var direkt inspirerade av, och stiliserat efterliknade detaljer i naturen.

När vi sett oss mätta på allt och titta in i Gaudís "skola" som de byggt upp i en sidobyggnad trillade vi vid ett toalettbesök över ingången till källarplan. Det visade sig att hela denna våning, förutom krypta och mindre kapell, administrativa lokaler, etc, bestod av en utställning om själva byggandet och designen av kyrkan. Vi vandrade igenom det hela och såg bland annat in i studior som fortfarande användes för att modellera i gips och tillverka detaljer och mycket annat intressant. Men trots allt var det känslan när man först klev in genom portarna som är starkast, tätt följd av de många aha-upplevelserna i den mindre utställningen.


Eftersom inget av de zillioner foto jag tog, lyckades fånga hela storslagenheten vi upplevde, får ni nöja er med en bild på fasaden (Passion sidan) - bildkälla Wikipedia, och istället åka dit själva och uppleva insidan.

Från denna upplevelse tog vi oss till fots den relativt långa närmsta vägen tillbaka till området kring Plaza de Cataluña, där Tina hade spanat in en snygg tröja i en liten designbod. På söndagar är relativt många affärer och faktiskt även en hel del restauranger och barer stängda. Men dessa små temporära bodar, eller kanske snarare överbyggda stånd hade öppet. Det var mest små egna designers som ställde ut och sålde kläder, smycken och i mindre utsträckning konst. Ganska trevligt och mysigt.


Därefter tog vi den obligatoriska loven genom stan, där Tina kollade lite affärer som var öppna medan jag via SMS kommunicerade med Cris om huruvida vi skulle träffas och ta en tidigkvällsöl. Medan hon och Jens kollade klart en film och gjorde sig i ordning, stillade jag och Tina vår hunger efter allt promenerande med öl, några tappas samt kaffe på en liten sylta.

När Cris och Jens val dök upp skulle de ta oss till ett av deras centrala favorithak, och genast drog Cris iväg med oss över gator och torg mitt i centrum som vi trots åtskilligt promenerande i området lyckats missa. Stället som var vårt mål visade sig ha söndagsstängt, så på okända gator bar det åter iväg. När vi så småningom kom fram till ett annat av Cris favoritställen som också visade sig ha stängt, var jag och Tina inte längre helt med på var i vimlet av gränder vi befann oss. Dock hittade vi ett ställe som såg trevligt ut, och som faktiskt var öppet. Vi slog oss ned småpratande och hade någon trevlig timme i sällskapet. När vi sedan tackat för guidningen och tog farväl av Cris och Jens (för den här gången) bad vi Cris peka oss i rätt riktning mot lägenheten, vilket hon med glädje gjorde. Vi spatserade iväg övertygade att vi snart skulle känna igen oss, då vi inte borde vara så långt från lägenheten. Det gjorde vi inte. Kände igen oss alltså! Efter ett tag åkte kartan fram och så småningom kom vi fram till en så pass stor gata att den gick att hitta på turistkartan. Därifrån tog vi ny riktning mot lägenheten och kom så småningom fram. Det visade sig att baren vi suttit i, låg bara ett drygt kvarter från vår lägenhet, men Cris hade pekat oss i fel riktning. Vi hade till och med, första eller andra dagen, suttit och tagit en öl bara ett femtiotal meter från just den baren, men ändå kände vi inte alls igen oss när vi började gå i fel riktning. Borns gränder kan vara luriga, men väldigt mysiga. Lyckas man bara hålla en någotsånär konsistent kurs kommer man ut på en lite större gata relativt snabbt oavsett var i Born man är, så någon fara att gå vilse "på riktigt" finns inte.

Efter en stunds vila i lägenheten var det dags för kvällsmat. Något jag glömde dokumentera i skildringen av dag två var vår kvällsomväg förbi La Paradeta, en fiskrestaurang där man i fiskaffärsstil väljer vad man vill ha tillagat. Restaurangen hade vi av flera olika parter blivit rekommenderade, men eftersom de ännu inte hunnit öppna helt när vi spatserade förbi på lördagen beslöt vi då skjuta upp besöket till söndagen. När vi denna söndagskväll skulle göra ett nytt försök var stället helstängt, som så mycket annat :-( . Eftersom vi var riktigt hungriga och sökte vi i närmsta närområdet alternativ. Den första öppna restaurang som såg trevlig ut vi trillade över, bar namnet Bestiari, och verkade i våra ögon Italiensk. Så trots att vi befann oss i Katalonien bestämde vi oss, påhejade av vår hunger, för att Italiensk mat var utmärkt denna kväll. Det var det också. De två trerättersmiddagar vi komponerade ihop från menyn var alldeles ypperliga. Detta trots att vi ett tag trode vi inte skulle komma längre än till förrätten. Medan vi smuttade på cavan i väntan på huvudrätten började ljuset spraka och blinka, och helt plötsligt slocknade hela lokalen. Ljuset kom dock tillbaka, men bara för att någon minut senare försvinna igen. I stearinljusens sken, försökte den lätt stressade servitrisen / ägarinnan förklara att det måste vara något problem med elen på gatan, för grannarna hade samma problem. Men efter en mysstund i mörker kom elen tillbaks och vi fick så småningom även huvudrätten och en utsökt dessert.

På väg hem kände tina och jag att vi ville suga ut det sista av vår sista kväll i Barcelona och besökte således en mysig liten restaurang vi tidigare gått förbi och avslutade kvällen med ett par drinkar i deras bar.

Måndagens taxifärd och hemresa företogs på ett helt odramatiskt och ointressant sätt, med sedvanlig panikshopping på flygplatsen för att hitta något till Vincent.

På det hela taget var Barcelona ett, av oss, mycket uppskattat resmål vi gärna rekommenderar och definitivt kommer åka tillbaks till någon gång. Nästa gång kommer vi dock att välja en annan tidspunkt än slutet av november för att bättre kunna njuta klimatet. Tidigt i april eller sent i september, kanske in i oktober, tror jag vore perfekt.

tisdag 4 januari 2011

Löpning utan Nyårslöfte

Jag avger aldrig några nyårslöften!

Jag vet egentligen inte helt säkert varför, men brukar skylla på att det är en princip. Antagligen är det för jag hatar att bryta löften, och om man upprymd av stunden, får för sig att lova en massa som man inte vill, eller kan, hålla blir det besvärligt. Lättja och rädsla avhåller mig alltså.

Men i år har jag hittills betett mig som om jag avgett värsta löftena. Sedan i går har jag helt gått tillbaka till LCHF, inte druckit något alkoholhaltigt och var till och med ute och sprang nästan fem kilometer i går, och planerar springa mer än fem på torsdag.

Det är faktiskt rätt kul och motiverande att motionera med ny teknik. Har tidigare testat Run.GPS, en mobilapp som via GPS håller koll och skickar statistik till en site. Dock är både appen och siten ganska rörig, så jag satte mig och letade efter alternativ. RunKeeper avgick med segern bland de jag kollade upp. Har nu sprungit första rundan med RunKeeper som hjälpmedel. Både app och site är trevliga och väldesignade både för utseende och användarvänlighet.

Jag nästan längtar till torsdag då jag planerar få in nästa batch RunKeeper statistik.... och detta trots att löprundan igår egentligen var vidrig. Jag hade lagt upp en rutt och var beslutsam att följa den oavsett snömängd, halkrisk, etc. Efter en dryg kilometer skulle jag ta mig, via en liten gångstig, över ett öppet fält. Stigen var inte skottad och skaren bar inte helt. Dock var det inte så långt, så lite kämpande gjorde att jag inte helt tappade tempot. Men efter tre kilometer började eländet på allvar. Nu var det en dryg kilometer cykelväg som var i samma skick som gångstigen, fast helt utan belysning. Emellanåt hittade jag den tilltrampad sektionen av stigen ... inte lika tungt att springa, men totalt livsfarligt, då det frusit efter folk klampat runt i blötsnön, knagligt, stenhårt och halt. Stukningsrisken var exponentiell i förhållande till steglängden!

Väl hemma igen, med målet om max sex minuter per kilometer tempo väl överskridet, kändes det trots det ganska bra. Vi får väl se hur länge det håller i sig att jag kommer ut tre till fyra gånger i veckan ... jag har som sagts inte avgett något löfte ^^ !