Jag mötte Kia

Hjälp jag börjar bli gammal. När jag skrev titeln och tyckte den var klockren, kom jag på att dagens tjugoåringar antagligen inte har en aning om vad jag syftar till. Så för er skull (precis som om jag har mängder av läsare i tjugoårsåldern ;-) ) är här lite referenser till vad som plågade oss 1990:

* Jag mötte Lassie
* Spotify: Lassie
* Ainbusk Singers
* Ainbusk

Hur som helst så är detta inlägg inspirerat av Här går Man 's inlägg om hur de fick sin ena hund. Ett läsvärt inlägg om hur hunden och dess husse fann varandra. När jag läste historien började jag sakna "min" hund Kia som sedan förra augusti inte längre är med oss. Jag hade tänkt skriva en anekdot om hur jag kom att bli Kias husse, men när väl orden började flöda bara ökade stapeln av minnen, och var till slut så hög att det blev en hel krönika med massor av anekdoter ur Kias liv. Så ursäkta om textmassan är massiv i detta inlägg, men Gud vad jag älskade den hunden!

Ett oplanerat lyft
Historien börjar för en massa år sedan när jag nyligen hjälpt min, då blivande, älskling att flytta från sin före detta till den lilla håla jag är uppväxt utanför. Med i flytten följde en ung och (över?)aktiv Rhodesian Ridgeback tik med ett stolt nederländsktklingande namn (hon härstammade från Sydafrika) som ingen använde. Hon kallades kort och gott för Kia.

Efter ett tag började Tina och jag komma varandra närmre, och när jag skulle besöka henne i hennes nya hem, var redan jag och Kia smått bekanta och uppskattade varandras sällskap. Hon var fortfarande överaktiv och glad för att ta sig friheter, antagligen beroende på att hon tidigare haft en husse som (medvetet?) motarbetat allt vad hunduppfostran och ledarskap handlar om. Om Tina förbjudit Kia att gå upp i en soffa, hade han, minuterna efter, kallat upp henne i samma soffa, etc, etc. Tina var därför inte helt villig att lämna henne fritt strövandre runt i lägenheten utan ställde en sida av en gammal barnhage och ett par stolar i ett dörrhål så Kias utrymme skulle avgränsas till köket och hallen medan hon och jag gick ut ett par timmar.

Så snart vi, efter att tagit farväl av Kia, vände oss om för att öppna ytterdörren tog Kia ett graciöst språng över avspärrningen. Jag, som är uppvuxen med jakthundar, ibland 5 stycken av dem samtidigt, reagerade instinktivt, röt till och lyfte resolut tillbaka henne i nackskinnet. Jag tror aldrig jag sett en mer paff hund. Hon blev inte aggressiv, hon blev inte heller skamsen eller underlägsen. Hon blev bara förvånad! Det var precis som om hon tänkte, "Vad nu? Här är någon som står fast vid vad han säger". Kanske också med ett "ÄNTLIGEN!" efter, för från den stunden blev vi verkligen bästisar. Min egen tanke i ögonblicket var dock lite mer osäker. Någonting i stil med "SHIT! Här kommer jag och går in och uppfostrar min förhoppningsvis framtida kärleks hund helt utan tanke på hur hon känner och vill ha det". Men det visade sig att Tina var positiv till mitt agerande.

Den amerikanska tigerhunden
Det året Tina och Kia bodde kvar i lägenheten blev mina visiter där mer frekventa, och nästan dagligen promenerade vi alla tre och ibland jag och Kia ensamma runt i byn. Barnen på gården tyckte givetvis det var spännande med en ny hund så bland de första gångerna gick en av de mer framåt tjejerna fram och frågade vad hunden hette och vad det var för en hund. Rhodesian Ridgeback är ju inte det lättaste att uttala för en svensk sexåring, så vi förklarade att rasen också ibland kallas Afrikansk Lejonhund. Nöjda med det klappade flickan Kia en stund innan vi promenerade vidare. Nästa dag vi kom ut på gården ropar samma flicka stolt till sina kompisar, "Där kommer den Amerikanska Tigerhunden jag klappade igår!" :-)

Soffliggande glassätare
Ibland var jag också hundvakt och Kia sov över hos mig i min studentlägenhet som jag fortfarande bodde kvar i. En av våra absoluta favoritsysselsättningar var att ligga och slappa framför TV:n i min otroligt fula soffa, väntandes på att höra det muntra signalhornet från glassbilen. När vi väl hörde det rusade vi båda till dörren. Båda glada och upphetsade tog vi sedan vårt nyinförskaffade rör med Sundborn Punsch tillbaks till TV soffan. Jag satte i mig merparten av varje portionsförpackning och Kia satt snällt bredvid och väntade på att få slicka ur varje burk. Så fortsatte det tills hela röret var tomt! :-)

Kia Tågresenären
Efter att ha levt landsortsliv ett tag fick Tina jobb i Växjö. Kia följde med, och blev på köpet en erfaren tågresenär. I SJ-vagnarna de hakade på de gamla dieseldrivna lok som trafikerade sträckan fanns det bakom sätena längst fram och bak ett utrymme som antagligen var tänkt att kunna få in en större resväska stående i. Dessa gjorde Kia till sina nästen. När man hoppade i vagnen slängde man bara in hennes älskade täcke bakom stolarna och Kia följde efter och rullade ihop sig och sov hela resan. Mer än en nypåstigen resenär som varit på väg att klämma in sin väska i utrymmet har förskräckt hoppat till när Kia stuckit fram huvudet från under täcket och gett dem en sur blick som verkat undrat vad de höll på med.

Värmen i Växjö
Täcket har för övrigt alltid varit hennes favorit och, förutom husse och matte, största trygghet. Täcket var med överallt där Kia var med, och hon kände sig, om inte hemma, så i varje fall trygg med var hennes plats var, så länge hon hade sitt täcke att ligga på/under. Hon var överhuvudtaget ganska frusen av sig och gillade när det var varmt och mysigt. Hon kunde ligga i den brännande solen en hel dag, med kortare pauser för att gå in och dricka. Vintertid var hon kaminens närmsta vän ... så nära hon kunde utan att bränna morrhåren, där golvet var riktigt varmt och skönt. Men framförallt skulle hon ALLTID ligga helt under sitt täcke. Den eftergiften hade vi från starten gett henne. När hon skulle gå och lägga sig ställde hon sig vid sin korg, rafsade lite med ena tassen i täcket och gnällde tills någon kom och lyfte upp täcket så hon kunde krypa under. Om man av någon anledning inte kunde gå ifrån och hjälpa henne, utan istället sa till henne att lägga sig ovanpå, så gjorde hon det. I tre minuter. Sedan klev hon upp, ställde sig gnällande och rafsa igen. Proceduren upprepades ända tills någon förbarmade sig.


Att dela sängen med antingen hund eller kvinna är helt ok för mig. Men både samtidigt, och i synnerhet i den smala säng Tina hade i Växjö, gick bort. Tina var ännu hårdare och var inte särskilt villig att dela säng med Kia överhuvudtaget. I varje fall inte när hon skulle sova. Detta respekterade Kia, men hade förhandlat sig till en deal. Så fort Tinas klocka ringde, masade Kia sig ur sin korg och gick med trötta släpande steg bort till Tinas säng och hoppade upp i den. Efter en stunds mysande gick Tina upp och Kia kröp ned under täcket.

Kia Dammsugaren
Det var också i Växjö jag fick uppleva hur mycket potentiellt ätbart det finns på en helt vanlig trottoar. När man var ute och gick med Kia, som fortfarande var en aning ungdomligt överaktiv och inte helt lydig, så var det oftare att man liknade den där gubben med hund i koppel på hundbajstunneskyltarna, där hunden med spänt koppel drar sin husse framåt, än något annat. En skillnad var det dock. För Kia drog inte rakt fram utan for fram och tillbaka i sicksack över trottoaren, näsan klistrad vid asfalten på jakt efter något ätbart. Jakten på någon tappad smula, utspottat tuggummi, död fågelunge eller annat som man potentiellt skulle kunna hinna svälja innan husse tog det ur munnen på en var konstant. Även då träningen börjat ge resultat och hon blivit riktigt duktig på att gå fot var man tvungen att vara konstant beredd. Dök något som såg ätbart ut upp så kastade hon sig gärna fram.
Minnet var det heller inget fel på. En helg då jag var på besök och Tina var tvungen att jobba lite extra, bestämde Kia och jag oss för att gå och möta henne. Vi hade gott om tid och gick en väg vi inte brukade gå. Vi närmade oss en trängre passage där trottoaren var ganska smal, med en hårt trafikerad gata på ena sidan och en, cirka en meter hög, mur på andra sidan. Muren var egentligen grunden till en större villas upphöjda gräsmatta som var omgärdad av en tjock häck som gick ända ut till, och bitvis över, muren.

