söndag 8 juli 2018

The bottom is nådd ... eller ngt

Länge sedan jag uppdaterade bloggen ... inte för att jag inte skrivit något, men det som jag (sparsamt och med långa mellanrum) skriver på nu kanske, förhoppningsvis, blir något längre som jag vill publicera i sin helhet längre fram. Om det skulle bli så, så kommer det säkert komma en massa inlägg om det när det närmare sig :-P

Fast så dök det upp ett mejl om en novelltävling i inboxen och jag tyckte det kunde ju vara kul att fokusera på den ett tag ... få ihop något att skicka in ... fast det var nära till sista inlämningsdatum och berättelsen skulle vara på upp till 4500 ord så jag kände att det kommer jag inte hinna och släppte det. Fast ... på sista inlämningsdag kom det ett nytt mejl där det stod att de förlängt tävlingen med tio dagar ... och jag insåg dessutom att jag läst fel, det var 4500 tecken ... inklusive mellanslag, inte 4500 ord, som var maxlängden .... det är är skillnad det. Så jag kastade ihop en liten berättelse på två sidor .... vilken visade sig vara på över 6000 tecken ... *suck* ... orden flödar ... och vem tusan kan berätta en berättelse på bara 4500 tecken? Ja, ja, processen med att skära ner den, till något inlämningsbart tog lika lång tid som att skriva den, och det det blev lite torftigare än jag brukar skriva, några karaktärer försvann, och de som var kvar blev lite blekare i sina gestaltningar, men historien är den samma, och nedan följer den i sin inlämnade version ( 4499 tecken lång ;-) ).
På botten av sjön

    Ett stick fick Liv att häftigt sätta sig upp. Förvirrat såg hon sig om medan hon sömndrucket gned svedan på sin solheta smala midja. De enda hon såg i närheten var en pojke och hans mamma som snarkande låg med benen i sjöstrandens sand. Mammans solrodnande fylliga hull vällde ut från bikinin som var uppenbart för liten för henne. Sonen hade grävt en kanal nerifrån sjön hela vägen upp mellan mammans utflutna lår. Arbetet med att gräva ut sidorna av kanalen och underminera den mark mamman vilade på, var i full gång. Liv drog lite på läpparna vid tanken på hur mamman skulle reagera när hon rasade ner i kanalens sjövatten.

    Liv undrade vad det var som orsakat sticket hon vaknat av. Hon lät blicken följa den tatuerade orm som slingrade sig längs armen ner till de fingrar som försiktigt smekte svedan på sidan av magen och såg att en röd fläck omgav en förhöjning i huden. När hon förde fingrarna över rodnaden kändes bulan tydligt. Huden rörde sig över den, som om det satt något där under. Liv förde ett finger mot bulan. Petade på den med sin långa pekfingernagel. Plötsligt ryckte hon undan handen. Det under hennes hud hade flyttat sig! Jo! Liv var säker. Det hade flyttat sig! Minst några millimeter. Bulan var helt klart på väg ut från rodnaden, längs den tatuerad slingrande blomsterranka som utgick från navelsmycket med dess blanka svart sten. Hennes favoritsten, som hon själv plockat på just denna strand.

    Med växande obehagskänsla märkte Liv att hon höll andan och tvingade sig att dra ett djupt andetag som sved i hennes torra strupe. Vatten! Tanken var nästan som påtvingad. Hon måste ha vatten! När hon började vrida sig för att ta vattenflaskan i väskan kände hon en kittlande känsla från magen och stannade upp i rörelsen. Genast upphörde det hon känt. Liv fokuserade sin stålblå blick på bulan och började sakta vrida sig igen. Darrade bulan till? Hon var osäker på vad hon såg och kände. Men när hon sträckte armen mot väskan flyttade bulan sig långsamt inåt mot naveln, men stannade upp så snart Liv gjorde det. Trots solens stekande strålar blev hon helt kall.

    Helt stilla studerade hon utbuktningen som nu tycktes henne något större. Hade den växt när den flyttat sig mot naveln? Mot Stenen! Kallsvetten rann nerför hennes ansikte när hon med panik såg rörelsen igen trots att hon satt stilla. Först så sakta att hon inte sett den om hennes tatuering inte markerat läget, men ökande. Det kändes som om något rullade under hennes hud. Ett Något som växte i takt med att det kom närmare navelsmycket.

    Tanken briserade. Något får INTE nå stenen! Instinktivt tryckte hon, så hårt hon kunde, handen mellan Något och naveln, medan hon började lossa navelsmycket. Som triggat av hennes incitament, eller kanske rörelsen, accelererade Något. Liv kämpade med smyckeslåset när bulan, nu stor som en spelkula, började pressa mot barriären som hennes hand utgjorde. Liv tryckte ännu hårdare. Med en brännande smärta tycktes kulan sjunka in i magen. Liv skrek av pinan när Något borrade sig genom hennes magmuskel för att komma under handen, och hon slet i panik loss det låsta smycket så att blodet stänkte. Genast ändrade Något riktning under huden, upp mot den arm vars hand höll smycket.

    Vatten! Tanken hade aldrig lämnat Liv. Med Något skavande under huden, rullande över revbenen, såg Liv mot sjön. Vatten! Om hon kunde kasta i stenen skulle hon bli fri. Det bara visste hon. Hon slängde sig upp på fötter och kände hur Något, golfbollsstor, smärtsamt töjde huden i hennes armhåla. Tre snabba steg förde henne ner till vattenbrynet. Hon höjde armen och Något passerade hennes handled, fick huden att spricka. Just som hon öppnade handen för att släppa smycket exploderade hennes hand i en kaskad av blod och Något följde i stenens båge genom luften ut mot sjön. Men den smärtan, och den synen, besparades Liv. Hon, hennes medvetande, nu ett med Något, följde stenen genom luften medan hennes förbrukade kropp föll samman i vattenbrynet. Hon nådde stenen när den bröt vattenytan. Var ett med den när den nådde sjöns botten. Hon var inte längre Liv, hon var stenen, en del av sjöns botten.

    Det som varit Liv kom direkt till insikt om sin hunger. Att den måste stillas. En saftig måltid, som tillfälligt skulle stilla hennes begär, blev plötsligt förbunden med sjöns botten via dess vatten. Hon sände sin hunger mot den, upp längs den pojkgrävda kanal som ledde från sjön upp mot en kvinnoröst:

    — Anton! Vad tusan? Har du grävt ut under mig? Ha, ha, din buse, nu blev mamma helt sjöblöt!

onsdag 2 maj 2018

Hett te

Mer skriverier, tränar denna gång på att skriva dialog. Jag har kommit fram till att det kan jag inte, i varje fall inte snabba replikväxlingar, så ni får hålla tillgodo med vad det blev.
Just som Henrietta försiktigt, för att inte bränna läpparna, förde den rykande heta temuggen till sin mun, så slogs dörren upp med ett brak. Dörrhandtaget fördjupade bucklan i sidan av den skamfilade, en gång vita, nu nikotingula, fullhöjdskylen som stod inklämd så att det inte gick att helt öppna dörren till den lilla lägenhetens minimala kök.

Satans djävlar! Vad fan gör du? Vill du jag ska skålla ihjäl mig?

for det argt ur henne när hon skvalpade ut lite av det brännheta teet över den tatuerade orm som slingrade sig ur dödskallens ögonhålor på hennes underarm, och ryckte till så att bordets tomma ölburkar skramlande for omkring mellan de cigarettfimpsöverfulla faten.

Svaret kom blixtsnabbt, och stenhårt:

Käften, bitch!
Du ska bara vara tyst, hålla din förbannade sladdrande klyka stängd. Du ska bara svara på mina frågor, inget annat!

Henrietta höjde sakta sin blick från den rodnande svedan på sin arm och såg mot sin antagonist. Hon kikade mellan fårade ögonvrår ut under sin blekblonda spikraka lugg och drog upp det, inte längre blå, utan gråblekta, linnets axelband från överarmen upp på sin skuldra. Inte ett spår av rädsla syntes i hennes mörka ögon när hon sakta höjde huvudet och strök den framfallna raka hårslingan bakom örat. Rörelsen blottade ett hål, kantat av den stora tunnelöronring som stretchade hennes öronsnibb till en onaturlig storlek. Ringens ebenholtsfärg matchade den kolsvarta eld som sköt ur hennes ögon när hon sa

Jag är inte rädd för dig, din råtta! Det är jag som sitter med alla korten på hand. Lyft ett finger mot mig och du är sänkt innan du anar det!

Från dörröppningen hördes ett torrt skratt, ackompanjerat av det swischande metalliska klingandet av en stiletts blad som når sitt utfällda läge. Bladet glittrade till framför ursinniga ögon. Skrockandet övergick i ord:

Du har för fan redan förbrukat det övertag du hade. Hade du hållit käft, inte spillt mina hemligheter över hela stan, så kanske, kanske du hade haft något att komma med. Men nu … du kan inte skada mig mer än du redan gjort!
Nu handlar det om skadekontroll. Nu ska du samarbeta. Du ska ta mig fan berätta allt för mig. Allt vad du sagt … och till vem!

För en sekund kände Henrietta sig förvirrad. Hon var på väg att sära sina läppar för att säga att hon inte läckt ett knyst, men smällde igen munnen så att ringen i hennes piercade underläpp vibrerande kittlade hennes tunga när hon istället fuktade läpparna och, fortfarande hårt, men lite mindre aggressivt, frågade:

Vad fan säger du? Dom på stan vet inte skit om dig. Inte från mig i varje fall... och det jag har på dig kan dom inte ha kunnat fått från någon annan, förutom från dig själv. Har du dabbat dig och tänker ge mig skulden?

Nu var det blicken som mötte Henriettas som var förvirrad.

Du säger att du inte golat?
Du ljuger!

Men rösten lät inte längre lika säker, inte lika aggressiv. Det fanns en tvekan som gjorde att Henrietta kände att hon hade ett litet övertag, ett övertag som hon var tvungen att genast nyttja innan tillfället försvann. Hon stålsatte sig för att inte visa den rädsla åsynen av knivbladet väckte i henne.
Utan ett spår av den tvekan hon övervunnit, for hon plötsligt upp ur stolen så att det ännu heta teet skvätte ut över bordet vars tomma ölburkar skramlande rullade ner på golvet. I det mikroskopiska tumult detta var, tog hon två snabba steg framåt och stötte, med en hand på var sida stiletten, sina handflator i bröstet där bakom.

Du skall fan inte komma här och hota mig! Du har själv dabbat dig!

När knivspetsen ändå inte riktades mot henne, fann hon ännu mera mod och stötte igen med handflatorna, nu hårdare, och lät sin röst följa de bakåtsnubblande stegen ut:

Försvinn! Försvinn och ta dina patetiska hot med dig!
Kommer du hit igen så skall jag se till att hela världen får veta att du är min biologiska dotter. Att du är en oäkting i den familj du kallar din.... och då kan du fan glömma det där arvet du tror du ska få från dom!

måndag 16 april 2018

Fågeln på taket

Mer skriverier, denna gång en skrivövning i.... ja, gissa det ni! ;-)
Den tunga metalldörren gnällde till när Simon, med sin fulla vikt, tryckte sin axel mot den. Den hade bara rört sig en millimeter, men den hade rubbats, och den var inte låst från utsidan! Hur hade hon kommit upp på taket? Inte denna väg! Med hennes späda kropp fanns det ingen möjlighet att hon kunnat pressa upp, och sedan igen, denna kärvande dörr. Men Simon kände att tiden att leta alternativa vägar inte fanns. Han behövde komma ut på taket nu! För att få upp dörren insåg han att han behövde göra något annorlunda. Då han inte kunde få grepp med skornas blanka sulor på metalltrappans glatta steg, lät han rörelsemoment, fart, ersätta tryck. Han backade ner två steg i trappan och tog med båda händerna tag i ledstången. Med så mycket kraft han förmådde, drog han sig uppåt, samtidigt som han med benens hjälp kastade sig upp för trappans översta steg, och lyckades precis innan han kraschade in i dörren vrida sig och träffa den med sin högra axel först. Dörren slogs häftigt upp i en explosion av rost och damm, som nattens isande vind svepte tillbaka in över honom där han fallit halvvägs ut på takets blöta betong. De största träden faller tyngst, och Simon var en massiv ek. När han kravlade sig upp önskade han att han singlat ned som ett löv. Fast egentligen inte. Ett löv hade inte öppnat några dörrar. Med dörren öppen var priset att värken i axeln strålade in i bröstkorgen och ut i armen, som efter smällen hängde oduglig vid hans sida, men det priset betalade han gärna.

Smärtan förvisades till ett hörn av medvetandet så snart han fick syn på henne. Igenom nätets rutor i det höga stängsel som skilde taket i två kunde Simon, mindre än tio meter bort, se hennes elvliknande profil. Hennes långa mattsvarta hår fladdrade i vinternattens kylande bris och avslöjade den blekaste hud. Igenkänningen av hennes smäckra hals, under en rak och markerad käklinje, fyllde hans bröst med värme och sorg. Han visste att det i den sköra gestalten fanns mer styrka än någon kunde ana, men han hade trots det lyckats göra henne så illa. Han hade svikit hennes förtroende när hon som mest hade behövt någon som trodde på henne och kunde hjälpa henne att minnas. Han hade anklagat henne för de hemskaste av dåd som varken hon eller han kunde veta att hon inte begått. Han hade skuldbelagt henne bortom hennes förnufts rand.

Hennes hållning var stram och hennes blick var trotsigt riktad rakt ut i natten, ut från avgrunden vid takets kant. Han såg henne som den stolta svarta korp som han, från första stund, förälskat sig i. En korp som gjorde sig redo att flyga ut i natten. Men hon var just nu en skadeskjuten fågel, med hans dödligt anklagande pil fortfarande stickande ur sitt bröst. Hennes vingar skulle inte bära henne.

Allt Simon nu ville, var att rusa fram och lägga sina armar om henne. Berätta att allt var bra. Att han hade hittat medicinen, lösningen, som skulle ställa allt tillrätta igen. Inget var hennes fel. Hennes barn levde, mådde bra och var i säkerhet. Hon var inte skyldig till någons död överhuvudtaget. Hennes skuld fanns inte. Han vill förklara hur han varit framgångsrik i sin kamp att hitta sanningen i den förvrängda verklighet, som de som ville dem båda illa hade format runt dem. Att han till slut hade kunnat se genom de lögner och skådespel som fått honom att anklaga henne. Han ville viska i hennes öra att hon hade allt att leva för, massor att bygga vidare på, och inget att fly ifrån. Inte längre!

När Simon såg hur hon sänkte hakan mot bröstet och, liksom en löpare i startblocket, verkade göra sig redo, så slapp det ur honom ett hjärtskärande vrål och han rusade rakt in i stängslet som svajande rasslade till när det tog emot hans fulla tyngd, men utan att visa något annat tecken på att kunna forceras. Fortfarande vrålande försökte han klättra över, men utan fungerande högerarm blev han hängande i sin vänsterhands grep med ansiktet tryckt mot det kalla metallnätet.

