Jag blev uppmärksammad på denna insändare i GP:
https://www.gp.se/fria-ord/vi-utan-fina-hemmakontor-%C3%A4r-f%C3%B6rlorare-1.55549860
Jag citerar hela insändaren här:
Så var pandemin på väg in i ett hanterbart skede och vardagen "återgår det normala". Men inte för alla.
Många har nu privilegiet att arbeta hemifrån. Något som leder till ekonomiska vinster, då de slipper betala för transport till jobbet. Detta gäller såklart den redan välbetalda medelklassen.
Men vi andra då? Vi städare, vårdpersonal, lärare, poliser och brandmän? De grupper som flera av våra politiska partier så kallat värnar om?
Vi får fortsätta betala för vår transport till jobbet, som om inget har hänt och vi får motvilligt gå ner ytterligare en nivå, medan medelklassen med sina fina hemmakontor kan sko sig på den nya besparade slanten som månadsvis kan gå till något gott, en ny kontorsstol kanske?
Jag har lite svårt för den typ av rättviseperspektiv som insändaren förmedlar. "Jag får det inte ett dugg sämre, men någon annan får en fördel ... det är orättvist...." nja, jag skulle mer kalla det avundsjuka än orättvisa? Visst i långsiktigt politiskt perspektiv kan det ju påverka inflation och priser om vissa får det mycket bättre än andra och därför kan de andra drabbas av ökade priser och därmed sämre levnadsstandard, så någon form av utjämning är ju inte fel i ett samhälle, men att gnälla för att andra kan jobba hemifrån? Avundsjuka!
Jag har inte räknat ett skit på ekonomin med hänsyn till att arbeta hemma gentemot att sitta på kontoret. Oavsett vilket har jag det snorbra.... och jag tycker att jag förtjänar det. Jag har valt att använda mig av den svenska förmånen att kunna låna pengar för att studera och satsa på att få en universitetsexamen som gav mig ett arbete där jag får göra det jag tycker är kul och dessutom får en stor påse pengar varje månad för att göra det. Alla i Sverige, i min generation (och yngre), har haft samma möjlighet, det är rättvisa!
Vissa har valt att så tidigt som möjligt i livet börja tjäna pengar istället för att fortbilda sig. De var rika (hade alltid pengar) och hade oftast mycket fritid som de kunde göra vad de ville av när vi var unga. Jag upplevde aldrig det som en orättvisa även om jag inte kunde hänga med på allt de hittade på. Jag har vänner som gjorde det jag ville göra mest, som säsongsarbetade och stack iväg halva året och åkte skidor när vi var unga. Jag var avundsjuk, men det var ingen orättvisa.
Jag valde av många olika anledningar, inte alltid självklara, en annan väg, där jag levde fattigt och satsade min tid på att bli bättre utbildad för att senare i livet kunna skörda frukterna av ungdomens slit. När jag nu gör det, så skulle det vara orättvist?
Men, säger vissa, jag kommer inte från en familj med akademisk bakgrund ... nä säger jag, vem fan gör det ... inte jag i varje fall .... jag har två föräldrar som enbart hade grundskoleutbildning (en av dem enbart sexårig), som jobbade med att röja mark för skogsvårdsstyrelsen respektive var vårdbiträde + butiksbiträde. När jag var i yngre tonåren hade vi inte mer pengar än att min mor fick sy på gamla byxben för att förlänga mina jeans så jag kunde ha dem ett tag till då jag växt ur dem, för vi hade inte råd att köpa nya byxor.
Min far dog i hjärntumör när jag var fjorton år gammal och min mor fick som ensamstående trippelarbeta för att sätta mat på bordet till mig och min yngre bror. Jag fick hjälpa till med ett av jobben för att hon överhuvudtaget skulle ha en chans att orka med och att vi skulle överleva och ha någonstans att bo.
Valet att fortbilda sig fanns för mig ändå. Jag behövde bara ta det och göra vad jag kunde av min situation. Det är rättvisa!
Att ångra att man inte gjorde det valet utan levde livet då, och tvingas åka till en arbetsplats nu när andra kan arbeta hemifrån är inte orättvisa, det är avundsjuka.
Visar inlägg med etikett Personligt. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Personligt. Visa alla inlägg
söndag 26 september 2021
torsdag 18 mars 2021
BATTERIEXPERTEN to the rescue
Hoppas jag!
Jag har en Dyson sladdlös dammsugande som jag är väldit nöjd med, men den har ett par år på nacken och batteriet i den börjar bli trött. Dyson säljer förvisso själva ersättningsbatteri men de har varit slut i deras web-shop ett tag nu, så om/när det går att beställa från dem är osäkert. Dessutom finns det andra tillverkare som gör ersättningsbatteri till min Dyson modell, som har högre kapacitet än Dysons egna och till lägre pris, så jag beställde ett sådan från den billigaste leverantören i Sverige jag kunde hitta.
När batteriet kom var det stort och klumpigt och jag fick modda den väggmonterade laddningsstationen för att kunna ladda batteriet med dammsugaren hängande ... dessutom var det glapp i kontakten i själva batteriet så dammsugaren startade bara då och då efter otaliga knapptryckningar, så det blev retur och utbytesbatteri. De skickade då ett annat batteri med samma kapacitet och mindre formfaktor (så jag kunde modda tillbaka min laddare) och batteriet fungerade ... allt var frid och fröjd ... ett par veckor ... tills jag satte dammsugaren i laddaren precis på samma sätt som jag gjort tusen gånger tidigare ... men denna gång startade dammsugaren av sig själv och gick inte att stanna igen på annat sätt än att skruva ur tre skruvar och montera ur batteriet.
Det konstaterades att det var fel på även detta batteri ... ny retur, denna gång med pengarna tillbaka, tack.
Så nu har jag beställt detta batteri från
De verkar seriösa, har kort leveranstid alltid med fri frakt som ett alternativ, och verkar ha bra produkter. De "brandar" vissa produkter som sina egna, och sätter BATTERIEXPERTEN som tillverkare. Detta är en sådan produkt, så jag hoppas att det borgar för att de säkrat kvaliteten på batteriet!
Jag ser fram emot leveransen!
Jag har en Dyson sladdlös dammsugande som jag är väldit nöjd med, men den har ett par år på nacken och batteriet i den börjar bli trött. Dyson säljer förvisso själva ersättningsbatteri men de har varit slut i deras web-shop ett tag nu, så om/när det går att beställa från dem är osäkert. Dessutom finns det andra tillverkare som gör ersättningsbatteri till min Dyson modell, som har högre kapacitet än Dysons egna och till lägre pris, så jag beställde ett sådan från den billigaste leverantören i Sverige jag kunde hitta.
När batteriet kom var det stort och klumpigt och jag fick modda den väggmonterade laddningsstationen för att kunna ladda batteriet med dammsugaren hängande ... dessutom var det glapp i kontakten i själva batteriet så dammsugaren startade bara då och då efter otaliga knapptryckningar, så det blev retur och utbytesbatteri. De skickade då ett annat batteri med samma kapacitet och mindre formfaktor (så jag kunde modda tillbaka min laddare) och batteriet fungerade ... allt var frid och fröjd ... ett par veckor ... tills jag satte dammsugaren i laddaren precis på samma sätt som jag gjort tusen gånger tidigare ... men denna gång startade dammsugaren av sig själv och gick inte att stanna igen på annat sätt än att skruva ur tre skruvar och montera ur batteriet.
Det konstaterades att det var fel på även detta batteri ... ny retur, denna gång med pengarna tillbaka, tack.
Så nu har jag beställt detta batteri från
Jag ser fram emot leveransen!
torsdag 20 augusti 2020
Den omtalade påstått smala svenska åsiktskorridoren
Jag upplever det helt annorlunda. Jag tycker att varenda kotte har och tar sig utrymme att uttrycka sina åsikter. Visst, vissa är vid offentliga uttalanden / inlägg noggrannare med retoriken än de kanske hade varit om de bara omgav sig med likasinnade men likväl trycker de ut sin åsikt där de kan. Jag själv inkluderad.
Är detta något dåligt då?
I min mening, NEJ, absolut inte, det är jättebra att så många har möjlighet att, och vågar, ventilera sina åsikter. Det gör att vi tänker över vad vi verkligen tycker och ges en möjlighet att omvärdera det vi ser som sanningar.
Varifrån kommer då bilden av att åsiktskorridoren blivit smalare?
Jo, det är när de, ibland befängda, ofta med rasistisk eller anti-demokratisk, våldsbejakande uttalanden blir motsagda, eller om det framläggs eller efterfrågas fakta, som det kommer, ofta i någon av de nedanstående formerna:
"Man får ju för fan inte säga vad man vill i detta landet längre!"
"Varför måste man vara så djävla P.K. hela tiden för att få säga något?"
"Vi har ingen demokrati längre, det finns ingen yttrandefrihet!"
MEN HALLÅ!
Du har precis uttryckt din åsikt!
Nu uttrycker någon annan sin, från din skilda, åsikt.
Det är i högsta grad demokratiskt. Det som inte vore demokratiskt och gjort åsiktskorridoren smalare vore om din åsikt fått stå oemotsagd, om det bara var din åsikt som fick förmedlas.
Har ni försökt kommentera eller göra inlägg i debatten i viss av den så kallade fria press (de som inte kvalificerar sig för mediastöd) som finns med en annan åsikt än den som normalt förmedlas där så vet ni vad jag talar om. De är hårt modererade och endast kommentarer som ger medhåll släpps igenom. Det har inte förvånat mig. Vad som däremot förvånat mig och har gjort detta beteende mycket mer tydligt för mig är splittringen i frågan huruvida Folkhälsomyndigheten och Sveriges nu styrande Politiker gjort ett bra jobb eller inte under rådande pandemi. Folk som får fakta som motsäger vad de just delat eller på annat sätt blir motsagda i kommentarer till sina inlägg blockerar genast den som kommenterat. Endast medhåll godkänns. Även i "fria/öppna" diskussionsforum är det som om de bara innehöll likasinnade, som om det vore två, eller fler, olika forum där bara de som håller med varandra är med, eftersom de blockerat alla som har en annan åsikt.
Jag anser inte att åsiktskorridoren blivit smalare, alla verkar häva ur sig precis vad de känner för, med eller utan fakta och referenser som underbygger det. Det som jag upplever blivit sämre är vårt diskussionsklimat. Folk accepterar inte längre att någon annan tycker annorlunda eller att någon annan kan visa att det de just sagt inte är sant. Om någon gör det så hävdas genast att åsiktskorridoren blivit smalare, att de inte får säga vad de vill. Men det är ju precis tvärtom. Åsiktskorridoren blir bara bredare av att folk kan och får säga emot dig.
söndag 7 juni 2020
Jätte i junimorgon
Persiennerna i det kala sovrummet silar det bleka ljuset av juninattens småtimmar. De helvita väggarna vägrar svälja den minsta antydan till morgon. Reflekterar utan reflexer. Sänder tillbaka den extremt tidiga morgonen in i rummet som en blekgrå dimma. Målar rummets fördragna natt svagt grå. Skumrask.
Min rygg omfamnas av sängens mjuka madrass. Duntäcket delar mitt sovutrymme som en hopknölad hög vid min sida. Sval. Jag tror att jag fryser. Ingen knottrig hud kan bekräfta obehagets ursprung så jag känner efter igen. Jag försöker ändra liggställning. Vrida mig för att lägga mig på sidan istället. Ryggslutet signalerar vitt till hjärnan. Bländande vit skärande smärta. Som ett tunt vitt skrivpappersarks rakbladsvassa kant. Ingen pappersyta som skaver eller repar, endast kant som skär. Inget rakblad som glider, bara egg som skär. Det är vad de nedersta kotorna i min rygg berättar att de måste umgås med om jag skall hålla på så där. Jag ger mig. Stannar i min ställning. Sjunker en aning djupare, eller kanske bara tillbaka. Obehagets ursprung är kartlagt. Molandet som ersätter vitt bekräftar det.
Utan vridning, med kotor, som individuellt i förhållande till varandra, hålls så stilla som det går, hasar jag mig på rygg mot sängens befriande kant. Min fot är utanför. Fortfarande hittar inget skärande vitt upp till min hjärna. En liten seger. Långsamt längre ut. Vaden svävar. Lite till. Knävecket böjs över den mjuka madrasskanten. Fotsulan svalkas behagligt i kontakten med det lena trägolvet. Igen blir det tydligt att obehagsimpulsen vid uppvaknandet feltolkades. Något som dess egentliga natur obarmhärtigt bekräftar när jag försöker få också andra foten i golvet.
Vitt, vitt, vitt!
På rygg med båda fötterna i sängen välkomnar jag värken som ersätter vitt igen. Jag vet inte riktigt hur foten som tidigare nått golvet kom tillbaka upp i sängen. Jag vet bara att vitt drogs sig tillbaka från smärtcentrum och igen molande lurar i ländryggen. Men nu ligger jag så nära räddaren, sängkanten, att min ena arm hänger utanför. Spänner muskler medan ryggen hålls rak, rullsätter mig upp. Vitt skymtar. Blixtrar till, men bara hastigt. Rumpan sjunker ned i madrassen och får mig att att ofrivilligt kompensera genom att en aning kröka ryggen. Ändå inget vitt. Bara två skrovliga stenar som långsamt, mellan sig, mal ned min sitta-upp-vinst till de vassa småbitar som skramlar runt bland mina nedersta kotor. Jag får dem att stanna upp i sin dans genom att på rumpan glida framåt så att ryggen kan rätas helt igen. Värkande lättnad under vilken jag bereder mig på en ytterligare blixt av vitt som jag vet kommer att komma nu. Den är ok. Jag är förberedd. Jag vet att den snabbt infinner sig, men lika snabbt avlägsnar sig när jag väl har fått all min tyngd på raka ben, fast planterade via fotsulornas golvkontakt.
Jag hasar mig ut i köket och uppsöker mina just nu bästa, men ack så långsamma, vänner Ibuprofen och Paracetamol. Nikotin gör oss sällskap. Hon är snabbare än de andra, men inte lika direkt. Nikotin skulle aldrig kunna hjälpa mig genom att mota bort vitt såsom mina bästa vänner långsamt gör. Hennes metod är istället att få mig att inte umgås lika intensivt med vitt. Pocka på mig, locka mig, och ge mig något annat som min uppmärksamhet kan fokuseras på.
Vi sätter oss i soffan, mina vänner och jag. Kudden bakom ryggen hjälper till att stabilisera umgänget och ge de långsamma i sällskapet den tid de behöver för att komma upp i varv. När de nästan nått fram till sin gemensamma historias höjdpunkt så tröttnar jag och söker mig tillbaka till det ännu ihopknölade täckets sällskap, men tar med mig de vita vännernas umgänge. Låter täcket omfamna mig medan jag med slutna ögon väntar på att resten av sällskapet äntligen skall komma till poängen så att de blir självkörande och jag omärkligt, med slutna ögon, kan lämna dem till sitt.
Där bakom ögonlocken är skumrasket mörkare. Men jag är inte där. Jag har inte lyckats låsa in mig utan svävar fritt. Utan att se. Jag känner att jag är skild från den bergskedja min kropp utgör. Jag, mina tankar, snurrar i små små snäva cirklar, som inte alls passar ihop med den gigantiska jättes kropp som är min. Jag borde ha sega långsamma tankar som sakta arbetar sig mot en insomnande slutsats, men istället snurrar de snabbare och i tightare loopar än kullagerna i en downhillåkares skateboardhjul vid toppfart.
Jag provar att flytta ett ben en aning, bara för att se om det alls i detta tillstånd går att styra det bergsmassiv som inte på något sätt borde få plats i min säng. Det känns som om jag får en världsdel att ändra läge trots att min kropp säger att benet böjer sig precis som det skall. Jag har fortfarande full kontroll över det. Men att jag kan styra mitt ben gör inte att jag känner mig som del av min kropp. Jag får liksom inte, trots att den är min, kontakt med den.
Mina andetag, liksom mina tankars cirklar, verkar vara så små och snabba. Jag säger åt mina Valhalla-dimensionerade bälgar till lungor att fyllas, att dra in så mycket luft det går. För att ögonblick är jag rädd att det skall orsaka ragnarök. Att all luft i världen skall ta slut av detta beslut. Men fysiskt känns andetaget helt normalt. Som när jag förenad med min normala kropp drar ett djupt andetag bara. Inget mer. Som när jag är människa. Det stämmer inte alls. Denna vidsträckta jättevarelses kropp som jag, på distans, styr och har kontroll över, kan omöjligt klara sig med människoandetag. Men trots det verkar den fungera helt normalt.
Jag slår upp mina ögonlock. Försöker få verkligheten att bryta tankarnas tighta kurvor innan de helt spårar ur. Jag ser det vita taket i de nu sena småtimmarnas reflekterade gråa dimljus. Det ser verkligt och normalstort ut. Det borde överhuvudtaget inte kunna finnas något tak ovanför mig, ens när jag ligger ner. Mina ögon borde vara högt ovanför staden och bara se den oändliga rymdens vidsträckthet. Så stort är mitt fysiska jag fortfarande. Jag blickar nedåt över täcket mot det böjda ben som sticker ut. Helt avslappnat har låret flutit ut en aning. Men min syn berättar för mig att det ligger där i sängen. Lätt böjt. Det har inte byggt någon bro över över vidsträckta oceaner vilket jag känner att det borde vara stort nog att kunna göra.
Nu skiter jag i det här. Det funkar inte att ha tankarna farande i små snabba cirklar utan ände och slutsats samtidigt som jag försöker fylla den största av jättekroppars lungor med vanliga människoandetag.
Utan vitt sätter jag mig försiktigt upp på sängkanten. Jag hittar in i mig igen. Reser mig utan att ens nudda taket som bara ynka två och en halv meter upp från golvet fortfarande är ovanför mitt huvud. Bakom laptopens tangentbord slutförs föreningen mellan sinne och nu normalstora kropp. Jag är jag igen. Junimorgonens jätte i det grå skumrasket är bortskriven.
Ljuset som kommer in utifrån är nu gulvitt.
Ett bra vitt.
Min rygg omfamnas av sängens mjuka madrass. Duntäcket delar mitt sovutrymme som en hopknölad hög vid min sida. Sval. Jag tror att jag fryser. Ingen knottrig hud kan bekräfta obehagets ursprung så jag känner efter igen. Jag försöker ändra liggställning. Vrida mig för att lägga mig på sidan istället. Ryggslutet signalerar vitt till hjärnan. Bländande vit skärande smärta. Som ett tunt vitt skrivpappersarks rakbladsvassa kant. Ingen pappersyta som skaver eller repar, endast kant som skär. Inget rakblad som glider, bara egg som skär. Det är vad de nedersta kotorna i min rygg berättar att de måste umgås med om jag skall hålla på så där. Jag ger mig. Stannar i min ställning. Sjunker en aning djupare, eller kanske bara tillbaka. Obehagets ursprung är kartlagt. Molandet som ersätter vitt bekräftar det.
Utan vridning, med kotor, som individuellt i förhållande till varandra, hålls så stilla som det går, hasar jag mig på rygg mot sängens befriande kant. Min fot är utanför. Fortfarande hittar inget skärande vitt upp till min hjärna. En liten seger. Långsamt längre ut. Vaden svävar. Lite till. Knävecket böjs över den mjuka madrasskanten. Fotsulan svalkas behagligt i kontakten med det lena trägolvet. Igen blir det tydligt att obehagsimpulsen vid uppvaknandet feltolkades. Något som dess egentliga natur obarmhärtigt bekräftar när jag försöker få också andra foten i golvet.
Vitt, vitt, vitt!
På rygg med båda fötterna i sängen välkomnar jag värken som ersätter vitt igen. Jag vet inte riktigt hur foten som tidigare nått golvet kom tillbaka upp i sängen. Jag vet bara att vitt drogs sig tillbaka från smärtcentrum och igen molande lurar i ländryggen. Men nu ligger jag så nära räddaren, sängkanten, att min ena arm hänger utanför. Spänner muskler medan ryggen hålls rak, rullsätter mig upp. Vitt skymtar. Blixtrar till, men bara hastigt. Rumpan sjunker ned i madrassen och får mig att att ofrivilligt kompensera genom att en aning kröka ryggen. Ändå inget vitt. Bara två skrovliga stenar som långsamt, mellan sig, mal ned min sitta-upp-vinst till de vassa småbitar som skramlar runt bland mina nedersta kotor. Jag får dem att stanna upp i sin dans genom att på rumpan glida framåt så att ryggen kan rätas helt igen. Värkande lättnad under vilken jag bereder mig på en ytterligare blixt av vitt som jag vet kommer att komma nu. Den är ok. Jag är förberedd. Jag vet att den snabbt infinner sig, men lika snabbt avlägsnar sig när jag väl har fått all min tyngd på raka ben, fast planterade via fotsulornas golvkontakt.
Jag hasar mig ut i köket och uppsöker mina just nu bästa, men ack så långsamma, vänner Ibuprofen och Paracetamol. Nikotin gör oss sällskap. Hon är snabbare än de andra, men inte lika direkt. Nikotin skulle aldrig kunna hjälpa mig genom att mota bort vitt såsom mina bästa vänner långsamt gör. Hennes metod är istället att få mig att inte umgås lika intensivt med vitt. Pocka på mig, locka mig, och ge mig något annat som min uppmärksamhet kan fokuseras på.
Vi sätter oss i soffan, mina vänner och jag. Kudden bakom ryggen hjälper till att stabilisera umgänget och ge de långsamma i sällskapet den tid de behöver för att komma upp i varv. När de nästan nått fram till sin gemensamma historias höjdpunkt så tröttnar jag och söker mig tillbaka till det ännu ihopknölade täckets sällskap, men tar med mig de vita vännernas umgänge. Låter täcket omfamna mig medan jag med slutna ögon väntar på att resten av sällskapet äntligen skall komma till poängen så att de blir självkörande och jag omärkligt, med slutna ögon, kan lämna dem till sitt.
Där bakom ögonlocken är skumrasket mörkare. Men jag är inte där. Jag har inte lyckats låsa in mig utan svävar fritt. Utan att se. Jag känner att jag är skild från den bergskedja min kropp utgör. Jag, mina tankar, snurrar i små små snäva cirklar, som inte alls passar ihop med den gigantiska jättes kropp som är min. Jag borde ha sega långsamma tankar som sakta arbetar sig mot en insomnande slutsats, men istället snurrar de snabbare och i tightare loopar än kullagerna i en downhillåkares skateboardhjul vid toppfart.
Jag provar att flytta ett ben en aning, bara för att se om det alls i detta tillstånd går att styra det bergsmassiv som inte på något sätt borde få plats i min säng. Det känns som om jag får en världsdel att ändra läge trots att min kropp säger att benet böjer sig precis som det skall. Jag har fortfarande full kontroll över det. Men att jag kan styra mitt ben gör inte att jag känner mig som del av min kropp. Jag får liksom inte, trots att den är min, kontakt med den.
Mina andetag, liksom mina tankars cirklar, verkar vara så små och snabba. Jag säger åt mina Valhalla-dimensionerade bälgar till lungor att fyllas, att dra in så mycket luft det går. För att ögonblick är jag rädd att det skall orsaka ragnarök. Att all luft i världen skall ta slut av detta beslut. Men fysiskt känns andetaget helt normalt. Som när jag förenad med min normala kropp drar ett djupt andetag bara. Inget mer. Som när jag är människa. Det stämmer inte alls. Denna vidsträckta jättevarelses kropp som jag, på distans, styr och har kontroll över, kan omöjligt klara sig med människoandetag. Men trots det verkar den fungera helt normalt.
Jag slår upp mina ögonlock. Försöker få verkligheten att bryta tankarnas tighta kurvor innan de helt spårar ur. Jag ser det vita taket i de nu sena småtimmarnas reflekterade gråa dimljus. Det ser verkligt och normalstort ut. Det borde överhuvudtaget inte kunna finnas något tak ovanför mig, ens när jag ligger ner. Mina ögon borde vara högt ovanför staden och bara se den oändliga rymdens vidsträckthet. Så stort är mitt fysiska jag fortfarande. Jag blickar nedåt över täcket mot det böjda ben som sticker ut. Helt avslappnat har låret flutit ut en aning. Men min syn berättar för mig att det ligger där i sängen. Lätt böjt. Det har inte byggt någon bro över över vidsträckta oceaner vilket jag känner att det borde vara stort nog att kunna göra.
Nu skiter jag i det här. Det funkar inte att ha tankarna farande i små snabba cirklar utan ände och slutsats samtidigt som jag försöker fylla den största av jättekroppars lungor med vanliga människoandetag.
Utan vitt sätter jag mig försiktigt upp på sängkanten. Jag hittar in i mig igen. Reser mig utan att ens nudda taket som bara ynka två och en halv meter upp från golvet fortfarande är ovanför mitt huvud. Bakom laptopens tangentbord slutförs föreningen mellan sinne och nu normalstora kropp. Jag är jag igen. Junimorgonens jätte i det grå skumrasket är bortskriven.
Ljuset som kommer in utifrån är nu gulvitt.
Ett bra vitt.
fredag 8 maj 2020
Högtalarkabel
Varför är det så?
... eller kanske ni inte vet förresten?
Det kanske bara är jag? :-O
Vi är sedan någon vecka, nyinflyttade, och i detta läge blev det extra tydligt för mig.....
Jag vet var saken jag letar efter är (i mitt fall, just nu, en rulle vit högtalarkabel, men den/det kan vara precis vad som helst), men jag undviker att leta på platsen (i flyttlådan) som saken är på (i). Jag kollar alla andra platser där den potentiellt och logiskt skulle kunna vara, men inte där jag vet att den rent faktiskt finns.
Trots att jag vet i vilken, av mängden av, flyttkartonger min högtalarkabel ligger, så undviker jag medvetet och noggrant att titta i just den kartongen. Jag liksom sparar just den kartongen till allra sist. Som en sista utväg. Istället letar jag vilt efter den på alla andra ställen den möjligen och logiskt skulle kunna befinna sig.
Varför är det så?
..... min teori är att man (jag) gör så för att jag inte vill ha fel i något. Inte ens för mig själv. (Jag gav till slut upp och gick för att hämta kabeln där jag visste att den fanns, MEN i den lådan fanns fan inte någon högtalarkabel!!!)|
Om man långt innerst inne är osäker på det man "vet" men ändå inte vill erkänna för sig själv att det man "vet" kanske inte är en absolut sanning, spelar man ett spel så länge det går. Håller fast vid sin bild av verkligheten och undviker att slutgiltigt överbevisa sig själv. Så länge inget annat, eller ingen annan, har kunnat visat motsatsen, är det jag vet (tror / tycker) det riktiga, och jag kommer ta mig fan inte vara den som får mig att ha fel! .... typ så!
Det märkliga letandet av högtalarkabel fick mig att undra vad mer jag också hårdnackat argumenterar för / håller fast i, som jag kanske, innerst inne, vet att jag inte är fullt övertygad om att jag har rätt i ... en inte helt behaglig fundering!?!
onsdag 8 april 2020
Ett ljus i mörkret
Nu börjar vi i verkligheten, inte bara teoretiskt, se positiva effekter av att vi får immuna i samhället. Deras blod innehåller antikroppar som förhoppningsvis kan hjälpa dem i riskgrupperna att komma igång och producera egna anti-kroppar ifall de blir smittade:
Peter Törnestam, den första av mina facebook-vänner som blivit friskförklarad efter konstaterad Covid-19 lämnade igår 6 dl blod till detta, se hans inlägg här: https://www.facebook.com/ptornestam/posts/10158470391600625
Se även hans väg dit:
12:e mars, Peter delar inlägg om
Det Covid-19-positiva beskedet i början på Mars:
13:e mars:
Intervju med Peter i MOS Video om corona-ambulansen. Intervjun börjar 5:25 in i videon:
https://youtu.be/yCTb2qMcEs4?t=325
13:e mars, Peters inlägg med fokus på
Vikten av att följa myndigheternas rekommendationer
16:e mars, Peters inlägg om
Medias rapportering
17:e mars Peters delar att han är
Friskförklarad men fortsatt i karantän
Peter är med i TV och blir intervjuad bland annat den
19:e mars i TV4 Nyheterna och kommenterar den
21:e mars i ett inlägg intervjuerna och att
Andra drabbats värre
3:e april, Peters inlägg om provtagning för att kunna ge blod med anti-kroppar
En positiv nolla
och igår, 7:e april, lämnade han alltså
6dl blod
måndag 6 april 2020
Perspektiv
Den smittar genom utandningsluften (tänk på var du hostar) och kan spridas via kroppskontakt (tvätta händerna).
Inkubationstiden från man blivit smittad kan vara upp till ett par veckor innan man får feber och blir sjuk. En sjuk person är smittsam tills alla symptom lagts sig och personen blivit frisk igen. Sedan blir personen immun och kan inte direkt bli smittad igen.
Sjukdomen drabbar vuxna och framförallt äldre och de med nedsatt immunförsvar mycket värre än barn och kan till exempel ge lunginflammation men även drabba andra organ såsom hjärta och lever. Sjukdomen kan i värsta fall leda till döden för de i riskzonen som redan är nedsatta på grund av ålder eller underliggande sjukdomar.
Jag har sett en del personer jämföra Covid-19 med Pesten (och talat om digerdöden), vilket på så många plan är fel.
Covid-19 är mycket mer lik den SJUKDOM jag beskriver OVAN, nämligen VATTKOPPOR.
Pest är en bakteriesjukdom som smittar genom insektsbett och kan behandlas med antibiotika, den har i vissa varianter en dödlighet på upp till 50%, och en massa andra stora skillnader mot Covid-19.
Om ni skall jämföra Covid-19 med någon annan sjukdom och hur den sprids och smittar så är VATTKOPPOR en mycket bättre jämförelse än Pesten.
Detta till trots att jag tycker att Vattkoppor är en värre sjukdom än Covid-19. Vattkoppor ger förutom febern hosta, etc, också kliande blåsor, som om de sitter olämpligt kan ge allvarliga konsekvenser i alla åldersgrupper, så själva sjukdomen är ett snäpp värre tycker jag.
Ändå verkar de flesta inte vara särskilt rädda för att bli smittade av Vattkoppor, inte på när lika rädda som för Covid-19. Vissa till och med skickar sina friska barn att leka med andra barn som har konstaterade Vattkoppor i syfte att de skall bli smittade och då tar de med sig virusinfektionen hem. De hjälper medvetet virusinfektionen att sprida sig. Detta givetvis för att barnen skall få sjukdomen vid en ålder där förloppet nästan säkert inte blir så allvarlig och för att de sedan skall bli immuna och på så sätt undvika att få den när de är äldre och den kan drabba dem mycket hårdare.
Ingen verkar tro att Vattkoppor kommer att försvinna helt om vi totalisolerar samhället vid utbrott, utan är medvetna om att viruset och sjukdomen kommer att finnas kvar i samhället.
Skillnaden och det som gör nuvarande utbrott av Covid-19 så mycket värre än i nutid existerande spridning av Vattkoppor är givetvis att vi ännu inte har någon massimmunitet i samhället mot Covid-19 som vi har mot Vattkoppor.
Men vi kommer att få det. Personer, också i Sverige börjar tillfriskna efter konstaterad Covid-19. Många andra är redan smittade, vissa uppskattar att över en miljon Svenskar är smittade nu varav kanske hälften i Stockholmsregionen. Om det är så, är det faktiskt bra hur hemskt det än låter. Sjukvården i Stockholm kämpar, men den fungerar. Med massor av smittade människor och ändå en, om än hjälpligt, fungerande sjukvård, kommer vi om några veckor få en mängd immuna i samhället.
Det flesta av oss kommer vid någon tidpunkt antagligen att bli smittade och så småningom bidra till immuniteten.
Tills vi nått dit, till den nivå av immunitet vi behöver för att stoppa spridningen på epideminivå, är det fortsatt viktigt att vi försöker hålla spridningstakten låg för att inte överbelasta sjukvården.
Så fortsätt tvätta händerna och håll er hemma vid minsta symptom. Fördröj spridningen genom att försöka att inte bli sjuk, och när ni väl blir sjuka, fördröj spridningen genom att inte smitta andra. Då får sjukvården en chans att hjälpa dem som behöver det tills vi nått tillräcklig immunitet.
Än viktigare, ända tills vi förhoppningsvis fått fram ett vaccin som kan göra också i de riskgrupperna immuna utan att de blir dödssjuka, är att vi skyddar just dem i riskgrupperna. Våra gamla och de som av underliggande sjukdomar eller andra anledningar har nedsatt immunförsvar. Hjälp dem med ärenden och inköp utan att utsätta dem för smittrisk genom närkontakt. Besök inte äldre på äldreboenden, etc, etc.
Helt enkelt: Följ de rekommendationer vi får från myndigheterna i Sverige. Genom dem kan vi förhoppningsvis komma igenom detta utan att behöva stänga ner totalt och totalkrascha samhället.
Vi kommer att länge minnas nedstängningar i världen och det läge som råder nu, men med tiden kommer själva sjukdomen Covid-19, inte att vara något man oroar sig för mer än vi gör för Vattkoppor, snarare mindre. Över generationer garanterat så, och kanske också betydligt snabbare om vi får fram ett vaccin så att våra gamla kan nå immunitet utan att behöva utstå den fulla sjukdomen.
Men just nu: Hjälp till att hålla spridningstakten låg och skydda våra gamla och andra i riskzonen. Följ rekommendationerna så vi slipper lagar och total nedstängning vilket i längden drabbar oss mycket hårdare!
Källor:
tisdag 17 mars 2020
Aktion eller Reaktion?
Vi riskerar alla att bli förkylda. Ordentligt så. Influensa-ordentligt så, med feber i flera dagar, hosta, och kanske lite tryck i bröstet / halsen som gör att det känns tyngre att andas några dagar.
Det är som det brukar vid denna tiden på året alltså. Fast inte. Som vi alla vet. Skillnaden mot den vanliga influensasäsongen är att de som är i riskgrupper där förkylning/influensa kan få allvarligare konsekvenser på grund av nedsatt immunförsvar av hög ålder och/eller andra sjukdomar är helt oskyddade. De som normalt, av denna, eller andra anledningar, influensavaccinerar sig har detta år inte något skydd mot Corona och kan även de få Covid-19. Eftersom ingen som inte redan har haft Covid-19 har något skydd riskerar Corona få en stor och snabb spridning. Det vore inte bra för de i riskgrupperna, och det vore inte bra för vår samhällsekonomi om väldigt många blev sjuka samtidigt. Sjukvården skulle inte hinna med att ta hand om de som behöver det om väldigt många i riskgrupperna blir allvarligt sjuka och behöver hjälp samtidigt. Företag skulle lida av bristande antal kunder och/eller få för många anställda sjukskrivna samtidigt för att kunna fungera. Det inser hela världen och försöker göra något åt det. Det är bra.
Det är bra att vi försöker hindra viruset från att ge dem i riskgrupperna Covid-19. Det är bra att vi försöker begränsa hastigheten med vilken Corona sprider sig och smittar oss med Covid-19. Det är bra att regeringar/parlament/ledare avsätter en massa pengar till att hjälpa sjukvård, personer som blir ekonomiskt lidande och företag som ekonomiskt kanske inte skulle överleva om väldigt många samtidigt blev sjuka och de på grund av det skulle förlora inkomster och ha för få anställda som kunde arbeta.
Det är bra att vi tar faran på allvar.
Vissa länder i västvärlden har inte agerat i tid. De har gjort för lite för sent för att begränsa och sakta in spridningen och när de istället reagerar på den nu upptrappande spridningen och, kanske av tvång, mer eller mindre stänger ner hela länder har det lett till att andra länder följer efter och åtgärderna i vår omvärld nu är extrema. Länderna vill visa sig handlingskraftiga och sätter in extrema åtgärder. Max fem personer får träffas samtidigt i vissa länder. 10 i andra, 500 här än så länge. Människor uppmanas arbeta hemma om de kan här, i andra länder stängs företag, myndigheter och skolor, samhällen står stilla. Gränser stängs, länder isoleras, U.S.A.s president försöker muta över läkemedelsföretag till sitt eget land. Vi tar i så vi kräks.
På många sätt är det bra att vi nu fått upp ögonen och tar faran på allvar, men de åtgärder vi nu ser är i sig själv nästan lika farliga för samhällsekonomin som en stor samtidig smitta. Effekterna blir ungefär de samma. Företag och enskilda personer blir lidande och förlorar inkomst, i värsta fall förlorar jobben. Åtgärderna skapar nästan lika mycket lidande som sjukdomen i sig själv hade gjort vid en snabb spridning och stor samtidig smitta. Vi är inte ens sjuka (ännu) men lik förbannat kan vi inte ens handla toapapper.
Jag tycker Sverige agerat fördömligt i detta. Vi har fått mycket, och bra, information om viruset, sjukdomen och varför och hur vi bör och kan begränsa och sakta in spridningen. Man värderar läget och försöker införa åtgärder som rent faktiskt hjälper där vi är i spridningsfasen i vårt land. Det känns som om vår plan fungerat bra om alla följt den. Det som stjälper den och gör att vårt samhälle nästan riskerar att kollapsa, inte av Covid-19-spridning, utan av åtgärderna för att förhindra spridningen, är att vissa länder gjort för lite för sent och att nu USA och mer eller mindre hela Europa överkompenserar detta och stänger ner totalt. Samt att vissa får panik och köper allt toapapper, även i Sverige.
Jag vet inte om det framgått tydligt, men vi kommer att bli sjuka i Covid-19. Nästan alla av oss kommer att få det. Vi kommer få feber och hosta, och vi kommer efter att vi snörvlat färdigt ha överlevt också denna vintervår. Vi måste hjälpas åt och vara noggrannare med att inte smitta varandra och dem i riskgrupperna denna vår. Även om vi kan vara mer eller mindre säkra på att vi kommer att få viruset så är det viktigt att vi hjälps åt att hålla spridningen på en nivå så att samhället klarar hantera den mängd samtidigt sjuka som vi har. Vi behöver hjälpa dem som inte klarar sig själva. Använda telefoner och andra digitala tjänster för att hålla kontakt och uppmuntra de som är isolerade. Hjälpa dem utan att smitta dem. Kanske handla till dem som är i riskgruppen och inte bör gå ut själva. De kommer också att behöva toapapper så lämna några rullar i hyllorna till dem. Ställa varorna utanför och hålla oss på avstånd från dem för att inte smitta.
Om du inte känner dig bra, har lite feber, hostar och eller det är tungt att andas, stanna hemma och be någon hjälpa dig med inköp och annat tills du känner dig helt frisk igen. Om du är i riskgruppen gör det samma. Undvik att belasta vården om det inte är strikt nödvändigt. Vi alla kan försöka hålla oss på ett någon meters avstånd från varandra när vi träffas. Använd sunt förnuft för att fördröja när du blir sjuk och för att fördröja när andra blir sjuka när du väl blir det. Hjälp till att hålla hastigheten på smittspridningen låg.
MEN vi behöver INTE stänga ner hela vårt samhälle och rent faktiskt genom vår rädsla och åtgärder skapa det lidande vi är rädda för att få om smittspridningen blir för snabb. Målet är inte att skapa lidande utan att undvika det! Köp inte allt toapapper!
lördag 17 augusti 2019
I-Landsproblem
Vi möblerade runt lite och lyckades genom att vara kreativa med sovrumsmöbleringen klämma in en extra garderob för några månader sedan. LYX! Jag fick en hel sektion för mig själv, med flera trådbackar och två-tre hyllor. LYX! Dessutom slängde jag (de trasiga), skänkte och lade undan kläder som jag i princip aldrig använder. Wow! Plats till snygga sorterade högar och ett system som fungerar för att hålla ordningen!
MEN, idag när jag kom med en hög nytvättade T-shirts som jag skulle lägga in, stod jag åter inför valet att bara trycka in dem där de får plats, eller att försöka organisera om.
Hur gick det till?
Jag hade ju ett system!
Så omorganisering fick det bli, vilket leder till dagens I-landsproblemsfråga:
Hur fan sorterar ni era T-shirts?
Just nu har jag 5 travar (som tenderar att bli högar över tid och till sist en blandad utspridd hög):
Slafs och Skate
Sköna, en del en aning för stora, T-shirts som duger att skejta i och dra på sig när man kommer hem och bara vill krypa upp i soffan.
Special
Speciella T-shirts jag använder, men inte använder så ofta, som mina PRIDE-T-shirts, Jul-T-shirts från jobbet, Konsert-T-shirts jag vill spara av nostalgiska anledningar som förvisso är ok att använda (kunde varit i "Vardag och Jobb" eller "OK och Fina" högarna) men som jag ändå inte använder så ofta, etc.
Vardag och Jobb
T-shirtar jag fått från jobbet med vår logga, samt andra OK T-shirts som inte riktigt går igenom fru-kontrollen när vi skall vistas tillsammans bland folk, men som hon inte klagar på att jag drar på mig på vardagsmornarna (kanske mest för att hon oftast åkt hemifrån innan jag klär mig).
OK och Fina
T-shirts jag kan använda i de flesta sammanhang, en del till och med vara uppklädd i.
Vita
T-shirtar som mestadels är vita vissa med något litet tryck. Innehållet i denna hög skulle kunna klassas och sorteras in i de övriga högarna, men av någon anledning gillar jag att ha mina vita T-shirts för sig själva.
Egentligen skulle jag nog vilja bara ha "OK och Fina" T-shirts och delat upp dem efter färg istället, typ: "Svarta, Grå, Blå, Vita och Övriga" men det går ju inte. Man kan ju inte slänga en skön T-shirt bara för den är ful eller helt urtvättad, eller bara används max en gång per år, eller? Det är ju inte miljötänk, eller? (Försöker hitta ursäkter!?! <garv>)
Hur sorterar och tänker ni i denna väldigt världsavgörande fråga?
tisdag 16 juli 2019
PRIDE - Varför skylta med sin abnormalitet?
Med Malmö PRIDE för dörren trillade jag in i en FB-tråd till ett inlägg från en person som fått sin regnbågsflagga vandaliserad och bränd. I tråden var det några som förvisso var försiktiga med att inte direkt uttala något negativt om HBTQ-personer, men ställde frågor som alla var i denna stil:
"Jag har inget emot HBTQ, men varför måste de provocera / skylta med / visa upp symboler för sin avvikande sexuella läggning?"
(underförstått: "De får skylla sig själva!" eller ibland explicit med tillägg av typen: "Det retar bara upp folk och är att be om det!")
Jo, även om vårt samhälle inte längre klassificerar homosexualitet som något olagligt, eller en sjukdom som kan (tvångs)botas, så är det ett samhälle där det krävs mod att vara utanför normen, det är ett samhälle där många drar sig för att våga vara den person de egentligen är och vill kunna vara.
För att vi som människor och samhälle skall kunna utvecklas, och få en öppnare och mer kärleksfull värld där alla får lov att ta plats, behöver den stenålderskvarleva, stenåldersmentalitet, som samhället i stor utsträckning fortfarande visar upp, motarbetas.
Oavsett hur onaturligt vissa anser det vara att människor inte är precis som de själva är, så förändras samhället. Vi har det bättre nu än vi någonsin haft det. Vi lever inte längre på stenåldern och behöver inte längre vara rädda för att personer med annan hudfärg (från en annan stam) skall komma och konkurrera ut vår stam och stjäla våra nötter eller annan föda vi samlat till vintern. Vi behöver inte ens klamra oss fast vid 50-talets rasteorier för att försöka visa vår egen överlägsenhet, vi behöver inte känna oss hotade, vi vet bättre. Vi lever inte längre i små grupper/stammar på stenåldern och behöver inte vara rädda för att de som är annorlunda, och bejakar sin kärlek för samkönade, skall ta resurser från stammen utan att hjälpa till med stammens fortplantning. Vi lever inte på stenåldern längre.
När någon som en stor del av sitt liv känt sig utanför och inte vågat visa sitt riktiga jag, som har känt sig tvingad att passa in, slutligen bestämmer sig för att öppet vara den person som den rent faktiskt är, så tycker jag att personen har all rätt att känna stolthet över det. Stolthet över att man vågar stå emot normen som kväver en, utan egentlig anledning (vi lever inte på stenåldern längre), stolthet över att man väljer kärlek, att man vågar stå upp för kärlek framför hat. Andra som ännu inte kommit dit behöver se denna stolthet för att själva våga och/eller acceptera.
