söndag 26 september 2021

Vi utan fina hemmakontor är förlorare

Jag blev uppmärksammad på denna insändare i GP:

https://www.gp.se/fria-ord/vi-utan-fina-hemmakontor-%C3%A4r-f%C3%B6rlorare-1.55549860

Jag citerar hela insändaren här:
Så var pandemin på väg in i ett hanterbart skede och vardagen "återgår det normala". Men inte för alla.

Många har nu privilegiet att arbeta hemifrån. Något som leder till ekonomiska vinster, då de slipper betala för transport till jobbet. Detta gäller såklart den redan välbetalda medelklassen.

Men vi andra då? Vi städare, vårdpersonal, lärare, poliser och brandmän? De grupper som flera av våra politiska partier så kallat värnar om?

Vi får fortsätta betala för vår transport till jobbet, som om inget har hänt och vi får motvilligt gå ner ytterligare en nivå, medan medelklassen med sina fina hemmakontor kan sko sig på den nya besparade slanten som månadsvis kan gå till något gott, en ny kontorsstol kanske?

Jag har lite svårt för den typ av rättviseperspektiv som insändaren förmedlar. "Jag får det inte ett dugg sämre, men någon annan får en fördel ... det är orättvist...." nja, jag skulle mer kalla det avundsjuka än orättvisa? Visst i långsiktigt politiskt perspektiv kan det ju påverka inflation och priser om vissa får det mycket bättre än andra och därför kan de andra drabbas av ökade priser och därmed sämre levnadsstandard, så någon form av utjämning är ju inte fel i ett samhälle, men att gnälla för att andra kan jobba hemifrån? Avundsjuka!

Jag har inte räknat ett skit på ekonomin med hänsyn till att arbeta hemma gentemot att sitta på kontoret. Oavsett vilket har jag det snorbra.... och jag tycker att jag förtjänar det. Jag har valt att använda mig av den svenska förmånen att kunna låna pengar för att studera och satsa på att få en universitetsexamen som gav mig ett arbete där jag får göra det jag tycker är kul och dessutom får en stor påse pengar varje månad för att göra det. Alla i Sverige, i min generation (och yngre), har haft samma möjlighet, det är rättvisa!

Vissa har valt att så tidigt som möjligt i livet börja tjäna pengar istället för att fortbilda sig. De var rika (hade alltid pengar) och hade oftast mycket fritid som de kunde göra vad de ville av när vi var unga. Jag upplevde aldrig det som en orättvisa även om jag inte kunde hänga med på allt de hittade på. Jag har vänner som gjorde det jag ville göra mest, som säsongsarbetade och stack iväg halva året och åkte skidor när vi var unga. Jag var avundsjuk, men det var ingen orättvisa.

Jag valde av många olika anledningar, inte alltid självklara, en annan väg, där jag levde fattigt och satsade min tid på att bli bättre utbildad för att senare i livet kunna skörda frukterna av ungdomens slit. När jag nu gör det, så skulle det vara orättvist?

Men, säger vissa, jag kommer inte från en familj med akademisk bakgrund ... nä säger jag, vem fan gör det ... inte jag i varje fall .... jag har två föräldrar som enbart hade grundskoleutbildning (en av dem enbart sexårig), som jobbade med att röja mark för skogsvårdsstyrelsen respektive var vårdbiträde + butiksbiträde. När jag var i yngre tonåren hade vi inte mer pengar än att min mor fick sy på gamla byxben för att förlänga mina jeans så jag kunde ha dem ett tag till då jag växt ur dem, för vi hade inte råd att köpa nya byxor.

Min far dog i hjärntumör när jag var fjorton år gammal och min mor fick som ensamstående trippelarbeta för att sätta mat på bordet till mig och min yngre bror. Jag fick hjälpa till med ett av jobben för att hon överhuvudtaget skulle ha en chans att orka med och att vi skulle överleva och ha någonstans att bo.

