fredag 14 januari 2011

Ett novemberkallt Barcelona - Resan Avslutas

Detta är det tredje och sista avsnittet som skildrar vår Barclona tripp 19-22 november 2010. De två första avsnitten hittar ni här:
Ett novemberkallt Barcelona - Dag Ett  och Dag Två.
______________________________________
Söndagen, hade vi bestämt, skulle gå i Antoni Gaudís tecken. Eftersom vi vaknade till underbart väder med strålande sol, om än ganska svalt med en frisk bris, bestämde vi oss att efter frukost promenera upp till Plaza de Cataluña för vidare transport därifrån till Park Güell. Vi hade kollat upp att stadsbussen gick därifrån och visste också att de karakteristiska Barcelonska turistdubbeldäckarna med nedcabbad andravåning också utgår från Plaza de Cataluña. Väl där insåg vi att vi enkelt kunde lösa hur många enkelbiljetter vi ville på stadsbussarna för samma pris som turistbussens endagsavgift. Vårt mål var ju i huvudsak att transportera oss, så stadsbussen linje 20 fick det bli. Det visade sig att den bussen, förutom att man kunde studera lokalbefolkningen och inte enbart turister, hade en fördel till gentemot turistbussarna. Den körde hela vägen upp på berget så man kunde gå direkt från busshållplatsen in i parken via en sidoentré, istället för att klättra upp för den branta gata kantad med souvenirbutiker som turistbussarna stannade nedanför.

Väl inne i Park Güell bestämde vi oss för att ströva runt parken i högervarv. Vi strövade uppåt berget in bland de överbyggda terrasserna och häpnade över att allt var (på ytan) byggt av småsten sammanfogade som mosaik. Fantastiskt vilket arbete. Läser man på en aning om Gaudí, ser man också ganska lätt att allt konstruerat är inspirerat och efterliknar naturen runt omkring. Vi vandrade runt hela parken och lät oss förundras. Även om mosaik i den utsträckning Gaudí använde det, i min mening blir lite pråligt och "för mycket", kan man inte annat än imponeras. Riktigt fräck var "pelarsalen" under huvudterrassen (vid huvudingången), med en skog av släta pelare och mosaikinläggningar i taket.





Då fler än vi uppskattade vädret och parken var knökfull med folk, gjorde vi aldrig själva museet och småhusen, utan vandrade ut genom huvudingången när vi kommit runt hela parken, och sett det mesta som fanns utomhus. Vid en längre vistelse i Barcelona, med något varmare väder, skulle jag lätt kunna lägga minst en heldag till i Park Güell.

Väl ute gick vi ned för den branta, souvenirbutiksspäckade gatan, och kom ganska snabbt fram till att vi inte skulle hitta något kul till vincent då han antagligen har lika stort intresse av mosaikbeklädda katalanska ödlor till överpris, som han uppskattar små snidade trägäss från Skanör. Det vill säga INTE.

Området direkt nedanför Park Güell hade inte så mycket kul i restaurangväg att bjuda på, så vi vandrade ett par hållplatser i den riktning vi sedan skulle ta bussen, men hade fortfarande inte hittat något när bussen kom. Vi hoppade således på och den tog oss till korsningen Passeig de Gràcia och Avinguda Diagonale, där vi genade över ett litet torg in på Carrer de Còrsega och satte oss på ett bättre hotells gasbrännaruppvärmda uteservering för att avnjuta seafoodlyxtappas och Cava. Som vanligt smakade det utmärkt!

Härifrån promenerade vi längs Avinguda Diagonale, bort mot Sagrada Família, det kanske mest kända av Gaudís arkitektiriska projekt. Sagrada Família är en gigantisk katedral som började byggas 1882. Trots att den ännu inte är färdigbyggd (beräknas stå klar 2017) har den kommit på UNESCOs världsarvslista, vilket kanske säger lite om projektets storlek. När vi närmade oss kyrkan, var det första vi såg de jättelika lyftkranar som omgärdade den. Trots det är det en imponerande byggnad också från utsidan.

Efter att ha avverkat en halvtimme i den runt-halva-kvarteret-långa kön, och blivit åtskilliga euros fattigare klev vi efter att ha beundrat den utsmyckade fasaden, in genom de stora portarna och häpnade. Häpnade över storslagenheten. Storslagenhet som inte var på det där traditionellt katolska sättet med varenda pinal förgylld, utan en magnifik sal som designmässigt kändes (trots att designen gjordes för över hundra år sedan), ren och inte minst naturlig. Visst finns det gott om ornerade detaljer i Sagrada Família, men volymen med många, många, kubikmeter luft under den otroliga takhöjden, och de lugna naturliga färgerna gjorde ändå att det inte kändes pråligt utan helt naturligt storslaget. Pelarsalen i Park Güell kändes igen i de många, fantastiskt höga, pelare som inte var enhetliga i färg eller form utan gick i olika nyanser av grått och blått, och fanns utspridda luftigt i salen.

Efter att ha vandrat runt hela den stora salen och upptäckt många intressanta detaljer gick vi in och tittade på den lilla, men mycket bra utställning som fanns på detta plan. Den tog upp många detaljer i design och interiör och visade hur dessa var direkt inspirerade av, och stiliserat efterliknade detaljer i naturen.

När vi sett oss mätta på allt och titta in i Gaudís "skola" som de byggt upp i en sidobyggnad trillade vi vid ett toalettbesök över ingången till källarplan. Det visade sig att hela denna våning, förutom krypta och mindre kapell, administrativa lokaler, etc, bestod av en utställning om själva byggandet och designen av kyrkan. Vi vandrade igenom det hela och såg bland annat in i studior som fortfarande användes för att modellera i gips och tillverka detaljer och mycket annat intressant. Men trots allt var det känslan när man först klev in genom portarna som är starkast, tätt följd av de många aha-upplevelserna i den mindre utställningen.


Eftersom inget av de zillioner foto jag tog, lyckades fånga hela storslagenheten vi upplevde, får ni nöja er med en bild på fasaden (Passion sidan) - bildkälla Wikipedia, och istället åka dit själva och uppleva insidan.

Från denna upplevelse tog vi oss till fots den relativt långa närmsta vägen tillbaka till området kring Plaza de Cataluña, där Tina hade spanat in en snygg tröja i en liten designbod. På söndagar är relativt många affärer och faktiskt även en hel del restauranger och barer stängda. Men dessa små temporära bodar, eller kanske snarare överbyggda stånd hade öppet. Det var mest små egna designers som ställde ut och sålde kläder, smycken och i mindre utsträckning konst. Ganska trevligt och mysigt.


Därefter tog vi den obligatoriska loven genom stan, där Tina kollade lite affärer som var öppna medan jag via SMS kommunicerade med Cris om huruvida vi skulle träffas och ta en tidigkvällsöl. Medan hon och Jens kollade klart en film och gjorde sig i ordning, stillade jag och Tina vår hunger efter allt promenerande med öl, några tappas samt kaffe på en liten sylta.

