fredag 9 november 2018

Negerbollar, Bokbål & Vaniljpulver

För ett tag sedan kom frågan om rätten att få kalla chokladbollar för negerbollar upp i en fb-humorgrupp jag är med i och jag tappade hakan av förvåning över vilka uttryck (smyg)rasismen kan ta sig, och/eller hur stor avsaknaden av empati kan vara hos människor.

Varför att det så viktigt för vissa att få använda ett ordet neger i en benämning av ett bakverk?

Som svar på den frågan kom många, den ena dummare än den andra förklaringen. Den första motiveringen med någon form av bäring, som inte var direkt rasistisk var argumentet:
"Det har alltid hetat negerboll, och kommer alltid att heta negerboll, för det sa alla när jag var yngre!"

Det vill säga en högst konservativ hållning och ovilja till förändring som speglar de värderingar vi hade för årtionden sedan. Argumentet blir nästan utan undantag uppföljt med något i stil med:
"Ingen tar minsann illa upp av det heter 'finska pinnar', det borde ju vara lika kränkande för finnar i så fall!"

Då kan jag inte låta bli att tänka att de gör sig dummare än vad de är och bara försöker hitta ursäkter för att få fortsätta sin (smyg)rasism. Hur kan man annars välja att inte förstå skillnaden i värdeladdning mellan ordet "finne" och ordet "neger". Ordet neger har inget med nationalitet att göra. Ordet neger är använt inom rasbiologisk forskning vars syfte är att visa den vita mannens överlägsenhet gentemot de med mörkare hudfärg. Att fortsätta använda ordet, kanske i synnerhet så vardagligt som i ett benämnde av ett bakverk, och utan att tänka över de värderingar ordet är laddat med, håller liv i de föreställningarna och de värderingar man hade i Europa på 50-talet och tidigare då man ansåg det självklart att färgen på ens hud avgjorde hur intellektuellt kapabel var man var, och också försökte bevisa det genom rasbiologi. Ordet neger är starkt förknippat med slaveri, förtryck och brist på respekt för människors lika värde. Om man fortsätter normaliserar användningen av det på detta sätt så hjälper man till att hålla de värderingarna vid liv oavsett om man vill eller inte. Att kalla chokladboll för negerboll har inget med varifrån kakan kommer att göra. Det är väldigt stor skillnad mot finska pinnar. Om chokladbollen haft ett tydligt ursprung i Gambia hade det inte varit konstigt att kalla den Gambiansk boll, men att kalla den negerboll eller förvränga den till "Gambiaskalle med mjäll" är ett nedsättande rasistiskt skämt, hur skulle det kunna vara något annat? Att fortsätta hävda rätten att få kalla chokladbollar för negerbollar visar de värderingar man hyser, och de är rasistiska.

"Men", fortsätter fortsätter negerbollsförespråkarna som tror sig vara lite mer intellektuella, "det är inte demokratiskt att förbjuda vissa ord, det hindrar oss från att uttrycka våra åsikter!".

Skämtar ni? Vilka åsikter behöver ni använda ordet "negerboll" för att kunna uttrycka? Ingen har lyckats ge mig ett exempel på att de inte kunnat uttrycka sina åsikter utan att få kalla kakan för negerboll. Dessutom handlar det inte om något förbud. Det handlar om att visa hänsyn och empati. Vill man uttrycka sina rasistiska åsikter så visst, fortsätt kalla kakan för negerboll för all del, men kom inte och påstå att det inte är värdeladdat! Det är ett uttryck för rasism.

Sedan går nästan ofelbart diskussionen över i att vi förändrar litteraturen, att Agata Christies roman "Tio små negerpojkar" fått byta titel och att Pippi Långstrumps pappa inte får kallas negerkung längre, att bibliotek minsann bränt den boken på bål, att demokratin är döende.

Det som egentligen skedde var att Janne Josefssons i sitt sommarprat 2017 uttalade sig på radio om att Botkyrka kommun brände Astrid Lingrens Pippi böcker, vilket egentligen handlade om de gallrar ut böcker för att få plats med nya. När de fick in de nya Pippi böckerna slängdes de gamla (kanske brändes i något fjärrvärmeverk, vad vet jag). Janne menade det mer bildligt att de brände böckerna och hävdar att det var av ideologiska skäl, medan biblioteket i fråga hävdar att de behandlades som alla andra gamla slitna böcker som ersätts. Det handlar alltså inte om något bokbål oavsett vilket.

Jag själv är av hållningen att det är viktigt att originalversionerna av Pippi-böckerna, som använder sig av termen negerkung, finns kvar tillgängliga för alla, som ett tidsdokument för hur våra värderingar såg ut på 1940-talet då de skrevs. Att det då var självklart att kalla mörkhyade för negrar och att det då var självklart att dela in människor i raser. Ett dokument över hur långt vi utvecklats från det. Dock ser jag det inte som fel att man också ger ut moderniserade versioner som bättre passar in i den tid vi lever nu. Berättelserna är ju lika bra nu som då, även om man väljer att i språket inte använda rasistiska benämningar.

Gällande "Tio små negerpojkar" så bytte den titel redan när den gavs ut i USA för första gången 1940 och kallades istället "And then there were none”. Redan då, 1940, motsatte sig USAs befolkning att normalisera förnedrande "slavord". Britterna var mer ståndaktiga i sin rasism, och övergav originaltiteln först 1985. I Sverige tog det ända tills 2014 innan man anslöt sig till den civiliserade världen. Så det var knappast den Svenska "PK-maffian" som tryckte på för titelbytet, snarare var det rasist-maffian hon höll emot i väldigt många år. Men också i detta fall anser jag det vara bra om man behåller originalutgåvorna och låter de vara tillgängliga för alla. De är tidsdokument som visar på vilka värderingar som var förhärskande när de skrevs. Som till exempel att det 1938 i England var acceptabelt med rasistiska termer för mörkhyade i barnramsor som dessutom handlade om att de mörkhyade barnen dog ett efter ett.

Som avslutning i debatten så kom en negerbollsförespråkare med en ganska kul fråga. "Är det inte lika förnedrande då att kallas för vaniljpulver (vit och korkad)?" ... den tog jag fasta på ... inte för att jag tycker det bidrar med något argument för att få kalla chokladbollar för, negerbollar ... vaniljpulver är ju en ingrediens, precis som choklad och inte jämförbart med att använda rasistiska termer på bakverk, men numera kallar jag alla negerbollsförespråkare för VANILJPULVER! :-D

onsdag 17 oktober 2018

Är det synd om SDs väljare då?

Innan valet funderade jag lite över om det var synd om SD[1] (vilket de i sin kommunikationsplan låter påskina). När jag resonerat klart så kändes det inte som om det var så synd om SD trots allt. Men nu då, efter valet? Nu gnäller en massa människor om att det är synd om SDs väljare. Att det inte är acceptabelt att 17,5% av väljarna inte har något inflytande i svensk politik eftersom SD utestängs från regeringsinflytande av de andra partierna.

Men är det så? Har dessa väljare inget inflytande genom sina representanter?

För att bena ut det behöver vi snabbt repetera lite hur vår svenska demokrati fungerar.
(Mer information om vad demokrati innebär kan ni säkert hitta själva, och här finns en liten diskussion runt det också: Demokrati[2])

I Sverige tillämpar vi så kallad representativ demokrati. Det vill säga vi (folket) utser ett antal representanter (riksdagsledamöter) som tillsammans utgör den lagstiftande instansen i Sverige (Riksdagen, som det svenska parlamentet kallas). Dessa representanter har mandat av väljarna att, i så kallade voteringar, fatta beslut angående vårt samhälle, rösta på olika lagförslag, och själva komma med förslag (motioner). Det är förutsättningarna vi går till riksdagsval på. Så har det varit ett bra tag nu och det torde inte vara någon hemlighet för någon väljare att det är riksdagsledamöterna som skall representera oss vi utser i riksdagsvalet.

De 17,5% av väljarna som röstade på SD är representerade i riksdagen genom de 62 mandat som det parti de röstat på tilldelats. SDs representanter i riksdagen är där på lika villkor med alla de andra riksdagspartiernas representanter och får komma med motioner och medverka i voteringar på lika villkor med alla andra riksdagsledamöter. Det är ingen skillnad på hur stort direkt inflytande per mandat SD har i riksdagen jämfört med de andra partierna. Eftersom riksdagen är den lagstiftande instansen i Sverige är SDs möjlighet att, per mandat, påverka svensk politik, precis lika stor som något annat partis. Förutsättningarna för att SDs väljare skall kunna representeras lika på lika villkor som de andra partiernas väljare är till fullo uppfylld.

I Sverige har vi också en verkställande instans, Regeringen. Regeringen skall se till att de beslut som fattas i riksdagen genomförs.

Att ett parti fått 17,5% av rösterna innebär inte automatiskt att det skall få regeringsinflytande. Det krävs mer än 50% av rösterna för att regeringsinflytande skall vara garanterat.
Det är en del av Majoritetsprincipen, vilken också är en förutsättning för demokrati. Det torde inte heller vara någon hemlighet för de väljare som röstade på SD (eller något annat parti).

Det är inte synd om de 17,5% av väljarna som valde att lägga sin röst på ett parti som alla de andra partierna i valrörelsen, mer eller mindre tydligt, sagt att de inte frivilligt kommer ge något regeringsinflytande.
De har fått exakt vad de röstat på.
Ett antal mandat i riksdagen och därmed, genom sina representanter, makt/inflytande motsvarande det antal röster SD fick.

Så sluta gnälla om att det är synd om SDs väljare!


