måndag 31 januari 2011

Genus (Av)Programmerad

Under mitt än så länge ganska unga liv i bloggsfären har jag stött på ganska många, framförallt kvinnliga, bloggare som verkar sätta genusfrågorna högst på agendan. Budskapet är ungefär "Fy den som klär flickor i (enbart) rosa och sätter (grabbiga) byxor på pojkar, då faller ju flickorna in i flickrollen och pojkarna in i pojkrollen, och så kan vi inte ha det!" fast lite mer nyanserat från vissa. Förespråkarna av genusmedvetenhet motiverar det med att man vill ge barnen möjlighet att vara så mycket mer än de kan bli om de fastnar i en könsroll.

Jag personligen tycker inte det är fel, utan rent av bra, att man har genusfrågan i bakhuvudet. Det är dock inte något jag lagt specifik vikt vid, utan anser att om bara ger barnen förutsättningar att tänka och tro på sig själva så behöver man inte styra dem från könsrollerna. Om man visar vikten av individuell frihet, jämlikhet och empati får de förhoppningsvis med sig tillräckligt med självförtroende och framåtanda för att kunna ifrågasätta, bilda sig egna uppfattningar, fatta egna beslut och ta tillvara alla möjligheter genom livet ändå.

Just jämlikhet tycker jag är en oerhört viktig fråga. Alla skall ha lika rättigheter och möjligheter utifrån sina förutsättningar. Genustänket grundar sig också för många (de flesta hoppas jag) i jämlikhetsfrågan, så vissa argument som talar för genusmedvetenhet är jag definitivt i samklang med. Faktiskt så mycket att jag idag kom på mig själv med att bli irriterad över den reklam som skickades ut för "Kråkes pedagogiska barnböcker". Med reklammaterialet skickades ett grovt ark med två klippdockor, en pojke och en flicka, samt två uppsättningar indiankläder. Ett smart marknadsföringstrick då de också i reklamhäftet lagt in fler kläder på sidorna.

Vincent (min femåriga grabb) tyckte det verkade kul med klippdockorna så vi klippte ut dem och indiandräkterna. Den ena dräkten var med långbyxor och den andra med en lång tunika / klänning och strumpbyxaktiga ben. Båda var i samma färgskala. Men dräkterna passade bara en docka var. Gissa vilken som passade pojken och vilken som passade flickan? Den enda skillnaden var egentligen att flickan har ena foten utåtvriden och pojken den andra, så den händige, helt plötsligt genusmedvetna pappan gjorde raskt om byxorna till shorts och klippte bort strumpbyxorna från klänningen. Nu passar dräkterna båda klippdockorna som dessutom får gå i bara ben, vilket ju är mycket skönare :-)

Min annars ganska grabbiga grabb provade helt spontant alla huvudbonader och kläder på båda dockorna och jag kände mig riktigt stolt över att ha möjliggjort det och inte låst fast honom i Kråke-böckernas (eller åtminstone deras marknadsförares) trångsynta värld.

Fast innerst inne vet jag inte om det verkligen var genusfrågan, eller bara irritation över dumheten att man inte kunde utnyttja leksaken full ut och fritt sätta samman kläder och dockor i alla kombinationer, som gjorde mig irriterad.

Men lite hjärntvättad har jag nog blivit av LD med flera ;-)

3 kommentarer:

  1. Importerade historiska kommentareronsdag 21 mars 2018 12:20:00 CET

    --
    Kommentar av ladydahmer, 1 feb 2011
    härligt!

    --
    Kommentar av Karin, 1 feb 2011
    Det där är bannemig inte lätt du. Undrar just om vi kan hålla tungan rätt i mun nu när vi får barn. Det är ju så lätt att exempelvis ha förväntningar på hur barnet ska uppföra sig eller utvecklas utifrån dess kön. Även om man försöker att kryssa rätt mellan skären.

    Såg du förresten programmet jag länkade till (bloggen/facebook?) - det där "Köpgalna barn"? Frågan är om man inte blir tvungen att slänga ut TVn helt enkelt.

    --
    Kommentar av +Fredrik Ax, 1 feb 2011
    Jag tror inte man behöver hänga upp sig för mycket på det. Könsroller kommer för eller senare, och försöker man motarbeta det genom att tvinga barnen bära udda kläder, leka med leksaker tänkta för andra könet, etc, riskerar man bara få en backlash senare.

    Däremot har vi försökt att inte medvetet få honom grabbig (det har han iofs blivit ändå) utan gett honom möjlighet att ta egna initiativ i vilken riktning han än önskat. Man får försöka tillhandahålla lite av varje och oavsett om han velat leka med racerbilar eller pyssla med klippdockor har vi uppmuntrat det.

    Jag tror det är fullgott att lära honom känna och visa empati. Hjälpa honom förstå vikten av jämlikhet, och kanske viktigast av allt, lära honom tänka själv och ifrågasätta i stället för att bara acceptera.

    Jag är övertygad om att man inte aktivt måste arbeta med genusfrågor för att ens barn skall få empati och jämlikhetsperspektivet samtidigt som det tar vara på sina möjligheter och rättigheter. MEN, jag tror inte heller det är fel att utgå från ett genusperspektiv (om man inte överarbetar det, utan det blir naturligt för barnet). Det behövs bara inte.

    Har inte sett länken, men skall kolla på den. Initialt tänkte vi lite likadant, med att TV:n skall minsann inte bli någon barnvakt, etc. Det har dock aldrig varit något problem. Vincent är aktiv och älskar att vara ute, röra sig mycket, och leka både med andra och självständigt inne. Det är nästan så att det är en befrielse när han vill se TV ibland. Dock så håller vi än så länge oss till SVTs Barnkanal när han sitter själv. Mycket med tanke på det jag tror du hänvisar till ovan. De kommersiella barnkanalerna har så fruktansvärt mycket reklam riktad direkt till barn, och vi märker hur påverkad han blir.

    --
    Kommentar av petraveronica, 1 feb 2011
    "Jag är övertygad om att man inte aktivt måste arbeta med genusfrågor för att ens barn skall få empati och jämlikhetsperspektivet samtidigt som det tar vara på sina möjligheter och rättigheter"

    Det intressanta tycker jag är att de allra flesta föräldrar har som mål att deras barn ska bli självständiga, jämlika och trevliga individer och bli bemötta rättvist och förutsättningslöst. Ändå lever vi idag i ett land där kvinnor inte har samma status som män - hur har det blivit så? Och om det inte är genom aktivt genusarbete som detta ska förändras - hur ska det då förändras?

    Jag vet utifrån min uppfostran som flicka vad det innebär att inte bli tagen på samma allvar som en pojke: Ett vanligt exempel är att då jag sagt en sak har den passerat som att ingen hörde, för att sedan hyllas då EXAKT samma ord kom ur en killkompis mun. Detta är något man som tjej och kvinna får uppleva hela livet, i kompiskretsar och på möten. Jag vet också utifrån min man, min pappa, min svärfar och andra män som står mig nära att dessa personer aldrig fått lära sig att uttrycka sina känslor på ett adekvat sätt, ej heller tala om dem på ett läkande sätt! Några av dem hanterar det genom att bli våldsamma då de är stressade och mår dåligt, andra genom att dra sig undan, tystna och bli deppiga och andra genom att lägga locket på och anta en "sånt-är-livet-ingen-idé-att-klaga"- attityd som gör dem helt oförmögna att bemöta andra empatiskt.

    Du skriver att "Könsroller kommer förr eller senare" - Klart de gör det, när det finns människor med en attityd som din! Men om alla hade LD:s attityd - då hade det kanske inte blivit så?!

    SvaraRadera
  2. Importerade historiska kommentarer saonsdag 21 mars 2018 12:21:00 CET

    --
    Kommentar av maria, 1 feb 2011
    Det är för underbart när kreativiteten får flöda hos små barn (stora också för den delen)

    DÄremot om du har en rak trappa och en pågenlåda och kreativa barn måste du hålla ögonen öppna. Historien om "gosedjuren och dockorna åker" kan lätt bytas ut emot "vi åker" när vardagen är för lite lisebergsliknande ^^

    --
    Kommentar av +Fredrik Ax, 2 feb 2011
    petraveronica: Det som kanske är kärnan i diskussionen är vad man lägger i begreppen "aktivt arbeta med genusfrågor" samt "könsroller".

    Jag försökt vara tydlig med att jag inte tycker det är fel att ha ett genusperspektiv, och att jag själv har det i bakhuvudet. Jag tycker det är oerhört viktigt med jämlikhet och att ingen på ett ofördelaktigt sätt skall bli särbehandlad utifrån sitt kön. Med begreppet "aktivt arbeta med genusfrågor" så som jag använde det ovan menar jag det som många bloggar stolt skriver om. Till exempel klä sina pojkar i klänningar, försöka plocka bort könsidentiteten helt på sina barn, som helst inte skall veta om de är flickor eller pojkar, utan bara vara barn, noggrant välja ut leksaker som är könsneutrala alternativt normalt förknippade med andra könet.

    Inget av detta tror jag är nödvändigt för att barnet ändå skall få ett jämlikt och sunt förhållande till sitt eget och det andra könet. Jag tror inte heller sådant beteende är nödvändigt för öppna fler möjligheter för barnet. Observera att jag inte säger att det är fel att göra på det sättet, jag tror bara inte det är nödvändigt. Att prata om människor generellt istället för enbart utifrån deras kön däremot tror jag är oerhört viktigt. Att själv agera på ett jämlikt sätt i hemmet och andra sammanhang där barnet är med är viktigt. Att med ord och handling visa vad jämlikhet innebär är viktigt.

    Vilket förhoppningsvis också framgått tydligt, är att jag är stark anhängare av individuell frihet. Att människor skall tillåtas vara den de vill vara. Detta gjorde nog att jag använde begreppet "könsroller" något slarvigt när jag uttryckte att "Könsroller kommer förr eller senare". Könsroller uttryckt, så som du beskriver det, genom att kvinnor får mindre genomslag, och/eller att man utifrån sitt och andras kön har förväntningar på ett visst beteende, behöver inte alls komma naturligt. Det har med den uppfostran och miljö man vistats i om man får dessa felaktiga vaneföreställningar.

    Det jag läste in i könsroller i den sättningen var snarare det faktum att det är skillnad på könen. När man kommer upp i en viss ålder upptäcker man sin sexualitet, vilken oundvikligen är kopplad till könet. Man får ett intresse av att väcka uppmärksamhet hos det andra könet (eller egna för den saken skull, men låt oss för diskussionens skull hålla oss till den hetrosexuella majoriteten). Detta triggar ett visst beteende hos kvinnor och män. Jag tror att största delen av det beteendet kan vara inlärt och kanske inte så positivt ur ett jämlikhetsperspektiv, men jag är övertygade om att det också finns en nedärvd del som får människor att veta hur de skall bete sig för att attrahera det motsatta könet. Det var detta jag läste in i könsroller i det sammanhanget. Jag menar att när man når den åldern är det lätt att ett tidigare överdrivet arbete mot att könsneutralisera ett barn kan få motsatt effekt när barnet/ungdomen börjar utforska sin sexualitet, och att det då istället blir extra viktigt för barnet att identifiera sig med sitt kön och faller in i alla de könsfällor som man försökt undvika genom genusarbetet. Det kan bli en del av frigörelsearbetet att helt plötsligt bli en svag kvinna eller dominerande man.