När Cris och Jens val dök upp skulle de ta oss till ett av deras centrala favorithak, och genast drog Cris iväg med oss över gator och torg mitt i centrum som vi trots åtskilligt promenerande i området lyckats missa. Stället som var vårt mål visade sig ha söndagsstängt, så på okända gator bar det åter iväg. När vi så småningom kom fram till ett annat av Cris favoritställen som också visade sig ha stängt, var jag och Tina inte längre helt med på var i vimlet av gränder vi befann oss. Dock hittade vi ett ställe som såg trevligt ut, och som faktiskt var öppet. Vi slog oss ned småpratande och hade någon trevlig timme i sällskapet. När vi sedan tackat för guidningen och tog farväl av Cris och Jens (för den här gången) bad vi Cris peka oss i rätt riktning mot lägenheten, vilket hon med glädje gjorde. Vi spatserade iväg övertygade att vi snart skulle känna igen oss, då vi inte borde vara så långt från lägenheten. Det gjorde vi inte. Kände igen oss alltså! Efter ett tag åkte kartan fram och så småningom kom vi fram till en så pass stor gata att den gick att hitta på turistkartan. Därifrån tog vi ny riktning mot lägenheten och kom så småningom fram. Det visade sig att baren vi suttit i, låg bara ett drygt kvarter från vår lägenhet, men Cris hade pekat oss i fel riktning. Vi hade till och med, första eller andra dagen, suttit och tagit en öl bara ett femtiotal meter från just den baren, men ändå kände vi inte alls igen oss när vi började gå i fel riktning. Borns gränder kan vara luriga, men väldigt mysiga. Lyckas man bara hålla en någotsånär konsistent kurs kommer man ut på en lite större gata relativt snabbt oavsett var i Born man är, så någon fara att gå vilse "på riktigt" finns inte.

Efter en stunds vila i lägenheten var det dags för kvällsmat. Något jag glömde dokumentera i skildringen av dag två var vår kvällsomväg förbi La Paradeta, en fiskrestaurang där man i fiskaffärsstil väljer vad man vill ha tillagat. Restaurangen hade vi av flera olika parter blivit rekommenderade, men eftersom de ännu inte hunnit öppna helt när vi spatserade förbi på lördagen beslöt vi då skjuta upp besöket till söndagen. När vi denna söndagskväll skulle göra ett nytt försök var stället helstängt, som så mycket annat :-( . Eftersom vi var riktigt hungriga och sökte vi i närmsta närområdet alternativ. Den första öppna restaurang som såg trevlig ut vi trillade över, bar namnet Bestiari, och verkade i våra ögon Italiensk. Så trots att vi befann oss i Katalonien bestämde vi oss, påhejade av vår hunger, för att Italiensk mat var utmärkt denna kväll. Det var det också. De två trerättersmiddagar vi komponerade ihop från menyn var alldeles ypperliga. Detta trots att vi ett tag trode vi inte skulle komma längre än till förrätten. Medan vi smuttade på cavan i väntan på huvudrätten började ljuset spraka och blinka, och helt plötsligt slocknade hela lokalen. Ljuset kom dock tillbaka, men bara för att någon minut senare försvinna igen. I stearinljusens sken, försökte den lätt stressade servitrisen / ägarinnan förklara att det måste vara något problem med elen på gatan, för grannarna hade samma problem. Men efter en mysstund i mörker kom elen tillbaks och vi fick så småningom även huvudrätten och en utsökt dessert.

På väg hem kände tina och jag att vi ville suga ut det sista av vår sista kväll i Barcelona och besökte således en mysig liten restaurang vi tidigare gått förbi och avslutade kvällen med ett par drinkar i deras bar.

Måndagens taxifärd och hemresa företogs på ett helt odramatiskt och ointressant sätt, med sedvanlig panikshopping på flygplatsen för att hitta något till Vincent.

På det hela taget var Barcelona ett, av oss, mycket uppskattat resmål vi gärna rekommenderar och definitivt kommer åka tillbaks till någon gång. Nästa gång kommer vi dock att välja en annan tidspunkt än slutet av november för att bättre kunna njuta klimatet. Tidigt i april eller sent i september, kanske in i oktober, tror jag vore perfekt.

1 kommentar:

  1. Importerade historiska kommentareronsdag 21 mars 2018 11:41:00 CET

    --
    Kommentar av Hanna, 14 jan 2011
    Nu blir man ju ressugen!! (Och matsugen). Later som en trevlig weekend!

    --
    Kommentar av Johan, 14 jan 2011
    Mest sugen blev jag på att besöka Sagrada Familia, mäktigt. Vad bra du beskrev det också.

    SvaraRadera