tisdag 3 december 2013

Vid vägs ände

Med skäggstubben som sparsamt började växa på min haka,
ungefär samtidigt som den slutade växa på min fars döda kropp,
kom funderingarna. Funderingarna på vart vägen tar vägen och vad man skall ha uppnått när man kommer dit. Vad meningen och målet med tillvaron är. Vad som finns vid vägs ände. 

Sedan fick jag så bråttom, inte att skynda fram på, utan snarare att uppleva, vägen att funderingarna blev minnen. Målet var inte längre viktigt, det var allt det spännande, sorgliga, roliga, fruktansvärda, uppfyllande, urlakande, upplyftande och kärleksfulla som fanns längs vägen som blev målet i sig.

Enkelt. Rent. Och för mig, sant.

Men så en natt, och en dag, och en natt till, kom de tillbaka.
Funderingarna.

Hur kan vägen vara målet?

Hur kan meningen vara extasen av fartvinden under ett 2 minuter långt utförsåk som sedan plötsligt bara är slut?
Finns det ingen after-ski?

Buddhisterna tar liften upp igen, och igen, och igen, tills de får till det där helt perfekta åket, och först då, om de verkligen lyckas skära helt rent i varje sväng hela vägen ned, först då, får de vila. Fast utan after-ski. Eller kanske på en evig after-ski, det går inte riktigt att se vad som är after-ski om man inte gjort det där perfekta åket.

Jag är inte Buddhist. Jag får bara en chans att få till det perfekta åket. När vägen är slut, är den slut. Vad finns där då? Vad var då meningen med den långa färden?

Jag är blosset som flammar upp, brinner klart en kort stund, för att sedan falna och dö, och då inte längre vara något annat än ett tomt, urbränt skal. Det finns ingen mening med, eller för, ett slocknat bloss. Det fyller ingen funktion. Det är skräp.

MEN, om det lyste upp vägen för någon annan. Om det fick den som gick bakom att tydligare se och uppleva allt det underbara längs med vägen, så har det haft en mening. Om det visat den bakom det som ligger framför så har det fyllt sin funktion.

Inte för att den som går bakom kommer att nå vägs ände, och inte heller den som går där bakom.
Vägen har ingen ände.
Den fortsätter.
Det finns inget mål.

Men om varje person som går bakom, tack vare framförvarandes ledande ljus, finner något längs vägen som gör att nästa bloss lyser än starkare, att nästa utförsåk har lite renare skär, så finns det en mening.

Inte kontinutet.
Utveckling!
Det är det som är min drivkraft. 

Jag lägger åter funderingarna bakom mig.
Jag har inte tid att fundera över ett mål och en mening som inte finns för mig. Jag måste komma vidare, måste utvecklas och hjälpa nästa vandrare att utvecklas. Ingen kommer att stå vid vägs ände, för det finns ingen vägs ände, bara vägen!

Jag är åter nöjd med det!