måndag 23 november 2015

En synnerligen god morgon

Efter inte den bästa av nätter, med allt för få timmars sömn, så vaknar jag ändå innan mobilen börjar envisas med att i stigande volym spela kass musik för mig och tvinga mig att lösa lite matteproblem för att permanent tysta den (snooza kan jag göra i intervaller om 5, sedan 4, 3, 2 och 1 en minut, men sedan är det stopp och mattetalen väntar). Jag vaknar alltså innan väckning ... bara det är unikt, och i synnerhet efter en fyratimmarsnatt, men, än mer märkligt är, att jag känner mig redo att stiga upp. Jag får riktigt tvinga mig att krypa ner under täcket och känna efter ordentligt för att inse att jag kan nog somna om gott och vara skittrött som vanligt tills klockan ringer om tio minuter.

Täcket över axlarna, huvudet på kudden och stensomnar såklart (vad trodde ni?) ... men när mobilen börjar väsnas och jag på rutin snabbt snoozar den så inser jag att jag fortfarande INTE är ett lik.Visst, jag har varit piggare i livet, men jag skulle mycket väl kunna stiga upp (vilket normalt sätt är en omöjlighet tidigare än efter snoozning tre eller fyra), men skam den som ger sig, så jag lägger ner huvudet på kudden igen och stensomnar såklart en gång till.

Men när luren efter fem minuter igen envisas med samma syntetiska musikstycke, så sätter jag mig faktiskt upp, löser de där två lågstadiematteproblem snabbt och enkelt, helt utan dimsyn och hjänblockering... va' falls?

Något är inte som vanligt.

Det är lättare att andas.

Livet känns bättre.

Utanför fönstret väntar svaret.

Det är fem grader kallt. Ett tunnt, men vackert, hårdfruset (det var blötsnö i gårkväll) snötäcke täcker landskapet. Inte ett moln på himlen. Vindstilla.


När jag och grabben, efter den sedvanliga, allt eftersom tiden går och vi inser att vi börjar bli sena, tilltagande, morgonstressrutinen äntligen får upp dörren och tumlar ut i morgonen så infinner sig ett välbehag som är svårt att förklara.

Visst, vägen utanför huset består av blankis, det är inte bra när man har bråttom. Bildörrarna är fastfrysta, isen på rutorna som pansar, allt trilskas i vår stressade morgon, MEN jag ler (istället för att svära, vilket torde vara mer normalt för mig en tidig morgon när tingen trilskas) igenom de ovana vinterutinerna. Det går bara inte att vara på dåligt humör en morgon som denna.

Den höga luften fyller enkelt lungorna och uppfyller mig med ett behagligt svalt välbefinnande. All trötthet är som bortblåst. Jag mår fysiskt och psykiskt bättre än någon annan morgon de senaste många månaderna. Den gnistrande snön får mig att le, både på ut- och insida.

Det är bara november, men vi har riktigt, och underbar, vinter i södraste Skåne, då gäller att njuta. Det är inte omöjligt att vintern i morgon hittar tillbaka tills sitt vanliga skånska tvågradiga horisontella isande regn, men idag ler den sitt vackraste leende mot mig, och jag ler tillbaka.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar