fredag 9 november 2018

Negerbollar och Bokbål

För ett tag sedan kom frågan om rätten att få kalla chokladbollar för negerbollar upp i en fb-humorgrupp jag är med i och jag tappade hakan av förvåning över vilka uttryck (smyg)rasismen kan ta sig, och/eller hur stor avsaknaden av empati kan vara hos människor.

Varför att det så viktigt för vissa att få använda ett ordet neger i en benämning av ett bakverk?

Som svar på den frågan kom många, den ena dummare än den andra förklaringen. Den första motiveringen med någon form av bäring, som inte var direkt rasistisk var argumentet:
"Det har alltid hetat negerboll, och kommer alltid att heta negerboll, för det sa alla när jag var yngre!"

Det vill säga en högst konservativ hållning och ovilja till förändring som speglar de värderingar vi hade för årtionden sedan. Argumentet blir nästan utan undantag uppföljt med något i stil med:
"Ingen tar minsann illa upp av det heter 'finska pinnar', det borde ju vara lika kränkande för finnar i så fall!"

Då kan jag inte låta bli att tänka att de gör sig dummare än vad de är och bara försöker hitta ursäkter för att få fortsätta sin (smyg)rasism. Hur kan man annars välja att inte förstå skillnaden i värdeladdning mellan ordet "finne" och ordet "neger". Ordet neger har inget med nationalitet att göra. Ordet neger är använt inom rasbiologisk forskning vars syfte är att visa den vita mannens överlägsenhet gentemot de med mörkare hudfärg. Att fortsätta använda ordet, kanske i synnerhet så vardagligt som i ett benämnde av ett bakverk, och utan att tänka över de värderingar ordet är laddat med, håller liv i de föreställningarna och de värderingar man hade i Europa på 50-talet och tidigare då man ansåg det självklart att färgen på ens hud avgjorde hur intellektuellt kapabel var man var, och också försökte bevisa det genom rasbiologi. Ordet neger är starkt förknippat med slaveri, förtryck och brist på respekt för människors lika värde. Om man fortsätter normaliserar användningen av det på detta sätt så hjälper man till att hålla de värderingarna vid liv oavsett om man vill eller inte. Att kalla chokladboll för negerboll har inget med varifrån kakan kommer att göra. Det är väldigt stor skillnad mot finska pinnar. Om chokladbollen haft ett tydligt ursprung i Gambia hade det inte varit konstigt att kalla den Gambiansk boll, men att kalla den negerboll eller förvränga den till "Gambiaskalle med mjäll" är ett nedsättande rasistiskt skämt, hur skulle det kunna vara något annat? Att fortsätta hävda rätten att få kalla chokladbollar för negerbollar visar de värderingar man hyser, och de är rasistiska.

"Men", fortsätter fortsätter negerbollsförespråkarna som tror sig vara lite mer intellektuella, "det är inte demokratiskt att förbjuda vissa ord, det hindrar oss från att uttrycka våra åsikter!".

Skämtar ni? Vilka åsikter behöver ni använda ordet "negerboll" för att kunna uttrycka? Ingen har lyckats ge mig ett exempel på att de inte kunnat uttrycka sina åsikter utan att få kalla kakan för negerboll. Dessutom handlar det inte om något förbud. Det handlar om att visa hänsyn och empati. Vill man uttrycka sina rasistiska åsikter så visst, fortsätt kalla kakan för negerboll för all del, men kom inte och påstå att det inte är värdeladdat! Det är ett uttryck för rasism.

Sedan går nästan ofelbart diskussionen över i att vi förändrar litteraturen, att Agata Christies roman "Tio små negerpojkar" fått byta titel och att Pippi Långstrumps pappa inte får kallas negerkung längre, att bibliotek minsann bränt den boken på bål, att demokratin är döende.

Det som egentligen skedde var att Janne Josefssons i sitt sommarprat 2017 uttalade sig på radio om att Botkyrka kommun brände Astrid Lingrens Pippi böcker, vilket egentligen handlade om de gallrar ut böcker för att få plats med nya. När de fick in de nya Pippi böckerna slängdes de gamla (kanske brändes i något fjärrvärmeverk, vad vet jag). Janne menade det mer bildligt att de brände böckerna och hävdar att det var av ideologiska skäl, medan biblioteket i fråga hävdar att de behandlades som alla andra gamla slitna böcker som ersätts. Det handlar alltså inte om något bokbål oavsett vilket.

Jag själv är av hållningen att det är viktigt att originalversionerna av Pippi-böckerna, som använder sig av termen negerkung, finns kvar tillgängliga för alla, som ett tidsdokument för hur våra värderingar såg ut på 1940-talet då de skrevs. Att det då var självklart att kalla mörkhyade för negrar och att det då var självklart att dela in människor i raser. Ett dokument över hur långt vi utvecklats från det. Dock ser jag det inte som fel att man också ger ut moderniserade versioner som bättre passar in i den tid vi lever nu. Berättelserna är ju lika bra nu som då, även om man väljer att i språket inte använda rasistiska benämningar.

Gällande "Tio små negerpojkar" så bytte den titel redan när den gavs ut i USA för första gången 1940 och kallades istället "And then there were none”. Redan då, 1940, motsatte sig USAs befolkning att normalisera förnedrande "slavord". Britterna var mer ståndaktiga i sin rasism, och övergav originaltiteln först 1985. I Sverige tog det ända tills 2014 innan man anslöt sig till den civiliserade världen. Så det var knappast den Svenska "PK-maffian" som tryckte på för titelbytet, snarare var det rasist-maffian hon höll emot i väldigt många år. Men också i detta fall anser jag det vara bra om man behåller originalutgåvorna och låter de vara tillgängliga för alla. De är tidsdokument som visar på vilka värderingar som var förhärskande när de skrevs. Som till exempel att det 1938 i England var acceptabelt med rasistiska termer för mörkhyade i barnramsor som dessutom handlade om att de mörkhyade barnen dog ett efter ett.

Som avslutning i debatten så kom en negerbollsförespråkare med en ganska kul fråga. "Är det inte lika förnedrande då att kallas för vaniljpulver (vit och korkad)?" ... den tog jag fasta på ... inte för att jag tycker det bidrar med något argument för att få kalla chokladbollar för, negerbollar ... vaniljpulver är ju en ingrediens, precis som choklad och inte jämförbart med att använda rasistiska termer på bakverk, men numera kallar jag alla negerbollsförespråkare för VANILJPULVER! :-D

onsdag 17 oktober 2018

Är det synd om SDs väljare då?

Innan valet funderade jag lite över om det var synd om SD[1] (vilket de i sin kommunikationsplan låter påskina). När jag resonerat klart så kändes det inte som om det var så synd om SD trots allt. Men nu då, efter valet? Nu gnäller en massa människor om att det är synd om SDs väljare. Att det inte är acceptabelt att 17,5% av väljarna inte har något inflytande i svensk politik eftersom SD utestängs från regeringsinflytande av de andra partierna.

Men är det så? Har dessa väljare inget inflytande genom sina representanter?

För att bena ut det behöver vi snabbt repetera lite hur vår svenska demokrati fungerar.
(Mer information om vad demokrati innebär kan ni säkert hitta själva, och här finns en liten diskussion runt det också: Demokrati[2])

I Sverige tillämpar vi så kallad representativ demokrati. Det vill säga vi (folket) utser ett antal representanter (riksdagsledamöter) som tillsammans utgör den lagstiftande instansen i Sverige (Riksdagen, som det svenska parlamentet kallas). Dessa representanter har mandat av väljarna att, i så kallade voteringar, fatta beslut angående vårt samhälle, rösta på olika lagförslag, och själva komma med förslag (motioner). Det är förutsättningarna vi går till riksdagsval på. Så har det varit ett bra tag nu och det torde inte vara någon hemlighet för någon väljare att det är riksdagsledamöterna som skall representera oss vi utser i riksdagsvalet.

De 17,5% av väljarna som röstade på SD är representerade i riksdagen genom de 62 mandat som det parti de röstat på tilldelats. SDs representanter i riksdagen är där på lika villkor med alla de andra riksdagspartiernas representanter och får komma med motioner och medverka i voteringar på lika villkor med alla andra riksdagsledamöter. Det är ingen skillnad på hur stort direkt inflytande per mandat SD har i riksdagen jämfört med de andra partierna. Eftersom riksdagen är den lagstiftande instansen i Sverige är SDs möjlighet att, per mandat, påverka svensk politik, precis lika stor som något annat partis. Förutsättningarna för att SDs väljare skall kunna representeras lika på lika villkor som de andra partiernas väljare är till fullo uppfylld.

I Sverige har vi också en verkställande instans, Regeringen. Regeringen skall se till att de beslut som fattas i riksdagen genomförs.

Att ett parti fått 17,5% av rösterna innebär inte automatiskt att det skall få regeringsinflytande. Det krävs mer än 50% av rösterna för att regeringsinflytande skall vara garanterat.
Det är en del av Majoritetsprincipen, vilken också är en förutsättning för demokrati. Det torde inte heller vara någon hemlighet för de väljare som röstade på SD (eller något annat parti).

Det är inte synd om de 17,5% av väljarna som valde att lägga sin röst på ett parti som alla de andra partierna i valrörelsen, mer eller mindre tydligt, sagt att de inte frivilligt kommer ge något regeringsinflytande.
De har fått exakt vad de röstat på.
Ett antal mandat i riksdagen och därmed, genom sina representanter, makt/inflytande motsvarande det antal röster SD fick.

Så sluta gnälla om att det är synd om SDs väljare!


Referenser:

[1] Är det synd om SD?
https://blog.ordflod.se/2018/08/ar-det-synd-om-sd.html

[2] Demokrati
https://blog.ordflod.se/2018/08/demokrati.html

onsdag 10 oktober 2018

En dag på stranden

Emo?
Naaaa….

Goth?
Tja, snarare det då.

En dragning till det mörka?
Definitivt!

Henrietta kunde inte riktigt kategorisera sig själv. Egentligen sket hon i vilket. Hon kände inget behov av att tillhöra en viss grupp. Hon var den hon var och brukade vanligtvis känna sig säker i det. Mystiken i skuggorna lockade henne. Spänningen i att inte veta vad som fanns där ljuset inte nådde och att själv bli en del av det okända, glida in, svepa sitt långa svarta hår runt sig och smälta in, fick det att kittla i henne. Det minsta ljus som i mörkret möte hennes bleka hy fick den att framträda, nästan fluorescerande accentuera och framhäva de många tatueringarna och piercingarna. Då kände hon sig som en gudinna. Det var vem hon var! Någon som lät sig omfamnas av mörkret och som använde det för att stå ut.

Att hon nu ändå funderade på sin identitet berodde på att hon inte kände igen sig själv. Vad tusan gjorde hon här? Varför låg hon här på stranden och exponerade sig för dagstjärnas heta strålar? Hon hade aldrig gillat att åka till stranden, definitivt inte före solnedgången i varje fall. Men den senaste tiden hade något ändrats. Hon var annorlunda. Ända sedan den där natten, natten då den där festen avslutats med att hon hamnat här på denna strand med honom, hade hon känt en dragning hit. Det hade känts som om han den natten hade sett henne så som hon kände sig själv. I månens bleka sken hade de funnit varandra. Två som trots att de inte stod utanför ljuset hellre lät sig uppslukas av skuggorna. De hade inte pratat mycket men mörkrets kittlingar hade drivit dem i varandras famn. Deras läppar hade möts och de hade under fumlande smekningar under kläderna rullat runt i sanden. Det hade inte blivit mer än så. Den stigande upphetsningen hade plötsligt försvunnit när de rullat ner bland stenarna nära vattenbrynet och hon känt något vasst i ryggen. Hon hade våldsamt puttat honom ifrån sig och fiskat fram den vassa stenskärva som skar in i ryggen. Närmast förnärmat hade han efter en stund, när hon ägnat skärvan mer uppmärksamhet än honom, lämnat henne ensam på stranden. Hon ångrade inte att det blivit så, stenen var så värd det. Den hade i månens sken varit så otroligt vacker mot hennes nästan vita hand. Stenen hade varit som en motvikt av mörker mot den bleka huden. Mattsvart, hade den slukat det ljus som fullmånen reflekterade. Stenen var numera hennes vackraste kroppsutsmyckning där den i sin silverinfattning satt fastlåst i hennes navel. Fast då, i ensamheten på stranden, hade hon snart börjat känna en hunger. Hon undrade om han hade kunnat hjälpa henne stilla den om hon hållit honom kvar. Hon undrade om det var den hungern som drev henne tillbaka hit. Längtan tillbaka till stranden hade efterhand blivit så stark att hon spenderade mycket tid här, också under dygnets ljusa timmar. Hon visste inte riktigt längre om det var hungern hon fortfarande kände som drev henne eller om det var den törst efter havet som vid varje besök hade växt sig starkare. Oavsett vilket kändes det märkligt att ligga här på stranden på ett badlakan och låta solen bada henne i värme och ljus. Det var inte obehagligt. Bara märkligt. Hon kände sig inte som sig själv.

Plötsligt väcktes Henrietta ur sina funderingar av ett svidande stick som fick henne att häftigt sätta sig upp. Lätt förvirrat tog hon sig åt sidan och kände sin solheta slanka midjas hudveck under sina smala, på gränsen till magra, fingrar. Förvirrat såg hon sig om medan hon gned svedan på sidan av magen. Hon var i det närmaste ensam på stranden. De enda hon såg var en barnfamilj längre bort. Det var den typ av familj hon inte kunde låta bli att känna förakt för. Kanske föraktet var en kompensation för osäkerheten i hennes egen självbild. Solbadandet stämde inte alls med vem hon var, men familjen var en sådan tydlig stereotyp av en tråkig alldagliga familj som aldrig skulle kunna förstå mörkrets kittlande spänning att hon genom sitt förakt för dem nästan lyckades känna sig som den mörkrets drottning hon egentligen tyckte sig vara.

~~~

Familjen hade förberett en heldag på stranden. Utbredda filtar under badlakanen på vilka den snarkande mamma låg på rygg med sin överkropp. Hennes solrodnande fyllighet vällde ut under den lilla cerisa bikinin, som såg ut att vara flera storlekar för liten för henne. Skinkorna på hennes stringklädda underdel, liksom låren, vilade i sanden ner mot vattnet. Sonen i familjen hade roat sig med att gräva en kanal nerifrån vattnet. Kanalen gick nu hela vägen upp mellan mammans utflutna lår och var så djup att vattnet strömmade hela vägen upp. Arbetet med att gräva ut sidorna av kanalen och därmed underminera den mark mammans underkropp vilade på var i full gång. Henrietta drog lite på läpparna vid tanken på hur mamman skulle reagera när hon oundvikligen snart skulle rasade ner i kanalens vattnet. I leendet kände hon hur hennes piercade underläpp sved precis där ringen trängde genom huden och insåg att hon, liksom familjens mamma, nog legat för länge i solen. Familjens pappa och tonårsdotter var försiktigare med solen där de i parasollens skugga satt och petade på sina telefoner.

~~~

Med handen fortfarande mot sin midja funderade Henrietta på vad som kunde ha orsakat sticket hon känt. Hon lät sin blick följa ormen som, på hennes tatuerade arm, slingrade sig ur dödskallens ögonhålor nedåt mot den hand vars fingrar försiktigt smekte svedan på sidan av hennes mage. Hon studerade den röda fläck som omgav förhöjningen i huden. När hon förde fingrarna över rodnaden så kände hon tydligt bulan, och hur huden rörde sig över den, som om det satt en liten pärla under huden. Dödskalleringen gled ner en aning på hennes tunna svettiga finger när hon med sin långa svartlackerade nagel försiktigt petade på bulan.