Referenser:

[1] Är det synd om SD?
https://blog.ordflod.se/2018/08/ar-det-synd-om-sd.html

[2] Demokrati
https://blog.ordflod.se/2018/08/demokrati.html

onsdag 10 oktober 2018

En dag på stranden

Emo?
Naaaa….

Goth?
Tja, snarare det då.

En dragning till det mörka?
Definitivt!

Henrietta kunde inte riktigt kategorisera sig själv. Egentligen sket hon i vilket. Hon kände inget behov av att tillhöra en viss grupp. Hon var den hon var och brukade vanligtvis känna sig säker i det. Mystiken i skuggorna lockade henne. Spänningen i att inte veta vad som fanns där ljuset inte nådde och att själv bli en del av det okända, glida in, svepa sitt långa svarta hår runt sig och smälta in, fick det att kittla i henne. Det minsta ljus som i mörkret möte hennes bleka hy fick den att framträda, nästan fluorescerande accentuera och framhäva de många tatueringarna och piercingarna. Då kände hon sig som en gudinna. Det var vem hon var! Någon som lät sig omfamnas av mörkret och som använde det för att stå ut.

Att hon nu ändå funderade på sin identitet berodde på att hon inte kände igen sig själv. Vad tusan gjorde hon här? Varför låg hon här på stranden och exponerade sig för dagstjärnas heta strålar? Hon hade aldrig gillat att åka till stranden, definitivt inte före solnedgången i varje fall. Men den senaste tiden hade något ändrats. Hon var annorlunda. Ända sedan den där natten, natten då den där festen avslutats med att hon hamnat här på denna strand med honom, hade hon känt en dragning hit. Det hade känts som om han den natten hade sett henne så som hon kände sig själv. I månens bleka sken hade de funnit varandra. Två som trots att de inte stod utanför ljuset hellre lät sig uppslukas av skuggorna. De hade inte pratat mycket men mörkrets kittlingar hade drivit dem i varandras famn. Deras läppar hade möts och de hade under fumlande smekningar under kläderna rullat runt i sanden. Det hade inte blivit mer än så. Den stigande upphetsningen hade plötsligt försvunnit när de rullat ner bland stenarna nära vattenbrynet och hon känt något vasst i ryggen. Hon hade våldsamt puttat honom ifrån sig och fiskat fram den vassa stenskärva som skar in i ryggen. Närmast förnärmat hade han efter en stund, när hon ägnat skärvan mer uppmärksamhet än honom, lämnat henne ensam på stranden. Hon ångrade inte att det blivit så, stenen var så värd det. Den hade i månens sken varit så otroligt vacker mot hennes nästan vita hand. Stenen hade varit som en motvikt av mörker mot den bleka huden. Mattsvart, hade den slukat det ljus som fullmånen reflekterade. Stenen var numera hennes vackraste kroppsutsmyckning där den i sin silverinfattning satt fastlåst i hennes navel. Fast då, i ensamheten på stranden, hade hon snart börjat känna en hunger. Hon undrade om han hade kunnat hjälpa henne stilla den om hon hållit honom kvar. Hon undrade om det var den hungern som drev henne tillbaka hit. Längtan tillbaka till stranden hade efterhand blivit så stark att hon spenderade mycket tid här, också under dygnets ljusa timmar. Hon visste inte riktigt längre om det var hungern hon fortfarande kände som drev henne eller om det var den törst efter havet som vid varje besök hade växt sig starkare. Oavsett vilket kändes det märkligt att ligga här på stranden på ett badlakan och låta solen bada henne i värme och ljus. Det var inte obehagligt. Bara märkligt. Hon kände sig inte som sig själv.

Plötsligt väcktes Henrietta ur sina funderingar av ett svidande stick som fick henne att häftigt sätta sig upp. Lätt förvirrat tog hon sig åt sidan och kände sin solheta slanka midjas hudveck under sina smala, på gränsen till magra, fingrar. Förvirrat såg hon sig om medan hon gned svedan på sidan av magen. Hon var i det närmaste ensam på stranden. De enda hon såg var en barnfamilj längre bort. Det var den typ av familj hon inte kunde låta bli att känna förakt för. Kanske föraktet var en kompensation för osäkerheten i hennes egen självbild. Solbadandet stämde inte alls med vem hon var, men familjen var en sådan tydlig stereotyp av en tråkig alldagliga familj som aldrig skulle kunna förstå mörkrets kittlande spänning att hon genom sitt förakt för dem nästan lyckades känna sig som den mörkrets drottning hon egentligen tyckte sig vara.

~~~

Familjen hade förberett en heldag på stranden. Utbredda filtar under badlakanen på vilka den snarkande mamma låg på rygg med sin överkropp. Hennes solrodnande fyllighet vällde ut under den lilla cerisa bikinin, som såg ut att vara flera storlekar för liten för henne. Skinkorna på hennes stringklädda underdel, liksom låren, vilade i sanden ner mot vattnet. Sonen i familjen hade roat sig med att gräva en kanal nerifrån vattnet. Kanalen gick nu hela vägen upp mellan mammans utflutna lår och var så djup att vattnet strömmade hela vägen upp. Arbetet med att gräva ut sidorna av kanalen och därmed underminera den mark mammans underkropp vilade på var i full gång. Henrietta drog lite på läpparna vid tanken på hur mamman skulle reagera när hon oundvikligen snart skulle rasade ner i kanalens vattnet. I leendet kände hon hur hennes piercade underläpp sved precis där ringen trängde genom huden och insåg att hon, liksom familjens mamma, nog legat för länge i solen. Familjens pappa och tonårsdotter var försiktigare med solen där de i parasollens skugga satt och petade på sina telefoner.

~~~

Med handen fortfarande mot sin midja funderade Henrietta på vad som kunde ha orsakat sticket hon känt. Hon lät sin blick följa ormen som, på hennes tatuerade arm, slingrade sig ur dödskallens ögonhålor nedåt mot den hand vars fingrar försiktigt smekte svedan på sidan av hennes mage. Hon studerade den röda fläck som omgav förhöjningen i huden. När hon förde fingrarna över rodnaden så kände hon tydligt bulan, och hur huden rörde sig över den, som om det satt en liten pärla under huden. Dödskalleringen gled ner en aning på hennes tunna svettiga finger när hon med sin långa svartlackerade nagel försiktigt petade på bulan.

Plötsligt ryckte Henrietta undan sin hand så häftigt hon av ringen fick en svidande reva från kanten av rodnaden, längs den tatuerade taggtråd som slingrade sig hela vägen bort till navelsmycket. Navelsmycket pryddes av den, numera slipade och polerade, svarta sten som skurit in i hennes rygg just på denna strand den där festnatten. Det under hennes hud hade flyttat sig! Jo! Henrietta var säker, det hade flyttat sig, minst några millimeter. Bulan var helt klart på väg ut från rodnaden. Med växande obehagskänsla märkte hon att hon höll andan och tvingade sig att dra ett djupt andetag som sved i hennes torra strupe.

Vatten! Tanken var nästan som påtvingad. Hon behövde vatten! När hon började vrida sig för att ta vattenflaskan i väskan kände hon en kittlande känsla från magen och stannade upp i rörelse. Genast upphörde det hon känt. Henrietta fokuserade sin stålblå blick på bulan och började sakta vrida sig mot väskan igen. Darrade bulan till? Hon var osäker på vad hon såg och kände. Hon fortsatte vridningen, nu lite snabbare. Bulan flyttade sig då långsamt inåt mot naveln, men stannade upp så snart Henrietta gjorde det. Trots solens stekande strålar blev hon helt kall över hela kroppen.

Helt stilla studerade hon utbuktningen som tycktes henne något större. Hade den växt när den flyttat sig mot naveln? Mot Stenen! Kallsvetten började rinna nerför hennes ansikte när hon med panik insåg att förhöjningen sakta sakta flyttade sig under huden trots att hon satt helt stilla. Först var rörelsen så långsam att hon inte sett den om det inte vore för att en tatuerad taggtrådstagg markerat läget. Farten ökade en aning och det kändes som om något sakta rullade under hennes hud. Ett Något som växte i samma takt som det kom närmare navelsmyckets sten. Som en bomb briserade tanken och lyste upp hennes medvetande: NÅGOT FÅR INTE NÅ STENEN! Instinktivt tryckte hon sin ena hand så hårt hon kunde ned i huden mellan Något och naveln, medan hon med andra handens fumliga fingrar började lossa navelsmycket.

Som triggat av hennes incitament, eller kanske rörelsen, accelererade Något. Henrietta kämpade med att gänga upp smyckeslåset när bulan, nu stor som en spelkula, nådde hennes hand och stannade upp. Stannade upp, som om den tog sats och började sedan pressa mot barriären som hennes hand utgjorde. Henrietta tryckte ännu hårdare och en brännande smärta spreds sig i magen när bulan sjönk inåt, in i hennes buk. Henrietta skrek av pinan när Något borrade sig ner i hennes magmuskel, snett nedåt, för att komma under handens tryck. Hon slet i panik av sig det låsta navelsmycket så att blodet stänkte och lämnade hennes mage rödprickig runt den röda rännil som rann ner över hennes bikiniunderdel. Genast ändrade Något riktning. Smärtan i magen avtog, och Henriettas skrik övergick i en flämtande andhämtning när Något återvände upp från magmuskeln och bulan åter blev synlig under huden. Golfbollsstor töjde Något huden längs sin väg uppåt över Henriettas bröstkorg, upp mot den arm vars hand nu höll smycket med stenen. Det kändes som om huden skulle spricka och revbenen knäckas när den växande Något rullade över dem under huden. Henriettas smärtfyllda andhämtningen blev ännu häftigare när hon med en kraftansträngning for upp på fötter samtidigt som Något nådde hennes armhåla. Den onaturliga utbuktningen fick det att se ut som om Henrietta hade fått en axel också på undersidan mellan överarmen och bröstet.