Stoltheten, symbolerna, PRIDE-flaggan, hjälper till att normalisera kärleken.
När världen, trots att den aldrig varit bättre, med allt färre riktigt fattiga, färre krig, mer möjligheter att resa och möta andra människor, generellt bättre levnadsstandard för alla, etc, etc, fortfarande klamrar sig fast vid stenåldersvärderingar, och i delar av världen till och med börjar backa tillbaka från utvecklingen som skett och till exempel inför hårdare straff för homosexualitet där det ses som ett brott att vara tillsammans med någon av samma kön(!), i en värld där länder/samhällen som anses vara långt utvecklade vill stänga gränser och sluta sig inne i sina "stammar" igen, påtvinga normer och se till att alla i stammen är lika, då behövs det, med stolthet, flaggas för olikheter och för kärleken.
Jag vill inte vara med och bygga ett samhälle som backar in i hat och utanförskap, som tvingar ut och utestänger de som inte passar in i förlegade normer. Jag vill hjälpa till att utveckla vårt samhälle till en gemenskap av mångfald där alla får plats och respekteras för vem de är, ett samhälle som bejakar kärleken.
Samhället behöver se stoltheten för att kunna normalisera kärleken.
Vi behöver kärlek för att kunna utvecklas som människor!
Var stolta! PRIDE!
onsdag 28 mars 2018
Inte fem år sedan senast
Vad finns vid vägs ände?
Jag skriker frågan medan jag vandrar vägen.
Avsaknaden av svar skriker tillbaka sin tystnad.
I den tystnaden finner jag tröst.
(Det var inte fem år sedan jag funderade i längre banor runt detta senast!)
måndag 23 november 2015
En synnerligen god morgon
Efter inte den bästa av nätter, med allt för få timmars sömn, så vaknar jag ändå innan mobilen börjar envisas med att i stigande volym spela kass musik för mig och tvinga mig att lösa lite matteproblem för att permanent tysta den (snooza kan jag göra i intervaller om 5, sedan 4, 3, 2 och 1 en minut, men sedan är det stopp och mattetalen väntar). Jag vaknar alltså innan väckning ... bara det är unikt, och i synnerhet efter en fyratimmarsnatt, men, än mer märkligt är, att jag känner mig redo att stiga upp. Jag får riktigt tvinga mig att krypa ner under täcket och känna efter ordentligt för att inse att jag kan nog somna om gott och vara skittrött som vanligt tills klockan ringer om tio minuter.
Täcket över axlarna, huvudet på kudden och stensomnar såklart (vad trodde ni?) ... men när mobilen börjar väsnas och jag på rutin snabbt snoozar den så inser jag att jag fortfarande INTE är ett lik.Visst, jag har varit piggare i livet, men jag skulle mycket väl kunna stiga upp (vilket normalt sätt är en omöjlighet tidigare än efter snoozning tre eller fyra), men skam den som ger sig, så jag lägger ner huvudet på kudden igen och stensomnar såklart en gång till.
Men när luren efter fem minuter igen envisas med samma syntetiska musikstycke, så sätter jag mig faktiskt upp, löser de där två lågstadiematteproblem snabbt och enkelt, helt utan dimsyn och hjänblockering... va' falls?
Något är inte som vanligt.
Det är lättare att andas.
Livet känns bättre.
Utanför fönstret väntar svaret.
Det är fem grader kallt. Ett tunnt, men vackert, hårdfruset (det var blötsnö i gårkväll) snötäcke täcker landskapet. Inte ett moln på himlen. Vindstilla.
När jag och grabben, efter den sedvanliga, allt eftersom tiden går och vi inser att vi börjar bli sena, tilltagande, morgonstressrutinen äntligen får upp dörren och tumlar ut i morgonen så infinner sig ett välbehag som är svårt att förklara.
Visst, vägen utanför huset består av blankis, det är inte bra när man har bråttom. Bildörrarna är fastfrysta, isen på rutorna som pansar, allt trilskas i vår stressade morgon, MEN jag ler (istället för att svära, vilket torde vara mer normalt för mig en tidig morgon när tingen trilskas) igenom de ovana vinterutinerna. Det går bara inte att vara på dåligt humör en morgon som denna.
Den höga luften fyller enkelt lungorna och uppfyller mig med ett behagligt svalt välbefinnande. All trötthet är som bortblåst. Jag mår fysiskt och psykiskt bättre än någon annan morgon de senaste många månaderna. Den gnistrande snön får mig att le, både på ut- och insida.
Det är bara november, men vi har riktigt, och underbar, vinter i södraste Skåne, då gäller att njuta. Det är inte omöjligt att vintern i morgon hittar tillbaka tills sitt vanliga skånska tvågradiga horisontella isande regn, men idag ler den sitt vackraste leende mot mig, och jag ler tillbaka.
Täcket över axlarna, huvudet på kudden och stensomnar såklart (vad trodde ni?) ... men när mobilen börjar väsnas och jag på rutin snabbt snoozar den så inser jag att jag fortfarande INTE är ett lik.Visst, jag har varit piggare i livet, men jag skulle mycket väl kunna stiga upp (vilket normalt sätt är en omöjlighet tidigare än efter snoozning tre eller fyra), men skam den som ger sig, så jag lägger ner huvudet på kudden igen och stensomnar såklart en gång till.
Men när luren efter fem minuter igen envisas med samma syntetiska musikstycke, så sätter jag mig faktiskt upp, löser de där två lågstadiematteproblem snabbt och enkelt, helt utan dimsyn och hjänblockering... va' falls?
Något är inte som vanligt.
Det är lättare att andas.
Livet känns bättre.
Utanför fönstret väntar svaret.
Det är fem grader kallt. Ett tunnt, men vackert, hårdfruset (det var blötsnö i gårkväll) snötäcke täcker landskapet. Inte ett moln på himlen. Vindstilla.
När jag och grabben, efter den sedvanliga, allt eftersom tiden går och vi inser att vi börjar bli sena, tilltagande, morgonstressrutinen äntligen får upp dörren och tumlar ut i morgonen så infinner sig ett välbehag som är svårt att förklara.
Visst, vägen utanför huset består av blankis, det är inte bra när man har bråttom. Bildörrarna är fastfrysta, isen på rutorna som pansar, allt trilskas i vår stressade morgon, MEN jag ler (istället för att svära, vilket torde vara mer normalt för mig en tidig morgon när tingen trilskas) igenom de ovana vinterutinerna. Det går bara inte att vara på dåligt humör en morgon som denna.
Den höga luften fyller enkelt lungorna och uppfyller mig med ett behagligt svalt välbefinnande. All trötthet är som bortblåst. Jag mår fysiskt och psykiskt bättre än någon annan morgon de senaste många månaderna. Den gnistrande snön får mig att le, både på ut- och insida.
Det är bara november, men vi har riktigt, och underbar, vinter i södraste Skåne, då gäller att njuta. Det är inte omöjligt att vintern i morgon hittar tillbaka tills sitt vanliga skånska tvågradiga horisontella isande regn, men idag ler den sitt vackraste leende mot mig, och jag ler tillbaka.
onsdag 26 mars 2014
Batte
Vid en nylig storstädning dök den här krabaten upp ur den, i år, nioåriga grabbens gömmor. Det är hans första gosedjur, som han fick av några goda vänner strax efter han fötts. Då var Batte, som är det namn gosedjuret fick så snart grabben började formulera ord, en gosig och rund till formen, mysig kanin. Han hade randig pyjamas och låg i en fin tygpåse med orden "Välkommen till världen" broderad på.
Batte blev snabbt grabbens bästa vän och, efter mamma och pappa, största trygghet i världen. Han var med överallt, nästan hela tiden. Givetvis i vagn, vagga och babysäng, men även senare vid lekar inomhus och utomhus.
Batte har blivit kärleksfullt misshandlad. Kastad och sparkad, men nog mest kramad och pussad, och sugd på, och kramad igen.
Batte har blivit omstoppad, lappad och sydd av farmor och mormor och mamma i många omgångar, och till sist också när tyget blivit så slitet att det knappt längre gick att sy i, bandagerad.
I början av sitt liv blev Batte tvättad i maskin någon enstaka gång, men det upphörde efter att han blivit så skröplig att det inte längre gick att garantera hans fysiska hälsa vid sådana äventyr. Dessutom förlorade han ju, enligt grabben, sin specifika doft, och det tog allt för lång tid efter en tvätt innan han luktade som Batte igen. (Jag vill inte ens gissa vilka som är huvudbeståndsdelarna i den blandning av ämnen av biologiskt ursprung som åstadkommer denna specifika doft i kombination med de fabrikat han består av.)
Under en period när jag och grabbens mor inte längre stod ut med att se Battes, då ännu inte så långt komna, men väl accelererande, förfall så gjorde vi en försiktig förfrågan om Battes ursprung, och som av en händelse så dök det upp en identisk kopia av den ursprungliga Batte som en present till grabben. Denna döptes då till Batte2, mer vanligen kallad "Nya Batte". "Nya Batte" levde dock, efter att pyjamasen snabbt avlägnats ("Batte har inga kläder!"), till en början, en kärlekstorftig tillvaro. Han fick mest sitta ensam i grabbens säng och sukta efter den uppmärksamhet som Batte fick.
Men så plötsligt, för ett par år sedan, när grabben kommit in i en period då Batte mest var med honom på myskvällar och i sängen skedde det något, och Batte blev "Gamla Batte", medan "Nya Batte" blev Batte. Grabben hade insett att "Gamla Batte" inte längre orkade med, och han stod inte ut med tanken på att "Gamla Batte" skulle pensioneras för gott, så han började slita på Batte (före detta Batte2 aka "Nya Batte") istället.
"Gamla Batte" hamnade på en hylla och fick vila sig medan han mest såg på, och bara fick sparsamt med fysisk kärlek vid de tillfällen då grabbens längtan efter originalet blev så stor att den övervann räddslan för "Gamla Battes" förfall. Så småningom försvann "Gamla Batte" dock ner i havet av övriga gosedjur som nästintill aldrig fått någon uppmärksamhet (bortsett från vid storfamiljs-mamma-pappa-barn-lekar och någon enstaka brottningsmatch med "Stor Storbjörn").
Var han ifrån denna grupp av oälskade gosedjur sedan tagit vägen är det ingen som vet. Men så, häromdagen, under en storstädning, kom han fram igen, och pryder nu åter en plats i hyllan. Där sitter han förnöjt, i sin tunna slitna kropp och ser åter på när grabben fortfarande, förvisso endast vid läggdags, letar upp Batte.
Men han är inte avundsjuk. Han vet att han lever på övertid och är så skröplig att han inte orkar med något vidare gosande. "Gamla Batte" vet att inget gosedjur blivit älskat som han blivit. "Gamla Batte" har levt fullt ut och är nöjd med det.
"Gamla Batte" har haft ett bra liv.
Batte blev snabbt grabbens bästa vän och, efter mamma och pappa, största trygghet i världen. Han var med överallt, nästan hela tiden. Givetvis i vagn, vagga och babysäng, men även senare vid lekar inomhus och utomhus.
Batte har blivit kärleksfullt misshandlad. Kastad och sparkad, men nog mest kramad och pussad, och sugd på, och kramad igen.
Batte har blivit omstoppad, lappad och sydd av farmor och mormor och mamma i många omgångar, och till sist också när tyget blivit så slitet att det knappt längre gick att sy i, bandagerad.
I början av sitt liv blev Batte tvättad i maskin någon enstaka gång, men det upphörde efter att han blivit så skröplig att det inte längre gick att garantera hans fysiska hälsa vid sådana äventyr. Dessutom förlorade han ju, enligt grabben, sin specifika doft, och det tog allt för lång tid efter en tvätt innan han luktade som Batte igen. (Jag vill inte ens gissa vilka som är huvudbeståndsdelarna i den blandning av ämnen av biologiskt ursprung som åstadkommer denna specifika doft i kombination med de fabrikat han består av.)
Under en period när jag och grabbens mor inte längre stod ut med att se Battes, då ännu inte så långt komna, men väl accelererande, förfall så gjorde vi en försiktig förfrågan om Battes ursprung, och som av en händelse så dök det upp en identisk kopia av den ursprungliga Batte som en present till grabben. Denna döptes då till Batte2, mer vanligen kallad "Nya Batte". "Nya Batte" levde dock, efter att pyjamasen snabbt avlägnats ("Batte har inga kläder!"), till en början, en kärlekstorftig tillvaro. Han fick mest sitta ensam i grabbens säng och sukta efter den uppmärksamhet som Batte fick.
Men så plötsligt, för ett par år sedan, när grabben kommit in i en period då Batte mest var med honom på myskvällar och i sängen skedde det något, och Batte blev "Gamla Batte", medan "Nya Batte" blev Batte. Grabben hade insett att "Gamla Batte" inte längre orkade med, och han stod inte ut med tanken på att "Gamla Batte" skulle pensioneras för gott, så han började slita på Batte (före detta Batte2 aka "Nya Batte") istället.
"Gamla Batte" hamnade på en hylla och fick vila sig medan han mest såg på, och bara fick sparsamt med fysisk kärlek vid de tillfällen då grabbens längtan efter originalet blev så stor att den övervann räddslan för "Gamla Battes" förfall. Så småningom försvann "Gamla Batte" dock ner i havet av övriga gosedjur som nästintill aldrig fått någon uppmärksamhet (bortsett från vid storfamiljs-mamma-pappa-barn-lekar och någon enstaka brottningsmatch med "Stor Storbjörn").
Var han ifrån denna grupp av oälskade gosedjur sedan tagit vägen är det ingen som vet. Men så, häromdagen, under en storstädning, kom han fram igen, och pryder nu åter en plats i hyllan. Där sitter han förnöjt, i sin tunna slitna kropp och ser åter på när grabben fortfarande, förvisso endast vid läggdags, letar upp Batte.
Men han är inte avundsjuk. Han vet att han lever på övertid och är så skröplig att han inte orkar med något vidare gosande. "Gamla Batte" vet att inget gosedjur blivit älskat som han blivit. "Gamla Batte" har levt fullt ut och är nöjd med det.
"Gamla Batte" har haft ett bra liv.
måndag 24 februari 2014
En bra dag ... att göra en pudel
Det har varit en sådan dag.
En sådan dag som man inte riktigt hängt med i.
Ibland gillar jag stressiga dagar. Stressiga dagar som lämnar en med känslan av att man fått gjort massor, bidragit till viktiga beslut, löst allvarliga problem, fått världen lite bättre!
En sådan dag har det inte varit. Stressigt, ja, men allt övrigt, nej.
Stora problem i Dubai. Varför har ingen inte redan fixat dem? Vi har ju redan rett ut vad som behöver göras! Förr flera veckor sedan! Nåja, jag fixar det!
Möte. Visst ja! Får lägga Dubai åt sidan en stund.
Ahh, tid att göra klart Dubai! ... Nej satan, ett möte till. Nåja, kan fixa lite med Dubai-setupen samtidigt.
Visst tusan måste få i mig lite lunch också ... innan mötet om den stora datahallsflytten.
Åhhh, mötet flyttat. Bra! Men fan! Killen jag behöver för att fixa upp VM:en i Dubai har möte nu. Får väl läsa ikapp lite mail då.... shit kontorschefen i Dubai sitter kvar efter arbetstid och väntar på att testa lösningen.... och djävlar vi skulle visst ha mötet ändå.
Knack på dörren under mötet där det visar sig att offerten på distributionsswitcharna spräcker budget ... med nästan en tredjedel ... måste tänka om ... knack Knack KNACK Ursäkta jag stör, men Stockholm är nere! Fan! Jag kommer ... traceroute ... ahhh MPLS-problem ... får väl ringa Tele2 ... nej förresten ... kommer ju åt vår egen router i Sthlm ... HP-skit ... måste få tag i någon som kan power-toggla den. Tele-svar hos Person1 ... Samma hos Person2 ... Fan, får väl ringa den helt otekniska kontorschefen då ... Nej, den har ingen knapp, du måste dra ut sladden och sätta i den igen. Yeah, hon fixade det! Stockholm uppe igen.
Var var vi nu? Dubai! Fan, bara 20 minuter tills nästa möte ... men det är en webex ... en halvointressant sådan ... kan fortsätta med Dubai under tiden som jag lyssnar ... under mötet Skypar chefen från England och påpekar att kontorschefen i Dubai fortfarande väntar på att få testa lösningen ... Den är klar att testa nu, jag ringer henne direkt efter mötet!
Sneglar på klockan ... måste köra inom 35 min för att hinna hämta innan fritids stänger. Prata, testa, korrigera, testa igen, åhhh, där har vi felet, ändra testa igen, tick, tick, tiden går .... och där tappar hon all mejl ... Fan! Det har inget att göra med det vi testar ... men hinner inte förklara ... får ta det på telefon i bilen.
Prata, köra, prata. Ringa fritids. Lite sen, men är där om 15 minuter!
Fan, kö, trafikolycka, en fil. Ringa fritids igen ... Lossnar nu. 15 minuter.
Ringer från Dubai igen. Förklara, förklara ... lösningen verkar funka. Bra! Men fortfarande ingen mail ... hmmm ... ringer sedan.
Nu stänger fritids. Lite trafik. Trycker på gasen. En som verkar hänga på. Trycker lite till på gasen. Öde väg, inga korsningar, inga utfarter två st 70 skyltar. 2 * 70 = 140 ... verkar vara en motorcykel som hänger på där bak. Vem fan kör motorcykel vid den här årstiden? Såvida det inte är ... shit ... släpper gasen. MC:n kommer närmre ... och blinkar till med blåljusen. FAN!
Körkortet, var så god. Jag vet att jag körde för fort, men jag har en grabb som väntar på fritids och de stänger nu.
Försöker ringa fritids. På alla möjliga nummer. Telesvar. Även på deras mobilnummer... måste vara kopplad genom växeln ... som har stängt och skickar alla till röstbrevlådan.
Går ut ur bilen och tittar bedjande på polisen som pullar med datorn och säger att han försöker få kontakt med ledningscentralen.
Ring, ring till min lur ... Dubai i andra änden. Fortfarande ingen Mail. Pröva ditt och datt och ring mig sedan! Goodbye! Försöker fritids några gånger till ... röstbrevlåda! Polisen tycker det är märkligt att fritids har mobilen genom växeln när de fortfarande har ungar där.
Polisen får inte sin uppkoppling att funka. Ringer ett samtal, kollar mitt regnummer och mitt tomma brottsregister. Stirrar mig i ögonen och säger: Jag har själv barn. Du verkar vara en bra kille. Vägen var tom. Du var ingen trafikfara, MEN hade det stått en kollega med fartkamera hade du varit av med körkortet nu! Gör inte om det!
Tack, tack snälla herr polis! Klia pudeln på magen!
Hämta unge.
Hem och jobba klart Dubai.
Fira sparade 4K och körkort med ett glas rött.
Snäll pudel, skall sova nu.
En sådan dag som man inte riktigt hängt med i.
Ibland gillar jag stressiga dagar. Stressiga dagar som lämnar en med känslan av att man fått gjort massor, bidragit till viktiga beslut, löst allvarliga problem, fått världen lite bättre!
En sådan dag har det inte varit. Stressigt, ja, men allt övrigt, nej.
Stora problem i Dubai. Varför har ingen inte redan fixat dem? Vi har ju redan rett ut vad som behöver göras! Förr flera veckor sedan! Nåja, jag fixar det!
Möte. Visst ja! Får lägga Dubai åt sidan en stund.
Ahh, tid att göra klart Dubai! ... Nej satan, ett möte till. Nåja, kan fixa lite med Dubai-setupen samtidigt.
Visst tusan måste få i mig lite lunch också ... innan mötet om den stora datahallsflytten.
Åhhh, mötet flyttat. Bra! Men fan! Killen jag behöver för att fixa upp VM:en i Dubai har möte nu. Får väl läsa ikapp lite mail då.... shit kontorschefen i Dubai sitter kvar efter arbetstid och väntar på att testa lösningen.... och djävlar vi skulle visst ha mötet ändå.
Knack på dörren under mötet där det visar sig att offerten på distributionsswitcharna spräcker budget ... med nästan en tredjedel ... måste tänka om ... knack Knack KNACK Ursäkta jag stör, men Stockholm är nere! Fan! Jag kommer ... traceroute ... ahhh MPLS-problem ... får väl ringa Tele2 ... nej förresten ... kommer ju åt vår egen router i Sthlm ... HP-skit ... måste få tag i någon som kan power-toggla den. Tele-svar hos Person1 ... Samma hos Person2 ... Fan, får väl ringa den helt otekniska kontorschefen då ... Nej, den har ingen knapp, du måste dra ut sladden och sätta i den igen. Yeah, hon fixade det! Stockholm uppe igen.
Var var vi nu? Dubai! Fan, bara 20 minuter tills nästa möte ... men det är en webex ... en halvointressant sådan ... kan fortsätta med Dubai under tiden som jag lyssnar ... under mötet Skypar chefen från England och påpekar att kontorschefen i Dubai fortfarande väntar på att få testa lösningen ... Den är klar att testa nu, jag ringer henne direkt efter mötet!
Sneglar på klockan ... måste köra inom 35 min för att hinna hämta innan fritids stänger. Prata, testa, korrigera, testa igen, åhhh, där har vi felet, ändra testa igen, tick, tick, tiden går .... och där tappar hon all mejl ... Fan! Det har inget att göra med det vi testar ... men hinner inte förklara ... får ta det på telefon i bilen.
Prata, köra, prata. Ringa fritids. Lite sen, men är där om 15 minuter!
Fan, kö, trafikolycka, en fil. Ringa fritids igen ... Lossnar nu. 15 minuter.
Ringer från Dubai igen. Förklara, förklara ... lösningen verkar funka. Bra! Men fortfarande ingen mail ... hmmm ... ringer sedan.
Nu stänger fritids. Lite trafik. Trycker på gasen. En som verkar hänga på. Trycker lite till på gasen. Öde väg, inga korsningar, inga utfarter två st 70 skyltar. 2 * 70 = 140 ... verkar vara en motorcykel som hänger på där bak. Vem fan kör motorcykel vid den här årstiden? Såvida det inte är ... shit ... släpper gasen. MC:n kommer närmre ... och blinkar till med blåljusen. FAN!
Körkortet, var så god. Jag vet att jag körde för fort, men jag har en grabb som väntar på fritids och de stänger nu.
Försöker ringa fritids. På alla möjliga nummer. Telesvar. Även på deras mobilnummer... måste vara kopplad genom växeln ... som har stängt och skickar alla till röstbrevlådan.
Går ut ur bilen och tittar bedjande på polisen som pullar med datorn och säger att han försöker få kontakt med ledningscentralen.
Ring, ring till min lur ... Dubai i andra änden. Fortfarande ingen Mail. Pröva ditt och datt och ring mig sedan! Goodbye! Försöker fritids några gånger till ... röstbrevlåda! Polisen tycker det är märkligt att fritids har mobilen genom växeln när de fortfarande har ungar där.
Polisen får inte sin uppkoppling att funka. Ringer ett samtal, kollar mitt regnummer och mitt tomma brottsregister. Stirrar mig i ögonen och säger: Jag har själv barn. Du verkar vara en bra kille. Vägen var tom. Du var ingen trafikfara, MEN hade det stått en kollega med fartkamera hade du varit av med körkortet nu! Gör inte om det!
Tack, tack snälla herr polis! Klia pudeln på magen!
Hämta unge.
Hem och jobba klart Dubai.
Fira sparade 4K och körkort med ett glas rött.
Snäll pudel, skall sova nu.
fredag 21 februari 2014
Hmpf!
- ... eller: Det är inget fel på min badmintonracket ... och den är inte ens särskilt gammal!!!
Nu när jag bytte jobb för inte så länge sedan, så visade det sig dock att det fanns några aktiva badmintonmotionärer på jobbet som spelar varje måndag och fredag lunch, och jag är verkligen i behov av att röra på mig lite mer regelbundet (att åka skidor en gång per år är visserligen regelbundet... men lite oftare då!), så jag hoppade på det gänget. Fan vad kul det fortfarande visade sig vara!
Faktiskt så kul att efter ha varit med tre gånger, så letade jag fram min egen gamla badmintonracket ... en riktigt bra racket ... visserligen ärvd ... efter min lillebror ... för ca tjugo år sedan ... eller ja, tjugofem kanske ... efter att han kasserat den ... men bra! Jag lovar!
Jag gjorde mig stort besvär att hitta den. Den låg begravet bland sommaruteleksakerna, i vår friggebod. Ett icke uppvärmt, utan isolering, med tunna snålväggar, litet skjul. Men jag hittade den. Fan vad skön den kändes i handen. Insliten bra linda runt handtaget, rätt vikt och balans, en kanonracket! Lite slappa strängar dock, men inget en omsträngning inte kan fixa, tänkte jag.
Så, idag tog jag med mig den till hallen där vi spelar, och visade glatt upp den för den sextioåriga hurttanten i kassan, frågandes om de kunde stränga om den tills det var dags igen på måndaglunch. Hennes kommentar var:
- Ja, det kan .... .... .... NEJ, den typen av rackets strängar vi inte om!
Va fan?!?
- Det är en bra racket.... försökte jag.
- Den är gammalt, sa hon, och fortsatte förklara varför de inte strängade om sådana rackets ... att den inte var helgjuten, att de inte kunde garantera att ramen inte sprack vid infästningen, bla, bla, bla....
Det är en bra racket!
... jag lovar.
... men gav med mig ... och insåg att det inte bara är gubben som börjar bli gammal, kanske utrustningen också, så jag gick in i shopen och började kolla rackets. Fan, alla 50 racketen de hade såg likadana ut (förutom loggan på rackets av olika märken), var ungefär lika tunga, kändes likadana, och kostade ungefär lika mycket ... förutom några som stack ut i pris. Så jag tog saken i egen dator och beställde nyss en halvdyr racket nedsatt till drygt halva priset (då kom jag lite under vad majoriteten av racketen kostade i shoppen) ... va fan ... känner jag ingen skillnad så blir det nog bra oavsett vad jag köper, så länge jag håller mig från den billigaste ... eller?
... fast jag betvivlar att det är en lika bra racket som min gamla ärvda!
tisdag 3 december 2013
Vid vägs ände
Med skäggstubben som sparsamt började växa på min haka,
ungefär samtidigt som den slutade växa på min fars döda kropp,
kom funderingarna. Funderingarna på vart vägen tar vägen och vad man skall ha uppnått när man kommer dit. Vad meningen och målet med tillvaron är. Vad som finns vid vägs ände.
Sedan fick jag så bråttom, inte att skynda fram på, utan snarare att uppleva, vägen att funderingarna blev minnen. Målet var inte längre viktigt, det var allt det spännande, sorgliga, roliga, fruktansvärda, uppfyllande, urlakande, upplyftande och kärleksfulla som fanns längs vägen som blev målet i sig.
Enkelt. Rent. Och för mig, sant.
Men så en natt, och en dag, och en natt till, kom de tillbaka.
Funderingarna.
Hur kan vägen vara målet?
Hur kan meningen vara extasen av fartvinden under ett 10 minuter långt utförsåk som sedan plötsligt bara är slut?
Finns det ingen after-ski?
Buddhisterna tar liften upp igen, och igen, och igen, tills de får till det där helt perfekta åket, och först då, om de verkligen lyckas skära helt rent i varje sväng hela vägen ned, först då, får de vila. Fast utan after-ski. Eller kanske på en evig after-ski, det går inte riktigt att se vad som är after-ski om man inte gjort det där perfekta åket.
Jag är inte Buddhist. Jag får bara en chans att få till det perfekta åket. När vägen är slut, är den slut. Vad finns där då? Vad var då meningen med den långa färden?
Jag är blosset som flammar upp, brinner klart en kort stund, för att sedan falna och dö, och då inte längre vara något annat än ett tomt, utbränt skal. Det finns ingen mening med, eller för, ett slocknat bloss. Det fyller ingen funktion. Det är skräp.
MEN, om det lyste upp vägen för någon annan. Om det fick den som gick bakom att tydligare se och uppleva allt det underbara längs med vägen, så har det haft en mening. Om det visat den bakom det som ligger framför så har det fyllt sin funktion.
Inte för att den som går bakom kommer att nå vägs ände, och inte heller den som går där bakom.
Vägen har ingen ände.
Den fortsätter.
Det finns inget mål.
Men om varje person som går bakom, tack vare framförvarandes ledande ljus, finner något längs vägen som gör att nästa bloss lyser än starkare, att nästa utförsåk har lite renare skär, så finns det en mening.
Inte kontinuitet.
Utveckling!
Det är det som är min drivkraft.
Jag lägger åter funderingarna bakom mig.
Jag har inte tid att fundera över ett mål och en mening som inte finns för mig. Jag måste komma vidare, måste utvecklas och hjälpa nästa vandrare att utvecklas. Ingen kommer att stå vid vägs ände, för det finns ingen vägs ände, bara vägen!
Jag är åter nöjd med det!
ungefär samtidigt som den slutade växa på min fars döda kropp,
kom funderingarna. Funderingarna på vart vägen tar vägen och vad man skall ha uppnått när man kommer dit. Vad meningen och målet med tillvaron är. Vad som finns vid vägs ände.
Sedan fick jag så bråttom, inte att skynda fram på, utan snarare att uppleva, vägen att funderingarna blev minnen. Målet var inte längre viktigt, det var allt det spännande, sorgliga, roliga, fruktansvärda, uppfyllande, urlakande, upplyftande och kärleksfulla som fanns längs vägen som blev målet i sig.
Enkelt. Rent. Och för mig, sant.
Men så en natt, och en dag, och en natt till, kom de tillbaka.
Funderingarna.
Hur kan vägen vara målet?
Hur kan meningen vara extasen av fartvinden under ett 10 minuter långt utförsåk som sedan plötsligt bara är slut?
Finns det ingen after-ski?
Buddhisterna tar liften upp igen, och igen, och igen, tills de får till det där helt perfekta åket, och först då, om de verkligen lyckas skära helt rent i varje sväng hela vägen ned, först då, får de vila. Fast utan after-ski. Eller kanske på en evig after-ski, det går inte riktigt att se vad som är after-ski om man inte gjort det där perfekta åket.
Jag är inte Buddhist. Jag får bara en chans att få till det perfekta åket. När vägen är slut, är den slut. Vad finns där då? Vad var då meningen med den långa färden?
Jag är blosset som flammar upp, brinner klart en kort stund, för att sedan falna och dö, och då inte längre vara något annat än ett tomt, utbränt skal. Det finns ingen mening med, eller för, ett slocknat bloss. Det fyller ingen funktion. Det är skräp.
MEN, om det lyste upp vägen för någon annan. Om det fick den som gick bakom att tydligare se och uppleva allt det underbara längs med vägen, så har det haft en mening. Om det visat den bakom det som ligger framför så har det fyllt sin funktion.
Inte för att den som går bakom kommer att nå vägs ände, och inte heller den som går där bakom.
Vägen har ingen ände.
Den fortsätter.
Det finns inget mål.
Men om varje person som går bakom, tack vare framförvarandes ledande ljus, finner något längs vägen som gör att nästa bloss lyser än starkare, att nästa utförsåk har lite renare skär, så finns det en mening.
Inte kontinuitet.
Utveckling!
Det är det som är min drivkraft.
Jag lägger åter funderingarna bakom mig.
Jag har inte tid att fundera över ett mål och en mening som inte finns för mig. Jag måste komma vidare, måste utvecklas och hjälpa nästa vandrare att utvecklas. Ingen kommer att stå vid vägs ände, för det finns ingen vägs ände, bara vägen!
Jag är åter nöjd med det!
lördag 14 september 2013
Barnen som individer
- allmänt babbel och lösa tankar om skolans utveckling och om att växa upp nu jämför med för 35 år sedan!
Vi var på föräldramöte härom kvällen och jag insåg att jag börjar bli gammal. Herregud vad läroplan och inställning till eleven som individ har ändrats sedan jag gick i grundskolan. Dessutom är detta något som vår grabbs skola fångat upp väldigt bra och verkligen arbetar med. Individen i fokus. Varje elev skall få chansen att utvecklas i den takt som är rätt för den eleven, både den som ligger långt före resten av klassen och den som inte riktigt hänger med får stöd och möjligheter. Dessutom är en väsentlig integrerad del av undervisningen i alla ämnen är att kunna finna sina egna tankar, att kunna diskutera och argumentera runt dessa.
Denna inställning, framförallt individfokusen, kräver givetvis resurser, och till min glädje så verkar grabbens skola med konststycket att tillhandahålla dessa. I årskurs två på grabbens skola är det 33 elever. Dessa är uppdelade i två grupper med en ansvarig lärare för varje grupp, samt två heltidsresurser till hela årskursen. Utöver detta har de fyra extra resurser som arbetar över hela lågstadiet (F-3) för att kunna hjälpa ge enskilda elever stöd att utvecklas vidare och och individanpassa. Grupperna arbetar som en klass, grupperna mixas och blandas i olika ämnen.
För att få ytterligare blandning och för att lära barnen att respektera varandra så företas många aktiviteter i korsgrupper över alla årskurser på skolan, vilket också verkar fungera väldigt bra. När jag lämnar honom på morgonen är det inte ovanligt att han nonchalant hälsar på någon lång tonåring med fjunig mustasch som faktiskt svara tillbaka och växlar ett par ord med honom.
