Kontraktet

Det fanns vissa detaljer i överenskommelsen som hon inte var helt nöjd med, men hon trodde sig kunna leva med dem. De var trots allt så abstrakta för henne att de nästan inte fanns. Hon visste att alla parter måste ge och ta. Om båda sidor kände att de fått igenom något de ville ha, om båda sidor kände att de gett något den andra parten ville ha, så fanns det en sund balans. Hon hade fått igenom mer av det hon ville ha än hon först trott var möjligt. Allt hon kunnat tänka sig och mer. Saker hon bara slängt in för att ha något att förhandla bort. Också det hon var beredd att ge upp för att få igenom de punkter som verkligen betydde något för henne hade gått igenom utan någon vidare diskussion. Det var bara hennes signatur som fattades på kontraktet. Om hon skrev under så skulle hon kunna leva resten av sitt liv i överflöd. Inte bara kunna, hon skulle vara tvungen att leva sitt liv i överflöd. Så bra var överenskommelsen för henne. Hennes underskrift var den enda som fattades. Hennes hand darrade när hon förde den mot pennan. Hennes logik hetsade henne, skrek: Skriv under innan de ångrar sig! Hon kunde få allt. Allt hon önskade sig, och mer. Det goda livet var bara en namnteckning bort. Balans. Balans? Vad skulle hon ge? Egentligen ingenting. Ingenting utom en sak. Det de ville ha var en sak som var betydelselös för henne. Den skulle inte spela någon roll eller påverka hennes liv på något sätt. Logiskt sätt kunde hon egentligen totalt bortse från den. Hon skulle få allt. Hon skulle få allt utan att egentligen ge något. MEN! Men, det kändes inte rätt. En svettdroppe leta sig ner över hennes panna. Den Fastnade i ögonbrynet. Kittlande satt den där och retade henne. Hon släppte pennan, förde upp handen och strök bort den kittlande fukten. Vad fan håller du på med? Bara skriv under! Nu! Jag gör det! Snabbt återvände handen till pennan. Darrande fick hon grepp om den. Hon hade bestämt sig. Hon förtjänade det goda livet. Som i slowmotion såg hon hur bokstäverna växte fram på linjen längst ner på de långa dokumentet. Hennes namn. Nu stod det där. Svart på vitt. Hon hade gjort det. Säkrat sin framtid. Hon borde ha varit nöjd. Glad. Exalterad! Varför var det sorg hon kände? Varifrån kom vemodet?

Ondskan

Hon var ond. Han bara visste det. Han kunde se det. Hennes hud speglade mörkret. Hon var mörkret. Svart. Han slog. Huden på knogarna sprack. Han märkte det inte ens. Han måste utplåna ondskan. Han slog igen. Och igen. Hans knogar färgades röda. Hennes blod stänkte och rann på ovansidan av hans händer. Det blandades med hans eget, som sipprade ut från hans uppfläkta knogar. Det var rött. Hennes blod, liksom hans eget. Märkligt. Märkligt att ondskans och godhetens blod hade samma färg. Han fortsatte slå. Det gjorde ont. Hans knogar kändes som öppna sår. Underarmarna krampade. Han orkade inte mer. Men han måste. Han måste uthärda. Trots smärtan och knogarnas spruckna hud fortsatte han att kämpa. Ondskan rörde sig fortfarande. Ondskan lät fortfarande. Men ömkligt. Han insåg att hans goda gärning var nästintill fullbordad. Det gav honom förnyad kraft. Hans bröst fylldes med luft och spändes. En doft av lagerblad. Nej, det var inbillning, men segern var nära. Så nära att han nästan kunde höra bleckblåsinstrumentens fanfarer. Ett slag till. Ett till. Smärtan i knogarna var ingenting längre. Han visste att han skulle klara det . Han skulle utplåna ondskan.

Den omtalade påstått smala svenska åsiktskorridoren

 Jag har hört och sett flera uttalanden och inlägg, både i sociala medier och mer traditionella, som hävdar att åsiktskorridoren i Sverige har blivit smalare. Det som sägs är att man får inte säga vad man vill, att allt har blivit så djävla politiskt korrekt.

Jag upplever det helt annorlunda. Jag tycker att varenda kotte har och tar sig utrymme att uttrycka sina åsikter. Visst, vissa är vid offentliga uttalanden / inlägg noggrannare med retoriken än de kanske hade varit om de bara omgav sig med likasinnade men likväl trycker de ut sin åsikt där de kan. Jag själv inkluderad. 

Är detta något dåligt då? 

I min mening, NEJ, absolut inte, det är jättebra att så många har möjlighet att, och vågar, ventilera sina åsikter. Det gör att vi tänker över vad vi verkligen tycker och ges en möjlighet att omvärdera det vi ser som sanningar. 

Varifrån kommer då bilden av att åsiktskorridoren blivit smalare? 

Jo, det är när de, ibland befängda, ofta med rasistisk eller anti-demokratisk, våldsbejakande uttalanden blir motsagda, eller om det framläggs eller efterfrågas fakta, som det kommer, ofta i någon av de nedanstående formerna: 

"Man får ju för fan inte säga vad man vill i detta landet längre!" 

"Varför måste man vara så djävla P.K. hela tiden för att få säga något?" 

"Vi har ingen demokrati längre, det finns ingen yttrandefrihet!"

MEN HALLÅ! 

Du har precis uttryckt din åsikt!
Nu uttrycker någon annan sin, från din skilda, åsikt.
Det är i högsta grad demokratiskt. Det som inte vore demokratiskt och gjort åsiktskorridoren smalare vore om din åsikt fått stå oemotsagd, om det bara var din åsikt som fick förmedlas. 

Har ni försökt kommentera eller göra inlägg i debatten i viss av den så kallade fria press (de som inte kvalificerar sig för mediastöd) som finns med en annan åsikt än den som normalt förmedlas där så vet ni vad jag talar om. De är hårt modererade och endast kommentarer som ger medhåll släpps igenom. Det har inte förvånat mig. Vad som däremot förvånat mig och har gjort detta beteende mycket mer tydligt för mig är splittringen i frågan huruvida Folkhälsomyndigheten och Sveriges nu styrande Politiker gjort ett bra jobb eller inte under rådande pandemi. Folk som får fakta som motsäger vad de just delat eller på annat sätt blir motsagda i kommentarer till sina inlägg blockerar genast den som kommenterat. Endast medhåll godkänns. Även i "fria/öppna" diskussionsforum är det som om de bara innehöll likasinnade, som om det vore två, eller fler, olika forum där bara de som håller med varandra är med, eftersom de blockerat alla som har en annan åsikt. 

Jag anser inte att åsiktskorridoren blivit smalare, alla verkar häva ur sig precis vad de känner för, med eller utan fakta och referenser som underbygger det. Det som jag upplever blivit sämre är vårt diskussionsklimat. Folk accepterar inte längre att någon annan tycker annorlunda eller att någon annan kan visa att det de just sagt inte är sant. Om någon gör det så hävdas genast att åsiktskorridoren blivit smalare, att de inte får säga vad de vill. Men det är ju precis tvärtom. Åsiktskorridoren blir bara bredare av att folk kan och får säga emot dig.

Jätte i junimorgon

Persiennerna i det kala sovrummet silar det bleka ljuset av juninattens småtimmar. De helvita väggarna vägrar svälja den minsta antydan till morgon. Reflekterar utan reflexer. Sänder tillbaka den extremt tidiga morgonen in i rummet som en blekgrå dimma. Målar rummets fördragna natt svagt grå. Skumrask.

Min rygg omfamnas av sängens mjuka madrass. Duntäcket delar mitt sovutrymme som en hopknölad hög vid min sida. Sval. Jag tror att jag fryser. Ingen knottrig hud kan bekräfta obehagets ursprung så jag känner efter igen. Jag försöker ändra liggställning. Vrida mig för att lägga mig på sidan istället. Ryggslutet signalerar vitt till hjärnan. Bländande vit skärande smärta. Som ett tunt vitt skrivpappersarks rakbladsvassa kant. Ingen pappersyta som skaver eller repar, endast kant som skär. Inget rakblad som glider, bara egg som skär. Det är vad de nedersta kotorna i min rygg berättar att de måste umgås med om jag skall hålla på så där. Jag ger mig. Stannar i min ställning. Sjunker en aning djupare, eller kanske bara tillbaka. Obehagets ursprung är kartlagt. Molandet som ersätter vitt bekräftar det.

Utan vridning, med kotor, som individuellt i förhållande till varandra, hålls så stilla som det går, hasar jag mig på rygg mot sängens befriande kant. Min fot är utanför. Fortfarande hittar inget skärande vitt upp till min hjärna. En liten seger. Långsamt längre ut. Vaden svävar. Lite till. Knävecket böjs över den mjuka madrasskanten. Fotsulan svalkas behagligt i kontakten med det lena trägolvet. Igen blir det tydligt att obehagsimpulsen vid uppvaknandet feltolkades. Något som dess egentliga natur obarmhärtigt bekräftar när jag försöker få också andra foten i golvet.

Vitt, vitt, vitt!

På rygg med båda fötterna i sängen välkomnar jag värken som ersätter vitt igen. Jag vet inte riktigt hur foten som tidigare nått golvet kom tillbaka upp i sängen. Jag vet bara att vitt drogs sig tillbaka från smärtcentrum och igen molande lurar i ländryggen. Men nu ligger jag så nära räddaren, sängkanten, att min ena arm hänger utanför. Spänner muskler medan ryggen hålls rak, rullsätter mig upp. Vitt skymtar. Blixtrar till, men bara hastigt. Rumpan sjunker ned i madrassen och får mig att att ofrivilligt kompensera genom att en aning kröka ryggen. Ändå inget vitt. Bara två skrovliga stenar som långsamt, mellan sig, mal ned min sitta-upp-vinst till de vassa småbitar som skramlar runt bland mina nedersta kotor. Jag får dem att stanna upp i sin dans genom att på rumpan glida framåt så att ryggen kan rätas helt igen. Värkande lättnad under vilken jag bereder mig på en ytterligare blixt av vitt som jag vet kommer att komma nu. Den är ok. Jag är förberedd. Jag vet att den snabbt infinner sig, men lika snabbt avlägsnar sig när jag väl har fått all min tyngd på raka ben, fast planterade via fotsulornas golvkontakt.

Jag hasar mig ut i köket och uppsöker mina just nu bästa, men ack så långsamma, vänner Ibuprofen och Paracetamol. Nikotin gör oss sällskap. Hon är snabbare än de andra, men inte lika direkt. Nikotin skulle aldrig kunna hjälpa mig genom att mota bort vitt såsom mina bästa vänner långsamt gör. Hennes metod är istället att få mig att inte umgås lika intensivt med vitt. Pocka på mig, locka mig, och ge mig något annat som min uppmärksamhet kan fokuseras på.

Vi sätter oss i soffan, mina vänner och jag. Kudden bakom ryggen hjälper till att stabilisera umgänget och ge de långsamma i sällskapet den tid de behöver för att komma upp i varv. När de nästan nått fram till sin gemensamma historias höjdpunkt så tröttnar jag och söker mig tillbaka till det ännu ihopknölade täckets sällskap, men tar med mig de vita vännernas umgänge. Låter täcket omfamna mig medan jag med slutna ögon väntar på att resten av sällskapet äntligen skall komma till poängen så att de blir självkörande och jag omärkligt, med slutna ögon, kan lämna dem till sitt.

Där bakom ögonlocken är skumrasket mörkare. Men jag är inte där. Jag har inte lyckats låsa in mig utan svävar fritt. Utan att se. Jag känner att jag är skild från den bergskedja min kropp utgör. Jag, mina tankar, snurrar i små små snäva cirklar, som inte alls passar ihop med den gigantiska jättes kropp som är min. Jag borde ha sega långsamma tankar som sakta arbetar sig mot en insomnande slutsats, men istället snurrar de snabbare och i tightare loopar än kullagerna i en downhillåkares skateboardhjul vid toppfart.

Jag provar att flytta ett ben en aning, bara för att se om det alls i detta tillstånd går att styra det bergsmassiv som inte på något sätt borde få plats i min säng. Det känns som om jag får en världsdel att ändra läge trots att min kropp säger att benet böjer sig precis som det skall. Jag har fortfarande full kontroll över det. Men att jag kan styra mitt ben gör inte att jag känner mig som del av min kropp. Jag får liksom inte, trots att den är min, kontakt med den.

Mina andetag, liksom mina tankars cirklar, verkar vara så små och snabba. Jag säger åt mina Valhalla-dimensionerade bälgar till lungor att fyllas, att dra in så mycket luft det går. För att ögonblick är jag rädd att det skall orsaka ragnarök. Att all luft i världen skall ta slut av detta beslut. Men fysiskt känns andetaget helt normalt. Som när jag förenad med min normala kropp drar ett djupt andetag bara. Inget mer. Som när jag är människa. Det stämmer inte alls. Denna vidsträckta jättevarelses kropp som jag, på distans, styr och har kontroll över, kan omöjligt klara sig med människoandetag. Men trots det verkar den fungera helt normalt.

Jag slår upp mina ögonlock. Försöker få verkligheten att bryta tankarnas tighta kurvor innan de helt spårar ur. Jag ser det vita taket i de nu sena småtimmarnas reflekterade gråa dimljus. Det ser verkligt och normalstort ut. Det borde överhuvudtaget inte kunna finnas något tak ovanför mig, ens när jag ligger ner. Mina ögon borde vara högt ovanför staden och bara se den oändliga rymdens vidsträckthet. Så stort är mitt fysiska jag fortfarande. Jag blickar nedåt över täcket mot det böjda ben som sticker ut. Helt avslappnat har låret flutit ut en aning. Men min syn berättar för mig att det ligger där i sängen. Lätt böjt. Det har inte byggt någon bro över över vidsträckta oceaner vilket jag känner att det borde vara stort nog att kunna göra.

Nu skiter jag i det här. Det funkar inte att ha tankarna farande i små snabba cirklar utan ände och slutsats samtidigt som jag försöker fylla den största av jättekroppars lungor med vanliga människoandetag.

Utan vitt sätter jag mig försiktigt upp på sängkanten. Jag hittar in i mig igen. Reser mig utan att ens nudda taket som bara ynka två och en halv meter upp från golvet fortfarande är ovanför mitt huvud. Bakom laptopens tangentbord slutförs föreningen mellan sinne och nu normalstora kropp. Jag är jag igen. Junimorgonens jätte i det grå skumrasket är bortskriven.

Ljuset som kommer in utifrån är nu gulvitt.

Ett bra vitt.

I det förgångna

Hon kände hur det under halsduken kliade i nacken och hur värmen spreds till hennes kinder.

“Varför är jag alltid ute i sista sekund?”

Frågan var löjlig när den dök upp i huvudet. Inte därför att den i denna tid, sista dagen innan julhelgen, var bland de vanligaste som folk antagligen ställde sig, utan för att hon faktiskt, djupt inom sig, visste svaret. Eller en del av det i varje fall. Hon borde ju som reaktion på just det svaret ha varit ute i riktigt god tid. Långt innan julen i november stormade in i köpcentrum som detta, borde all hennes julshopping redan vara klar för att undvika det. Eller hon borde i varje fall varit i så god tid att hon hunnit beställa på nätet. Men här stod hon. Stressad. Stressad, inte bara över att vara sent ute, stod hon med bjällerklang dånande i öronen under gröna platsgirlanger vars stickande syntetiska doft antydde något som kanske skulle kunna vara granbarr.

Men nu var det bara en julklapp kvar. Den värsta. Om inte systersonen skulle bli fruktansvärt besviken på henne måste hon tvinga sig. Det var bara en butik i hela staden som hade det speciella samlarkortet hemma, och hon hade lovat. Världens bästa moster hade lovat.

Översiktskartan visade att hon var på rätt våning. Butiken låg runt nästa krök, på andra sidan den öppna ytan, det inomhustorg där hon antog att den stora vidriga förgyllda tronen nu stod. Hon tyckte inte illa om leksaksbutiken. Hon hade rent av gillat att gå runt i den och försöka hitta någon present till sin systersons födelsedag i juni. Men nu steg hennes puls. Det kändes som om hjärtat försökte arbeta sig ut genom bröstkorgen på henne. Dunk, dunk, dunk. Ett steg närmare hörnan. Luften var vass. Hennes täta och korta inandningar skar som knivar i halsen. Efter nästa steg skulle hon kunna se ut över torget.

“Sluta sjåpa dig! Det är i det förgångna. Du är vuxen nu! Ta steget!”

Skrek hennes logiska hjärna till henne. Men hon stod kvar. Oförmögen att lyfta en fot. Som fastfrusen i köpcentrumets klibbiga värme kände hon hur ögonen började tåras.

“Tänk om han sitter där på sin tron! Jag kan inte!”

Svaret kom med hennes ynkliga förgripna flickröst. Den röst som, innan den där gången för länge sedan, hade sprudlat av förväntan i kön. Den röst som kanske blivit lite frågande när hon, mer obekvämt än det borde vara, satt i hans knä och inte bara skägget kittlade henne. Den röst som strax därefter, på den där snuskiga toaletten, krympts till det den nu var.

   — Jag känner mig inte bra... har nog feber.

Hörde hon sig själv, med svag röst, säga högt.

“Jag kan inte riskera att smitta familjen i morgon. Jag blir hemma. Han får få det där kortet när vi träffas nästa gång!”

---

Jag försöker antyda en händelse i personens förflutna och visa hur det påverkar henne som vuxen. Blir det för mycket avslöjat i "antydan"? Borde den vara mer subtil?

Första sidan

Flykten går i de fuktiga tunnlarna under gatorna där bakom husen i staden.

Mina ben börjar kännas stumma, låren skriker efter syre men jag tvingar mig vidare. Förutom de springade stegen en lång bit bakom mig är det bara mina egna ljud som ringer i mina öron. Hjärtats bultandet överröstas av mina kraftiga och täta andetag. Jag flåsar som en bälg. Varje andetag fyller mina näsborrar med en mustigt mögellukt. En dålig ost, en svag förnimmelse av skogshöst. Men inte den underbara hösten efter en frostnatt, utan en höst jag aldrig någonsin vill uppleva, en höst då allt bestämt sig för att dö på riktigt för att aldrig återkomma. En höst då döden inte doftande skvallrar om nytt liv, utan stinker av förruttnelse. En evigt ruttnande höst utan förmultning.

Min pannlampas vita sken reflekteras genom den fukttyngda luftens blekhet mot den mörka granitens inläggningar av ljusare betong. Jag springer, bokstavligen och bildligt, i ett dis. Det var en stund sedan jag, förutom betongförstärkningarna, såg något tecken på mänsklig närvaro i tunnlarna. Inga rör eller trummor som skvallrar om ovanmarkliggande bostäder eller kontor. Också golvet, eller kanske nu snarare marken, börjar bli ojämnare och halare. Trots mina kämpande musklers trötthet, på gränsen till utmattning, trots den ökande risken att trampa fel eller att halka, trots att jag knappt kan se tunnelns väggar genom diset, trots att jag vet att ett enda felsteg skulle vara dödligt förödande, ökar jag farten. Så stor är den rädsla som driver mig, piskar mig, framåt.

Just när det känns som om tunneln svagt börjar kröka sig och ändra riktning, ekar bakifrån, genom tunneln, en andfådd röst fram den hårda korta ordern.

—

STANNA!

Jag pressar mig till att öka farten ytterligare.

—

HALT!

Mitt huvud, mina trumhinnor, smärta! Som efter en explosion. Av knallen bakifrån som fortplantar sig genom tunneln och av smällen när kulans heta metall slår skärvor ur graniten en kort sträcka framför mig.
Rakt framför mig!
Tunneln kröker tvärt av. Svänga! Jag måste svänga! In i grottorna. Där kan jag skaka av mig förföljaren.

Jag springer inte längre.
Min höft förlamas av en intensiv blixt av blåsvart smärta som efter mitt halknade falls nedslag strålar genom den.
Jag glider.
Varje ojämnhet skär in i min höft så som vore marken bevuxen av helveteseldgafflars spetsar.
Jag glider och tömmer samtidigt lungorna på luft. Av den skärande smärtan skriker jag dem tomma medan jag glider över spetsarna från helvetet. Glider mot väggen av granit.

---

Med vilken förväntan hade du (om alls) vänt blad och fortsatt läsa?

Dialog

Jag övar på att skriva dialog utan att uttryckligen berätta vem som säger vad men ändå göra det tydligt.
Har jag i denna lila textsnutt lyckats med det tycker ni?

---

—	Gråter du? Är du ok?

Den tunna försiktiga rösten bär omtanke, och mannen ser upp från sin ihopkurade position på den kalla parkbänken. Innan han lyckats formulerat ett svar hörs en skorrande, nästan gnällig röst som tydligt förmedlar irritation.

—	Vad gör du unge? Stör inte mannen! Ser du inte att han vill vara i fred?

Mannen vrider på huvudet för att se vem som uttalat sig.

—	Men moster! Låt det vara. Han frågade bara om jag är ok. Jag skulle kunna behöva prata med någon som verkligen undrar det, någon som inte, förvisso, kanske, med ålderns rätt, men som inte förutsätter en massa saker.

—	Jag förutsätter inget! Jag vill bara inte att någon unge skall komma här och störa dig mitt i din sorg.

—	Jag bara undrade om han var ok, men jag kanske ska … måste nog gå hem nu.

Pojken tar ett långsamt steg bort från bänken och vrider sig i riktning med den grusade gången i den vintervita parken.

—	Nej vänta! Jag vill gärna prata med dig. Det var snällt av dig att höra dig för om mig.

—	Så, då uppskattar du inte min omtanke då?

Den snörpiga repliken får både mannen och pojken att se på den gamla damen, varpå hon rätar på sig, höjer hakan och stirrar nedlåtande på dem. En i taget. Ser först sin systerson i ögonen tills han fäller ner blicken och sedan vänder hon sig mot pojken och öppnar munnen, men blir avbruten av det lågmälda svaret.

—

Nej.

Den gamla damen rycker förnärmat till och flyttar åter blicken mot mannen.

—

Hur sa?

—	Din omtanke hade jag kunnat uppskatta om jag verkligen trodde att det var omtanke. Men det du håller på med nu liknar mer bitterhet.

Pojken skruvar obekvämt på sig. Han börjar röra sig som om han skall ta ytterligare ett steg bort från paret vid bänken, men stannar upp.

—	Min pappa säger att man skall vara snäll mot dom det är synd om.

Både mannen och damen ser på honom. Mannen fundersamt. Damen med ett uttryck som signalerar avsky.

—	Gå iväg med dig nu! Vi vill inte ha dig här!

—	Jag vill ha dig här! Jag förlorade min son i en bilolycka nyligen så nej jag är inte helt ok. Jag är ledsen. Men jag uppskattar mycket att du undrar hur jag mår. Jag tror att du är i ungefär samma ålder som min pojke var. Vill du prata med mig så pratar jag gärna med dig.

Pojken tittar medlidsamt på mannen.

—	Det är synd om dig.

Sedan flyttar han blicken mot damen.

—	Men jag tror det är mer synd om henne.

Hett te

Mer skriverier, tränar denna gång på att skriva dialog. Jag har kommit fram till att det kan jag inte, i varje fall inte snabba replikväxlingar, så ni får hålla tillgodo med vad det blev.

Just som Henrietta försiktigt, för att inte bränna läpparna, förde den rykande heta temuggen till sin mun, så slogs dörren upp med ett brak. Dörrhandtaget fördjupade bucklan i sidan av den skamfilade, en gång vita, nu nikotingula, fullhöjdskylen som stod inklämd så att det inte gick att helt öppna dörren till den lilla lägenhetens minimala kök.

—	Satans djävlar! Vad fan gör du? Vill du jag ska skålla ihjäl mig?

for det argt ur henne när hon skvalpade ut lite av det brännheta teet över den tatuerade orm som slingrade sig ur dödskallens ögonhålor på hennes underarm, och ryckte till så att bordets tomma ölburkar skramlande for omkring mellan de cigarettfimpsöverfulla faten.

Svaret kom blixtsnabbt, och stenhårt:

—	Käften, bitch! Du ska bara vara tyst, hålla din förbannade sladdrande klyka stängd. Du ska bara svara på mina frågor, inget annat!

Henrietta höjde sakta sin blick från den rodnande svedan på sin arm och såg mot sin antagonist. Hon kikade mellan fårade ögonvrår ut under sin blekblonda spikraka lugg och drog upp det, inte längre blå, utan gråblekta, linnets axelband från överarmen upp på sin skuldra. Inte ett spår av rädsla syntes i hennes mörka ögon när hon sakta höjde huvudet och strök den framfallna raka hårslingan bakom örat. Rörelsen blottade ett hål, kantat av den stora tunnelöronring som stretchade hennes öronsnibb till en onaturlig storlek. Ringens ebenholtsfärg matchade den kolsvarta eld som sköt ur hennes ögon när hon sa

—	Jag är inte rädd för dig, din råtta! Det är jag som sitter med alla korten på hand. Lyft ett finger mot mig och du är sänkt innan du anar det!

Från dörröppningen hördes ett torrt skratt, ackompanjerat av det swischande metalliska klingandet av en stiletts blad som når sitt utfällda läge. Bladet glittrade till framför ursinniga ögon. Skrockandet övergick i ord:

—

Du har för fan redan förbrukat det övertag du hade. Hade du hållit käft, inte spillt mina hemligheter över hela stan, så kanske, kanske du hade haft något att komma med. Men nu … du kan inte skada mig mer än du redan gjort! Nu handlar det om skadekontroll. Nu ska du samarbeta. Du ska ta mig fan berätta allt för mig. Allt vad du sagt … och till vem!

För en sekund kände Henrietta sig förvirrad. Hon var på väg att sära sina läppar för att säga att hon inte läckt ett knyst, men smällde igen munnen så att ringen i hennes piercade underläpp vibrerande kittlade hennes tunga när hon istället fuktade läpparna och, fortfarande hårt, men lite mindre aggressivt, frågade:

—	Vad fan säger du? Dom på stan vet inte skit om dig. Inte från mig i varje fall... och det jag har på dig kan dom inte ha kunnat fått från någon annan, förutom från dig själv. Har du dabbat dig och tänker ge mig skulden?

Nu var det blicken som mötte Henriettas som var förvirrad.

—	Du säger att du inte golat? Du ljuger!

Men rösten lät inte längre lika säker, inte lika aggressiv. Det fanns en tvekan som gjorde att Henrietta kände att hon hade ett litet övertag, ett övertag som hon var tvungen att genast nyttja innan tillfället försvann. Hon stålsatte sig för att inte visa den rädsla åsynen av knivbladet väckte i henne.
Utan ett spår av den tvekan hon övervunnit, for hon plötsligt upp ur stolen så att det ännu heta teet skvätte ut över bordet vars tomma ölburkar skramlande rullade ner på golvet. I det mikroskopiska tumult detta var, tog hon två snabba steg framåt och stötte, med en hand på var sida stiletten, sina handflator i bröstet där bakom.

—	Du skall fan inte komma här och hota mig! Du har själv dabbat dig!

När knivspetsen ändå inte riktades mot henne, fann hon ännu mera mod och stötte igen med handflatorna, nu hårdare, och lät sin röst följa de bakåtsnubblande stegen ut:

—	Försvinn! Försvinn och ta dina patetiska hot med dig! Kommer du hit igen så skall jag se till att hela världen får veta att du är min biologiska dotter. Att du är en oäkting i den familj du kallar din.... och då kan du fan glömma det där arvet du tror du ska få från dom!

Värmeslag

#veckanstema på Google+ är värme.

Med mina sista krafter tar jag några stapplande steg för att nå sanddynens rand. Jag får kämpa för att ens lyfta mitt hängande huvud. Rörelsen får den intorkade svettens sälta att sända svidande ilningar längs min sönderbrända nacke. När mina spruckna läppar exponeras för solens brännande strålar så tvingar smärtan mitt huvud nedåt igen.

Men jag måste se. Jag måste tvinga mig att blicka framåt för att få veta. Finns det något hopp om att nå civilisationen? Kommer jag någonsin att få fukta min, nu sandpappersträva, strupe igen? Eller är allt jag som jag kommer att se hur sanden breder ut sig mot evighetens horisont?

Jag höjer huvudet och känner läpparna förkolna när de exponeras för det direkta solljuset. Uthärda! Dimmigt inser jag att nästa steg är att få upp mina igentorkade ögonlock en aning mer. Med en kraftansträngning öppnas de så pass mycket att jag kisande kan se bort mot horisonten.

Himlen borde vara djupblå i detta klaraste av klara väder, men i det brännande motljuset ter sig hela verkligheten bländande vit för mig. Skarpt vitt utlöser en explosion av skärande blixtar tvärs igenom mitt huvud, från ögonglobernas baksidor ut till tinningarna.

Blicken klarnar sakta, men vad kan jag egentligen urskilja i denna vita hettas obarmhärtighet?

Mer sand!

Jag känner hur det sista unset kraft rinner ur mig. Jag börjar uppgivet sjunka ner i den heta sanden. Men den kanske inte längre är lika brännande. Mer som en varm väntande bädd.
En bädd att vila i. En bädd att barmhärtigt somna från törst och smärta i.

Men där ... jag lyckas räta mina knän igen … där, nästan oändligt långt bort, skymtar något. Kan jag lita på min svidande ögon? Är det en hägring?
Nej det ser faktiskt ut som en …. en bil! Är det min....................


Plötsligt avbryts jag av en gnällig röst vid min sida:

- Pappa! Varför måste vi åka hem från stranden redan? Jag vill bada meeeer!

Inte fem år sedan senast

Vad finns vid vägs ände?

Jag skriker frågan medan jag vandrar vägen.
Avsaknaden av svar skriker tillbaka sin tystnad.

I den tystnaden finner jag tröst.



(Det var inte fem år sedan jag funderade i längre banor runt detta senast!)

Mer skriverier

Tiden är ur led :-) men denna gång var övningen att, på en sida, skriva en Jul-scen med tre personer och knyta en känsla till varje person. Jag har kanske snarare försökt göra personligheterna levande och ge dem en sinnesstämning än att tydligt knyta en känsla till dem, men jag vet inte hur väl jag lyckats med någondera?

---

Julen knackar på

De dova dunsarna, som tycktes komma från den massiva ekdörren i finingångens hall, fick Elsa att hoppa till. Hennes hjärta slog ett extra slag i bröstet och hon kände hur hennes kinder började bränna. ÄNTLIGEN! Utan en tanke på alla de förmaningar om en fin flickas värdighet, lugnt uppförande och stillsamhet som hennes mor dagligen, och rikligt, tillhandahöll under de schemalagda mor-dotter-stunderna, kastade hon sig ur den eleganta fåtöljen och rusade ut mot hallen så att två av de tända levande ljusen i granen slocknade när hon sladdade ut ur finrummet in i serveringsgången.

Men hon var inte först ut mot hallen. Hennes sikt mot dörren skymdes av en ryggtavla. Finklänningen hennes mamma bar, var i ryggen öppen ner till svanken och avslöjade en till synes perfekt, sammetsslät, helt utan fläckar eller missformningar, gyllenbrun rygg. Mamman som varit i köket och som vanligt sett till att varje detalj blivit exakt så som hon tänkt sig, hade också tagit genvägen genom serveringsgången mot hallen.

Inom sig, hörde Elsa plötsligt mammas förmanande röst och, mot sin nuvarande sinnesstämnings egentliga natur, så stillade hon sig en aning. Faktiskt så mycket att hon helt stannade upp och rättade till den, av hennes fartfyllda sladd runt hörnet, korvade mattan. När den äkta mattan var slät och fransarna, så som mamma önskade,  låg perfekt parallella igen, höjde hon blicken ut mot hallen där mamma just öppnade dörren.

En djup och en aning, för sammanhanget, för stark röst ekade över hallens marmorgolv, in i serveringsgången:

   - Ho, ho motherfuckers, finns det några snälla fina flickor här?

Så tydde Elsa orden i det mullrande, bullrande sluddrandet som kom från dörrens öppning bortom mammas rygg. Elsa kunde tydligt se hur hennes mamma blev spänd. Mamma fick en ännu striktare hållning, med rak rygg och stel nacke. En väsande sträng röst, i samma ton som Elsa hört när hon kommit hem med en eller annan fläck på klänningen, kom ur mamma:

   - Du får inte vara här nu. Vi träffas på torsdag klockan 13:20, men inte nu, absolut inte nu! Hans-Axel kommer snart, och då måste allt vara perfekt. Du är bara helt fel här just nu!

Men varför motade Mamma honom i dörren? Han måste ju få komma in! Torsdag, 13:20? Det var ju julafton idag, inte på torsdag! Strax efter klockan ett dessutom, alldeles för tidigt på dagen! Det var ju nu, när det började skymma på eftermiddagen, som tomten skulle komma!

Elsa, fortfarande uppspelt inom sig, men nu också nyfiken och lite konfunderad, nyttjade den äkta mattan för att dölja ljudet av hennes steg när hon försiktigt närmade sig paret vid dörren för att tydligare kunna höra resten av konversationen. Ur den ovårdat skäggiga mun som Elsa kunde skymta över mammas axel, kom nu, mer dämpat än tidigare, en vädjan:

   - Men det är ju ändå min dotter! Jag vill träffa henne. Jag vill träffa dig! Jag har ingen annan!

Mamma väste till svar:

   - Försvinn! Snabbt! Du misspryder den perfekta granrisinramade julens port. Jag har lagt så mycket möda på denna jul! Allt var som det skulle, perfekt, tills du dök upp!

När Elsa, åter i finrummet, kikade ut genom fönstret, kunde hon nästan känna hur uppgivenheten strålade från gestalten som lunkat bort från huset över den välkrattade uppfarten och sakta försvann bort mellan alléns kala träd. Men frågan som hon ställt sig samtidigt som mamma hårt  stängt finingångens ytterdörr dröjde sig kvar:

Är jag verkligen tomtens dotter?

Fredrik Ax, 2018-03-25

Skriverier

---

Jag försöker skriva igen! Således lever bloggen igen.

Denna lilla text är skriven som en skrivövning på max en tryckt A4 sida och i syfte att öva på att förmedla en känsla. Givetvis så kommer känslor ofta i grupp, men jag har försökt lyfta fram en, mer än de andra, i denna text, så för mig det vore intressant att få veta vilken känsla det är ni upplever att texten främst förmedlar?

---

Sängens rostfria glänsande ram trycker mot undersidan av mitt lår, och luften i rummet andas desinficeringsmedel. Men jag känner mitt domnande ben och lukten lika lite som det skarpa obarmhärtigt vita ljusets nålar i mina ögon. Det är inte därför min ökande andhämtning är ansträngd. Det är inte därför det sticker i mina ögon och min hals. Paniken som stiger i mitt bröst kan inte härledas till miljön jag vistas i.

Jag känner det ökande trycket runt min hand, som vilar på sängens blekgula filt, och ser ner på din magra, nästan kloliknande, hand som håller min. Din hand som, för inte länge sedan, var så fylld av styrka. De spända senorna och blålila blodådrorna syns tydligt genom den lövtunna, bleka, på gränsen till genomskinliga, huden som tycks ha krympt för att kunna strama över din arm. Din arm som till synes helt saknar utfyllnad mellan skelett och hud. Jag är säker på att du trycker min hand med din fulla kraft. Din fulla kraft hade, för inte länge sedan, kunnat krossa min hand. Nu känner jag bara ett svagt ökat tryck.

Jag vill fly.

Jag vill vara här för dig.

Jag måste ut.

Hjärtat bultar hårdare i mitt bröst. Jag är en kaninunge, inträngd mot ett träd av utsvultna vargar vars saliv jag kan se rinna mellan vassa tänder ut ur käftarnas öppna gap. Döden skrattar mig i ansiktet. Döden finns i din klo till hand.

Musklerna i min kropp spänns. Jag är redo för flykt. Just som jag börjar resa mig ur min sittande ställning i sängen släpper trycket om min hand en aning och jag stelnar till, oförmögen att fortsätta rörelsen. Inte för att jag tror att jag skall slippa ur dödens grepp. Tvärtom. En skräck låser mig så hårt att jag glömmer andas.

Jag vill vara modig. Jag vill stå upp mot döden. Mota den från dig.
Men jag kan inte.

Hela mitt väsen skriker till mig att fly.
Men jag kan inte.

Plötsligt kan jag andas. Luften strömmar häftigt in genom min strupe, in i mitt bröst och studsar smärtfullt i lungornas väggar innan den skär sin väg ut genom min strupe igen. Jag kan inte sluta dra in och blåsa ut luften i ett allt snabbare tempo. Min kropp börjar skaka. Konturerna runt mig börjar suddas ut. Varm och salt rinner min rädsla över mina kinder.

Fredrik Ax, 2018-03-23

Batte

Vid en nylig storstädning dök den här krabaten upp ur den, i år, nioåriga grabbens gömmor. Det är hans första gosedjur, som han fick av några goda vänner strax efter han fötts. Då var Batte, som är det namn gosedjuret fick så snart grabben började formulera ord, en gosig och rund till formen, mysig kanin. Han hade randig pyjamas och låg i en fin tygpåse med orden "Välkommen till världen" broderad på.

Batte blev snabbt grabbens bästa vän och, efter mamma och pappa, största trygghet i världen. Han var med överallt, nästan hela tiden. Givetvis i vagn, vagga och babysäng, men även senare vid lekar inomhus och utomhus.

Batte har blivit kärleksfullt misshandlad. Kastad och sparkad, men nog mest kramad och pussad, och sugd på, och kramad igen.

Batte har blivit omstoppad, lappad och sydd av farmor och mormor och mamma i många omgångar, och till sist också när tyget blivit så slitet att det knappt längre gick att sy i, bandagerad.

I början av sitt liv blev Batte tvättad i maskin någon enstaka gång, men det upphörde efter att han blivit så skröplig att det inte längre gick att garantera hans fysiska hälsa vid sådana äventyr. Dessutom förlorade han ju, enligt grabben, sin specifika doft, och det tog allt för lång tid efter en tvätt innan han luktade som Batte igen. (Jag vill inte ens gissa vilka som är huvudbeståndsdelarna i den blandning av ämnen av biologiskt ursprung som åstadkommer denna specifika doft i kombination med de fabrikat han består av.)

Under en period när jag och grabbens mor inte längre stod ut med att se Battes, då ännu inte så långt komna, men väl accelererande, förfall så gjorde vi en försiktig förfrågan om Battes ursprung, och som av en händelse så dök det upp en identisk kopia av den ursprungliga Batte som en present till grabben. Denna döptes då till Batte2, mer vanligen kallad "Nya Batte". "Nya Batte" levde dock, efter att pyjamasen snabbt avlägnats ("Batte har inga kläder!"), till en början, en kärlekstorftig tillvaro. Han fick mest sitta ensam i grabbens säng och sukta efter den uppmärksamhet som Batte fick.

Men så plötsligt, för ett par år sedan, när grabben kommit in i en period då Batte mest var med honom på myskvällar och i sängen skedde det något, och Batte blev "Gamla Batte", medan "Nya Batte" blev Batte. Grabben hade insett att "Gamla Batte" inte längre orkade med, och han stod inte ut med tanken på att "Gamla Batte" skulle pensioneras för gott, så han började slita på Batte (före detta Batte2 aka "Nya Batte") istället.

"Gamla Batte" hamnade på en hylla och fick vila sig medan han mest såg på, och bara fick sparsamt med fysisk kärlek vid de tillfällen då grabbens längtan efter originalet blev så stor att den övervann räddslan för "Gamla Battes" förfall. Så småningom försvann "Gamla Batte" dock ner i havet av övriga gosedjur som nästintill aldrig fått någon uppmärksamhet (bortsett från vid storfamiljs-mamma-pappa-barn-lekar och någon enstaka brottningsmatch med "Stor Storbjörn").

Var han ifrån denna grupp av oälskade gosedjur sedan tagit vägen är det ingen som vet. Men så, häromdagen, under en storstädning, kom han fram igen, och pryder nu åter en plats i hyllan. Där sitter han förnöjt, i sin tunna slitna kropp och ser åter på när grabben fortfarande, förvisso endast vid läggdags, letar upp Batte.

Men han är inte avundsjuk. Han vet att han lever på övertid och är så skröplig att han inte orkar med något vidare gosande. "Gamla Batte" vet att inget gosedjur blivit älskat som han blivit. "Gamla Batte" har levt fullt ut och är nöjd med det.

"Gamla Batte" har haft ett bra liv.

Vid vägs ände

Med skäggstubben som sparsamt började växa på min haka,
ungefär samtidigt som den slutade växa på min fars döda kropp,
kom funderingarna. Funderingarna på vart vägen tar vägen och vad man skall ha uppnått när man kommer dit. Vad meningen och målet med tillvaron är. Vad som finns vid vägs ände. 

Sedan fick jag så bråttom, inte att skynda fram på, utan snarare att uppleva, vägen att funderingarna blev minnen. Målet var inte längre viktigt, det var allt det spännande, sorgliga, roliga, fruktansvärda, uppfyllande, urlakande, upplyftande och kärleksfulla som fanns längs vägen som blev målet i sig.

Enkelt. Rent. Och för mig, sant.

Men så en natt, och en dag, och en natt till, kom de tillbaka.
Funderingarna.

Hur kan vägen vara målet?

Hur kan meningen vara extasen av fartvinden under ett 10 minuter långt utförsåk som sedan plötsligt bara är slut?
Finns det ingen after-ski?

Buddhisterna tar liften upp igen, och igen, och igen, tills de får till det där helt perfekta åket, och först då, om de verkligen lyckas skära helt rent i varje sväng hela vägen ned, först då, får de vila. Fast utan after-ski. Eller kanske på en evig after-ski, det går inte riktigt att se vad som är after-ski om man inte gjort det där perfekta åket.

Jag är inte Buddhist. Jag får bara en chans att få till det perfekta åket. När vägen är slut, är den slut. Vad finns där då? Vad var då meningen med den långa färden?

Jag är blosset som flammar upp, brinner klart en kort stund, för att sedan falna och dö, och då inte längre vara något annat än ett tomt, utbränt skal. Det finns ingen mening med, eller för, ett slocknat bloss. Det fyller ingen funktion. Det är skräp.

MEN, om det lyste upp vägen för någon annan. Om det fick den som gick bakom att tydligare se och uppleva allt det underbara längs med vägen, så har det haft en mening. Om det visat den bakom det som ligger framför så har det fyllt sin funktion.

Inte för att den som går bakom kommer att nå vägs ände, och inte heller den som går där bakom.
Vägen har ingen ände.
Den fortsätter.
Det finns inget mål.

Men om varje person som går bakom, tack vare framförvarandes ledande ljus, finner något längs vägen som gör att nästa bloss lyser än starkare, att nästa utförsåk har lite renare skär, så finns det en mening.

Inte kontinuitet.
Utveckling!
Det är det som är min drivkraft. 

Jag lägger åter funderingarna bakom mig.
Jag har inte tid att fundera över ett mål och en mening som inte finns för mig. Jag måste komma vidare, måste utvecklas och hjälpa nästa vandrare att utvecklas. Ingen kommer att stå vid vägs ände, för det finns ingen vägs ände, bara vägen!

Jag är åter nöjd med det!