Tanken på vatten hade aldrig lämnat Henrietta. Hon insåg att hennes törst aldrig kunnat släckas av väskans vattenflaska. Det var törsten efter havet hon känt. Fast törsten var inte hennes. Den var Stenens. Det var Stenens törst efter havet som drivit henne till stranden varje dag sedan hon börjat bära navelsmycket. Stenens törst och Någots hunger? Eller hennes hunger? Hon visste inte. Men glasklart insåg hon att hennes enda chans att bli fri var att ge Stenen vad den ville ha. Hon skulle ge den havet. Hon tog två snabba steg närmare vattnet och höjde den arm längs vilken Något spräckte den tatuerade ormens skinn, hennes hud. Hon höjde armen och förde den bak så långt hon kunde. Just som hon slungade armen framåt och öppnade handen för att kasta stenen ut i havets djup, exploderade hennes hand i en kaskad av blod, hud och benflisor. Något hade trängt sig ut och följde i luften stenens båge ut mot havet.

Synen besparades Henrietta. Hon kände ingen smärta. Medan hennes förbrukade kropp föll samman på stranden följde hon, hennes medvetande, också stenen genom luften. Hon var nu ett med Något. Hon nådde stenen när den bröt vattenytan. Förenades med den, var ett med den, när den nådde botten. Hon var inte längre Henrietta, hon var Något, hon var Stenen, hon var hemma. Mörkret som omslöt henne var hennes. Hon var i sanning drottning här i det kalla mörka djupet. Här kändes allt rätt igen. Törsten var släckt. Hungern brände fortfarande i henne. Men också den kändes rätt.

~~~

Pappan i familjen såg upp från sin telefon när han hörde ett hjärtskärande skrik, som från en kvinna i outhärdlig smärta. Han blickade ut från parasollen skugga, ut mot de bländande reflektionerna i havet och såg hur något litet svart bröt vattenytan. Plumset och de efterföljande ringarna på vattnet var oproportionerligt stora i jämförelse med det lilla som kluvit vattenytan, och en aning fördröjda, som om de bildats av något som följde efter. Med blicken följde han ringarna på vattnet in mot stranden och lade märke till en kvinna som låg i märklig ställning precis ovanför vattenbrynet. Han började resa sig från från solstolen, men avbröts i rörelsen av en annan kvinnas rop. Det var hans fru som hojtade. Först förskräckt. Sedan med skratt i rösten. Ett skratt som övergick i rädsla.

~~~

På botten vred det Något som varit Henrietta, det Något som stillat stenens törst, det Något som fortfarande hungrade, på ett minne från stranden. Ett färskt gammalt minne från när hon för ett ögonblicks evighets sedan varit Henrietta. Ett minne av hennes eget leende. Ett ovetande minne av den stundande måltid som hon hungrade efter. En måltid som nu var förbunden med botten, förbundet med henne genom vattnets mörker. Hon sände ut sin hunger. Den jagade fram och upp genom en pojkgrävd kanal, upp mot en kvinnas röst:

- Anton! Vad tusan?
Har du grävt ut under mig?
Ha, ha, din buse, nu blev ju mamma helt våt!
Men vattnet?
Det är svart…


Mitt bidrag till FANTASTIKNOVELLTÄVLINGEN 2018

torsdag 6 september 2018

Riksdagspartierna som jag ser dem

När jag funderade på hur jag skall rösta, så kom jag fram till att det givetvis inte finns något parti jag håller med allt om i varje enskild fråga, och att det säkert finns något hos varje parti som jag håller med om. Istället för att stirra på sakfrågorna känner jag att det är viktigt att bilda mig en uppfattning om vad jag tycker partierna står för ideologiskt och i vilken riktning jag tror deras politik kommer föra vårt samhälle. Jag har därför gjort denna sammanställning över hur jag ser på partierna baserat på deras egna ord i parti/princip-program, faktiska politik som jag sett den och hur jag uppfattar att de presenterar sig och sina budskap. Bilden av partierna är min och stämmer nästan säkert inte överens med hur de försöker presentera sig själva, och kanske inte heller med hur någon annan ser dem. Inom parentes är också mina egna högst subjektiva reflektioner och/eller åsikter om partiet i fråga.


Vänsterpartiet (V) - rättvisa är lika fördelning av allt till alla, statligt styrd omfördelning och kvotering ger rättvisa. Olikheter är av ondo men alla är välkomna att bli en del av maskineriet. Medmänsklighet genom omfördelning. Om alla har lika mycket blir alla lika och därmed lika mycket värda. Att alla får lika och är lika, är viktigare än miljön och individen.

(Även om individuell frihet accepteras så finns det inget utrymme för den. Ingen har något att sträva efter eller att kämpa för i Vs idealsamhälle.)


Socialdemokraterna (S) - arbete, solidaritet, hårdare tag och fyrkantiga strukturer skall hålla ihop samhället. Alla som kan jobba måste jobba. Människor behöver passa in i mallen och ställ upp på modellen och på kampen för den.
Medmänsklighet genom statligt styrd solidaritet - Människor skall ställa upp för varandra, och gemensamt för andra, inom de strukturer som är rätt enligt S och på det sätt partiet bestämmer är solidariskt. Olikheter är ok, men bara om man ställer upp på modellen och kampen för den.

(Fyrkantigt förmynderi med lite utrymme för individen och individuella behov, populistiska vallöften och miljöpolitik.)


Miljöpartiet (MP) - miljö och solidaritet. Vill ta hand om de svaga och jämna ut maktstrukturer. Vill göra samhället jämlikt. Samhället viktigare än individen men. alla är välkomna. Olikheter och mångfald är positivt. Skapa jämställdhet genom långtgående omfördelning. Miljön viktigast av allt, utan ett fungerande jordklot betyder resten inget, naturen sätter ramarna för samhället.

(Sunt mångfaldstänk, solidariteten känns äkta, men individuell frihet är underordnad. Motsägelsefullt att vilja sudda ut maktstrukturer men ge staten mer makt? Bäst miljöpolitik.)


Centerpartiet (C) - Alla människor är lika mycket värda och skall ha samma rättigheter. Makten skall ligga nära människorna och möjligheter skall ges att leva där man vill. Alla är välkomna. Vill att vi tar hand om varandra och hjälper varandra utan förmynderi och påtvingad kollektivism. Omfördelning och satsningar på välfärd är nödvändig för att alla skall få lika möjligheter och kunna ha det bra. Viktigt att ta hand om vår planet och natur, inte minst för att man skall kunna leva var man vill.

(Frihet & medmänsklighet i centrum, miljöpolitik som ser mer till landsbygd och skog än globala miljöhoten.)


Liberalerna (L) - Varje individ är viktig för vem den är och de egenskaper den har. Alla skall ha samma rättigheter och möjligheter. Utbildning är viktig för att alla skall få möjlighet att utvecklas, fylla sin potential, försörja sig och göra det bästa. Ingen hålls utanför, alla är välkomna och förväntas bidraga efter förmåga. Olikheter är förutsättningar för ett fungerande samhälle. Friheten är värd att försvara. Skillnader är inte av ondo, men omfördelning är nödvändig för en fungerande välfärd.

(Individuell frihet, alla skall ha bästa möjlighet. Tar globala miljöhotet på allvar och driver svensk miljöpolitik i riktning mot att vi skall vara föregångsland, dock inte med högsta prioritet.)


Kristdemokraterna (KD) - Kristen värdegrund. Alla människor är lika mycket värda. Medmänsklighet och kärleksbudskap på bekostnad av individuell frihet. Central styrning. KD vet bäst vad som är bäst för människorna. Maktstrukturer liknande kyrkans.

(Tror inte på ett parti som fötts ur religion. Gud viktigare än individen? Goda medmänskliga intentioner, men känns mer som "fattigvård" än välfärd ibland. Godhet mot de som har det sämre, få känna sig duktig liksom, snarare än jämställdhet. Dålig miljöpolitik - är ingen policyfråga för KD utan något de tvingats ta tag i.)


Moderaterna (M) - Det skall löna sig att arbeta. Mer av inkomsten till individen. Tuffare tag mot brottslighet och de som inte passar in för att få ett mer homogent samhälle där alla följer spelreglerna. Marknadskrafternas maktstrukturer får vara med och styra. Ekonomiska olikheter är inte av ondo. Medmänsklighet(?) genom att ge arbete.

(Står för "den starkes rätt". Arbeit macht frei? Saknar de medmänskliga perspektivet, dålig miljöpolitik, som mer känns som ett påtvingat måste, än något vi faktiskt vill.)


Sverigedemokraterna (SD) - En nation, ett folk. Homogent samhälle där individen måste anpassa sig helt efter den statligt definierade normen. Förespråkar värderingar som de andra partierna förkastat som omoderna och gått vidare ifrån för att kunna skapa ett mer jämlikt samhälle. Medmänsklighet genom att vi som passar in och är rätt enligt normen sammansvetsas och tar hand om varandra av rädsla för, och för att kunna möta, yttre hot. Tänk rätt och var rätt, passa in!

(Använder rasism och rädsla för det främmande som styrmedel för att homogenisera och kontrollera befolkningen. Inget utrymme för individen alls. Ingen medmänsklighet alls för de utanför normen. Individen kontrolleras av staten och har bara frihet innanför normen. Miljöpolitik och flyktinghjälp skall bedrivas utanför nationen vi skall inte ta något ansvar själva. Bakåtsträvande och ojämställt, kvinnosyn & värderingar från 50-talet. SDs politik lägger grunden för att kunna skapa en totalitär polisstat.)

onsdag 29 augusti 2018

Demokrati

Jag har sett flera inlägg med citat från artiklar där man visar på att människorna i Tyskland 1933 och i Tjeckoslovakien 1948 visste att de i missnöje röstade på antidemokratiska partier med intentionen att "rätta till" det i nästa val, och att de sedan inte blev något nästa val, att de röstat bort demokratin.
Men inte är det väl applicerbart i Sverige?
Riskerar vi verkligen att rösta bort demokratin om vi lägger vår röst på Sverigedemokraterna?

Det vi kallar Demokrati bygger på dessa grundpelare, varav vissa är överlappande och de flesta till synes självklara, och alla skall vara uppfyllda för att det skall vara ett demokratiskt samhälle.
  • Mänskliga fri- och rättigheter skall respekteras
  • Privatlivet skall respekteras, människor skall ha rätt till sitt liv, individuell frihet och personlig säkerhet
  • Fria, hemliga och regelbundet återkommande val med allmän och lika rösträtt för alla vuxna
  • Majoritetsprincipen skall gälla
  • Flerpartisystem och fri partibildning
  • Yttrandefrihet och fri opinionsbildning
  • Förenings-, Organisations- och Mötesfrihet
  • Rättssäkerhet skall upprätthållas (oskuldspresumtionen, proportionalitetsprincipen, förutsebarhet, allas likhet inför lagen, ej dömas utan rättegång, rätt att få sin sak prövad)
  • Maktdelningsprincipen skall efterlevas (i Sverige en fördelning av makten mellan lagstiftande, verkställande & dömande instanser)

Problemet med SD är att de försöker snäva in de demokratiska ramar vi har i Sverige. I det stora hela går mycket av deras politik ut på att likrikta Sveriges befolkning. Få oss att tänka likadant och centralt styra vilka åsikter och värderingar som är de riktiga och på så sätt åsidosätta demokratin.

Alla nedanstående exempel är direkt hämtade ur SDs Principprogram [1] och Dokument för Valplattform [2].

SD vill bestämma vad som är rätt inom konst och kultur bland annat genom att införa en kulturkanon med utvalda svenska verk och kulturpersoner och belöna det som skapar en likriktad svenskhet på bekostnad av det som inte känns tillräckligt nationalistiskt.

SD vill assimilera (istället för att integrera) nya medborgare, få de som inte har rätt (enligt SDs normer) kultur att ge upp den och sin särart, sluta vara individer. [3]

Vidare försöker SD sälja in trygghet genom att skrämma oss med hur farligt det är med främmande influenser och tar betalt genom att tumma på den fria opinionsbildningen, rätten till privatliv, rättssäkerhet och maktdelningsprincipen. SD har i sitt principprogram, och lyfter i sin valplattform, flera idéer och förslag som tillämpas av totalitära stater för att kontrollera och styra befolkningen.

SD vill införa en “civilkuragelag” som gör det tvingande att, och straffbart att inte, ange grannar, eller andra människor. De vill att vi spionerar på varandra och rapporterar in brott som tex skyddande av flyktingar (i framtiden olikheter och avvikande åsikter?). Detta gör mig livrädd och är definitivt att tumma på både rättssäkerhet och rätt till privatliv och förlängningen kanske yttrandefrihet, rätt till opinionsbildning, mötesfrihet, etc.

SD vill utöka polisens “nödvärnsrätt” och ge polisen vidare befogenheter att arrestera människor som bedöms aggressiva (polisen får redan idag gripa personer som stör ordningen, hotar och/eller brukar våld, så hur mycket lättare behöver det bli att arrestera någon “Polis, Polis, Potatisgris” - bums in i finkan!).
Detta kan ses som ett steg i att försvaga yttrandefrihet och fri opinionsbildning samt vikta om maktfördelningen.

SD vill i ännu högra grad än vi redan gör använda polisiära övervakningskameror vilket definitivt kan inkräkta i rätten till privatliv och rättssäkerhet.

SD vill tillåta polisen att i högre utsträckning bära tjänstevapen utanför tjänsten vilket kan sudda ut maktdelningsgränser och kan försvaga rättssäkerheten.

SD säljer in dessa åtgärder genom att säga att de kommer att ge en ökad trygghet.

De har kanske rätt.

Det kanske känns tryggt att veta att alla i samhället måste ha samma värderingar och uttrycka samma åsikter och att det, ifall någon skulle falla utanför ramarna, snabbt kan upptäckas genom polisövervakning och angiveri, och dessutom snabbt åtgärdas genom att polisen lättare kan arrestera farliga oliktänkande, även när polisen inte är i tjänst, de har ju alltid sitt vapen med sig ifall det skulle vara åsikter som uttrycks aggressivt och som det kan komma att bildas opinion för eller skapas föreningar runt.

Det kanske är tryggt, men det är inte Demokrati!

Ingen kan nog på allvar tro att det är hur det kommer att bli inom fyra år om SD får mer makt. Inte jag heller! Men jag ser hur byggstenar läggs som kan användas för att bygga en totalitär polisstat. Jag är på allvar rädd att vi är på väg i en riktigt farlig riktning. Om du, som jag, värderar din frihet och rätt att få uttrycka dina åsikter och lyssna på andras, så rösta, och rösta inte för att försvaga demokratin!


Läs också: Är det synd om SD? ( https://blog.ordflod.se/2018/08/ar-det-synd-om-sd.html )

Källor:

[1] Sverigedemokraternas principprogram, 2018-08-13
https://sverigedemokraterna.se/wp-content/uploads/2013/08/principprogrammet2014_webb.pdf

[2] Sverigedemokraternas valplattform 2018, 2018-08-13
https://sd.se/wp-content/uploads/2018/05/Valplattform-2018-1.pdf

[3] Assimilering eller Integration?
https://blog.ordflod.se/2018/08/assimilering-eller-integration.html

måndag 13 augusti 2018

Är det synd om SD?

I Sverigedemokraternas kommunikationsplan[1] kan man läsa:

“Väljarna tycker betydligt bättre om vår politik än vad de tycker om oss som parti. Detta är också en bild som bekräftas av såväl media som av politiska motståndare, och av väljarkåren generellt. Det är inte i huvudsak vår politik de angriper, utan de slår mot vilka vi är”

Hmmm, * snyft *, stackars SD, det kan inte vara lätt att vara ett parti nyligen sprunget ur nazistiska rötter [2] med medlemmar i partitoppen som på film bankade (nästan i varje fall) människor med järnrör [3] för inte allt för många år sedan. Tarvligt att påtala det av meningsmotståndarna. Fast är det det? För ett parti som vill värna om vårt ursprung, som har en så bakåtsträvande politik att de i sitt principprogram [4] ett flertal gånger hänvisar till forna tiders storhet, hur det var på 60-talet och idealiserar modeller som avskaffades på 70-talet eller tidigare, som vill assimilera istället för att integrera invandrare och i övrigt också verkar vilja ha tillbaka de värderingar som fanns på 50-talet, så är det väl högst relevant att se bakåt på också deras ursprung?

Fast nog tycker jag att det är många som sakligt angriper deras politik också. Den är skrämmande nog i sig själv. Om man tittar på SDs dokument för valplattform [5] och försöker förstå vad den innebär så blir jag rädd. Den handlar i stora delar om att likrikta befolkningen och de värderingar vi har, isolera oss från främmande influenser, införa lagar och polisiära befogenheter som brukas i totalitära stater med åsiktsregistrering, etc, etc.

Jag blir bekymrad när SD säger att de vill bestämma vad som är rätt inom konst och kultur bland annat genom att införa en kulturkanon med utvalda svenska verk och kulturpersoner och belöna det som skapar en likriktad svenskhet på bekostnad av det som inte känns tillräckligt nationalistiskt.

Jag är rädd när jag läser att SD vill införa en “civilkuragelag” som gör det tvingande att, och straffbart att inte, ange grannar, eller andra människor.

Jag är rädd när SD skriver att de vill utöka polisens “nödvärnsrätt” och ge polisen vidare befogenheter att arrestera människor som de bedömer är aggressiva eller stör ordningen (polisen får ju redan idag gripa personer som stör ordningen och/eller brukar våld mot andra eller egendom så hur mycket lättare behöver det bli att arrestera någon … “Polis, Polis, Potatisgris” - bums in i finkan!), samt i ännu högre utsträckning använda polisiära övervakningskameror, tillåta polisen att i högre utsträckning bära tjänstevapen utanför tjänsten, etc, etc. Alla stenar för att lägga grund för en totalitär polisstat med åsiktsregistrering.

Jag blir bekymrad när jag inser att SDs miljöpolitik som (liksom deras flyktingpolitik) går ut på att åtgärder endast skall genomföras utanför Sverige. De andra skall bli bättre, medan vi i Sverige skall slopa flygskatt, subventionera diesel och inte på något sätt försöka vara ett föregångsland när det gäller att begränsa användning av fossila bränslen, och övrigt har en mycket vag och svag miljöpolitik. (Enligt Naturskyddsföreningen har SD en ofattbart mycket sämre miljöpolitik än de andra riksdagspartierna: https://blog.ordflod.se/2018/08/riksdagspartiernas-miljopolitik-rankad.html )

Så .... nu är det lite mindre synd om SD, för nu finns det ett inlägg till som angriper deras politik, och brist därav i miljöfrågan, och inte bara vem de är, ... och då har jag inte ens varit särskilt mycket inne på deras migrationspolitik och bristande medmänsklighet ännu så jag kan nog göra det ytterligare mindre synd om dem framöver :-)


Källor:

[1] Sverigedemokraternas kommunikationsplan, 2018-08-13
https://sd.se/wp-content/uploads/2017/10/kommunikationsplan.pdf

[2] Sverigedemokraternas historia, 2018-08-13
https://sv.wikipedia.org/wiki/Sverigedemokraternas_historia

[3] Järnrörsskandalen, 2018-08-13
https://sv.wikipedia.org/wiki/J%C3%A4rnr%C3%B6rsskandalen

[4] Sverigedemokraternas valplattform 2018, 2018-08-13
https://sd.se/wp-content/uploads/2018/05/Valplattform-2018-1.pdf

[5] Sverigedemokraternas principprogram, 2018-08-13
https://sverigedemokraterna.se/wp-content/uploads/2013/08/principprogrammet2014_webb.pdf

Riksdagspartiernas miljöpolitik rankad av Naturskyddsföreningen

Inför valet har Naturskyddsföreningen granskat alla riksdagspartierna miljöpolitik och rankat dem.

Sammanfattat säger de, från sämst till bäst så här, om de olika partierna (jag har plockat infon från deras enminutersfilmer om de olika partierna):

Sverigedemokraterna
är sämst för miljön. De är långt efter alla de andra partierna med förslag / miljölöften och vill skära ner miljöbudgeten med flera miljarder. Ensamma om att säga nej till Sveriges nya klimatlag. Säger ja till endast 2/18 av Naturskyddsförenings miljöförslag. Klart sämst i Naturskyddsförenings ranking av riksdagspartiernas miljöpolitik.

Moderaterna
har höjt sina ambitioner, men från en låg nivå, säger ja till 10/18 av Naturskyddsförenings miljöförslag varav några av de viktigaste. Näst sist i Naturskyddsförenings ranking.

Kristdemokraterna
Miljöfrågan är ingen profilfråga för KD, men har trots det ryckt upp sig och vill tex avskaffa klimatskadliga subventioner. Säger ja till 12/18 av Naturskyddsförenings miljöförslag, men dåligt att de säger nej till förslag för biologisk mångfald och att de vill också skära ner miljöbudgeten. Ungefär lika bra eller dålig miljöpolitik som Centerpartiet i Naturskyddsförenings ranking.

Centerpartiet
har en tydligt grön profil men har halkat efter i miljöpolitiken och säger inte ja till fler än 10/18 av Naturskyddsförenings miljöförslag och saknar i stort en naturskyddspolitik genom att säga nej till vissa av de viktigaste naturskyddsförslagen. Tredje sist i Naturskyddsförenings ranking tillsammans med Kristdemokraterna

Socialdemokraterna
Har höjt sina ambitioner och också agerat på dem under mandatperioden, antagligen till stor del för att de samregerat med miljöpartiet. Säger ja till 12/18 av Naturskyddsförenings miljöförslag, men visar att de inte vill ha en hållbar skogspolitik och vill också tillåta mineralutvinning i skyddade områden. Med miljöpartiets hjälp placerar de sig här i rankingen.

Liberalerna
har höjt ambitionerna rejält. Har många starka förslag bland annat för att stärka miljöbalken. Har dock inte, i riksdagen, drivit vissa frågor de står bakom så hårt som Naturskyddsförening önskar. Säger ja till 16/18 av Naturskyddsförenings miljöförslag. Tredje bäst miljöpolitik av alla partierna i Naturskyddsförenings ranking.

Vänsterpartiet
lägger många miljöorienterade förslag, men har “blinda fläckar” som tex att öka skatteundantag på disel. De är tysta i miljödebatten, men säger ja till alla (18/18) av Naturskyddsförenings miljöförslag. Delad etta tillsammans med Miljöpartiet i Naturskyddsförenings ranking.

Miljöpartiet
Har den mest miljöorienterade politiken, men har varit dåliga på att leva upp till alla sina miljölöften. Trots det har de ändå drivit på miljöfrågorna i regeringen. Säger ja till alla (18/18) av Naturskyddsförenings miljöförslag. Delad etta i Naturskyddsförenings ranking av partiernas miljöpolitik.

Mer info från Naturskyddsföreningen här:
https://www.naturskyddsforeningen.se/val2018

torsdag 9 augusti 2018

Regler är faktiskt till för att följas

Regler är regler! Det har gjorts ett fel, då skall man inte få stanna i Sverige! Sådana är reglerna! Det kvittar att det inte är den utvisade individens, eller hans familjs fel. Det har ingen betydelse att det är en person som bidrar positivt in i det svenska välfärdssystemet. Felet är begånget, och regler är faktiskt till för att följas. Annars gör ju Migrationsverket också ett fel, och så kan vi inte ha det!!! Hur skulle det se ut om en svensk myndighet började göra undantag, bara för att det är logiskt, medmänskligt, smart och det enda rätta att göra???!? Tänk hur konstigt det kommer bli om vi ser till människors och samhällets bästa istället för att bara blint följa regler! Medmänsklighet och icke reglerad logik leder bara till total kaos.

Jag blir ibland så djävla trött på det här samhällets byråkrati, regelrytteri och brist på empati att jag spyr!

https://www.entreprenor.se/nyheter/i-morgon-utvisas-abb-ingenjoren-ali-omumi_716274.html

tisdag 7 augusti 2018

Assimilering eller Integration?

“Assimilation” är att införlivas, att överger sin identitet / kultur / särart för en annan. Man ger upp det man är, ombildas och blir en del av något annat. Om man vill hårdra det så slutar man att vara en individ.

“Integration” är en process som leder till att skilda enheter förenas, att de olika delarna tillsammans bildar en större enhet. Individerna bidrar till något som gemensamt är större än varje enskild individ.

Ordet ‘assimilation’ förekommer, i positiva ordalag, 12 gånger i olika former (till exempel ‘assimilera’, ‘assimileringssträvanden’, ‘assimileringsprocessen’, etc) i Sverigedemokraternas partiprogram (kallas av SD för Principprogram) så som det framställs på http://partiprogram.se/sverigedemokraterna, 2018-08-07.

Ordet 'integration' (eller former därav) förekommer inte över huvud taget.

Är det ett sådant samhälle vi vill ha? Ett samhälle där vi alla är lika, bara kuggar i en mekanism. Ett samhälle där vi inte bidrar med något individuellt utan alla har samma centralt styrda åsikt och vilja. Vill du vara ett bi i en kupa, en myra i en stack, en enhet utan egen vilja, precis likadan som enheten bredvid dig?

Det är det SD vill åstadkomma, och de är inte ens blyga för att säga det, även om de numera gör det med mer förfinad retorik än inför valet 2010. Åsikterna och intentionerna är dock de samma! Det är bara sättet de framförs på som är mer polerat.

Tänk efter innan du röstar i september!

fredag 3 augusti 2018

FINAL!


Uppdatering: ........ jag vann?!? :-O Hur gick det till? Oavsett hur är jag så glad, stolt och tacksam! Tack till Drop a Story och alla som läste och röstade på min text!

Whiieeeha! Jag är med i final! Såååååå glad är jag!

Gick till final som en av tre i den första kortnovelltävling jag någonsin varit med i. Kolla de tre final-texterna och gå sedan in och rösta på den ni tycker bäst om.

Här finns texterna: https://www.facebook.com/dropastory/photos/pcb.1718385918282683/1718377848283490/?type=3&theater



söndag 8 juli 2018

The bottom is nådd ... eller ngt

Länge sedan jag uppdaterade bloggen ... inte för att jag inte skrivit något, men det som jag (sparsamt och med långa mellanrum) skriver på nu kanske, förhoppningsvis, blir något längre som jag vill publicera i sin helhet längre fram. Om det skulle bli så, så kommer det säkert komma en massa inlägg om det när det närmare sig :-P

Fast så dök det upp ett mejl om en novelltävling i inboxen och jag tyckte det kunde ju vara kul att fokusera på den ett tag ... få ihop något att skicka in ... fast det var nära till sista inlämningsdatum och berättelsen skulle vara på upp till 4500 ord så jag kände att det kommer jag inte hinna och släppte det. Fast ... på sista inlämningsdag kom det ett nytt mejl där det stod att de förlängt tävlingen med tio dagar ... och jag insåg dessutom att jag läst fel, det var 4500 tecken ... inklusive mellanslag, inte 4500 ord, som var maxlängden .... det är är skillnad det. Så jag kastade ihop en liten berättelse på två sidor .... vilken visade sig vara på över 6000 tecken ... *suck* ... orden flödar ... och vem tusan kan berätta en berättelse på bara 4500 tecken? Ja, ja, processen med att skära ner den, till något inlämningsbart tog lika lång tid som att skriva den, och det det blev lite torftigare än jag brukar skriva, några karaktärer försvann, och de som var kvar blev lite blekare i sina gestaltningar, men historien är den samma, och nedan följer den i sin inlämnade version ( 4499 tecken lång ;-) ).
På botten av sjön

    Ett stick fick Liv att häftigt sätta sig upp. Förvirrat såg hon sig om medan hon sömndrucket gned svedan på sin solheta smala midja. De enda hon såg i närheten var en pojke och hans mamma som snarkande låg med benen i sjöstrandens sand. Mammans solrodnande fylliga hull vällde ut från bikinin som var uppenbart för liten för henne. Sonen hade grävt en kanal nerifrån sjön hela vägen upp mellan mammans utflutna lår. Arbetet med att gräva ut sidorna av kanalen och underminera den mark mamman vilade på, var i full gång. Liv drog lite på läpparna vid tanken på hur mamman skulle reagera när hon rasade ner i kanalens sjövatten.

    Liv undrade vad det var som orsakat sticket hon vaknat av. Hon lät blicken följa den tatuerade orm som slingrade sig längs armen ner till de fingrar som försiktigt smekte svedan på sidan av magen och såg att en röd fläck omgav en förhöjning i huden. När hon förde fingrarna över rodnaden kändes bulan tydligt. Huden rörde sig över den, som om det satt något där under. Liv förde ett finger mot bulan. Petade på den med sin långa pekfingernagel. Plötsligt ryckte hon undan handen. Det under hennes hud hade flyttat sig! Jo! Liv var säker. Det hade flyttat sig! Minst några millimeter. Bulan var helt klart på väg ut från rodnaden, längs den tatuerad slingrande blomsterranka som utgick från navelsmycket med dess blanka svart sten. Hennes favoritsten, som hon själv plockat på just denna strand.

    Med växande obehagskänsla märkte Liv att hon höll andan och tvingade sig att dra ett djupt andetag som sved i hennes torra strupe. Vatten! Tanken var nästan som påtvingad. Hon måste ha vatten! När hon började vrida sig för att ta vattenflaskan i väskan kände hon en kittlande känsla från magen och stannade upp i rörelsen. Genast upphörde det hon känt. Liv fokuserade sin stålblå blick på bulan och började sakta vrida sig igen. Darrade bulan till? Hon var osäker på vad hon såg och kände. Men när hon sträckte armen mot väskan flyttade bulan sig långsamt inåt mot naveln, men stannade upp så snart Liv gjorde det. Trots solens stekande strålar blev hon helt kall.

    Helt stilla studerade hon utbuktningen som nu tycktes henne något större. Hade den växt när den flyttat sig mot naveln? Mot Stenen! Kallsvetten rann nerför hennes ansikte när hon med panik såg rörelsen igen trots att hon satt stilla. Först så sakta att hon inte sett den om hennes tatuering inte markerat läget, men ökande. Det kändes som om något rullade under hennes hud. Ett Något som växte i takt med att det kom närmare navelsmycket.

    Tanken briserade. Något får INTE nå stenen! Instinktivt tryckte hon, så hårt hon kunde, handen mellan Något och naveln, medan hon började lossa navelsmycket. Som triggat av hennes incitament, eller kanske rörelsen, accelererade Något. Liv kämpade med smyckeslåset när bulan, nu stor som en spelkula, började pressa mot barriären som hennes hand utgjorde. Liv tryckte ännu hårdare. Med en brännande smärta tycktes kulan sjunka in i magen. Liv skrek av pinan när Något borrade sig genom hennes magmuskel för att komma under handen, och hon slet i panik loss det låsta smycket så att blodet stänkte. Genast ändrade Något riktning under huden, upp mot den arm vars hand höll smycket.

    Vatten! Tanken hade aldrig lämnat Liv. Med Något skavande under huden, rullande över revbenen, såg Liv mot sjön. Vatten! Om hon kunde kasta i stenen skulle hon bli fri. Det bara visste hon. Hon slängde sig upp på fötter och kände hur Något, golfbollsstor, smärtsamt töjde huden i hennes armhåla. Tre snabba steg förde henne ner till vattenbrynet. Hon höjde armen och Något passerade hennes handled, fick huden att spricka. Just som hon öppnade handen för att släppa smycket exploderade hennes hand i en kaskad av blod och Något följde i stenens båge genom luften ut mot sjön. Men den smärtan, och den synen, besparades Liv. Hon, hennes medvetande, nu ett med Något, följde stenen genom luften medan hennes förbrukade kropp föll samman i vattenbrynet. Hon nådde stenen när den bröt vattenytan. Var ett med den när den nådde sjöns botten. Hon var inte längre Liv, hon var stenen, en del av sjöns botten.

    Det som varit Liv kom direkt till insikt om sin hunger. Att den måste stillas. En saftig måltid, som tillfälligt skulle stilla hennes begär, blev plötsligt förbunden med sjöns botten via dess vatten. Hon sände sin hunger mot den, upp längs den pojkgrävda kanal som ledde från sjön upp mot en kvinnoröst:

    — Anton! Vad tusan? Har du grävt ut under mig? Ha, ha, din buse, nu blev mamma helt sjöblöt!

onsdag 2 maj 2018

Hett te

Mer skriverier, tränar denna gång på att skriva dialog. Jag har kommit fram till att det kan jag inte, i varje fall inte snabba replikväxlingar, så ni får hålla tillgodo med vad det blev.
Just som Henrietta försiktigt, för att inte bränna läpparna, förde den rykande heta temuggen till sin mun, så slogs dörren upp med ett brak. Dörrhandtaget fördjupade bucklan i sidan av den skamfilade, en gång vita, nu nikotingula, fullhöjdskylen som stod inklämd så att det inte gick att helt öppna dörren till den lilla lägenhetens minimala kök.

Satans djävlar! Vad fan gör du? Vill du jag ska skålla ihjäl mig?

for det argt ur henne när hon skvalpade ut lite av det brännheta teet över den tatuerade orm som slingrade sig ur dödskallens ögonhålor på hennes underarm, och ryckte till så att bordets tomma ölburkar skramlande for omkring mellan de cigarettfimpsöverfulla faten.

Svaret kom blixtsnabbt, och stenhårt:

Käften, bitch!
Du ska bara vara tyst, hålla din förbannade sladdrande klyka stängd. Du ska bara svara på mina frågor, inget annat!

Henrietta höjde sakta sin blick från den rodnande svedan på sin arm och såg mot sin antagonist. Hon kikade mellan fårade ögonvrår ut under sin blekblonda spikraka lugg och drog upp det, inte längre blå, utan gråblekta, linnets axelband från överarmen upp på sin skuldra. Inte ett spår av rädsla syntes i hennes mörka ögon när hon sakta höjde huvudet och strök den framfallna raka hårslingan bakom örat. Rörelsen blottade ett hål, kantat av den stora tunnelöronring som stretchade hennes öronsnibb till en onaturlig storlek. Ringens ebenholtsfärg matchade den kolsvarta eld som sköt ur hennes ögon när hon sa

Jag är inte rädd för dig, din råtta! Det är jag som sitter med alla korten på hand. Lyft ett finger mot mig och du är sänkt innan du anar det!

Från dörröppningen hördes ett torrt skratt, ackompanjerat av det swischande metalliska klingandet av en stiletts blad som når sitt utfällda läge. Bladet glittrade till framför ursinniga ögon. Skrockandet övergick i ord:

Du har för fan redan förbrukat det övertag du hade. Hade du hållit käft, inte spillt mina hemligheter över hela stan, så kanske, kanske du hade haft något att komma med. Men nu … du kan inte skada mig mer än du redan gjort!
Nu handlar det om skadekontroll. Nu ska du samarbeta. Du ska ta mig fan berätta allt för mig. Allt vad du sagt … och till vem!

För en sekund kände Henrietta sig förvirrad. Hon var på väg att sära sina läppar för att säga att hon inte läckt ett knyst, men smällde igen munnen så att ringen i hennes piercade underläpp vibrerande kittlade hennes tunga när hon istället fuktade läpparna och, fortfarande hårt, men lite mindre aggressivt, frågade:

Vad fan säger du? Dom på stan vet inte skit om dig. Inte från mig i varje fall... och det jag har på dig kan dom inte ha kunnat fått från någon annan, förutom från dig själv. Har du dabbat dig och tänker ge mig skulden?

Nu var det blicken som mötte Henriettas som var förvirrad.

Du säger att du inte golat?
Du ljuger!

Men rösten lät inte längre lika säker, inte lika aggressiv. Det fanns en tvekan som gjorde att Henrietta kände att hon hade ett litet övertag, ett övertag som hon var tvungen att genast nyttja innan tillfället försvann. Hon stålsatte sig för att inte visa den rädsla åsynen av knivbladet väckte i henne.
Utan ett spår av den tvekan hon övervunnit, for hon plötsligt upp ur stolen så att det ännu heta teet skvätte ut över bordet vars tomma ölburkar skramlande rullade ner på golvet. I det mikroskopiska tumult detta var, tog hon två snabba steg framåt och stötte, med en hand på var sida stiletten, sina handflator i bröstet där bakom.

Du skall fan inte komma här och hota mig! Du har själv dabbat dig!

När knivspetsen ändå inte riktades mot henne, fann hon ännu mera mod och stötte igen med handflatorna, nu hårdare, och lät sin röst följa de bakåtsnubblande stegen ut:

Försvinn! Försvinn och ta dina patetiska hot med dig!
Kommer du hit igen så skall jag se till att hela världen får veta att du är min biologiska dotter. Att du är en oäkting i den familj du kallar din.... och då kan du fan glömma det där arvet du tror du ska få från dom!

måndag 16 april 2018

Fågeln på taket

Mer skriverier, denna gång en skrivövning i.... ja, gissa det ni! ;-)
Den tunga metalldörren gnällde till när Simon, med sin fulla vikt, tryckte sin axel mot den. Den hade bara rört sig en millimeter, men den hade rubbats, och den var inte låst från utsidan! Hur hade hon kommit upp på taket? Inte denna väg! Med hennes späda kropp fanns det ingen möjlighet att hon kunnat pressa upp, och sedan igen, denna kärvande dörr. Men Simon kände att tiden att leta alternativa vägar inte fanns. Han behövde komma ut på taket nu! För att få upp dörren insåg han att han behövde göra något annorlunda. Då han inte kunde få grepp med skornas blanka sulor på metalltrappans glatta steg, lät han rörelsemoment, fart, ersätta tryck. Han backade ner två steg i trappan och tog med båda händerna tag i ledstången. Med så mycket kraft han förmådde, drog han sig uppåt, samtidigt som han med benens hjälp kastade sig upp för trappans översta steg, och lyckades precis innan han kraschade in i dörren vrida sig och träffa den med sin högra axel först. Dörren slogs häftigt upp i en explosion av rost och damm, som nattens isande vind svepte tillbaka in över honom där han fallit halvvägs ut på takets blöta betong. De största träden faller tyngst, och Simon var en massiv ek. När han kravlade sig upp önskade han att han singlat ned som ett löv. Fast egentligen inte. Ett löv hade inte öppnat några dörrar. Med dörren öppen var priset att värken i axeln strålade in i bröstkorgen och ut i armen, som efter smällen hängde oduglig vid hans sida, men det priset betalade han gärna.

Smärtan förvisades till ett hörn av medvetandet så snart han fick syn på henne. Igenom nätets rutor i det höga stängsel som skilde taket i två kunde Simon, mindre än tio meter bort, se hennes elvliknande profil. Hennes långa mattsvarta hår fladdrade i vinternattens kylande bris och avslöjade den blekaste hud. Igenkänningen av hennes smäckra hals, under en rak och markerad käklinje, fyllde hans bröst med värme och sorg. Han visste att det i den sköra gestalten fanns mer styrka än någon kunde ana, men han hade trots det lyckats göra henne så illa. Han hade svikit hennes förtroende när hon som mest hade behövt någon som trodde på henne och kunde hjälpa henne att minnas. Han hade anklagat henne för de hemskaste av dåd som varken hon eller han kunde veta att hon inte begått. Han hade skuldbelagt henne bortom hennes förnufts rand.

Hennes hållning var stram och hennes blick var trotsigt riktad rakt ut i natten, ut från avgrunden vid takets kant. Han såg henne som den stolta svarta korp som han, från första stund, förälskat sig i. En korp som gjorde sig redo att flyga ut i natten. Men hon var just nu en skadeskjuten fågel, med hans dödligt anklagande pil fortfarande stickande ur sitt bröst. Hennes vingar skulle inte bära henne.

Allt Simon nu ville, var att rusa fram och lägga sina armar om henne. Berätta att allt var bra. Att han hade hittat medicinen, lösningen, som skulle ställa allt tillrätta igen. Inget var hennes fel. Hennes barn levde, mådde bra och var i säkerhet. Hon var inte skyldig till någons död överhuvudtaget. Hennes skuld fanns inte. Han vill förklara hur han varit framgångsrik i sin kamp att hitta sanningen i den förvrängda verklighet, som de som ville dem båda illa hade format runt dem. Att han till slut hade kunnat se genom de lögner och skådespel som fått honom att anklaga henne. Han ville viska i hennes öra att hon hade allt att leva för, massor att bygga vidare på, och inget att fly ifrån. Inte längre!

När Simon såg hur hon sänkte hakan mot bröstet och, liksom en löpare i startblocket, verkade göra sig redo, så slapp det ur honom ett hjärtskärande vrål och han rusade rakt in i stängslet som svajande rasslade till när det tog emot hans fulla tyngd, men utan att visa något annat tecken på att kunna forceras. Fortfarande vrålande försökte han klättra över, men utan fungerande högerarm blev han hängande i sin vänsterhands grep med ansiktet tryckt mot det kalla metallnätet.

Raven såg upp. Hon verkade för en sekund klarna till och vred huvudet rakt mot honom. Blicken i hennes blå ögon fann fokus och hans vrål tystnade när hon tycktes se honom. Med huvudet fortfarande vridet i hans riktning backade hon ett steg bort från takets kant, förlängde sin ansats. Men det var också ett steg som förde henne närmare honom. Hon var så nära, endast ett fåtal meter skilde dem nu åt. Men ändå så långt borta när hennes blick åter blev glansig och hon igen såg rakt igenom honom. Det var som om han inte stod där på knappt fem meters avstånd. Det var som om stängslet mellan dem var en mur ogenomtränglig för ljud och blickar. Men han visste att den riktiga muren var byggd av svikit förtroende, förstärkt med sorg och skuld. Den muren skulle kunna rivas om han bara kunde nå fram till den. Det svikna förtroendet skulle finnas kvar, men det som höll ihop sveket skulle vara borta. Simon visste att han skulle kunna nå fram till henne genom muren om han bara kunde vidröra henne. Med en smekning skulle hennes blick kunna fasta på honom igen. Med en omfamning skulle hon kunna höra hans ord. Med en kyss skulle pilen kunna lösgöras ur hennes bröst. Men om hon skulle försöka flyga nu, då skulle hon vara förlorad för alltid.

När hon åter vred huvudet framåt mot sin startbana, svepte hennes tomma blick över honom och lämnade, som efter en piska, svidande sår i hela hans medvetande. Simon sträckte fingrarna genom nätet, tryckte så hårt att metallen skar upp huden mellan hans fingrar, och hans livskraft rann röd längs hans hand. Stängslet släppte ifrån sig ett knarrande ljud av belastningen. Han tryckte ännu hårdare, som om han skulle kunna pressa sig genom stängslet för att nå fram till henne.

När Raven åter böjde ner huvudet och med spänd kropp fokuserade framåt, när korpen gjorde sig redo att flyga, så ville han skrika, dra hennes uppmärksamhet till sig, men allt han fick ur sig var en viskning:

   —  Snälla, snälla, förlåt mig!

fredag 6 april 2018

Det går inte att förbjuda sig till en bättre värld

Bildkälla: dailyrecord.co.uk
Flera partier ställer sig nu bakom ett tiggeriförbud med SD och M i spetsen, men det är mig föga förvånande. Sverigedemokraternas underliggande motiv behöver vi inte tveka över, och de nuvarande starka i Moderaterna tycks vara av den gamla konservativa skolan (saknar i diskussioner som dessa, de gamla Nya Moderaterna, som åtminstone på allvar försökte visa en mer medmänsklig sida).
Men att vänsterpartier som Socialdemokraterna svängt om känns skrämmande för mig (kommer tillbaka till detta längre ner). Deras hållning är i och för sig uppbackad av en massa välvilligt prat om att ett tiggeriförbud inte får komma ensamt, utan att man i kölvattnet av det skall bekämpa orättvisor genom bildning, politiska reformer och organisering. Men även här är jag inte så förvånad. Arbetarrörelsen och vänstern försöker ständigt reformera samhället genom att likrikta. Jag känner att det, som alltid från denna kant, saknas empati i allt prat om solidaritet och jämlikhet. Man ser inte till individen, utan försöker göra det bra för alla genom att göra alla lika och passa in befolkningen i en mall styrd av lagar och förordningar som ger mer eller mindre mening för den enskilde, men som är en effektiv apparat för kontroll. Eftersom de flesta som tigger i Sverige inte kan tvingas in i denna mall (de är inte svenska medborgare) så vill man tvinga bort dem istället (igen, brist på empati).

Än värre för mig är att ungefär samma argument för ett tiggeriförbud också hörs från enskilda förespråkare för skrifter och press som säger sig vara liberala.

Argumenten bakom ett tiggeriförbud är rent och skärt skitprat! Inte innehållet i de uppbackande orden i sig. De är sunda och visar i grunden på omtanke och en vilja att få ett bättre samhälle för alla. Få människor som har ett uns av medmänsklighet i sig kan tala emot dessa argument:
  • Den som är satt i tiggeri är inte fri. Frihet bygger på värdighet.
  • I tiggeri utlämnas fattiga människor till någon annans välvilja.
  • Tiggeri normalisera ojämlikheten.
  • Tiggeri är inte lösningen på fattigdomen i världen.
  • Tiggeri innebär utsatthet och utnyttjande.

Jag vill inte heller ha ett samhälle där enskilda individer tvingas stå med mössan i hand och lita på andras välvilja för att få mat för dagen. Jag vill också se stolta människor som med rest huvud känner sig trygga i att de på egen hand klarar försörjningen av sig och sina familjer.

MEN ett tiggeriförbud är inte ett steg mot detta. Att arbeta för att människor inte skall behöva tigga för sin överlevnad kräver inget tiggeriförbud.

De åtgärder man vill ta för att hjälpa människor att komma ur tiggeriet kan man sätta i verket utan att skära av den försörjning de som tvingas tigga idag har nu. Jag har svårt att tänka mig att någon vill försörja sig genom att tigga. Att människor vill förnedra sig och lägga sitt liv i händerna på andra människors välvilja är för mig ingen sanning. Om de som tigger hade möjlighet att göra sig en bättre inkomst på annat sätt så är jag säker på att de absolut flesta av dem skulle göra det. Det skulle inte längre vara lönsamt att organisera tiggare och utnyttja dem på det sätt som många förespråkare av ett tiggeriförbud idag hävdar sker.

Att politiska partier från vänster (och även enskilda liberaler) idag är tydliga förespråkare för ett tiggeriförbud är, som jag ser det, bara ett sätt att fiska väljare.

- Om vi gör så att du slipper se hur eländigt andra människor har det, om vi gör så att du slipper känna det där stygnet av medlidande i hjärtat, om du slipper skämmas inför dig själv för att du prioriterar en ryggbiff eller en flaska sprit framför att hjälpa någon annan med ett direkt bidrag, då är du hygglig och röstar på oss va?

Ett tiggeriförbud är bara ett sätt att hjälpa potentiella väljare att stoppa huvudet i sanden och ett sätt att fiska röster från dem som vill slippa påtvingad empati. Förespråkarna försöker, i min verklighet, bara locka dem som inte klarar att se människor som har det sämre ställt. De söker röster från de väljare som vill kunna blunda för fläckarna på deras bild av en bättre verklighet.

onsdag 4 april 2018

Värmeslag

#veckanstema på Google+ är värme.

Med mina sista krafter tar jag några stapplande steg för att nå sanddynens rand. Jag får kämpa för att ens lyfta mitt hängande huvud. Rörelsen får den intorkade svettens sälta att sända svidande ilningar längs min sönderbrända nacke. När mina spruckna läppar exponeras för solens brännande strålar så tvingar smärtan mitt huvud nedåt igen.

Men jag måste se. Jag måste tvinga mig att blicka framåt för att få veta. Finns det något hopp om att nå civilisationen? Kommer jag någonsin att få fukta min, nu sandpappersträva, strupe igen? Eller är allt jag som jag kommer att se hur sanden breder ut sig mot evighetens horisont?

Jag höjer huvudet och känner läpparna förkolna när de exponeras för det direkta solljuset. Uthärda! Dimmigt inser jag att nästa steg är att få upp mina igentorkade ögonlock en aning mer. Med en kraftansträngning öppnas de så pass mycket att jag kisande kan se bort mot horisonten.

Himlen borde vara djupblå i detta klaraste av klara väder, men i det brännande motljuset ter sig hela verkligheten bländande vit för mig. Skarpt vitt utlöser en explosion av skärande blixtar tvärs igenom mitt huvud, från ögonglobernas baksidor ut till tinningarna.

Blicken klarnar sakta, men vad kan jag egentligen urskilja i denna vita hettas obarmhärtighet?

Mer sand!

Jag känner hur det sista unset kraft rinner ur mig. Jag börjar uppgivet sjunka ner i den heta sanden. Men den kanske inte längre är lika brännande. Mer som en varm väntande bädd.
En bädd att vila i. En bädd att barmhärtigt somna från törst och smärta i.

Men där ... jag lyckas räta mina knän igen … där, nästan oändligt långt bort, skymtar något. Kan jag lita på min svidande ögon? Är det en hägring?
Nej det ser faktiskt ut som en …. en bil! Är det min....................


Plötsligt avbryts jag av en gnällig röst vid min sida:
- Pappa! Varför måste vi åka hem från stranden redan? Jag vill bada meeeer!

onsdag 28 mars 2018

Inte fem år sedan senast


Vad finns vid vägs ände?

Jag skriker frågan medan jag vandrar vägen.
Avsaknaden av svar skriker tillbaka sin tystnad.

I den tystnaden finner jag tröst.



(Det var inte fem år sedan jag funderade i längre banor runt detta senast!)

måndag 26 mars 2018

Mer skriverier

Tiden är ur led :-) men denna gång var övningen att, på en sida, skriva en Jul-scen med tre personer och knyta en känsla till varje person. Jag har kanske snarare försökt göra personligheterna levande och ge dem en sinnesstämning än att tydligt knyta en känsla till dem, men jag vet inte hur väl jag lyckats med någondera?

Julen knackar på

De dova dunsarna, som tycktes komma från den massiva ekdörren i finingångens hall, fick Elsa att hoppa till. Hennes hjärta slog ett extra slag i bröstet och hon kände hur hennes kinder började bränna. ÄNTLIGEN! Utan en tanke på alla de förmaningar om en fin flickas värdighet, lugnt uppförande och stillsamhet som hennes mor dagligen, och rikligt, tillhandahöll under de schemalagda mor-dotter-stunderna, kastade hon sig ur den eleganta fåtöljen och rusade ut mot hallen så att två av de tända levande ljusen i granen slocknade när hon sladdade ut ur finrummet in i serveringsgången.

Men hon var inte först ut mot hallen. Hennes sikt mot dörren skymdes av en ryggtavla. Finklänningen hennes mamma bar, var i ryggen öppen ner till svanken och avslöjade en till synes perfekt, sammetsslät, helt utan fläckar eller missformningar, gyllenbrun rygg. Mamman som varit i köket och som vanligt sett till att varje detalj blivit exakt så som hon tänkt sig, hade också tagit genvägen genom serveringsgången mot hallen.

Inom sig, hörde Elsa plötsligt mammas förmanande röst och, mot sin nuvarande sinnesstämnings egentliga natur, så stillade hon sig en aning. Faktiskt så mycket att hon helt stannade upp och rättade till den, av hennes fartfyllda sladd runt hörnet, korvade mattan. När den äkta mattan var slät och fransarna, så som mamma önskade,  låg perfekt parallella igen, höjde hon blicken ut mot hallen där mamma just öppnade dörren.

En djup och en aning, för sammanhanget, för stark röst ekade över hallens marmorgolv, in i serveringsgången:

   - Ho, ho motherfuckers, finns det några snälla fina flickor här?

Så tydde Elsa orden i det mullrande, bullrande sluddrandet som kom från dörrens öppning bortom mammas rygg. Elsa kunde tydligt se hur hennes mamma blev spänd. Mamma fick en ännu striktare hållning, med rak rygg och stel nacke. En väsande sträng röst, i samma ton som Elsa hört när hon kommit hem med en eller annan fläck på klänningen, kom ur mamma:

   - Du får inte vara här nu. Vi träffas på torsdag klockan 13:20, men inte nu, absolut inte nu! Hans-Axel kommer snart, och då måste allt vara perfekt. Du är bara helt fel här just nu!

Men varför motade Mamma honom i dörren? Han måste ju få komma in! Torsdag, 13:20? Det var ju julafton idag, inte på torsdag! Strax efter klockan ett dessutom, alldeles för tidigt på dagen! Det var ju nu, när det började skymma på eftermiddagen, som tomten skulle komma!

Elsa, fortfarande uppspelt inom sig, men nu också nyfiken och lite konfunderad, nyttjade den äkta mattan för att dölja ljudet av hennes steg när hon försiktigt närmade sig paret vid dörren för att tydligare kunna höra resten av konversationen. Ur den ovårdat skäggiga mun som Elsa kunde skymta över mammas axel, kom nu, mer dämpat än tidigare, en vädjan:

   - Men det är ju ändå min dotter! Jag vill träffa henne. Jag vill träffa dig! Jag har ingen annan!

Mamma väste till svar:

   - Försvinn! Snabbt! Du misspryder den perfekta granrisinramade julens port. Jag har lagt så mycket möda på denna jul! Allt var som det skulle, perfekt, tills du dök upp!

När Elsa, åter i finrummet, kikade ut genom fönstret, kunde hon nästan känna hur uppgivenheten strålade från gestalten som lunkat bort från huset över den välkrattade uppfarten och sakta försvann bort mellan alléns kala träd. Men frågan som hon ställt sig samtidigt som mamma hårt  stängt finingångens ytterdörr dröjde sig kvar:

Är jag verkligen tomtens dotter?

Fredrik Ax, 2018-03-25

fredag 23 mars 2018

Skriverier


Jag försöker skriva igen! Således lever bloggen igen. Kommentera i bloggen eller på G+, de lever i symbios! Gamla kommentarer till gamla inlägg ser, pga det, för djävliga ut i bloggen, men nya blir förhoppningsvis bra. Nog om det bloggtekniska, och istället till texten.

Denna lilla text är skriven som en skrivövning på max en tryckt A4 sida och i syfte att öva på att förmedla en känsla. Givetvis så kommer känslor ofta i grupp, men jag har försökt lyfta fram en, mer än de andra, i denna text, så för mig det vore intressant att få veta vilken känsla det är ni upplever att texten främst förmedlar?


Sängens rostfria glänsande ram trycker mot undersidan av mitt lår, och luften i rummet andas desinficeringsmedel. Men jag känner mitt domnande ben och lukten lika lite som det skarpa obarmhärtigt vita ljusets nålar i mina ögon. Det är inte därför min ökande andhämtning är ansträngd. Det är inte därför det sticker i mina ögon och min hals. Paniken som stiger i mitt bröst kan inte härledas till miljön jag vistas i.

Jag känner det ökande trycket runt min hand, som vilar på sängens blekgula filt, och ser ner på din magra, nästan kloliknande, hand som håller min. Din hand som, för inte länge sedan, var så fylld av styrka. De spända senorna och blålila blodådrorna syns tydligt genom den lövtunna, bleka, på gränsen till genomskinliga, huden som tycks ha krympt för att kunna strama över din arm. Din arm som till synes helt saknar utfyllnad mellan skelett och hud. Jag är säker på att du trycker min hand med din fulla kraft. Din fulla kraft hade, för inte länge sedan, kunnat krossa min hand. Nu känner jag bara ett svagt ökat tryck.

Jag vill fly.

Jag vill vara här för dig.

Jag måste ut.

Hjärtat bultar hårdare i mitt bröst. Jag är en kaninunge, inträngd mot ett träd av utsvultna vargar vars saliv jag kan se rinna mellan vassa tänder ut ur käftarnas öppna gap. Döden skrattar mig i ansiktet. Döden finns i din klo till hand.

Musklerna i min kropp spänns. Jag är redo för flykt. Just som jag börjar resa mig ur min sittande ställning i sängen släpper trycket om min hand en aning och jag stelnar till, oförmögen att fortsätta rörelsen. Inte för att jag tror att jag skall slippa ur dödens grepp. Tvärtom. En skräck låser mig så hårt att jag glömmer andas.

Jag vill vara modig. Jag vill stå upp mot döden. Mota den från dig.
Men jag kan inte.

Hela mitt väsen skriker till mig att fly.
Men jag kan inte.

Plötsligt kan jag andas. Luften strömmar häftigt in genom min strupe, in i mitt bröst och studsar smärtfullt i lungornas väggar innan den skär sin väg ut genom min strupe igen. Jag kan inte sluta dra in och blåsa ut luften i ett allt snabbare tempo. Min kropp börjar skaka. Konturerna runt mig börjar suddas ut. Varm och salt rinner min rädsla över mina kinder.


Fredrik Ax, 2018-03-23