“Varför är jag alltid ute i sista sekund?”
Frågan var löjlig när den dök upp i huvudet. Inte därför att den i denna tid, sista dagen innan julhelgen, var bland de vanligaste som folk antagligen ställde sig, utan för att hon faktiskt, djupt inom sig, visste svaret. Eller en del av det i varje fall. Hon borde ju som reaktion på just det svaret ha varit ute i riktigt god tid. Långt innan julen i november stormade in i köpcentrum som detta, borde all hennes julshopping redan vara klar för att undvika det. Eller hon borde i varje fall varit i så god tid att hon hunnit beställa på nätet. Men här stod hon. Stressad. Stressad, inte bara över att vara sent ute, stod hon med bjällerklang dånande i öronen under gröna platsgirlanger vars stickande syntetiska doft antydde något som kanske skulle kunna vara granbarr.
Men nu var det bara en julklapp kvar. Den värsta. Om inte systersonen skulle bli fruktansvärt besviken på henne måste hon tvinga sig. Det var bara en butik i hela staden som hade det speciella samlarkortet hemma, och hon hade lovat. Världens bästa moster hade lovat.
Översiktskartan visade att hon var på rätt våning. Butiken låg runt nästa krök, på andra sidan den öppna ytan, det inomhustorg där hon antog att den stora vidriga förgyllda tronen nu stod. Hon tyckte inte illa om leksaksbutiken. Hon hade rent av gillat att gå runt i den och försöka hitta någon present till sin systersons födelsedag i juni. Men nu steg hennes puls. Det kändes som om hjärtat försökte arbeta sig ut genom bröstkorgen på henne. Dunk, dunk, dunk. Ett steg närmare hörnan. Luften var vass. Hennes täta och korta inandningar skar som knivar i halsen. Efter nästa steg skulle hon kunna se ut över torget.
“Sluta sjåpa dig! Det är i det förgångna. Du är vuxen nu! Ta steget!”
Skrek hennes logiska hjärna till henne. Men hon stod kvar. Oförmögen att lyfta en fot. Som fastfrusen i köpcentrumets klibbiga värme kände hon hur ögonen började tåras.
“Tänk om han sitter där på sin tron! Jag kan inte!”
Svaret kom med hennes ynkliga förgripna flickröst. Den röst som, innan den där gången för länge sedan, hade sprudlat av förväntan i kön. Den röst som kanske blivit lite frågande när hon, mer obekvämt än det borde vara, satt i hans knä och inte bara skägget kittlade henne. Den röst som strax därefter, på den där snuskiga toaletten, krympts till det den nu var.
— Jag känner mig inte bra... har nog feber.
Hörde hon sig själv, med svag röst, säga högt.
“Jag kan inte riskera att smitta familjen i morgon. Jag blir hemma. Han får få det där kortet när vi träffas nästa gång!”
Jag försöker antyda en händelse i personens förflutna och visa hur det påverkar henne som vuxen. Blir det för mycket avslöjat i "antydan"? Borde den vara mer subtil?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar