måndag 13 augusti 2018

Är det synd om SD?

I Sverigedemokraternas kommunikationsplan[1] kan man läsa:

“Väljarna tycker betydligt bättre om vår politik än vad de tycker om oss som parti. Detta är också en bild som bekräftas av såväl media som av politiska motståndare, och av väljarkåren generellt. Det är inte i huvudsak vår politik de angriper, utan de slår mot vilka vi är”

Hmmm, * snyft *, stackars SD, det kan inte vara lätt att vara ett parti nyligen sprunget ur nazistiska rötter [2] med medlemmar i partitoppen som på film bankade (nästan i varje fall) människor med järnrör [3] för inte allt för många år sedan. Tarvligt att påtala det av meningsmotståndarna. Fast är det det? För ett parti som vill värna om vårt ursprung, som har en så bakåtsträvande politik att de i sitt principprogram [4] ett flertal gånger hänvisar till forna tiders storhet, hur det var på 60-talet och idealiserar modeller som avskaffades på 70-talet eller tidigare, som vill assimilera istället för att integrera invandrare och i övrigt också verkar vilja ha tillbaka de värderingar som fanns på 50-talet, så är det väl högst relevant att se bakåt på också deras ursprung?

Fast nog tycker jag att det är många som sakligt angriper deras politik också. Den är skrämmande nog i sig själv. Om man tittar på SDs dokument för valplattform [5] och försöker förstå vad den innebär så blir jag rädd. Den handlar i stora delar om att likrikta befolkningen och de värderingar vi har, isolera oss från främmande influenser, införa lagar och polisiära befogenheter som brukas i totalitära stater med åsiktsregistrering, etc, etc.

Jag blir bekymrad när SD säger att de vill bestämma vad som är rätt inom konst och kultur bland annat genom att införa en kulturkanon med utvalda svenska verk och kulturpersoner och belöna det som skapar en likriktad svenskhet på bekostnad av det som inte känns tillräckligt nationalistiskt.

Jag är rädd när jag läser att SD vill införa en “civilkuragelag” som gör det tvingande att, och straffbart att inte, ange grannar, eller andra människor.

Jag är rädd när SD skriver att de vill utöka polisens “nödvärnsrätt” och ge polisen vidare befogenheter att arrestera människor som de bedömer är aggressiva eller stör ordningen (polisen får ju redan idag gripa personer som stör ordningen och/eller brukar våld mot andra eller egendom så hur mycket lättare behöver det bli att arrestera någon … “Polis, Polis, Potatisgris” - bums in i finkan!), samt i ännu högre utsträckning använda polisiära övervakningskameror, tillåta polisen att i högre utsträckning bära tjänstevapen utanför tjänsten, etc, etc. Alla stenar för att lägga grund för en totalitär polisstat med åsiktsregistrering.

Jag blir bekymrad när jag inser att SDs miljöpolitik som (liksom deras flyktingpolitik) går ut på att åtgärder endast skall genomföras utanför Sverige. De andra skall bli bättre, medan vi i Sverige skall slopa flygskatt, subventionera diesel och inte på något sätt försöka vara ett föregångsland när det gäller att begränsa användning av fossila bränslen, och övrigt har en mycket vag och svag miljöpolitik. (Enligt Naturskyddsföreningen har SD en ofattbart mycket sämre miljöpolitik än de andra riksdagspartierna: https://blog.ordflod.se/2018/08/riksdagspartiernas-miljopolitik-rankad.html )

Så .... nu är det lite mindre synd om SD, för nu finns det ett inlägg till som angriper deras politik, och brist därav i miljöfrågan, och inte bara vem de är, ... och då har jag inte ens varit särskilt mycket inne på deras migrationspolitik och bristande medmänsklighet ännu så jag kan nog göra det ytterligare mindre synd om dem framöver :-)


Källor:

[1] Sverigedemokraternas kommunikationsplan, 2018-08-13
https://sd.se/wp-content/uploads/2017/10/kommunikationsplan.pdf

[2] Sverigedemokraternas historia, 2018-08-13
https://sv.wikipedia.org/wiki/Sverigedemokraternas_historia

[3] Järnrörsskandalen, 2018-08-13
https://sv.wikipedia.org/wiki/J%C3%A4rnr%C3%B6rsskandalen

[4] Sverigedemokraternas valplattform 2018, 2018-08-13
https://sd.se/wp-content/uploads/2018/05/Valplattform-2018-1.pdf

[5] Sverigedemokraternas principprogram, 2018-08-13
https://sverigedemokraterna.se/wp-content/uploads/2013/08/principprogrammet2014_webb.pdf

Riksdagspartiernas miljöpolitik rankad av Naturskyddsföreningen

Inför valet har Naturskyddsföreningen granskat alla riksdagspartierna miljöpolitik och rankat dem.

Sammanfattat säger de, från sämst till bäst så här, om de olika partierna (jag har plockat infon från deras enminutersfilmer om de olika partierna):

Sverigedemokraterna
är sämst för miljön. De är långt efter alla de andra partierna med förslag / miljölöften och vill skära ner miljöbudgeten med flera miljarder. Ensamma om att säga nej till Sveriges nya klimatlag. Säger ja till endast 2/18 av Naturskyddsförenings miljöförslag. Klart sämst i Naturskyddsförenings ranking av riksdagspartiernas miljöpolitik.

Moderaterna
har höjt sina ambitioner, men från en låg nivå, säger ja till 10/18 av Naturskyddsförenings miljöförslag varav några av de viktigaste. Näst sist i Naturskyddsförenings ranking.

Kristdemokraterna
Miljöfrågan är ingen profilfråga för KD, men har trots det ryckt upp sig och vill tex avskaffa klimatskadliga subventioner. Säger ja till 12/18 av Naturskyddsförenings miljöförslag, men dåligt att de säger nej till förslag för biologisk mångfald och att de vill också skära ner miljöbudgeten. Ungefär lika bra eller dålig miljöpolitik som Centerpartiet i Naturskyddsförenings ranking.

Centerpartiet
har en tydligt grön profil men har halkat efter i miljöpolitiken och säger inte ja till fler än 10/18 av Naturskyddsförenings miljöförslag och saknar i stort en naturskyddspolitik genom att säga nej till vissa av de viktigaste naturskyddsförslagen. Tredje sist i Naturskyddsförenings ranking tillsammans med Kristdemokraterna

Socialdemokraterna
Har höjt sina ambitioner och också agerat på dem under mandatperioden, antagligen till stor del för att de samregerat med miljöpartiet. Säger ja till 12/18 av Naturskyddsförenings miljöförslag, men visar att de inte vill ha en hållbar skogspolitik och vill också tillåta mineralutvinning i skyddade områden. Med miljöpartiets hjälp placerar de sig här i rankingen.

Liberalerna
har höjt ambitionerna rejält. Har många starka förslag bland annat för att stärka miljöbalken. Har dock inte, i riksdagen, drivit vissa frågor de står bakom så hårt som Naturskyddsförening önskar. Säger ja till 16/18 av Naturskyddsförenings miljöförslag. Tredje bäst miljöpolitik av alla partierna i Naturskyddsförenings ranking.

Vänsterpartiet
lägger många miljöorienterade förslag, men har “blinda fläckar” som tex att öka skatteundantag på disel. De är tysta i miljödebatten, men säger ja till alla (18/18) av Naturskyddsförenings miljöförslag. Delad etta tillsammans med Miljöpartiet i Naturskyddsförenings ranking.

Miljöpartiet
Har den mest miljöorienterade politiken, men har varit dåliga på att leva upp till alla sina miljölöften. Trots det har de ändå drivit på miljöfrågorna i regeringen. Säger ja till alla (18/18) av Naturskyddsförenings miljöförslag. Delad etta i Naturskyddsförenings ranking av partiernas miljöpolitik.

Mer info från Naturskyddsföreningen här:
https://www.naturskyddsforeningen.se/val2018

torsdag 9 augusti 2018

Regler är faktiskt till för att följas

Regler är regler! Det har gjorts ett fel, då skall man inte få stanna i Sverige! Sådana är reglerna! Det kvittar att det inte är den utvisade individens, eller hans familjs fel. Det har ingen betydelse att det är en person som bidrar positivt in i det svenska välfärdssystemet. Felet är begånget, och regler är faktiskt till för att följas. Annars gör ju Migrationsverket också ett fel, och så kan vi inte ha det!!! Hur skulle det se ut om en svensk myndighet började göra undantag, bara för att det är logiskt, medmänskligt, smart och det enda rätta att göra???!? Tänk hur konstigt det kommer bli om vi ser till människors och samhällets bästa istället för att bara blint följa regler! Medmänsklighet och icke reglerad logik leder bara till total kaos.

Jag blir ibland så djävla trött på det här samhällets byråkrati, regelrytteri och brist på empati att jag spyr!

https://www.entreprenor.se/nyheter/i-morgon-utvisas-abb-ingenjoren-ali-omumi_716274.html

tisdag 7 augusti 2018

Assimilering eller Integration?

“Assimilation” är att införlivas, att överger sin identitet / kultur / särart för en annan. Man ger upp det man är, ombildas och blir en del av något annat. Om man vill hårdra det så slutar man att vara en individ.

“Integration” är en process som leder till att skilda enheter förenas, att de olika delarna tillsammans bildar en större enhet. Individerna bidrar till något som gemensamt är större än varje enskild individ.

Ordet ‘assimilation’ förekommer, i positiva ordalag, 12 gånger i olika former (till exempel ‘assimilera’, ‘assimileringssträvanden’, ‘assimileringsprocessen’, etc) i Sverigedemokraternas partiprogram (kallas av SD för Principprogram) så som det framställs på http://partiprogram.se/sverigedemokraterna, 2018-08-07.

Ordet 'integration' (eller former därav) förekommer inte över huvud taget.

Är det ett sådant samhälle vi vill ha? Ett samhälle där vi alla är lika, bara kuggar i en mekanism. Ett samhälle där vi inte bidrar med något individuellt utan alla har samma centralt styrda åsikt och vilja. Vill du vara ett bi i en kupa, en myra i en stack, en enhet utan egen vilja, precis likadan som enheten bredvid dig?

Det är det SD vill åstadkomma, och de är inte ens blyga för att säga det, även om de numera gör det med mer förfinad retorik än inför valet 2010. Åsikterna och intentionerna är dock de samma! Det är bara sättet de framförs på som är mer polerat.

Tänk efter innan du röstar i september!

fredag 3 augusti 2018

FINAL!


Uppdatering: ........ jag vann?!? :-O Hur gick det till? Oavsett hur är jag så glad, stolt och tacksam! Tack till Drop a Story och alla som läste och röstade på min text!

Whiieeeha! Jag är med i final! Såååååå glad är jag!

Gick till final som en av tre i den första kortnovelltävling jag någonsin varit med i. Kolla de tre final-texterna och gå sedan in och rösta på den ni tycker bäst om.

Här finns texterna: https://www.facebook.com/dropastory/photos/pcb.1718385918282683/1718377848283490/?type=3&theater



söndag 8 juli 2018

The bottom is nådd ... eller ngt

Länge sedan jag uppdaterade bloggen ... inte för att jag inte skrivit något, men det som jag (sparsamt och med långa mellanrum) skriver på nu kanske, förhoppningsvis, blir något längre som jag vill publicera i sin helhet längre fram. Om det skulle bli så, så kommer det säkert komma en massa inlägg om det när det närmare sig :-P

Fast så dök det upp ett mejl om en novelltävling i inboxen och jag tyckte det kunde ju vara kul att fokusera på den ett tag ... få ihop något att skicka in ... fast det var nära till sista inlämningsdatum och berättelsen skulle vara på upp till 4500 ord så jag kände att det kommer jag inte hinna och släppte det. Fast ... på sista inlämningsdag kom det ett nytt mejl där det stod att de förlängt tävlingen med tio dagar ... och jag insåg dessutom att jag läst fel, det var 4500 tecken ... inklusive mellanslag, inte 4500 ord, som var maxlängden .... det är är skillnad det. Så jag kastade ihop en liten berättelse på två sidor .... vilken visade sig vara på över 6000 tecken ... *suck* ... orden flödar ... och vem tusan kan berätta en berättelse på bara 4500 tecken? Ja, ja, processen med att skära ner den, till något inlämningsbart tog lika lång tid som att skriva den, och det det blev lite torftigare än jag brukar skriva, några karaktärer försvann, och de som var kvar blev lite blekare i sina gestaltningar, men historien är den samma, och nedan följer den i sin inlämnade version ( 4499 tecken lång ;-) ).
På botten av sjön

    Ett stick fick Liv att häftigt sätta sig upp. Förvirrat såg hon sig om medan hon sömndrucket gned svedan på sin solheta smala midja. De enda hon såg i närheten var en pojke och hans mamma som snarkande låg med benen i sjöstrandens sand. Mammans solrodnande fylliga hull vällde ut från bikinin som var uppenbart för liten för henne. Sonen hade grävt en kanal nerifrån sjön hela vägen upp mellan mammans utflutna lår. Arbetet med att gräva ut sidorna av kanalen och underminera den mark mamman vilade på, var i full gång. Liv drog lite på läpparna vid tanken på hur mamman skulle reagera när hon rasade ner i kanalens sjövatten.

    Liv undrade vad det var som orsakat sticket hon vaknat av. Hon lät blicken följa den tatuerade orm som slingrade sig längs armen ner till de fingrar som försiktigt smekte svedan på sidan av magen och såg att en röd fläck omgav en förhöjning i huden. När hon förde fingrarna över rodnaden kändes bulan tydligt. Huden rörde sig över den, som om det satt något där under. Liv förde ett finger mot bulan. Petade på den med sin långa pekfingernagel. Plötsligt ryckte hon undan handen. Det under hennes hud hade flyttat sig! Jo! Liv var säker. Det hade flyttat sig! Minst några millimeter. Bulan var helt klart på väg ut från rodnaden, längs den tatuerad slingrande blomsterranka som utgick från navelsmycket med dess blanka svart sten. Hennes favoritsten, som hon själv plockat på just denna strand.

    Med växande obehagskänsla märkte Liv att hon höll andan och tvingade sig att dra ett djupt andetag som sved i hennes torra strupe. Vatten! Tanken var nästan som påtvingad. Hon måste ha vatten! När hon började vrida sig för att ta vattenflaskan i väskan kände hon en kittlande känsla från magen och stannade upp i rörelsen. Genast upphörde det hon känt. Liv fokuserade sin stålblå blick på bulan och började sakta vrida sig igen. Darrade bulan till? Hon var osäker på vad hon såg och kände. Men när hon sträckte armen mot väskan flyttade bulan sig långsamt inåt mot naveln, men stannade upp så snart Liv gjorde det. Trots solens stekande strålar blev hon helt kall.

    Helt stilla studerade hon utbuktningen som nu tycktes henne något större. Hade den växt när den flyttat sig mot naveln? Mot Stenen! Kallsvetten rann nerför hennes ansikte när hon med panik såg rörelsen igen trots att hon satt stilla. Först så sakta att hon inte sett den om hennes tatuering inte markerat läget, men ökande. Det kändes som om något rullade under hennes hud. Ett Något som växte i takt med att det kom närmare navelsmycket.

    Tanken briserade. Något får INTE nå stenen! Instinktivt tryckte hon, så hårt hon kunde, handen mellan Något och naveln, medan hon började lossa navelsmycket. Som triggat av hennes incitament, eller kanske rörelsen, accelererade Något. Liv kämpade med smyckeslåset när bulan, nu stor som en spelkula, började pressa mot barriären som hennes hand utgjorde. Liv tryckte ännu hårdare. Med en brännande smärta tycktes kulan sjunka in i magen. Liv skrek av pinan när Något borrade sig genom hennes magmuskel för att komma under handen, och hon slet i panik loss det låsta smycket så att blodet stänkte. Genast ändrade Något riktning under huden, upp mot den arm vars hand höll smycket.

    Vatten! Tanken hade aldrig lämnat Liv. Med Något skavande under huden, rullande över revbenen, såg Liv mot sjön. Vatten! Om hon kunde kasta i stenen skulle hon bli fri. Det bara visste hon. Hon slängde sig upp på fötter och kände hur Något, golfbollsstor, smärtsamt töjde huden i hennes armhåla. Tre snabba steg förde henne ner till vattenbrynet. Hon höjde armen och Något passerade hennes handled, fick huden att spricka. Just som hon öppnade handen för att släppa smycket exploderade hennes hand i en kaskad av blod och Något följde i stenens båge genom luften ut mot sjön. Men den smärtan, och den synen, besparades Liv. Hon, hennes medvetande, nu ett med Något, följde stenen genom luften medan hennes förbrukade kropp föll samman i vattenbrynet. Hon nådde stenen när den bröt vattenytan. Var ett med den när den nådde sjöns botten. Hon var inte längre Liv, hon var stenen, en del av sjöns botten.

    Det som varit Liv kom direkt till insikt om sin hunger. Att den måste stillas. En saftig måltid, som tillfälligt skulle stilla hennes begär, blev plötsligt förbunden med sjöns botten via dess vatten. Hon sände sin hunger mot den, upp längs den pojkgrävda kanal som ledde från sjön upp mot en kvinnoröst:

    — Anton! Vad tusan? Har du grävt ut under mig? Ha, ha, din buse, nu blev mamma helt sjöblöt!

onsdag 2 maj 2018

Hett te

Mer skriverier, tränar denna gång på att skriva dialog. Jag har kommit fram till att det kan jag inte, i varje fall inte snabba replikväxlingar, så ni får hålla tillgodo med vad det blev.
Just som Henrietta försiktigt, för att inte bränna läpparna, förde den rykande heta temuggen till sin mun, så slogs dörren upp med ett brak. Dörrhandtaget fördjupade bucklan i sidan av den skamfilade, en gång vita, nu nikotingula, fullhöjdskylen som stod inklämd så att det inte gick att helt öppna dörren till den lilla lägenhetens minimala kök.

Satans djävlar! Vad fan gör du? Vill du jag ska skålla ihjäl mig?

for det argt ur henne när hon skvalpade ut lite av det brännheta teet över den tatuerade orm som slingrade sig ur dödskallens ögonhålor på hennes underarm, och ryckte till så att bordets tomma ölburkar skramlande for omkring mellan de cigarettfimpsöverfulla faten.

Svaret kom blixtsnabbt, och stenhårt:

Käften, bitch!
Du ska bara vara tyst, hålla din förbannade sladdrande klyka stängd. Du ska bara svara på mina frågor, inget annat!

Henrietta höjde sakta sin blick från den rodnande svedan på sin arm och såg mot sin antagonist. Hon kikade mellan fårade ögonvrår ut under sin blekblonda spikraka lugg och drog upp det, inte längre blå, utan gråblekta, linnets axelband från överarmen upp på sin skuldra. Inte ett spår av rädsla syntes i hennes mörka ögon när hon sakta höjde huvudet och strök den framfallna raka hårslingan bakom örat. Rörelsen blottade ett hål, kantat av den stora tunnelöronring som stretchade hennes öronsnibb till en onaturlig storlek. Ringens ebenholtsfärg matchade den kolsvarta eld som sköt ur hennes ögon när hon sa

Jag är inte rädd för dig, din råtta! Det är jag som sitter med alla korten på hand. Lyft ett finger mot mig och du är sänkt innan du anar det!

Från dörröppningen hördes ett torrt skratt, ackompanjerat av det swischande metalliska klingandet av en stiletts blad som når sitt utfällda läge. Bladet glittrade till framför ursinniga ögon. Skrockandet övergick i ord:

Du har för fan redan förbrukat det övertag du hade. Hade du hållit käft, inte spillt mina hemligheter över hela stan, så kanske, kanske du hade haft något att komma med. Men nu … du kan inte skada mig mer än du redan gjort!
Nu handlar det om skadekontroll. Nu ska du samarbeta. Du ska ta mig fan berätta allt för mig. Allt vad du sagt … och till vem!

För en sekund kände Henrietta sig förvirrad. Hon var på väg att sära sina läppar för att säga att hon inte läckt ett knyst, men smällde igen munnen så att ringen i hennes piercade underläpp vibrerande kittlade hennes tunga när hon istället fuktade läpparna och, fortfarande hårt, men lite mindre aggressivt, frågade:

Vad fan säger du? Dom på stan vet inte skit om dig. Inte från mig i varje fall... och det jag har på dig kan dom inte ha kunnat fått från någon annan, förutom från dig själv. Har du dabbat dig och tänker ge mig skulden?

Nu var det blicken som mötte Henriettas som var förvirrad.

Du säger att du inte golat?
Du ljuger!

Men rösten lät inte längre lika säker, inte lika aggressiv. Det fanns en tvekan som gjorde att Henrietta kände att hon hade ett litet övertag, ett övertag som hon var tvungen att genast nyttja innan tillfället försvann. Hon stålsatte sig för att inte visa den rädsla åsynen av knivbladet väckte i henne.
Utan ett spår av den tvekan hon övervunnit, for hon plötsligt upp ur stolen så att det ännu heta teet skvätte ut över bordet vars tomma ölburkar skramlande rullade ner på golvet. I det mikroskopiska tumult detta var, tog hon två snabba steg framåt och stötte, med en hand på var sida stiletten, sina handflator i bröstet där bakom.

Du skall fan inte komma här och hota mig! Du har själv dabbat dig!

När knivspetsen ändå inte riktades mot henne, fann hon ännu mera mod och stötte igen med handflatorna, nu hårdare, och lät sin röst följa de bakåtsnubblande stegen ut:

Försvinn! Försvinn och ta dina patetiska hot med dig!
Kommer du hit igen så skall jag se till att hela världen får veta att du är min biologiska dotter. Att du är en oäkting i den familj du kallar din.... och då kan du fan glömma det där arvet du tror du ska få från dom!