Raven såg upp. Hon verkade för en sekund klarna till och vred huvudet rakt mot honom. Blicken i hennes blå ögon fann fokus och hans vrål tystnade när hon tycktes se honom. Med huvudet fortfarande vridet i hans riktning backade hon ett steg bort från takets kant, förlängde sin ansats. Men det var också ett steg som förde henne närmare honom. Hon var så nära, endast ett fåtal meter skilde dem nu åt. Men ändå så långt borta när hennes blick åter blev glansig och hon igen såg rakt igenom honom. Det var som om han inte stod där på knappt fem meters avstånd. Det var som om stängslet mellan dem var en mur ogenomtränglig för ljud och blickar. Men han visste att den riktiga muren var byggd av svikit förtroende, förstärkt med sorg och skuld. Den muren skulle kunna rivas om han bara kunde nå fram till den. Det svikna förtroendet skulle finnas kvar, men det som höll ihop sveket skulle vara borta. Simon visste att han skulle kunna nå fram till henne genom muren om han bara kunde vidröra henne. Med en smekning skulle hennes blick kunna fasta på honom igen. Med en omfamning skulle hon kunna höra hans ord. Med en kyss skulle pilen kunna lösgöras ur hennes bröst. Men om hon skulle försöka flyga nu, då skulle hon vara förlorad för alltid.

När hon åter vred huvudet framåt mot sin startbana, svepte hennes tomma blick över honom och lämnade, som efter en piska, svidande sår i hela hans medvetande. Simon sträckte fingrarna genom nätet, tryckte så hårt att metallen skar upp huden mellan hans fingrar, och hans livskraft rann röd längs hans hand. Stängslet släppte ifrån sig ett knarrande ljud av belastningen. Han tryckte ännu hårdare, som om han skulle kunna pressa sig genom stängslet för att nå fram till henne.

När Raven åter böjde ner huvudet och med spänd kropp fokuserade framåt, när korpen gjorde sig redo att flyga, så ville han skrika, dra hennes uppmärksamhet till sig, men allt han fick ur sig var en viskning:

   —  Snälla, snälla, förlåt mig!

fredag 6 april 2018

Det går inte att förbjuda sig till en bättre värld

Bildkälla: dailyrecord.co.uk
Flera partier ställer sig nu bakom ett tiggeriförbud med SD och M i spetsen, men det är mig föga förvånande. Sverigedemokraternas underliggande motiv behöver vi inte tveka över, och de nuvarande starka i Moderaterna tycks vara av den gamla konservativa skolan (saknar i diskussioner som dessa, de gamla Nya Moderaterna, som åtminstone på allvar försökte visa en mer medmänsklig sida).
Men att vänsterpartier som Socialdemokraterna svängt om känns skrämmande för mig (kommer tillbaka till detta längre ner). Deras hållning är i och för sig uppbackad av en massa välvilligt prat om att ett tiggeriförbud inte får komma ensamt, utan att man i kölvattnet av det skall bekämpa orättvisor genom bildning, politiska reformer och organisering. Men även här är jag inte så förvånad. Arbetarrörelsen och vänstern försöker ständigt reformera samhället genom att likrikta. Jag känner att det, som alltid från denna kant, saknas empati i allt prat om solidaritet och jämlikhet. Man ser inte till individen, utan försöker göra det bra för alla genom att göra alla lika och passa in befolkningen i en mall styrd av lagar och förordningar som ger mer eller mindre mening för den enskilde, men som är en effektiv apparat för kontroll. Eftersom de flesta som tigger i Sverige inte kan tvingas in i denna mall (de är inte svenska medborgare) så vill man tvinga bort dem istället (igen, brist på empati).

Än värre för mig är att ungefär samma argument för ett tiggeriförbud också hörs från enskilda förespråkare för skrifter och press som säger sig vara liberala.

Argumenten bakom ett tiggeriförbud är rent och skärt skitprat! Inte innehållet i de uppbackande orden i sig. De är sunda och visar i grunden på omtanke och en vilja att få ett bättre samhälle för alla. Få människor som har ett uns av medmänsklighet i sig kan tala emot dessa argument:
  • Den som är satt i tiggeri är inte fri. Frihet bygger på värdighet.
  • I tiggeri utlämnas fattiga människor till någon annans välvilja.
  • Tiggeri normalisera ojämlikheten.
  • Tiggeri är inte lösningen på fattigdomen i världen.
  • Tiggeri innebär utsatthet och utnyttjande.

Jag vill inte heller ha ett samhälle där enskilda individer tvingas stå med mössan i hand och lita på andras välvilja för att få mat för dagen. Jag vill också se stolta människor som med rest huvud känner sig trygga i att de på egen hand klarar försörjningen av sig och sina familjer.

MEN ett tiggeriförbud är inte ett steg mot detta. Att arbeta för att människor inte skall behöva tigga för sin överlevnad kräver inget tiggeriförbud.

De åtgärder man vill ta för att hjälpa människor att komma ur tiggeriet kan man sätta i verket utan att skära av den försörjning de som tvingas tigga idag har nu. Jag har svårt att tänka mig att någon vill försörja sig genom att tigga. Att människor vill förnedra sig och lägga sitt liv i händerna på andra människors välvilja är för mig ingen sanning. Om de som tigger hade möjlighet att göra sig en bättre inkomst på annat sätt så är jag säker på att de absolut flesta av dem skulle göra det. Det skulle inte längre vara lönsamt att organisera tiggare och utnyttja dem på det sätt som många förespråkare av ett tiggeriförbud idag hävdar sker.

Att politiska partier från vänster (och även enskilda liberaler) idag är tydliga förespråkare för ett tiggeriförbud är, som jag ser det, bara ett sätt att fiska väljare.

- Om vi gör så att du slipper se hur eländigt andra människor har det, om vi gör så att du slipper känna det där stygnet av medlidande i hjärtat, om du slipper skämmas inför dig själv för att du prioriterar en ryggbiff eller en flaska sprit framför att hjälpa någon annan med ett direkt bidrag, då är du hygglig och röstar på oss va?

Ett tiggeriförbud är bara ett sätt att hjälpa potentiella väljare att stoppa huvudet i sanden och ett sätt att fiska röster från dem som vill slippa påtvingad empati. Förespråkarna försöker, i min verklighet, bara locka dem som inte klarar att se människor som har det sämre ställt. De söker röster från de väljare som vill kunna blunda för fläckarna på deras bild av en bättre verklighet.

onsdag 4 april 2018

Värmeslag

#veckanstema på Google+ är värme.

Med mina sista krafter tar jag några stapplande steg för att nå sanddynens rand. Jag får kämpa för att ens lyfta mitt hängande huvud. Rörelsen får den intorkade svettens sälta att sända svidande ilningar längs min sönderbrända nacke. När mina spruckna läppar exponeras för solens brännande strålar så tvingar smärtan mitt huvud nedåt igen.

Men jag måste se. Jag måste tvinga mig att blicka framåt för att få veta. Finns det något hopp om att nå civilisationen? Kommer jag någonsin att få fukta min, nu sandpappersträva, strupe igen? Eller är allt jag som jag kommer att se hur sanden breder ut sig mot evighetens horisont?

Jag höjer huvudet och känner läpparna förkolna när de exponeras för det direkta solljuset. Uthärda! Dimmigt inser jag att nästa steg är att få upp mina igentorkade ögonlock en aning mer. Med en kraftansträngning öppnas de så pass mycket att jag kisande kan se bort mot horisonten.

Himlen borde vara djupblå i detta klaraste av klara väder, men i det brännande motljuset ter sig hela verkligheten bländande vit för mig. Skarpt vitt utlöser en explosion av skärande blixtar tvärs igenom mitt huvud, från ögonglobernas baksidor ut till tinningarna.

Blicken klarnar sakta, men vad kan jag egentligen urskilja i denna vita hettas obarmhärtighet?

Mer sand!

Jag känner hur det sista unset kraft rinner ur mig. Jag börjar uppgivet sjunka ner i den heta sanden. Men den kanske inte längre är lika brännande. Mer som en varm väntande bädd.
En bädd att vila i. En bädd att barmhärtigt somna från törst och smärta i.

Men där ... jag lyckas räta mina knän igen … där, nästan oändligt långt bort, skymtar något. Kan jag lita på min svidande ögon? Är det en hägring?
Nej det ser faktiskt ut som en …. en bil! Är det min....................


Plötsligt avbryts jag av en gnällig röst vid min sida:
- Pappa! Varför måste vi åka hem från stranden redan? Jag vill bada meeeer!

onsdag 28 mars 2018

Inte fem år sedan senast


Vad finns vid vägs ände?

Jag skriker frågan medan jag vandrar vägen.
Avsaknaden av svar skriker tillbaka sin tystnad.

I den tystnaden finner jag tröst.



(Det var inte fem år sedan jag funderade i längre banor runt detta senast!)

måndag 26 mars 2018

Mer skriverier

Tiden är ur led :-) men denna gång var övningen att, på en sida, skriva en Jul-scen med tre personer och knyta en känsla till varje person. Jag har kanske snarare försökt göra personligheterna levande och ge dem en sinnesstämning än att tydligt knyta en känsla till dem, men jag vet inte hur väl jag lyckats med någondera?

Julen knackar på

De dova dunsarna, som tycktes komma från den massiva ekdörren i finingångens hall, fick Elsa att hoppa till. Hennes hjärta slog ett extra slag i bröstet och hon kände hur hennes kinder började bränna. ÄNTLIGEN! Utan en tanke på alla de förmaningar om en fin flickas värdighet, lugnt uppförande och stillsamhet som hennes mor dagligen, och rikligt, tillhandahöll under de schemalagda mor-dotter-stunderna, kastade hon sig ur den eleganta fåtöljen och rusade ut mot hallen så att två av de tända levande ljusen i granen slocknade när hon sladdade ut ur finrummet in i serveringsgången.

Men hon var inte först ut mot hallen. Hennes sikt mot dörren skymdes av en ryggtavla. Finklänningen hennes mamma bar, var i ryggen öppen ner till svanken och avslöjade en till synes perfekt, sammetsslät, helt utan fläckar eller missformningar, gyllenbrun rygg. Mamman som varit i köket och som vanligt sett till att varje detalj blivit exakt så som hon tänkt sig, hade också tagit genvägen genom serveringsgången mot hallen.

Inom sig, hörde Elsa plötsligt mammas förmanande röst och, mot sin nuvarande sinnesstämnings egentliga natur, så stillade hon sig en aning. Faktiskt så mycket att hon helt stannade upp och rättade till den, av hennes fartfyllda sladd runt hörnet, korvade mattan. När den äkta mattan var slät och fransarna, så som mamma önskade,  låg perfekt parallella igen, höjde hon blicken ut mot hallen där mamma just öppnade dörren.

En djup och en aning, för sammanhanget, för stark röst ekade över hallens marmorgolv, in i serveringsgången:

   - Ho, ho motherfuckers, finns det några snälla fina flickor här?

Så tydde Elsa orden i det mullrande, bullrande sluddrandet som kom från dörrens öppning bortom mammas rygg. Elsa kunde tydligt se hur hennes mamma blev spänd. Mamma fick en ännu striktare hållning, med rak rygg och stel nacke. En väsande sträng röst, i samma ton som Elsa hört när hon kommit hem med en eller annan fläck på klänningen, kom ur mamma:

   - Du får inte vara här nu. Vi träffas på torsdag klockan 13:20, men inte nu, absolut inte nu! Hans-Axel kommer snart, och då måste allt vara perfekt. Du är bara helt fel här just nu!

Men varför motade Mamma honom i dörren? Han måste ju få komma in! Torsdag, 13:20? Det var ju julafton idag, inte på torsdag! Strax efter klockan ett dessutom, alldeles för tidigt på dagen! Det var ju nu, när det började skymma på eftermiddagen, som tomten skulle komma!

Elsa, fortfarande uppspelt inom sig, men nu också nyfiken och lite konfunderad, nyttjade den äkta mattan för att dölja ljudet av hennes steg när hon försiktigt närmade sig paret vid dörren för att tydligare kunna höra resten av konversationen. Ur den ovårdat skäggiga mun som Elsa kunde skymta över mammas axel, kom nu, mer dämpat än tidigare, en vädjan:

   - Men det är ju ändå min dotter! Jag vill träffa henne. Jag vill träffa dig! Jag har ingen annan!

Mamma väste till svar:

   - Försvinn! Snabbt! Du misspryder den perfekta granrisinramade julens port. Jag har lagt så mycket möda på denna jul! Allt var som det skulle, perfekt, tills du dök upp!

När Elsa, åter i finrummet, kikade ut genom fönstret, kunde hon nästan känna hur uppgivenheten strålade från gestalten som lunkat bort från huset över den välkrattade uppfarten och sakta försvann bort mellan alléns kala träd. Men frågan som hon ställt sig samtidigt som mamma hårt  stängt finingångens ytterdörr dröjde sig kvar:

Är jag verkligen tomtens dotter?

Fredrik Ax, 2018-03-25

fredag 23 mars 2018

Skriverier


Jag försöker skriva igen! Således lever bloggen igen. Kommentera i bloggen eller på G+, de lever i symbios! Gamla kommentarer till gamla inlägg ser, pga det, för djävliga ut i bloggen, men nya blir förhoppningsvis bra. Nog om det bloggtekniska, och istället till texten.

Denna lilla text är skriven som en skrivövning på max en tryckt A4 sida och i syfte att öva på att förmedla en känsla. Givetvis så kommer känslor ofta i grupp, men jag har försökt lyfta fram en, mer än de andra, i denna text, så för mig det vore intressant att få veta vilken känsla det är ni upplever att texten främst förmedlar?


Sängens rostfria glänsande ram trycker mot undersidan av mitt lår, och luften i rummet andas desinficeringsmedel. Men jag känner mitt domnande ben och lukten lika lite som det skarpa obarmhärtigt vita ljusets nålar i mina ögon. Det är inte därför min ökande andhämtning är ansträngd. Det är inte därför det sticker i mina ögon och min hals. Paniken som stiger i mitt bröst kan inte härledas till miljön jag vistas i.

Jag känner det ökande trycket runt min hand, som vilar på sängens blekgula filt, och ser ner på din magra, nästan kloliknande, hand som håller min. Din hand som, för inte länge sedan, var så fylld av styrka. De spända senorna och blålila blodådrorna syns tydligt genom den lövtunna, bleka, på gränsen till genomskinliga, huden som tycks ha krympt för att kunna strama över din arm. Din arm som till synes helt saknar utfyllnad mellan skelett och hud. Jag är säker på att du trycker min hand med din fulla kraft. Din fulla kraft hade, för inte länge sedan, kunnat krossa min hand. Nu känner jag bara ett svagt ökat tryck.

Jag vill fly.

Jag vill vara här för dig.

Jag måste ut.

Hjärtat bultar hårdare i mitt bröst. Jag är en kaninunge, inträngd mot ett träd av utsvultna vargar vars saliv jag kan se rinna mellan vassa tänder ut ur käftarnas öppna gap. Döden skrattar mig i ansiktet. Döden finns i din klo till hand.

Musklerna i min kropp spänns. Jag är redo för flykt. Just som jag börjar resa mig ur min sittande ställning i sängen släpper trycket om min hand en aning och jag stelnar till, oförmögen att fortsätta rörelsen. Inte för att jag tror att jag skall slippa ur dödens grepp. Tvärtom. En skräck låser mig så hårt att jag glömmer andas.

Jag vill vara modig. Jag vill stå upp mot döden. Mota den från dig.
Men jag kan inte.

Hela mitt väsen skriker till mig att fly.
Men jag kan inte.

Plötsligt kan jag andas. Luften strömmar häftigt in genom min strupe, in i mitt bröst och studsar smärtfullt i lungornas väggar innan den skär sin väg ut genom min strupe igen. Jag kan inte sluta dra in och blåsa ut luften i ett allt snabbare tempo. Min kropp börjar skaka. Konturerna runt mig börjar suddas ut. Varm och salt rinner min rädsla över mina kinder.


Fredrik Ax, 2018-03-23