Valet att fortbilda sig fanns för mig ändå. Jag behövde bara ta det och göra vad jag kunde av min situation. Det är rättvisa! Att ångra att man inte gjorde det valet utan levde livet då, och tvingas åka till en arbetsplats nu när andra kan arbeta hemifrån är inte orättvisa, det är avundsjuka.

onsdag 28 juli 2021

Kontraktet

Det fanns vissa detaljer i överenskommelsen som hon inte var helt nöjd med, men hon trodde sig kunna leva med dem. De var trots allt så abstrakta för henne att de nästan inte fanns. Hon visste att alla parter måste ge och ta. Om båda sidor kände att de fått igenom något de ville ha, om båda sidor kände att de gett något den andra parten ville ha, så fanns det en sund balans. Hon hade fått igenom mer av det hon ville ha än hon först trott var möjligt. Allt hon kunnat tänka sig och mer. Saker hon bara slängt in för att ha något att förhandla bort. Också det hon var beredd att ge upp för att få igenom de punkter som verkligen betydde något för henne hade gått igenom utan någon vidare diskussion. Det var bara hennes signatur som fattades på kontraktet. Om hon skrev under så skulle hon kunna leva resten av sitt liv i överflöd. Inte bara kunna, hon skulle vara tvungen att leva sitt liv i överflöd. Så bra var överenskommelsen för henne. Hennes underskrift var den enda som fattades. Hennes hand darrade när hon förde den mot pennan. Hennes logik hetsade henne, skrek: Skriv under innan de ångrar sig! Hon kunde få allt. Allt hon önskade sig, och mer. Det goda livet var bara en namnteckning bort. Balans. Balans? Vad skulle hon ge? Egentligen ingenting. Ingenting utom en sak. Det de ville ha var en sak som var betydelselös för henne. Den skulle inte spela någon roll eller påverka hennes liv på något sätt. Logiskt sätt kunde hon egentligen totalt bortse från den. Hon skulle få allt. Hon skulle få allt utan att egentligen ge något. MEN! Men, det kändes inte rätt. En svettdroppe leta sig ner över hennes panna. Den Fastnade i ögonbrynet. Kittlande satt den där och retade henne. Hon släppte pennan, förde upp handen och strök bort den kittlande fukten. Vad fan håller du på med? Bara skriv under! Nu! Jag gör det! Snabbt återvände handen till pennan. Darrande fick hon grepp om den. Hon hade bestämt sig. Hon förtjänade det goda livet. Som i slowmotion såg hon hur bokstäverna växte fram på linjen längst ner på de långa dokumentet. Hennes namn. Nu stod det där. Svart på vitt. Hon hade gjort det. Säkrat sin framtid. Hon borde ha varit nöjd. Glad. Exalterad! Varför var det sorg hon kände? Varifrån kom vemodet?

måndag 26 juli 2021

Ondskan

Hon var ond. Han bara visste det. Han kunde se det. Hennes hud speglade mörkret. Hon var mörkret. Svart. Han slog. Huden på knogarna sprack. Han märkte det inte ens. Han måste utplåna ondskan. Han slog igen. Och igen. Blodet rann på ovansidan av hans händer. Det var rött. Liksom hans eget. Märkligt. Märkligt att ondskans och godhetens blod hade samma färg, Han fortsatte slå. Det gjorde ont. Hans knogar kändes som öppna sår. Underarmarna krampade. Han orkade inte mer. Men han måste. Han måste uthärda. Trots smärtan och knogarnas spruckna hud fortsatte han att kämpa. Ondskan rörde sig fortfarande. Ondskan lät fortfarande. Men ömkligt. Han insåg att hans goda gärning var nästintill fullbordad. Det gav honom förnyad kraft. Hans bröst fylldes med luft och spändes. En doft av lagerblad. Nej, det var inbillning, men segern var nära. Så nära att han nästan kunde höra bleckblåsinstrumentens fanfarer. Ett slag till. Ett till. Smärtan i knogarna var ingenting längre. Han visste att han skulle klara det . Han skulle utplåna ondskan.

torsdag 18 mars 2021

BATTERIEXPERTEN to the rescue

Hoppas jag!

Jag har en Dyson sladdlös dammsugande som jag är väldit nöjd med, men den har ett par år på nacken och batteriet i den börjar bli trött. Dyson säljer förvisso själva ersättningsbatteri men de har varit slut i deras web-shop ett tag nu, så om/när det går att beställa från dem är osäkert. Dessutom finns det andra tillverkare som gör ersättningsbatteri till min Dyson modell, som har högre kapacitet än Dysons egna och till lägre pris, så jag beställde ett sådan från den billigaste leverantören i Sverige jag kunde hitta.

När batteriet kom var det stort och klumpigt och jag fick modda den väggmonterade laddningsstationen för att kunna ladda batteriet med dammsugaren hängande ... dessutom var det glapp i kontakten i själva batteriet så dammsugaren startade bara då och då efter otaliga knapptryckningar, så det blev retur och utbytesbatteri. De skickade då ett annat batteri med samma kapacitet och mindre formfaktor (så jag kunde modda tillbaka min laddare) och batteriet fungerade ... allt var frid och fröjd ... ett par veckor ... tills jag satte dammsugaren i laddaren precis på samma sätt som jag gjort tusen gånger tidigare ... men denna gång startade dammsugaren av sig själv och gick inte att stanna igen på annat sätt än att skruva ur tre skruvar och montera ur batteriet.

Det konstaterades att det var fel på även detta batteri ... ny retur, denna gång med pengarna tillbaka, tack.

Så nu har jag beställt detta batteri från
BATTERIEXPERTEN


De verkar seriösa, har kort leveranstid alltid med fri frakt som ett alternativ, och verkar ha bra produkter. De "brandar" vissa produkter som sina egna, och sätter BATTERIEXPERTEN som tillverkare. Detta är en sådan produkt, så jag hoppas att det borgar för att de säkrat kvaliteten på batteriet!

Jag ser fram emot leveransen!

torsdag 20 augusti 2020

Den omtalade påstått smala svenska åsiktskorridoren

 Jag har hört och sett flera uttalanden och inlägg, både i sociala medier och mer traditionella, som hävdar att åsiktskorridoren i Sverige har blivit smalare. Det som sägs är att man får inte säga vad man vill, att allt har blivit så djävla politiskt korrekt.

Jag upplever det helt annorlunda. Jag tycker att varenda kotte har och tar sig utrymme att uttrycka sina åsikter. Visst, vissa är vid offentliga uttalanden / inlägg noggrannare med retoriken än de kanske hade varit om de bara omgav sig med likasinnade men likväl trycker de ut sin åsikt där de kan. Jag själv inkluderad. 

Är detta något dåligt då? 

I min mening, NEJ, absolut inte, det är jättebra att så många har möjlighet att, och vågar, ventilera sina åsikter. Det gör att vi tänker över vad vi verkligen tycker och ges en möjlighet att omvärdera det vi ser som sanningar. 

Varifrån kommer då bilden av att åsiktskorridoren blivit smalare? 

Jo, det är när de, ibland befängda, ofta med rasistisk eller anti-demokratisk, våldsbejakande uttalanden blir motsagda, eller om det framläggs eller efterfrågas fakta, som det kommer, ofta i någon av de nedanstående formerna: 

"Man får ju för fan inte säga vad man vill i detta landet längre!

"Varför måste man vara så djävla P.K. hela tiden för att få säga något?

"Vi har ingen demokrati längre, det finns ingen yttrandefrihet!"

MEN HALLÅ! 

Du har precis uttryckt din åsikt!
Nu uttrycker någon annan sin, från din skilda, åsikt.
Det är i högsta grad demokratiskt. Det som inte vore demokratiskt och gjort åsiktskorridoren smalare vore om din åsikt fått stå oemotsagd, om det bara var din åsikt som fick förmedlas. 

Har ni försökt kommentera eller göra inlägg i debatten i viss av den så kallade fria press (de som inte kvalificerar sig för mediastöd) som finns med en annan åsikt än den som normalt förmedlas där så vet ni vad jag talar om. De är hårt modererade och endast kommentarer som ger medhåll släpps igenom. Det har inte förvånat mig. Vad som däremot förvånat mig och har gjort detta beteende mycket mer tydligt för mig är splittringen i frågan huruvida Folkhälsomyndigheten och Sveriges nu styrande Politiker gjort ett bra jobb eller inte under rådande pandemi. Folk som får fakta som motsäger vad de just delat eller på annat sätt blir motsagda i kommentarer till sina inlägg blockerar genast den som kommenterat. Endast medhåll godkänns. Även i "fria/öppna" diskussionsforum är det som om de bara innehöll likasinnade, som om det vore två, eller fler, olika forum där bara de som håller med varandra är med, eftersom de blockerat alla som har en annan åsikt. 

Jag anser inte att åsiktskorridoren blivit smalare, alla verkar häva ur sig precis vad de känner för, med eller utan fakta och referenser som underbygger det. Det som jag upplever blivit sämre är vårt diskussionsklimat. Folk accepterar inte längre att någon annan tycker annorlunda eller att någon annan kan visa att det de just sagt inte är sant. Om någon gör det så hävdas genast att åsiktskorridoren blivit smalare, att de inte får säga vad de vill. Men det är ju precis tvärtom. Åsiktskorridoren blir bara bredare av att folk kan och får säga emot dig.

onsdag 19 augusti 2020

När känner du dig trygg?

När du omger dig av enbart likasinnade som du vet har samma åsikter som du, visst är du trygg då? Vore det inte bra om hela vår nation var sådan? Att alla i Sverige var, tänkte och tyckte precis lika och hade samma åsikter och höll fast vid dessa över tid, inte ändrade mening? Det skulle ge en oöverträffad nationell trygghet! ALLA skulle vara trygga hela tiden! Vore det inte perfekt om vår stolta nation hade en ledning med mod nog att se till att det blir så? En ledning som vågade säga som det är och inte acceptera en massa tjafs som sade emot det! En regering som arbetade för statlig kontroll av vad som är rätt och fel i vår nation så att vi alla kan få samma värderingar & åsikter och bli trygga! Det finns det ett riksdagsparti som gör!
  • Vi vill ge staten mer makt bland annat genom att utöka polisens befogenheter att slå ner på de som stökar till det i vårt samhälle. Den föreslagna utökade nödvärnsrätten kommer i förlängning möjliggöra bättre kontroller av demonstrationer och andra stökiga sammanslutningar som motsätter sig vårt rikes värderingar och vår trygghet!
  • Polisen kommer i ännu större utsträckning få bära vapen också utanför tjänst så de snabbt kan agera och träda in i tjänst. Olikheterna vilar aldrig, så det kan inte vi heller göra! Tryggheten måste kunna garanteras överallt, hela tiden!
  • Vi vill hålla fast vid det trygga traditionella Svenska och göra det tydligt vad som är rätt och fel inom kultur och konst genom riktat stöd till det som är Nationalistiskt och Nordiskt och dra in stöd för farliga influenser från andra kulturer. Lika är tryggt!
  • Fler kulturellt missanpassade individer skall lämna Sverige än som kommer hit. Detta skall vi åstadkomma genom att inte låta personer som lyckas nästla sig in här få hit sina familjer och genom att strypa deras tillgång till vår välfärdsstat. Det ger en ökad trygghet för oss som hör hemma här!
  • De som trots de försämrade levnadsvillkoren väljer att stannar här skall assimileras. De skall bli som oss fullt ut för att få vara här. Eftersom integration innebär en process som leder till att skilda enheter förenas, att de olika delarna bidrar med något och tillsammans bildar en större enhet är den farlig för vårt samhälle. Vi behöver inte influenser utifrån, vi måste assimilera de som kommer hit, införliva dem, få dem att överge sin identitet, kultur och särart för vår! Möjligtvis då kan de stanna, för då kan de bidra till, istället för att motverka, vår trygghet!
  • Vi vill se till att nationen förblir trygg genom att införa en civilkuragelag som gör det tvingande att, och straffbart att inte, anmäla de som bryter mot nationens intressen och lagar. Hjälp till att hålla vårt samhälle tryggt! Håll koll på grannen, man vet aldrig var faran lurar!
  • Utökad polisiär kameraövervakning kompletterar civilkuragelagen för att identifiera oroshärdar och enskilda individer som utgör ett hot mot vår nationella trygghet!

Vi är det enda riksdagsparti som fullt ut arbetar för din trygghet! Det enda vi begär är att du ger upp din frihet och röstar på oss. Vi kommer definiera, försvara och värna de korrekta svenska värderingarna och åsikterna! Vi kommer göra dig trygg! Rösta på oss! 

 


Källor:
"Disclaimer" / Observera:
Jag företräder på inget vis något politiskt parti, inlägget ovan är menat satiriskt / som en parodi.

måndag 22 juni 2020

Vem kan ha fortsatt förtroende för den Svenska Corona-Strategin?



Efter det politiska utspelet för någon vecka sedan med krav på att avskeda experter, ansvarsutkrävande av politiker, etc, har jag sett ganska många ifrågasätta Sveriges Corona-strategi, och ställa frågor angående hur man kan stödja och tycka att en sådan strategi, med idag 5053 rapporterade dödsfall (vilket är ca 2,7 gånger fler personer än de som dör i säsongsinfluensa under EN vecka varje år enligt FHMs Rapport 2018: https://bit.ly/3dtcnyl ) är bra när våra grannländer haft så många färre dödsfall.

Men det är en konstig fråga. Sverige har haft samma övergripande Strategi som i princip hela resten av världen och i synnerhet som våra nordiska grannländer ... plana ut kurvan och håll sjukvården fungerande genom pandemin.

Skillnaden är hur man implementerat den. I Sverige valde vi att plana ut kurvan och hålla den nedanför den kritiska "linjen", där vi kan hålla sjukvård och samhälle igång, genom att införa åtgärder och rekommendationer i olika faser till stor del baserat på frivillighet, och vänta med att stänga ner helt tills situationen verkligen krävde det (vilket den ännu inte gjort), medan våra nordiska grannländer valde att hugga av kurvan tidigt i respektive lands smittspridningsförlopp, långt nedanför den kritiska linjen. Med den svenska varianten, givet att vi inte kan göra en massvaccinering tidigt i förloppet, torde tidsperioden tills det att kurvan når botten igen vara kortare än om man planar ut den för tidigt. Att vi dessutom lyckats hålla samhället igång torde minska de långsiktiga negativa konsekvenserna och minska det totala lidandet och antalet dödsfall i sviterna av pandemin.

Några sådana negativa konsekvenser av ett totalstängt samhälle jag kan se och som vi inte kommer att ha, mellan länder jämförbar, statistik på förrän om många år är t.ex. självmord bland unga (som tappat den sociala ventil som skola och annat socialt umgänge innebär) och andra isolerade och/eller folk som förlorat jobb, företag, etc, våld i hemmet, alkoholism och annat missbruk, allmän psykisk ohälsa, långsiktigt försämrad välfärd på grund av sämre samhällsekonomi efter lång nedstängning, etc, etc.

Sverige har, i min mening, gjort långt ifrån allt perfekt och borde till exempel ha fokuserat hårdare och tidigare på att skydda riskgrupperna, t.ex. de äldre på särskilda boende. Men det var inte del av strategin att inte skydda riskgrupperna, snarare tvärtom, vi har bara inte varit tillräckligt bra på det, men det gör inte själva strategin mindre sund, utan borde kanske vara en ögonöppnare för att börja omvärdera hur vi bedriver äldrevård i Sverige.

Det som skulle kunna påverka huruvida vår variant av strategin är bättre eller mindre bra än andra länders varianter sett till antalet insjuknande och antalet dödsfall med Covid-19 över hela pandemin (vilket vi ännu verkar vara långt ifrån slutet av) är om, och i så fall när i pandemin, vi får ett fungerande vaccin som kan stoppa smittspridning, och hur snabbt vi kan göra en massvaccinering. Med en snar vaccinering kan Sveriges variant av strategin visa sig vara sämre än våra grannländers. Måste vi leva med Covid-19, såsom vi lever med den snarlika sjukdomen Vattkoppor, så har Sverige ett försprång på hur vi långsiktigt kan hantera det (precis som WHO konstaterar i det delade filmklippet).

Inte ens de Europeiska länder som fick massor av samtidiga fall och tvingades stänga ner tidigt, helt enkelt för att sjukvården inte klarade trycket (Italien och Spanien, t.ex.) har kommit längre längs kurvan (om man ser till andelen av befolkningen som har antikroppar) och ser man till våra Nordiska grannländer som valde att stänga ner väldigt tidigt och plana ut kurvan långt under den kritiska linjen har ännu mycket längre kvar på sina kurvor om det inte kommer ett vaccin.

De flesta (alla Europeiska?) länder som stängde ner, öppnar nu upp igen och försöker hitta sätt att hålla samhället igång utan att få toppar som går över den kritiska linjen, något som Sverige lyckades göra utan att alls behöva göra någon totalnedstängning. Därför kan man se den svenska varianten av strategin som, än så länge, framgångsrik. Jag tror vi är bättre rustade inför hösten och framtiden än vi varit om vi också hade stängt ner helt.

Trots det har jag funderingar över vissa beslut och rekommendationer som förmedlats och tror att en hel del saker kunde gjorts bättre. Jag gillar dock att man valt en linje där man visar en tilltro till befolkningens förmåga att ta ansvar. För att det skall fungera är det viktigt är att vi har full transparens och får förklarat syftet med de olika besluten och rekommendationerna.

Jag hyser en stor rädsla för att den som riskerar att drabbas allra hårdast av denna kris är demokratin. Nationalister runt om i världen verkar se en möjlighet att stänga gränser och registrera och införa kontroller av befolkningen och vad som tillåts rapporteras, allt i Corona-krisbekämpningens namn. I Europa var Ungern nog snabbast ut och har kanske dragit det längst, men trenden med utegångsförbud och påtvingade restriktioner och kontroller av befolkningen sträcker sig över många fler länder.

Trots detta känns det hemskt att ta upp en ideologi och jämföra den med människors direkta lidande och potentiellt för tidiga död samt att diskutera döda i olika åldersgrupper som siffror och statistik. Varje liv som släcks är en tragedi för någon. Jag är glad att jag inte är en av dem som måste fatta prioriteringsbeslut och behöva leva med dem om de visar sig vara felaktiga, men jag är också glad att vi har människor som är beredda att ta det ansvaret. Utan någon form av prioritering i krissituationer tror jag resultaten blivit än värre.

Jag förstår att det finns ett visst tryck att utkräva ansvar, MEN från var jag sitter kan jag inte se att det funnits några illvilliga intentioner bakom de beslut som fattats, inte heller några uppenbara fall av inkompetens. Snarare har politikerna (för en gångs skull?) förlitat sig på experter som gett de bästa råd de kunnat i situationen och politikerna har haft mod nog att följa dem utan prioritera sin egen politiska agenda över dem. Detta ser visserligen ut att ha ändrats en del nu och det verkar efter att SD-Åkesson, lägligt nog när förtroendet för sittande regering var på nedgång, för att vinna missnöjesröster gick ut och började kräva avgångar av experter, etc, som om det politiska spelet fått högre prioritet igen, kanske till och med högre än den faktiska krishanteringen. Jag hoppas bara på bibehållen öppenhet och transparens, samt att man fortsatt lyssnar till experterna.

För övrigt, om vi nu skall jämföra med våra grannländer, ser jag idag tidningsrubriker om att nöjesfälten i Sverige klagar på att de inte får undantag från folksamlingar på mer än 50 personer samtidigt som jag i inkorgen har reklam från Bakken, ett av Danmarks största nöjesfält som tar in tusentals samtidiga besökare, som stolt säger att de är helt öppna igen med alla åkattraktioner igång .... vår tillämpning av strategin är kanske inte är så dum ändå ... om man vill hålla samhället fungerande är kanske inte nöjesfält det viktigaste att prioritera just denna sommar?