    SvaraRadera
  3. Importerade historiska kommentareronsdag 21 mars 2018 12:22:00 CET

    --
    Kommentar av Lotta på Bråkmakargatan, 3 feb 2011
    Jag är genusmedveten (eller ja, har väl blivit mer medveten på senare tid). Men jag är inte en av dem som drar allting ut på sin spets. Jag anser att det är viktigt att lära våra barn människors lika värde, oavsett kön. Dock är jag ett stort fan av bl.a. Lady Dahmer som hjälper till att öka människors medvetenhet kring betydelsen av genus =)

    --
    Kommentar av ola, 4 feb 2011
    Jag läste nånstans (minns tyvärr inte var) att någon hade provat att ge schimpansungar leksaker. (honor och hanar)
    Gissa vem som pysslade med dockorna och vilka som tog leksaksbilarna!?

    Nu tänkte jag skriva "He He" men det väcker väl ondska. Och det vill vi ju inte ha.

    --
    Kommentar av ola, 4 feb 2011
    Schimpansen Ola - Avsnitt 6: Ola ska lägga sig

    --
    Kommentar av +Fredrik Ax, 7 feb 2011
    Ola: Jo vi har gjort ungefär samma upptäckt med Vincent (som man nästan kan tro är en schimpansunge - så som han klättrar på allt ;-) ... men har hela tiden trott, och tror fortfarande, att det har mer med miljö än arv att göra. Även om vi inte medvetet styrt honom mot typiska pojkleksaker och pojkbeteende så påverkar man helt säkert i den riktningen, liksom alla och allt annat i hans miljö, kompisar, dagis, mor-/farföräldrar, etc. Jag har medvetet uppmuntrat hans bilintresse, men försöker ibland intala mig själv att jag hade uppmuntrat docklek lika mycket om han visat det intresset ... men betvivlar i ärlighetens namn faktiskt själv sanningen i det. Man uppmuntrar ju efter eget intresse (och jag är inte särskilt intresserad av dockor). Däremot har Tina försökt väcka hästintresse, och vid de fåtal tillfälle han visat intresse för hästarna, uppmuntrat. Trots det väljer han bort hästarna för billek varje gång han har ett val. Barn är individer och har olika intressen, oavsett om det är pojkar eller flickor.

    Vincent leker ibland med dockor när han har, eller är på, tjejbesök, men då oftast som någon form av underförstådd överenskommelse: "Jag leker lite med dockor med dig om du sedan kör bil med mig!". Varken han, eller de kompisar han leker mest med, sätter spontant igång någon docklek, eller verkar ha något intresse av det.

    Jag kan bara återigen konstatera att vissa lägger stor vikt vid genusfrågorna, och att jag inte tycker det är fel, om man inte överarbetar det. Men jag tror inte det är nödvändigt på något sätt så länge man inte överdriver i andra riktningen.

    --
    Kommentar av Fisken, 8 feb 2011
    Tack för besöket!
    Jag blev faktiskt lika irriterad jag. Jag tror att vår generation har ett lite mer vidsynt syn på genus. Min yngste älskar färgerna rött och orange (han kallar det dock porrange till sin mors fasa) till ex. NÄSTA generation har förhoppningsvis också en mer avslappnat förhållande till genus och kan se Di Leva och Ola Salo som de är och inte som provokatörer i klänning.

    --
    Kommentar av nadia, 8 feb 2011
    Låter man barn vara barn så tror jag att det löser sig själva. Bara för att man klär sin dotter i klänning då och då så tror jag knappast att de 3-åriga pojkarna kommer börja se henne som ett objekt. Jag anser att det blir vad man gör det till. Går man runt och tycker att kvinnan är ett offer så blir hon ju också det. I alla fall i dessa personers ögon. I samma bilder där någon tycker att kvinnan är ett offer, hade jag aldrig tyckt det. Allt handlar ju om hur man själv väljer att se det. Nu för tiden är det väl ingen fröken som skulle säga att nils inte får leka med dockor eller att mia inte får busa och klättra i träd?! Som sagt så tror jag att det är på väg att dö ut av sig själv. Den generationen som tyckte att flickor ska vara söta, sitta stilla och vara "flickor", och tvärt om för pojkar, den generationen är snart död. Låter man barn vara barn så ska det nog lösa sig ändå.

    SvaraRadera