Hett te

Mer skriverier, tränar denna gång på att skriva dialog. Jag har kommit fram till att det kan jag inte, i varje fall inte snabba replikväxlingar, så ni får hålla tillgodo med vad det blev.

Just som Henrietta försiktigt, för att inte bränna läpparna, förde den rykande heta temuggen till sin mun, så slogs dörren upp med ett brak. Dörrhandtaget fördjupade bucklan i sidan av den skamfilade, en gång vita, nu nikotingula, fullhöjdskylen som stod inklämd så att det inte gick att helt öppna dörren till den lilla lägenhetens minimala kök.

—	Satans djävlar! Vad fan gör du? Vill du jag ska skålla ihjäl mig?

for det argt ur henne när hon skvalpade ut lite av det brännheta teet över den tatuerade orm som slingrade sig ur dödskallens ögonhålor på hennes underarm, och ryckte till så att bordets tomma ölburkar skramlande for omkring mellan de cigarettfimpsöverfulla faten.

Svaret kom blixtsnabbt, och stenhårt:

—	Käften, bitch! Du ska bara vara tyst, hålla din förbannade sladdrande klyka stängd. Du ska bara svara på mina frågor, inget annat!

Henrietta höjde sakta sin blick från den rodnande svedan på sin arm och såg mot sin antagonist. Hon kikade mellan fårade ögonvrår ut under sin blekblonda spikraka lugg och drog upp det, inte längre blå, utan gråblekta, linnets axelband från överarmen upp på sin skuldra. Inte ett spår av rädsla syntes i hennes mörka ögon när hon sakta höjde huvudet och strök den framfallna raka hårslingan bakom örat. Rörelsen blottade ett hål, kantat av den stora tunnelöronring som stretchade hennes öronsnibb till en onaturlig storlek. Ringens ebenholtsfärg matchade den kolsvarta eld som sköt ur hennes ögon när hon sa

—	Jag är inte rädd för dig, din råtta! Det är jag som sitter med alla korten på hand. Lyft ett finger mot mig och du är sänkt innan du anar det!

Från dörröppningen hördes ett torrt skratt, ackompanjerat av det swischande metalliska klingandet av en stiletts blad som når sitt utfällda läge. Bladet glittrade till framför ursinniga ögon. Skrockandet övergick i ord:

—

Du har för fan redan förbrukat det övertag du hade. Hade du hållit käft, inte spillt mina hemligheter över hela stan, så kanske, kanske du hade haft något att komma med. Men nu … du kan inte skada mig mer än du redan gjort! Nu handlar det om skadekontroll. Nu ska du samarbeta. Du ska ta mig fan berätta allt för mig. Allt vad du sagt … och till vem!

För en sekund kände Henrietta sig förvirrad. Hon var på väg att sära sina läppar för att säga att hon inte läckt ett knyst, men smällde igen munnen så att ringen i hennes piercade underläpp vibrerande kittlade hennes tunga när hon istället fuktade läpparna och, fortfarande hårt, men lite mindre aggressivt, frågade:

—	Vad fan säger du? Dom på stan vet inte skit om dig. Inte från mig i varje fall... och det jag har på dig kan dom inte ha kunnat fått från någon annan, förutom från dig själv. Har du dabbat dig och tänker ge mig skulden?

Nu var det blicken som mötte Henriettas som var förvirrad.

—	Du säger att du inte golat? Du ljuger!

Men rösten lät inte längre lika säker, inte lika aggressiv. Det fanns en tvekan som gjorde att Henrietta kände att hon hade ett litet övertag, ett övertag som hon var tvungen att genast nyttja innan tillfället försvann. Hon stålsatte sig för att inte visa den rädsla åsynen av knivbladet väckte i henne.
Utan ett spår av den tvekan hon övervunnit, for hon plötsligt upp ur stolen så att det ännu heta teet skvätte ut över bordet vars tomma ölburkar skramlande rullade ner på golvet. I det mikroskopiska tumult detta var, tog hon två snabba steg framåt och stötte, med en hand på var sida stiletten, sina handflator i bröstet där bakom.

—	Du skall fan inte komma här och hota mig! Du har själv dabbat dig!

När knivspetsen ändå inte riktades mot henne, fann hon ännu mera mod och stötte igen med handflatorna, nu hårdare, och lät sin röst följa de bakåtsnubblande stegen ut:

—	Försvinn! Försvinn och ta dina patetiska hot med dig! Kommer du hit igen så skall jag se till att hela världen får veta att du är min biologiska dotter. Att du är en oäkting i den familj du kallar din.... och då kan du fan glömma det där arvet du tror du ska få från dom!