Plötsligt ryckte Henrietta undan sin hand så häftigt hon av ringen fick en svidande reva från kanten av rodnaden, längs den tatuerade taggtråd som slingrade sig hela vägen bort till navelsmycket. Navelsmycket pryddes av den, numera slipade och polerade, svarta sten som skurit in i hennes rygg just på denna strand den där festnatten. Det under hennes hud hade flyttat sig! Jo! Henrietta var säker, det hade flyttat sig, minst några millimeter. Bulan var helt klart på väg ut från rodnaden. Med växande obehagskänsla märkte hon att hon höll andan och tvingade sig att dra ett djupt andetag som sved i hennes torra strupe.

Vatten! Tanken var nästan som påtvingad. Hon behövde vatten! När hon började vrida sig för att ta vattenflaskan i väskan kände hon en kittlande känsla från magen och stannade upp i rörelse. Genast upphörde det hon känt. Henrietta fokuserade sin stålblå blick på bulan och började sakta vrida sig mot väskan igen. Darrade bulan till? Hon var osäker på vad hon såg och kände. Hon fortsatte vridningen, nu lite snabbare. Bulan flyttade sig då långsamt inåt mot naveln, men stannade upp så snart Henrietta gjorde det. Trots solens stekande strålar blev hon helt kall över hela kroppen.

Helt stilla studerade hon utbuktningen som tycktes henne något större. Hade den växt när den flyttat sig mot naveln? Mot Stenen! Kallsvetten började rinna nerför hennes ansikte när hon med panik insåg att förhöjningen sakta sakta flyttade sig under huden trots att hon satt helt stilla. Först var rörelsen så långsam att hon inte sett den om det inte vore för att en tatuerad taggtrådstagg markerat läget. Farten ökade en aning och det kändes som om något sakta rullade under hennes hud. Ett Något som växte i samma takt som det kom närmare navelsmyckets sten. Som en bomb briserade tanken och lyste upp hennes medvetande: NÅGOT FÅR INTE NÅ STENEN! Instinktivt tryckte hon sin ena hand så hårt hon kunde ned i huden mellan Något och naveln, medan hon med andra handens fumliga fingrar började lossa navelsmycket.

Som triggat av hennes incitament, eller kanske rörelsen, accelererade Något. Henrietta kämpade med att gänga upp smyckeslåset när bulan, nu stor som en spelkula, nådde hennes hand och stannade upp. Stannade upp, som om den tog sats och började sedan pressa mot barriären som hennes hand utgjorde. Henrietta tryckte ännu hårdare och en brännande smärta spreds sig i magen när bulan sjönk inåt, in i hennes buk. Henrietta skrek av pinan när Något borrade sig ner i hennes magmuskel, snett nedåt, för att komma under handens tryck. Hon slet i panik av sig det låsta navelsmycket så att blodet stänkte och lämnade hennes mage rödprickig runt den röda rännil som rann ner över hennes bikiniunderdel. Genast ändrade Något riktning. Smärtan i magen avtog, och Henriettas skrik övergick i en flämtande andhämtning när Något återvände upp från magmuskeln och bulan åter blev synlig under huden. Golfbollsstor töjde Något huden längs sin väg uppåt över Henriettas bröstkorg, upp mot den arm vars hand nu höll smycket med stenen. Det kändes som om huden skulle spricka och revbenen knäckas när den växande Något rullade över dem under huden. Henriettas smärtfyllda andhämtningen blev ännu häftigare när hon med en kraftansträngning for upp på fötter samtidigt som Något nådde hennes armhåla. Den onaturliga utbuktningen fick det att se ut som om Henrietta hade fått en axel också på undersidan mellan överarmen och bröstet.

Tanken på vatten hade aldrig lämnat Henrietta. Hon insåg att hennes törst aldrig kunnat släckas av väskans vattenflaska. Det var törsten efter havet hon känt. Fast törsten var inte hennes. Den var Stenens. Det var Stenens törst efter havet som drivit henne till stranden varje dag sedan hon börjat bära navelsmycket. Stenens törst och Någots hunger? Eller hennes hunger? Hon visste inte. Men glasklart insåg hon att hennes enda chans att bli fri var att ge Stenen vad den ville ha. Hon skulle ge den havet. Hon tog två snabba steg närmare vattnet och höjde den arm längs vilken Något spräckte den tatuerade ormens skinn, hennes hud. Hon höjde armen och förde den bak så långt hon kunde. Just som hon slungade armen framåt och öppnade handen för att kasta stenen ut i havets djup, exploderade hennes hand i en kaskad av blod, hud och benflisor. Något hade trängt sig ut och följde i luften stenens båge ut mot havet.

Synen besparades Henrietta. Hon kände ingen smärta. Medan hennes förbrukade kropp föll samman på stranden följde hon, hennes medvetande, också stenen genom luften. Hon var nu ett med Något. Hon nådde stenen när den bröt vattenytan. Förenades med den, var ett med den, när den nådde botten. Hon var inte längre Henrietta, hon var Något, hon var Stenen, hon var hemma. Mörkret som omslöt henne var hennes. Hon var i sanning drottning här i det kalla mörka djupet. Här kändes allt rätt igen. Törsten var släckt. Hungern brände fortfarande i henne. Men också den kändes rätt.

~~~

Pappan i familjen såg upp från sin telefon när han hörde ett hjärtskärande skrik, som från en kvinna i outhärdlig smärta. Han blickade ut från parasollen skugga, ut mot de bländande reflektionerna i havet och såg hur något litet svart bröt vattenytan. Plumset och de efterföljande ringarna på vattnet var oproportionerligt stora i jämförelse med det lilla som kluvit vattenytan, och en aning fördröjda, som om de bildats av något som följde efter. Med blicken följde han ringarna på vattnet in mot stranden och lade märke till en kvinna som låg i märklig ställning precis ovanför vattenbrynet. Han började resa sig från från solstolen, men avbröts i rörelsen av en annan kvinnas rop. Det var hans fru som hojtade. Först förskräckt. Sedan med skratt i rösten. Ett skratt som övergick i rädsla.

~~~

På botten vred det Något som varit Henrietta, det Något som stillat stenens törst, det Något som fortfarande hungrade, på ett minne från stranden. Ett färskt gammalt minne från när hon för ett ögonblicks evighets sedan varit Henrietta. Ett minne av hennes eget leende. Ett ovetande minne av den stundande måltid som hon hungrade efter. En måltid som nu var förbunden med botten, förbundet med henne genom vattnets mörker. Hon sände ut sin hunger. Den jagade fram och upp genom en pojkgrävd kanal, upp mot en kvinnas röst:

- Anton! Vad tusan?
Har du grävt ut under mig?
Ha, ha, din buse, nu blev ju mamma helt våt!
Men vattnet?
Det är svart…


Mitt bidrag till FANTASTIKNOVELLTÄVLINGEN 2018

torsdag 6 september 2018

Riksdagspartierna som jag ser dem

När jag funderade på hur jag skall rösta, så kom jag fram till att det givetvis inte finns något parti jag håller med allt om i varje enskild fråga, och att det säkert finns något hos varje parti som jag håller med om. Istället för att stirra på sakfrågorna känner jag att det är viktigt att bilda mig en uppfattning om vad jag tycker partierna står för ideologiskt och i vilken riktning jag tror deras politik kommer föra vårt samhälle. Jag har därför gjort denna sammanställning över hur jag ser på partierna baserat på deras egna ord i parti/princip-program, faktiska politik som jag sett den och hur jag uppfattar att de presenterar sig och sina budskap. Bilden av partierna är min och stämmer nästan säkert inte överens med hur de försöker presentera sig själva, och kanske inte heller med hur någon annan ser dem. Inom parentes är också mina egna högst subjektiva reflektioner och/eller åsikter om partiet i fråga.


Vänsterpartiet (V) - rättvisa är lika fördelning av allt till alla, statligt styrd omfördelning och kvotering ger rättvisa. Olikheter är av ondo men alla är välkomna att bli en del av maskineriet. Medmänsklighet genom omfördelning. Om alla har lika mycket blir alla lika och därmed lika mycket värda. Att alla får lika och är lika, är viktigare än miljön och individen.

(Även om individuell frihet accepteras så finns det inget utrymme för den. Ingen har något att sträva efter eller att kämpa för i Vs idealsamhälle.)


Socialdemokraterna (S) - arbete, solidaritet, hårdare tag och fyrkantiga strukturer skall hålla ihop samhället. Alla som kan jobba måste jobba. Människor behöver passa in i mallen och ställ upp på modellen och på kampen för den.
Medmänsklighet genom statligt styrd solidaritet - Människor skall ställa upp för varandra, och gemensamt för andra, inom de strukturer som är rätt enligt S och på det sätt partiet bestämmer är solidariskt. Olikheter är ok, men bara om man ställer upp på modellen och kampen för den.

(Fyrkantigt förmynderi med lite utrymme för individen och individuella behov, populistiska vallöften och miljöpolitik.)


Miljöpartiet (MP) - miljö och solidaritet. Vill ta hand om de svaga och jämna ut maktstrukturer. Vill göra samhället jämlikt. Samhället viktigare än individen men. alla är välkomna. Olikheter och mångfald är positivt. Skapa jämställdhet genom långtgående omfördelning. Miljön viktigast av allt, utan ett fungerande jordklot betyder resten inget, naturen sätter ramarna för samhället.

(Sunt mångfaldstänk, solidariteten känns äkta, men individuell frihet är underordnad. Motsägelsefullt att vilja sudda ut maktstrukturer men ge staten mer makt? Bäst miljöpolitik.)


Centerpartiet (C) - Alla människor är lika mycket värda och skall ha samma rättigheter. Makten skall ligga nära människorna och möjligheter skall ges att leva där man vill. Alla är välkomna. Vill att vi tar hand om varandra och hjälper varandra utan förmynderi och påtvingad kollektivism. Omfördelning och satsningar på välfärd är nödvändig för att alla skall få lika möjligheter och kunna ha det bra. Viktigt att ta hand om vår planet och natur, inte minst för att man skall kunna leva var man vill.

(Frihet & medmänsklighet i centrum, miljöpolitik som ser mer till landsbygd och skog än globala miljöhoten.)


Liberalerna (L) - Varje individ är viktig för vem den är och de egenskaper den har. Alla skall ha samma rättigheter och möjligheter. Utbildning är viktig för att alla skall få möjlighet att utvecklas, fylla sin potential, försörja sig och göra det bästa. Ingen hålls utanför, alla är välkomna och förväntas bidraga efter förmåga. Olikheter är förutsättningar för ett fungerande samhälle. Friheten är värd att försvara. Skillnader är inte av ondo, men omfördelning är nödvändig för en fungerande välfärd.

(Individuell frihet, alla skall ha bästa möjlighet. Tar globala miljöhotet på allvar och driver svensk miljöpolitik i riktning mot att vi skall vara föregångsland, dock inte med högsta prioritet.)


Kristdemokraterna (KD) - Kristen värdegrund. Alla människor är lika mycket värda. Medmänsklighet och kärleksbudskap på bekostnad av individuell frihet. Central styrning. KD vet bäst vad som är bäst för människorna. Maktstrukturer liknande kyrkans.

(Tror inte på ett parti som fötts ur religion. Gud viktigare än individen? Goda medmänskliga intentioner, men känns mer som "fattigvård" än välfärd ibland. Godhet mot de som har det sämre, få känna sig duktig liksom, snarare än jämställdhet. Dålig miljöpolitik - är ingen policyfråga för KD utan något de tvingats ta tag i.)


Moderaterna (M) - Det skall löna sig att arbeta. Mer av inkomsten till individen. Tuffare tag mot brottslighet och de som inte passar in för att få ett mer homogent samhälle där alla följer spelreglerna. Marknadskrafternas maktstrukturer får vara med och styra. Ekonomiska olikheter är inte av ondo. Medmänsklighet(?) genom att ge arbete.

(Står för "den starkes rätt". Arbeit macht frei? Saknar de medmänskliga perspektivet, dålig miljöpolitik, som mer känns som ett påtvingat måste, än något vi faktiskt vill.)


Sverigedemokraterna (SD) - En nation, ett folk. Homogent samhälle där individen måste anpassa sig helt efter den statligt definierade normen. Förespråkar värderingar som de andra partierna förkastat som omoderna och gått vidare ifrån för att kunna skapa ett mer jämlikt samhälle. Medmänsklighet genom att vi som passar in och är rätt enligt normen sammansvetsas och tar hand om varandra av rädsla för, och för att kunna möta, yttre hot. Tänk rätt och var rätt, passa in!

(Använder rasism och rädsla för det främmande som styrmedel för att homogenisera och kontrollera befolkningen. Inget utrymme för individen alls. Ingen medmänsklighet alls för de utanför normen. Individen kontrolleras av staten och har bara frihet innanför normen. Miljöpolitik och flyktinghjälp skall bedrivas utanför nationen vi skall inte ta något ansvar själva. Bakåtsträvande och ojämställt, kvinnosyn & värderingar från 50-talet. SDs politik lägger grunden för att kunna skapa en totalitär polisstat.)

onsdag 29 augusti 2018

Demokrati

Jag har sett flera inlägg med citat från artiklar där man visar på att människorna i Tyskland 1933 och i Tjeckoslovakien 1948 visste att de i missnöje röstade på antidemokratiska partier med intentionen att "rätta till" det i nästa val, och att de sedan inte blev något nästa val, att de röstat bort demokratin.
Men inte är det väl applicerbart i Sverige?
Riskerar vi verkligen att rösta bort demokratin om vi lägger vår röst på Sverigedemokraterna?

Det vi kallar Demokrati bygger på dessa grundpelare, varav vissa är överlappande och de flesta till synes självklara, och alla skall vara uppfyllda för att det skall vara ett demokratiskt samhälle.
  • Mänskliga fri- och rättigheter skall respekteras
  • Privatlivet skall respekteras, människor skall ha rätt till sitt liv, individuell frihet och personlig säkerhet
  • Fria, hemliga och regelbundet återkommande val med allmän och lika rösträtt för alla vuxna
  • Majoritetsprincipen skall gälla
  • Flerpartisystem och fri partibildning
  • Yttrandefrihet och fri opinionsbildning
  • Förenings-, Organisations- och Mötesfrihet
  • Rättssäkerhet skall upprätthållas (oskuldspresumtionen, proportionalitetsprincipen, förutsebarhet, allas likhet inför lagen, ej dömas utan rättegång, rätt att få sin sak prövad)
  • Maktdelningsprincipen skall efterlevas (i Sverige en fördelning av makten mellan lagstiftande, verkställande & dömande instanser)

Problemet med SD är att de försöker snäva in de demokratiska ramar vi har i Sverige. I det stora hela går mycket av deras politik ut på att likrikta Sveriges befolkning. Få oss att tänka likadant och centralt styra vilka åsikter och värderingar som är de riktiga och på så sätt åsidosätta demokratin.

Alla nedanstående exempel är direkt hämtade ur SDs Principprogram [1] och Dokument för Valplattform [2].

SD vill bestämma vad som är rätt inom konst och kultur bland annat genom att införa en kulturkanon med utvalda svenska verk och kulturpersoner och belöna det som skapar en likriktad svenskhet på bekostnad av det som inte känns tillräckligt nationalistiskt.

SD vill assimilera (istället för att integrera) nya medborgare, få de som inte har rätt (enligt SDs normer) kultur att ge upp den och sin särart, sluta vara individer. [3]

Vidare försöker SD sälja in trygghet genom att skrämma oss med hur farligt det är med främmande influenser och tar betalt genom att tumma på den fria opinionsbildningen, rätten till privatliv, rättssäkerhet och maktdelningsprincipen. SD har i sitt principprogram, och lyfter i sin valplattform, flera idéer och förslag som tillämpas av totalitära stater för att kontrollera och styra befolkningen.

SD vill införa en “civilkuragelag” som gör det tvingande att, och straffbart att inte, ange grannar, eller andra människor. De vill att vi spionerar på varandra och rapporterar in brott som tex skyddande av flyktingar (i framtiden olikheter och avvikande åsikter?). Detta gör mig livrädd och är definitivt att tumma på både rättssäkerhet och rätt till privatliv och förlängningen kanske yttrandefrihet, rätt till opinionsbildning, mötesfrihet, etc.

SD vill utöka polisens “nödvärnsrätt” och ge polisen vidare befogenheter att arrestera människor som bedöms aggressiva (polisen får redan idag gripa personer som stör ordningen, hotar och/eller brukar våld, så hur mycket lättare behöver det bli att arrestera någon “Polis, Polis, Potatisgris” - bums in i finkan!).
Detta kan ses som ett steg i att försvaga yttrandefrihet och fri opinionsbildning samt vikta om maktfördelningen.

SD vill i ännu högra grad än vi redan gör använda polisiära övervakningskameror vilket definitivt kan inkräkta i rätten till privatliv och rättssäkerhet.

SD vill tillåta polisen att i högre utsträckning bära tjänstevapen utanför tjänsten vilket kan sudda ut maktdelningsgränser och kan försvaga rättssäkerheten.

SD säljer in dessa åtgärder genom att säga att de kommer att ge en ökad trygghet.

De har kanske rätt.

Det kanske känns tryggt att veta att alla i samhället måste ha samma värderingar och uttrycka samma åsikter och att det, ifall någon skulle falla utanför ramarna, snabbt kan upptäckas genom polisövervakning och angiveri, och dessutom snabbt åtgärdas genom att polisen lättare kan arrestera farliga oliktänkande, även när polisen inte är i tjänst, de har ju alltid sitt vapen med sig ifall det skulle vara åsikter som uttrycks aggressivt och som det kan komma att bildas opinion för eller skapas föreningar runt.

Det kanske är tryggt, men det är inte Demokrati!

Ingen kan nog på allvar tro att det är hur det kommer att bli inom fyra år om SD får mer makt. Inte jag heller! Men jag ser hur byggstenar läggs som kan användas för att bygga en totalitär polisstat. Jag är på allvar rädd att vi är på väg i en riktigt farlig riktning. Om du, som jag, värderar din frihet och rätt att få uttrycka dina åsikter och lyssna på andras, så rösta, och rösta inte för att försvaga demokratin!


Läs också: Är det synd om SD? ( https://blog.ordflod.se/2018/08/ar-det-synd-om-sd.html )

Källor:

[1] Sverigedemokraternas principprogram, 2018-08-13
https://sverigedemokraterna.se/wp-content/uploads/2013/08/principprogrammet2014_webb.pdf

[2] Sverigedemokraternas valplattform 2018, 2018-08-13
https://sd.se/wp-content/uploads/2018/05/Valplattform-2018-1.pdf

[3] Assimilering eller Integration?
https://blog.ordflod.se/2018/08/assimilering-eller-integration.html

måndag 13 augusti 2018

Är det synd om SD?

I Sverigedemokraternas kommunikationsplan[1] kan man läsa:

“Väljarna tycker betydligt bättre om vår politik än vad de tycker om oss som parti. Detta är också en bild som bekräftas av såväl media som av politiska motståndare, och av väljarkåren generellt. Det är inte i huvudsak vår politik de angriper, utan de slår mot vilka vi är”

Hmmm, * snyft *, stackars SD, det kan inte vara lätt att vara ett parti nyligen sprunget ur nazistiska rötter [2] med medlemmar i partitoppen som på film bankade (nästan i varje fall) människor med järnrör [3] för inte allt för många år sedan. Tarvligt att påtala det av meningsmotståndarna. Fast är det det? För ett parti som vill värna om vårt ursprung, som har en så bakåtsträvande politik att de i sitt principprogram [4] ett flertal gånger hänvisar till forna tiders storhet, hur det var på 60-talet och idealiserar modeller som avskaffades på 70-talet eller tidigare, som vill assimilera istället för att integrera invandrare och i övrigt också verkar vilja ha tillbaka de värderingar som fanns på 50-talet, så är det väl högst relevant att se bakåt på också deras ursprung?

Fast nog tycker jag att det är många som sakligt angriper deras politik också. Den är skrämmande nog i sig själv. Om man tittar på SDs dokument för valplattform [5] och försöker förstå vad den innebär så blir jag rädd. Den handlar i stora delar om att likrikta befolkningen och de värderingar vi har, isolera oss från främmande influenser, införa lagar och polisiära befogenheter som brukas i totalitära stater med åsiktsregistrering, etc, etc.

Jag blir bekymrad när SD säger att de vill bestämma vad som är rätt inom konst och kultur bland annat genom att införa en kulturkanon med utvalda svenska verk och kulturpersoner och belöna det som skapar en likriktad svenskhet på bekostnad av det som inte känns tillräckligt nationalistiskt.

Jag är rädd när jag läser att SD vill införa en “civilkuragelag” som gör det tvingande att, och straffbart att inte, ange grannar, eller andra människor.

Jag är rädd när SD skriver att de vill utöka polisens “nödvärnsrätt” och ge polisen vidare befogenheter att arrestera människor som de bedömer är aggressiva eller stör ordningen (polisen får ju redan idag gripa personer som stör ordningen och/eller brukar våld mot andra eller egendom så hur mycket lättare behöver det bli att arrestera någon … “Polis, Polis, Potatisgris” - bums in i finkan!), samt i ännu högre utsträckning använda polisiära övervakningskameror, tillåta polisen att i högre utsträckning bära tjänstevapen utanför tjänsten, etc, etc. Alla stenar för att lägga grund för en totalitär polisstat med åsiktsregistrering.