Fan, när jag började tvåan hade vi en ensam lärare på tjugoåtta barn, och undervisningen handlade mest om att lära sig att att addera tal och få styr på bokstäverna i alfabetet, tempot lades efter ofta efter de långsammaste i klassen, och drog de ner det allt för långt så fick de extra undervisning utanför klassen eller hamnade till och med i någon särklass.
Att argumentera och att träna sig på att ta plats fanns inte på kartan tidigare än sista året i högstadiet. Individen var osynlig i gruppen och det var viktigt att anpassa sig till gruppen. De äldre barnen var man rädd för och höll sig i sin egen lilla grupp.
Det är sådan skillnad nu, och det märks också. Grabben är redan stor. När jag skulle fylla åtta var jag en liten skit. Han är en tuff grabb!
Fast sedan kom tanken att jag har ju lyckats med det jag vill ändå. Jag har lyckats ta till mig den kunskap jag har behövt och skapat mig ett liv som jag, för det mesta, trivs med. Är det inte lite hysteri över individanpassningen och åldersintegrationen?
NEJ det är det inte! Detta är fanimig ett STORT steg framåt. Ett stort steg i den riktning jag gärna ser att resten av samhället också tar. Barnen lär sig att respektera varandra och visa medmänsklighet samtidigt som de tidigt lär sig ta till vara på sina egna möjligheter och får det stöd som krävs för att kunna utvecklas som individer.
Jag är inte avundsjuk på min son, jag är glad för hans skull. Jag försöker även utanför skolan få honom att utvecklas som en individ och ge honom möjlighet att hitta sin egen väg och i fritiden ta till vara på det som är och definierar honom.
... och vi hade i varje fall bra skolmat när jag gick i småskolan, med egen kokerska och allt hemlagat ... ehhh förresten de har de på Grabbens skola också ... fast med en mycket proffsigare kock och fokus på närodlat och miljö ... och varje dag en gigantisk salladsbuffé ... och ... och ...
... ähhh, ok då, jag är lite avundsjuk på honom! ;-)
Denna inställning, framförallt individfokusen, kräver givetvis resurser, och till min glädje så verkar grabbens skola med konststycket att tillhandahålla dessa. I årskurs två på grabbens skola är det 33 elever. Dessa är uppdelade i två grupper med en ansvarig lärare för varje grupp, samt två heltidsresurser till hela årskursen. Utöver detta har de fyra extra resurser som arbetar över hela lågstadiet (F-3) för att kunna hjälpa ge enskilda elever stöd att utvecklas vidare och och individanpassa. Grupperna arbetar som en klass, grupperna mixas och blandas i olika ämnen.
För att få ytterligare blandning och för att lära barnen att respektera varandra så företas många aktiviteter i korsgrupper över alla årskurser på skolan, vilket också verkar fungera väldigt bra. När jag lämnar honom på morgonen är det inte ovanligt att han nonchalant hälsar på någon lång tonåring med fjunig mustasch som faktiskt svara tillbaka och växlar ett par ord med honom.
Fan, när jag började tvåan hade vi en ensam lärare på tjugoåtta barn, och undervisningen handlade mest om att lära sig att att addera tal och få styr på bokstäverna i alfabetet, tempot lades efter ofta efter de långsammaste i klassen, och drog de ner det allt för långt så fick de extra undervisning utanför klassen eller hamnade till och med i någon särklass.
Att argumentera och att träna sig på att ta plats fanns inte på kartan tidigare än sista året i högstadiet. Individen var osynlig i gruppen och det var viktigt att anpassa sig till gruppen. De äldre barnen var man rädd för och höll sig i sin egen lilla grupp.
Det är sådan skillnad nu, och det märks också. Grabben är redan stor. När jag skulle fylla åtta var jag en liten skit. Han är en tuff grabb!
Fast sedan kom tanken att jag har ju lyckats med det jag vill ändå. Jag har lyckats ta till mig den kunskap jag har behövt och skapat mig ett liv som jag, för det mesta, trivs med. Är det inte lite hysteri över individanpassningen och åldersintegrationen?
NEJ det är det inte! Detta är fanimig ett STORT steg framåt. Ett stort steg i den riktning jag gärna ser att resten av samhället också tar. Barnen lär sig att respektera varandra och visa medmänsklighet samtidigt som de tidigt lär sig ta till vara på sina egna möjligheter och får det stöd som krävs för att kunna utvecklas som individer.
Jag är inte avundsjuk på min son, jag är glad för hans skull. Jag försöker även utanför skolan få honom att utvecklas som en individ och ge honom möjlighet att hitta sin egen väg och i fritiden ta till vara på det som är och definierar honom.
... och vi hade i varje fall bra skolmat när jag gick i småskolan, med egen kokerska och allt hemlagat ... ehhh förresten de har de på Grabbens skola också ... fast med en mycket proffsigare kock och fokus på närodlat och miljö ... och varje dag en gigantisk salladsbuffé ... och ... och ...
... ähhh, ok då, jag är lite avundsjuk på honom! ;-)
 |
| Vincent, 2013-09-03, nästan 8 år gammal :-) |
fredag 12 juli 2013
Hästars Uppkomst - Däggdjur, Evolution och Skapelseberättelse
Min sjuåriga son undrade idag hur hästar kommer till. Hans mamma förklarade för honom att de är däggdjur precis som vi, att de har en mamma och pappa, att de föds levande, etc, men jag hörde på honom att det inte var det han var ute efter, vilket jag snabbt fick bekräftat när han frågade vidare: "Men, hur kom den första hästen till då?"
Jag ryckte till undsättning och förklarade att väldigt många tror på evolutionsteorin och förklarade den mycket kortfattat, i ordalag som en sjuåring kan förstå. Han verkade nöjd med detta, men jag kände att jag kanske borde slänga in "den andra versionen" också, så jag förklarade vidare att vissa som är kristet religiösa och bokstavstroende (med andra mer förklarande ord givetvis) tror att det var Gud som under sex dagar skapade allt levande precis som vi/de är nu, och dessutom skapade hela vår planet och allting annat på den.
Då skrattar han till och utbrister:
"Det kan inte vara sant! Hur kunde gud ha så mycket i magen?"
Jag ryckte till undsättning och förklarade att väldigt många tror på evolutionsteorin och förklarade den mycket kortfattat, i ordalag som en sjuåring kan förstå. Han verkade nöjd med detta, men jag kände att jag kanske borde slänga in "den andra versionen" också, så jag förklarade vidare att vissa som är kristet religiösa och bokstavstroende (med andra mer förklarande ord givetvis) tror att det var Gud som under sex dagar skapade allt levande precis som vi/de är nu, och dessutom skapade hela vår planet och allting annat på den.
Då skrattar han till och utbrister:
"Det kan inte vara sant! Hur kunde gud ha så mycket i magen?"
torsdag 4 juli 2013
... och på den fjärde dagen ...
Nu är vi fjärde dagens skate goats, jag och sjuåriga grabben. Det har gått bra och jag börjar hitta balansen på bräd-djävulen, vi är dock, än så länge, inte de såtaste vänner, men börjar förstå varandra en liten aning. Eller för att vara helt ärlig så gjorde jag slut med brädan och gav mig själv en bättre i födelsedagspresent. Hon är trevligare, rullar bättre och är mer benägen att göra som jag vill. Dock har jag blivit snällare också. Skruvat ner förväntningarna ett snäpp, slappnar av mer och tar det lite lugnare. Det går bättre.
Grabben däremot är tuff mot sin billiga bitch (hoppsan vad sa jag där ... det är inte sk8lingo, snarare dålig hipp-hopp men skit samma). Han pressar henne och kastar sig modigt ut för kanterna men lyckas trots det hålla förhållandet balanserat. Ibland överger han henne och flörtar en aning med tyngdlagen, men brukar komma ned på fötterna till slut och går då tillbaks till henne.
I "inför-inläggets" kommentarer efterlystes videos på det hela ... jag fastnade dock inte men ni kan trots det spela upp filmen på mig genom att blunda och tänka in mitt ansikte på Bambis kropp när hon glattar över isen.
När vi packade in i bilen fick dock grabben för sig att han skulle åka en sväng till. Skydden hade redan åkt av, men det gjorde inget, "jag skall ju ändå inte göra något svårt" ... hjälmen fick jag dock på honom och mobilen kom fram och han fastnade på film.
(Som vanligt till Foo-Fighter's toner, när det gäller action-sport-film med grabben ;-)
Grabben däremot är tuff mot sin billiga bitch (hoppsan vad sa jag där ... det är inte sk8lingo, snarare dålig hipp-hopp men skit samma). Han pressar henne och kastar sig modigt ut för kanterna men lyckas trots det hålla förhållandet balanserat. Ibland överger han henne och flörtar en aning med tyngdlagen, men brukar komma ned på fötterna till slut och går då tillbaks till henne.
I "inför-inläggets" kommentarer efterlystes videos på det hela ... jag fastnade dock inte men ni kan trots det spela upp filmen på mig genom att blunda och tänka in mitt ansikte på Bambis kropp när hon glattar över isen.
När vi packade in i bilen fick dock grabben för sig att han skulle åka en sväng till. Skydden hade redan åkt av, men det gjorde inget, "jag skall ju ändå inte göra något svårt" ... hjälmen fick jag dock på honom och mobilen kom fram och han fastnade på film.
(Som vanligt till Foo-Fighter's toner, när det gäller action-sport-film med grabben ;-)
söndag 30 juni 2013
Skate Goat
Jag är 41 år gammal ... väldigt snart 42 år gammal. Jag kan INTE åka skateboard. Över huvud taget! Jag kan inte göra en Ollie, jag vågar inte droppa ut från en kant mer än 30 cm hög, jag kan knappt göra en 180 graders kick-turn ...
I morgon skall jag, tillsammans med min knappt 8 åriga son bli en Skate Goat, dvs börja på en skateboardskola (http://www.bryggeriet.org/2013/05/daglager-i-stapelbaddsparken-2/ ... see också Urban dictionary: http://www.urbandictionary.com/define.php?term=skategoat) ... hmmm resten av semestern i gips kanske?
När jag frågade grabben för några veckor sedan om han ville gå så blev han eld och lågor, och verkade förutsätta att jag också skulle gå. Jag frågade honom om han verkligen ville att jag skulle hänga med och vara med på själva skolan. Jag tänkte det var tryggheten av att jag var där han var ute efter och att han nog skulle tycka det var pinsamt om jag faktiskt deltog, men fick till svar "Klart att du skall vara med pappa! Då kanske du kan bli lite bättre och lite roligare att åka med. Nu är du bara tråkig och mesig!" ;-O
Va' fan? Bara för att han inte vet hur ont det gör att trilla på asfalt när man är 40+... men jag skall nog vara med och visa honom! Så från och med i morgon 09:00, tre timmar varje dag fram tom fredag, skall jag och en massa småungar som säkert är betydligt bättre än vad jag är, bli bättre på att åka bräda.... och vet ni vad ... jag ser faktiskt fram emot det! Det var många år sedan jag prövade på något, för mig, nästan helt nytt och gick in för det så mycket att jag var beredd att lägga 3 timmar om dagen, varje dag, en hel semestervecka, på det. Lite bättre skall jag allt bli ... om jag inte hinner bryta benen först vill säga! :-)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)