Då jag insåg vi skulle få möte på den trånga delen höll jag in Kia och sa till henne att gå fot, vilket hon också exemplariskt gjorde. Ovanligt duktig var hon och gick tryckt intill mitt vänstra ben i precis min takt, hållandes huvudet högt med blicken riktad rakt fram. Men helt plötsligt exploderar hon i ett hopp rakt upp på muren med huvudet farandes in i häcken. När jag lyckats dra ut henne igen, höll hon käkarna krampaktigt slutna runt en halväten frusen baguette som hon försökt svälja hel.

Det visade sig att Kia och Tina några dagar tidigare gått den vägen och Kia då fått nos på godbiten. Tina hade hållit undan henne och "fyat". Det mindes hon när vi gick, och väntade således in i det längsta med att avslöja sina intentioner.

Motion skall byggas utav lek
Så småningom flytta jag, Tina och Kia ihop i en radhuslägenhet i Lund där banden mellan mig och Kia blev obrytbara. Vi var i närområdet alltid ute tillsammans och tränade lydnad, lekte, fick motion, mm. Kia blev på något år en väldigt lydig hund som aldrig behövde koppel. I princip hade jag henne bara kopplad när det var andra människor i närheten. Inte för att jag inte litade på Kia utan snarare för att ingen i vår omgivning skulle behöva känna sig orolig.

Under denna period hade jag också både tid och ork att löpträna och ville gärna ha med Kia. Kia var dock av en annan uppfattning. I hennes mening var det kul de första fyrahundra metrarna, sedan fick det vara nog, och hon satte i hälarna. Efter att ha släpat henne en bit och så tog jag av kopplet med tanken att hon kommer ju efter om jag springer iväg. Men icke! Hon satte sig resolut ned mitt på spåret och blev sittande. Efter ett hundratal meter försökte jag kalla och locka, men hon blev sittande. Jag fortsatte springa ett hundratal meter till och kunde se en liten mörk helt stilla prick långt bak. Det vara bara att vända och springa tillbaks. På med kopplet och hemåt. Då var det minsann inget problem att springa. Full fart hela vägen så länge det bar hemåt. Väl hemma var hon kvick in under sitt täcke där hon låg och njöt medan jag sprang färdigt "vår" runda. Efter det var det min, och bara min, löprunda.

Trots detta var Kia inte lat. Hon sprang gärna. Men inte bara rakt fram i ett löpspår, i husses takt. Hon var oerhört nyfiken och att lära henna att hoppa upp på saker, balansera, etc var hur enkelt som helst. Hon hade antagligen kunnat bli en utmärkt agilityhund. Vi bodde granne med en skola och klättrade tillsammans på allt möjligt där.

Jakthunden Kia
Att springa var också roligare när husse hade rullskridskor på fötterna så för att få ren motion övergick vi till att träna ihop med mig rullandes. Tina hade sin dåvarande häst i ett stall ett par kilometer bort. I princip hela vägen dit hemifrån fanns det en asfaltsbelagd gammal banvall som vi nästan varje kväll rullade fram och tillbaka på. Kia drog mig gärna när jag hade rullskridskorna på, i varje fall på väg TILL stallet, och sprang sedan på hemvägen, då hon inte var lika pigg, lydigt bredvid. Eftersom jag inte gillade att hon drog i vanligt koppel införskaffade jag en sele till henne, men det var ju inte samma sak, så så snart hon fått selen på slutade hon dra?!?

Nåja, på väg hem från stallet en ljum sommarkväll, med eller utan sele, jag kommer inte ihåg vilket, var hon i varje fall ganska trött och fick springa utan koppel. Hon halkade lite efter så jag saktade farten och hörde hur hon ökade farten och började komma ikapp. Men plötsligt hördes det dessutom ett fasligt kacklande bakom ryggen. Jag vände snabbt och såg att den ökade farten var inte för att komma ikapp mig, utan flocken av lösgående höns på gården jag precis åkt förbi. Några snabba drag åt andra hållet senare fann jag mig själv springande, i mina inlines, på en gräsmatta, ropandes efter Kia bland flygande fjädrar och kacklande höns. Turligt nog tog den höna Kia siktat in sig på vägen mellan mina ben, och så fick jag tag på hunden som då hade munnen full av stjärtfjädrar.

Rasen Rhodesian Ridgeback är framavlad för att jaga lejon med. Deras uppgift är att i flock trötta ut och ställa ett lejon så att jägarna kan komma tillräckligt nära, så viss jaktinstinkt finns det naturligt nog i dem. Vi hade visserligen tränat för att dämpa denna, och normalt sätt kunde jag enkelt med rösten vända henne om hon till exempel gick upp en hare. Varför instinkterna tog helt över just med hönsen den gången vet jag inte, men det hände aldrig igen.

Dock var hon mycket lekfull och jagade gärna till exempel katter så länge de sprang. När/om katten stannade eller Kia kom ifatt den så vek hon bara av, utan att ens försöka röra eller ta den. Katterna i stallet var dock vana vid hundar och brydde sig inte så mycket, så vi fick några goda skratt när Kia fått syn på en av katterna på andra sidan gården och satte full fart mot den. Katten såg Kia komma farande, men totalignorerade henne demonstrativt och satte sig ned och tvättade sig istället. Kia insåg något sent att katten inte skulle komma att springa och tog därför ett graciöst språng rakt över den och galopperade vidare i en vid cirkel, precis som det var den naturligaste sak i världen att hoppa bock med katter.

Kia och Kompisarna
I stallet fanns också en foxterrier vid namn Eli som Kia uppfostrade sedan den var valp. Eli bara avgudade Kia, medan Kia med viss värdighet försökte hålla undan huvudet när Eli studsandes upp och ner försökte slicka henne i ansiktet. Dock jagade de varandra och lekte ofta vilt. Vid en fälttävling fick Kia och Eli syn på varandra tvärs över en äng. Vi släppte hundarna så de skulle få springa och möta varandra. Båda satte full fart rakt mot varandra. Kia antagligen med intentionen att de skulle leka och hon skulle vara den som jagade Eli. Eli var nog mer inne på att de skulle hälsa för hon vek inte av och lät sig jagas. Istället blev den en gigantisk krock där Eli flög upp två meter i luften och landade på rygg. Hon ylade till och tappade luften, men när hon hämta sig var hon lika glad att se Kia som vanligt, och för en gång skull stod Kia ut med, och till och med besvarade, allt pussandet.

Den uppfostrande polisen och vakthunden Kia
En annan, mer tillfällig, gäst i stallet var en liten jackrussellterrier, som var alldeles bortklemad. Ägaren, en yngre tjej, hade skämt bort hunden och gjort den mer eller mindre rädd för allt som rörde sig eller lät för högt, genom att lyfta upp den och daltande trösta den i alla situationer som var nya för hunden. Huden hade dock inte tappat allt självförtroende, utan när matte inte var i närheten var den ganska nyfiken av sig och ibland till och med lite lekfull. När både jag och Tina var inne i själva stallet ville vi inte att Kia skulle spring lös utomhus, så hon hade order att bli inne, vilket hon också mycket lydigt gjorde. Oftast stod hon i den öppna stalldörren och tittade ut. En dag när hon gjorde detta kom "jacken" spatserandre inifrån stallet och var på väg att passera Kia ut på stallgården. Då kom polistakterna i Kia fram och hon föste med tassen in den lilla hunden i stallet igen så den gled flera meter över stallgolvet. "Får inte jag gå ut, får ingen annan heller göra det!" Jackrussellns matte blev givetvis förskräckt och tog genast upp sin gullhund och daltade med den och uppmärksammade hunden på att Kia var farlig, varpå hunden hädanefter varken fick eller verkade vilja umgås med Kia.

Inte långt från vår lägenhet i Lund låg en stor hundrastgård dit vi gick ibland för att Kia skulle få leka av sig med andra hundar. I synnerhet hade hon kul ihop med en bordercollie. En dag var hon dock inte riktigt på humör för deras vanliga "Kia-jagar-medan-bordercollien-försöker-valla-henne-lek" utan gick mest och tjurade. Jag tänkte att jag kanske kunde få fart på dem genom att också springa lite. Bordercollien nappade direkt och började valla mig. I lekens hetta fällde hunden mig och jag stöp som en vante. Då fick Kia fart. Men nu var det inte lek. Hon kastade sig aggressivt fram och under morrningar med uppgragna läppar stötte, med bogen, bort den andra hunden. Husse skulle skyddas till varje pris.

Efter några år flyttade vi från Lund till en häftig lägenhet i centrala Malmö vi inte kunde motstå, och Kia blev stadshund. På samma gård bodde en rottweiler-labrador-annan-stor-stark-hund-blandning som hon också blev kompis med. I normala fall kunde Kia springa från och med snabba vändningar trötta ut vilken hund som helst (arv från lejonjagande förfäderna?), men denna hund var unik. Trots en massiv kroppsbyggnad var han inte bara stark utan också otroligt snabb och dessutom uthållig. När de sprang och lekte tillsammans blev Kia så frustrerad av att han sprang ifrån henne att hon började gena och försökte slå omkull honom med bogen när han kom ikapp henne. Hunden vägde dock betydligt mer än Kia så där hade hon föga framgång, utan studsade bara mot honom. Trots detta gav hon aldrig upp utan det var alltid samma visa varje gång de lekte.

Tina hade tidigare haft med sig Kia på alla sina arbeten, men med ett nytt jobb med längre pendlingar fungerade detta inte länge, så vi blev tvungna att låta vår älskling Kia börja på dagis. Medan vi bodde i Malmö fick hon gå på ett ganska trist ställe ute i oljehamnen. Mycket märkliga hussar och mattar, som nog inte borde ha djur lämnade också sina hundar där. Men när vi alla tre efter ett år tröttnat på stadslivets bekvämligheter och istället köpte ett stort hus mitt på landet, hamnade hon på Hildesborgs Hundpensionat utanför Tygelsjö. Ett underbart ställe där ägarna, som verkligen älskade hundarna, var mycket sympatiska. De hade stora, före detta, ängar som de hägnat in med höga staket och planterat trädridåer och buskage i. Bland detta hade de byggt hundbord som Kia älskade att hoppa upp på för att ligga och slappa i solen. Eric hade hade ofta alla hundarna ute i flock och gick själv ibland dem som flockledare. Lite i stil med Cesar Millan. Kia, som mot slutet av den period hon var "intern" här börjat bli en gammal och bestämd (läs tjurig) dam, fick ofta uppgiften att fostra problemhundar. Om de hade någon besvärlig eller aggressiv hund fick den bo i samma cell som Kia. Hon visade dem bestämt var skåpet skulle stå och hade från de andra hundarna mycket respekt. Bland annat var hon inneboende med en stor rottweilerhane som skällde, morrade och var aggressiv mot alla människor den inte kände. Det var allt lite spännande att komma dit och hämta Kia när man skulle öppna buren till de två. Men efter några gånger lärde man sig att rottweilern mest var osäker och lite rädd, så visade man bara lugn och bestämdhet så var det inga problem. Vi blev till slut också kompisar rotten och jag.

Central position men inget mys
Kia har aldrig varit särskilt gosig av sig. Det var inte särskilt ofta hon kom fram och ville bli klappad och myst med. Hon hoppade gärna upp i sängen eller soffan bredvid en, men i sängen rullade hon helst ihop sig i fotändan. Om hon låg bredvid i en soffa fick man känslan av att hon lät en klappa henne, som en ynnest, snarare än att hon ville det. Dock så accepterade hon att jag eller Tina kom och mös med henne när hon låg i sin korg och älskade då att bli klappad på magen.

Trots att hon inte var uppmärksamhetssökande på "gossättet", så gillade hon att vara i centrum. Hon kunde med all tydlighet visa var hon ville att hennes korg eller täcke skulle placeras i ett rum genom att ställa sig och gnälla på just det mest centrala stället. Golvet gick ju inte att lägga sig på, utan hon väntade med en drottnings värdighet på att någon skulle komma med något mjukt och varmt hon kunde lägga sig på.

När vi så småningom flyttade till nästa hus (ja, jag vet att vi flyttat runt mycket) så gällde i början samma sak där. Hon älskade att vara med och i centrum, men ganska ofta gick hon efter en stund tillbaks till sin plats där korgen i vanliga fall stod och gnällde efter att bli omstoppad där istället. Hon blev lite mer av en ensamvarg på slutet. Hennes yngre års konstanta gränstestande och förmåga att mot bättre vetande ta sig friheter kom också i mindre skala tillbaka. Antagligen ansåg hon att med hon med ålderns rätt kunde göra som hon ville. Vi var också mer överseende och lät bli att banna henne. Hon var älskad och fick ett värdigt slut där hon själv bestämde över sitt liv.