Jag blir bekymrad när jag inser att SDs miljöpolitik som (liksom deras flyktingpolitik) går ut på att åtgärder endast skall genomföras utanför Sverige. De andra skall bli bättre, medan vi i Sverige skall slopa flygskatt, subventionera diesel och inte på något sätt försöka vara ett föregångsland när det gäller att begränsa användning av fossila bränslen, och övrigt har en mycket vag och svag miljöpolitik. (Enligt Naturskyddsföreningen har SD en ofattbart mycket sämre miljöpolitik än de andra riksdagspartierna: https://blog.ordflod.se/2018/08/riksdagspartiernas-miljopolitik-rankad.html )

Så .... nu är det lite mindre synd om SD, för nu finns det ett inlägg till som angriper deras politik, och brist därav i miljöfrågan, och inte bara vem de är, ... och då har jag inte ens varit särskilt mycket inne på deras migrationspolitik och bristande medmänsklighet ännu så jag kan nog göra det ytterligare mindre synd om dem framöver :-)


Källor:

[1] Sverigedemokraternas kommunikationsplan, 2018-08-13
https://sd.se/wp-content/uploads/2017/10/kommunikationsplan.pdf

[2] Sverigedemokraternas historia, 2018-08-13
https://sv.wikipedia.org/wiki/Sverigedemokraternas_historia

[3] Järnrörsskandalen, 2018-08-13
https://sv.wikipedia.org/wiki/J%C3%A4rnr%C3%B6rsskandalen

[4] Sverigedemokraternas valplattform 2018, 2018-08-13
https://sd.se/wp-content/uploads/2018/05/Valplattform-2018-1.pdf

[5] Sverigedemokraternas principprogram, 2018-08-13
https://sverigedemokraterna.se/wp-content/uploads/2013/08/principprogrammet2014_webb.pdf

Riksdagspartiernas miljöpolitik rankad av Naturskyddsföreningen

Inför valet har Naturskyddsföreningen granskat alla riksdagspartierna miljöpolitik och rankat dem.

Sammanfattat säger de, från sämst till bäst så här, om de olika partierna (jag har plockat infon från deras enminutersfilmer om de olika partierna):

Sverigedemokraterna
är sämst för miljön. De är långt efter alla de andra partierna med förslag / miljölöften och vill skära ner miljöbudgeten med flera miljarder. Ensamma om att säga nej till Sveriges nya klimatlag. Säger ja till endast 2/18 av Naturskyddsförenings miljöförslag. Klart sämst i Naturskyddsförenings ranking av riksdagspartiernas miljöpolitik.

Moderaterna
har höjt sina ambitioner, men från en låg nivå, säger ja till 10/18 av Naturskyddsförenings miljöförslag varav några av de viktigaste. Näst sist i Naturskyddsförenings ranking.

Kristdemokraterna
Miljöfrågan är ingen profilfråga för KD, men har trots det ryckt upp sig och vill tex avskaffa klimatskadliga subventioner. Säger ja till 12/18 av Naturskyddsförenings miljöförslag, men dåligt att de säger nej till förslag för biologisk mångfald och att de vill också skära ner miljöbudgeten. Ungefär lika bra eller dålig miljöpolitik som Centerpartiet i Naturskyddsförenings ranking.

Centerpartiet
har en tydligt grön profil men har halkat efter i miljöpolitiken och säger inte ja till fler än 10/18 av Naturskyddsförenings miljöförslag och saknar i stort en naturskyddspolitik genom att säga nej till vissa av de viktigaste naturskyddsförslagen. Tredje sist i Naturskyddsförenings ranking tillsammans med Kristdemokraterna

Socialdemokraterna
Har höjt sina ambitioner och också agerat på dem under mandatperioden, antagligen till stor del för att de samregerat med miljöpartiet. Säger ja till 12/18 av Naturskyddsförenings miljöförslag, men visar att de inte vill ha en hållbar skogspolitik och vill också tillåta mineralutvinning i skyddade områden. Med miljöpartiets hjälp placerar de sig här i rankingen.

Liberalerna
har höjt ambitionerna rejält. Har många starka förslag bland annat för att stärka miljöbalken. Har dock inte, i riksdagen, drivit vissa frågor de står bakom så hårt som Naturskyddsförening önskar. Säger ja till 16/18 av Naturskyddsförenings miljöförslag. Tredje bäst miljöpolitik av alla partierna i Naturskyddsförenings ranking.

Vänsterpartiet
lägger många miljöorienterade förslag, men har “blinda fläckar” som tex att öka skatteundantag på disel. De är tysta i miljödebatten, men säger ja till alla (18/18) av Naturskyddsförenings miljöförslag. Delad etta tillsammans med Miljöpartiet i Naturskyddsförenings ranking.

Miljöpartiet
Har den mest miljöorienterade politiken, men har varit dåliga på att leva upp till alla sina miljölöften. Trots det har de ändå drivit på miljöfrågorna i regeringen. Säger ja till alla (18/18) av Naturskyddsförenings miljöförslag. Delad etta i Naturskyddsförenings ranking av partiernas miljöpolitik.

Mer info från Naturskyddsföreningen här:
https://www.naturskyddsforeningen.se/val2018