Mina ben börjar kännas stumma, låren skriker efter syre men jag tvingar mig vidare. Förutom de springade stegen en lång bit bakom mig är det bara mina egna ljud som ringer i mina öron. Hjärtats bultandet överröstas av mina kraftiga och täta andetag. Jag flåsar som en bälg. Varje andetag fyller mina näsborrar med en mustigt mögellukt. En dålig ost, en svag förnimmelse av skogshöst. Men inte den underbara hösten efter en frostnatt, utan en höst jag aldrig någonsin vill uppleva, en höst då allt bestämt sig för att dö på riktigt för att aldrig återkomma. En höst då döden inte doftande skvallrar om nytt liv, utan stinker av förruttnelse. En evigt ruttnande höst utan förmultning.
Min pannlampas vita sken reflekteras genom den fukttyngda luftens blekhet mot den mörka granitens inläggningar av ljusare betong. Jag springer, bokstavligen och bildligt, i ett dis. Det var en stund sedan jag, förutom betongförstärkningarna, såg något tecken på mänsklig närvaro i tunnlarna. Inga rör eller trummor som skvallrar om ovanmarkliggande bostäder eller kontor. Också golvet, eller kanske nu snarare marken, börjar bli ojämnare och halare. Trots mina kämpande musklers trötthet, på gränsen till utmattning, trots den ökande risken att trampa fel eller att halka, trots att jag knappt kan se tunnelns väggar genom diset, trots att jag vet att ett enda felsteg skulle vara dödligt förödande, ökar jag farten. Så stor är den rädsla som driver mig, piskar mig, framåt.
Just när det känns som om tunneln svagt börjar kröka sig och ändra riktning, ekar bakifrån, genom tunneln, en andfådd röst fram den hårda korta ordern.
| — | STANNA! |
Jag pressar mig till att öka farten ytterligare.
| — | HALT! |
Mitt huvud, mina trumhinnor, smärta! Som efter en explosion. Av knallen bakifrån som fortplantar sig genom tunneln och av smällen när kulans heta metall slår skärvor ur graniten en kort sträcka framför mig.
Rakt framför mig!
Tunneln kröker tvärt av. Svänga! Jag måste svänga! In i grottorna. Där kan jag skaka av mig förföljaren.
Jag springer inte längre.
Min höft förlamas av en intensiv blixt av blåsvart smärta som efter mitt halknade falls nedslag strålar genom den.
Jag glider.
Varje ojämnhet skär in i min höft så som vore marken bevuxen av helveteseldgafflars spetsar.
Jag glider och tömmer samtidigt lungorna på luft. Av den skärande smärtan skriker jag dem tomma medan jag glider över spetsarna från helvetet. Glider mot väggen av granit.
Med vilken förväntan hade du (om alls) vänt blad och fortsatt läsa?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar