torsdag 19 december 2019

I det förgångna

Hon kände hur det under halsduken kliade i nacken och hur värmen spreds till hennes kinder.

Varför är jag alltid ute i sista sekund?

Frågan var löjlig när den dök upp i huvudet. Inte därför att den i denna tid, sista dagen innan julhelgen, var bland de vanligaste som folk antagligen ställde sig, utan för att hon faktiskt, djupt inom sig, visste svaret. Eller en del av det i varje fall. Hon borde ju som reaktion på just det svaret ha varit ute i riktigt god tid. Långt innan julen i november stormade in i köpcentrum som detta, borde all hennes julshopping redan vara klar för att undvika det. Eller hon borde i varje fall varit i så god tid att hon hunnit beställa på nätet. Men här stod hon. Stressad. Stressad, inte bara över att vara sent ute, stod hon med bjällerklang dånande i öronen under gröna platsgirlanger vars stickande syntetiska doft antydde något som kanske skulle kunna vara granbarr.

Men nu var det bara en julklapp kvar. Den värsta. Om inte systersonen skulle bli fruktansvärt besviken på henne måste hon tvinga sig. Det var bara en butik i hela staden som hade det speciella samlarkortet hemma, och hon hade lovat. Världens bästa moster hade lovat.

Översiktskartan visade att hon var på rätt våning. Butiken låg runt nästa krök, på andra sidan den öppna ytan, det inomhustorg där hon antog att den stora vidriga förgyllda tronen nu stod. Hon tyckte inte illa om leksaksbutiken. Hon hade rent av gillat att gå runt i den och försöka hitta någon present till sin systersons födelsedag i juni. Men nu steg hennes puls. Det kändes som om hjärtat försökte arbeta sig ut genom bröstkorgen på henne. Dunk, dunk, dunk. Ett steg närmare hörnan. Luften var vass. Hennes täta och korta inandningar skar som knivar i halsen. Efter nästa steg skulle hon kunna se ut över torget.

Sluta sjåpa dig! Det är i det förgångna. Du är vuxen nu! Ta steget!

Skrek hennes logiska hjärna till henne. Men hon stod kvar. Oförmögen att lyfta en fot. Som fastfrusen i köpcentrumets klibbiga värme kände hon hur ögonen började tåras.

Tänk om han sitter där på sin tron! Jag kan inte!

Svaret kom med hennes ynkliga förgripna flickröst. Den röst som, innan den där gången för länge sedan, hade sprudlat av förväntan i kön. Den röst som kanske blivit lite frågande när hon, mer obekvämt än det borde vara, satt i hans knä och inte bara skägget kittlade henne. Den röst som strax därefter, på den där snuskiga toaletten, krympts till det den nu var.

   — Jag känner mig inte bra... har nog feber.

Hörde hon sig själv, med svag röst, säga högt.

Jag kan inte riskera att smitta familjen i morgon. Jag blir hemma. Han får få det där kortet när vi träffas nästa gång!



Jag försöker antyda en händelse i personens förflutna och visa hur det påverkar henne som vuxen. Blir det för mycket avslöjat i "antydan"? Borde den vara mer subtil?

fredag 13 december 2019

Första sidan

Flykten går i de fuktiga tunnlarna under gatorna där bakom husen i staden.

Mina ben börjar kännas stumma, låren skriker efter syre men jag tvingar mig vidare. Förutom de springade stegen en lång bit bakom mig är det bara mina egna ljud som ringer i mina öron. Hjärtats bultandet överröstas av mina kraftiga och täta andetag. Jag flåsar som en bälg. Varje andetag fyller mina näsborrar med en mustigt mögellukt. En dålig ost, en svag förnimmelse av skogshöst. Men inte den underbara hösten efter en frostnatt, utan en höst jag aldrig någonsin vill uppleva, en höst då allt bestämt sig för att dö på riktigt för att aldrig återkomma. En höst då döden inte doftande skvallrar om nytt liv, utan stinker av förruttnelse. En evigt ruttnande höst utan förmultning.

Min pannlampas vita sken reflekteras genom den fukttyngda luftens blekhet mot den mörka granitens inläggningar av ljusare betong. Jag springer, bokstavligen och bildligt, i ett dis. Det var en stund sedan jag, förutom betongförstärkningarna, såg något tecken på mänsklig närvaro i tunnlarna. Inga rör eller trummor som skvallrar om ovanmarkliggande bostäder eller kontor. Också golvet, eller kanske nu snarare marken, börjar bli ojämnare och halare. Trots mina kämpande musklers trötthet, på gränsen till utmattning, trots den ökande risken att trampa fel eller att halka, trots att jag knappt kan se tunnelns väggar genom diset, trots att jag vet att ett enda felsteg skulle vara dödligt förödande, ökar jag farten. Så stor är den rädsla som driver mig, piskar mig, framåt.

Just när det känns som om tunneln svagt börjar kröka sig och ändra riktning, ekar bakifrån, genom tunneln, en andfådd röst fram den hårda korta ordern.

— STANNA!

Jag pressar mig till att öka farten ytterligare.

— HALT!

Mitt huvud, mina trumhinnor, smärta! Som efter en explosion. Av knallen bakifrån som fortplantar sig genom tunneln och av smällen när kulans heta metall slår skärvor ur graniten en kort sträcka framför mig.
Rakt framför mig!
Tunneln kröker tvärt av. Svänga! Jag måste svänga! In i grottorna. Där kan jag skaka av mig förföljaren.

Jag springer inte längre.
Min höft förlamas av en intensiv blixt av blåsvart smärta som efter mitt halknade falls nedslag strålar genom den.
Jag glider.
Varje ojämnhet skär in i min höft så som vore marken bevuxen av helveteseldgafflars spetsar.
Jag glider och tömmer samtidigt lungorna på luft. Av den skärande smärtan skriker jag dem tomma medan jag glider över spetsarna från helvetet. Glider mot väggen av granit.


Med vilken förväntan hade du (om alls) vänt blad och fortsatt läsa?

torsdag 12 december 2019

Utrota skadeinsekterna

Vi betalar gärna kulorna som kan rensa ut ohyran från vårt Sverige
skriver en kvinna i facebookgruppen "Vi som tror på Sverigedemokraterna"

"Vi som tror på Sverigedemokraterna" är en sluten grupp som har följande i sin beskrivning: "I denna grupp finns vi som stödjer SD och SD:s partiprogram".

Flera förtroendevalda SD-politiker är inte bara medlemmar i gruppen utan skriver också inlägg och kommenterar aktivt. Expo har bett SD om en kommentar på denna och andra liknande grupper men SD har inte återkommit.

Skaffa vapen, sedan utrota skadeinsekterna”, skriver en man i gruppen.

Dags att skjuta av lite löss

Precis som Katie Cohen, forskare på FOI, säger så väcker avhumanisering känslor av avsmak, äckel och aggression mot de personer som blir avhumaniserade. Sådant språk sänker tröskeln för att använda våld. Att trycka ihjäl en lus är inte lika hemskt som att i berått mod mörda en afrikansk liten flicka.

I gruppen är muslimer och afrikaner ”ohyra”, ”löss”, ”pestråttor”, ”parasiter”, ”apor på korståg” och ”afrikanska råttor”.

Muslim är ingen religion det är en pest” (personen menar nog Islam?)

När skall vi få skjuta afrikaner! Jag längtar”, skriver en man.

Avrätta fanskapet

Häng dem högt

Häng dem i schalarna

Utrota islam åt helvete med dom

Snart behövs en ny Breivik

Jag har vapen, spadar och ett jävla sug på att köra igång uppdrag upprensning. Peka var jag skall börja.

Jag tror inte att alla, för det är många, som skriver sådant här verkligen menar att vi skall påbörja etnisk rensning, folkmord(?), i Sverige. De blir hetsade av varandra och vill höja sin status i gruppen och visa att de minsann, mer an någon annan, avskyr invandrare.
MEN, det räcker att någon, en person, bland dem som läser och ser denna typ av budskap upprepat gång på gång på gång, tar det på allvar för att vi skall få en ny Brevik. Dessutom direkt uppmanar många inlägg och kommentarer till våld.

Skjut en flykting – gör världen en tjänst

Mera vapen till rasrena svenskar för försvar av fosterlandet å bevara Sverige svenskt

Inbördeskriget startar när Sveriges befolkning vaknar och slår tillbaka”, skriver en kvinna.

Beväpna er – kriget är här

Det är dags att markera med vapen i hand

Agera innan vi är utrotade

Spräng Rosenbad i luften när de sitter i sammanträde

Hatet flödar inte bara mot folkgrupper som inte passar in i SD-mallen utan även mot helsvenska politiker som inte har samma åsikter som SD. I grupperna skrivs det att Stefan Löfven, och en rad andra politiker som är så kallade landsförrädare, borde hängas, skjutas och avrättas.

Du som röstar på SD:

Ser du dig som gelike med våldshetsande SD-vänner, inklusive SD-politiker och gruppmoderatorer som låter denna typ av kommentarer flöda fritt?

Är du medveten om att du stödjer en kultur som uppmanar till våld och statskupper?

För helvete, polis måste få tillstånd att skjuta på dessa jävlar.

Det sistnämnda citatet, som dessutom fått relativt många likes, är kanske det som skrämmer mig mest. För det känns som om det är inte så långt borta. Läser man SDs principprogram och senaste valplattformsdokument så ligger där i dessa förslag på att ge polisen mer befogenheter att arrestera folk och vidare än idag använda våld, baserat på vad jag tycker är väldigt lösa grunder. Polisen har redan befogenheter att försvara sig och andra, att arrestera personer vid brottsmisstanke, för störande av ordning, etc, de har befogenheter nog för att kunna hantera alla situationer.

Jag vill inte att min son skall växa upp i en etniskt rensad polisstat.

Källor:

onsdag 11 december 2019

Dialog

Jag övar på att skriva dialog utan att uttryckligen berätta vem som säger vad men ändå göra det tydligt.
Har jag i denna lila textsnutt lyckats med det tycker ni?



—  Gråter du? Är du ok?

Den tunna försiktiga rösten bär omtanke, och mannen ser upp från sin ihopkurade position på den kalla parkbänken. Innan han lyckats formulerat ett svar hörs en skorrande, nästan gnällig röst som tydligt förmedlar irritation.

—  Vad gör du unge? Stör inte mannen! Ser du inte att han vill vara i fred?

Mannen vrider på huvudet för att se vem som uttalat sig.

—  Men moster! Låt det vara. Han frågade bara om jag är ok. Jag skulle kunna behöva prata med någon som verkligen undrar det, någon som inte, förvisso, kanske, med ålderns rätt, men som inte förutsätter en massa saker.

—  Jag förutsätter inget! Jag vill bara inte att någon unge skall komma här och störa dig mitt i din sorg.

—  Jag bara undrade om han var ok, men jag kanske ska … måste nog gå hem nu.

Pojken tar ett långsamt steg bort från bänken och vrider sig i riktning med den grusade gången i den vintervita parken.

—  Nej vänta! Jag vill gärna prata med dig. Det var snällt av dig att höra dig för om mig.

—  Så, då uppskattar du inte min omtanke då?

Den snörpiga repliken får både mannen och pojken att se på den gamla damen, varpå hon rätar på sig, höjer hakan och stirrar nedlåtande på dem. En i taget. Ser först sin systerson i ögonen tills han fäller ner blicken och sedan vänder hon sig mot pojken och öppnar munnen, men blir avbruten av det lågmälda svaret.

—  Nej.

Den gamla damen rycker förnärmat till och flyttar åter blicken mot mannen.

—  Hur sa?

—  Din omtanke hade jag kunnat uppskatta om jag verkligen trodde att det var omtanke. Men det du håller på med nu liknar mer bitterhet.

Pojken skruvar obekvämt på sig. Han börjar röra sig som om han skall ta ytterligare ett steg bort från paret vid bänken, men stannar upp.

—  Min pappa säger att man skall vara snäll mot dom det är synd om.

Både mannen och damen ser på honom. Mannen fundersamt. Damen med ett uttryck som signalerar avsky.

—  Gå iväg med dig nu! Vi vill inte ha dig här!

—  Jag vill ha dig här! Jag förlorade min son i en bilolycka nyligen så nej jag är inte helt ok. Jag är ledsen. Men jag uppskattar mycket att du undrar hur jag mår. Jag tror att du är i ungefär samma ålder som min pojke var. Vill du prata med mig så pratar jag gärna med dig.

Pojken tittar medlidsamt på mannen.

—  Det är synd om dig.

Sedan flyttar han blicken mot damen.

—  Men jag tror det är mer synd om henne.

fredag 13 september 2019

Ett Svenskt Ryssland

... nä, snarare "Ett Ryskt Sverige", är det vad vi vill ha?

Jag pratar inte om medmänsklighet, ekonomisk fördelningspolitik eller ens om jämställdhet just nu. De är alla viktiga frågor för mig. Viktiga frågor i Sverige. Men, de senaste flera valens resultat har minskat vikten av dessa frågor. För mig. För Sverige.

Händelserna just nu i Ryssland där oppositionen, med rätts- och polismakt, trycks tillbaka av det styrande partiet, är utmärkta exempel på vartåt de senaste svenska valen indikerar att vi är på väg i Sverige.

Om vi fortsätter rösta för ett ofritt samhälle där staten är suverän och definierar mallen för vem, och hur, vi får vara, för vad vi får tycka och tro på, vilken konst som är ok, och så vidare, är vi demokratiskt snart där Ryssland är idag. I en skendemokrati. Steget från att vi, folket, ses som en enhet, en homogen enhet där alla måste passa in i mallen, där vi alla måste tycka likadant och ha samma värderingar för att passa in (som det i de senaste valen växande partiet redan idag har lagförslag om i sitt principprogram), till att vi visst får rösta på vem vi vill, medan att det i praktiken bara finns ett tillåtet parti att rösta på, är inte så långt.

Lagtolkningar och rättsväsendet är, i ett demokratiskt samhälle, skilt från staten. Vi har en oberoende domstol i Sverige, som varken regering eller riksdag får styra över (även om det än så länge onämnda partiet redan nu har många förslag som skulle omfördela maktbalansen till statens favör).

Ryska staten säger sig följa sina lagar nu när de fängslar oppositionsledare och, på lösa grunder, gör tillslag mot väldigt många av oppositionens lokaler efter att oppositionen likväl lyckats mobilisera motstånd i de kommun-/regionalval som oppositionen, på grund av, enligt staten, tekniska formaliteter, bestridda av oppositionen, lagligen inte fick delta i. Jag vill inte att staten i Sverige skall kunna säga att de har lagen på sin sida när de fängslar meningsmotståndare, och gör tillslag mot oppositionslokaler, direkt efter ett bakslag i ett val där meningsmotståndarna inte ens fick vara med i, men ändå lyckades skapa opinion i.

Det är ingen demokrati när staten (det styrande partiet) tolkar lagen och vrider den så den gynnar dem själva.

Det är så Ryssland ser ut.

Det är så Sverigedemokraterna, enligt deras principprogram, vill att Sverige skall bli.
Mer makt till staten. Folket skall vara homogent, passa in i den svenska mallen (så som den är definierad av Sverigedemokraterna).

Många av de lagförslag SD redan lagt och genom sitt principprogram föreslår, innebär ökad övervakning, mer makt till polisen, angiverilagar, etc, etc. De är alla förslag som försvagar vår demokrati och lagar som parlamentariskt skulle föra oss närmare ett samhälle som liknar dagens Ryssland.

Jag skiter, i det läge vi är i just nu, i höger eller vänster. I det stora hela är omfördelningspolitiken helt oväsentlig om vi inte har frihet. Frihet att tycka och tro vad vi vill och tillåts uttrycka det. I Sverige är vi så vana vid liberalismen att vi inte ens ifrågasätter att den inte kan vara gällande. Ändå har vi ett parti på frammarsch som vill ta bort allt detta, mest grundläggande, för oss. Hur tänkte vi nu? Gjorde vi ens det? Tänkte alltså! När vi hjälper SD att i varje riksdagsval öka.

Om vi tänker, tänker över varåt vi är på väg, så kommer fler att röstat för att hålla det mest grundläggande närmast hjärtat. Friheten! Demokratin! En röst på demokratin är inte en röst på SD! Just nu behöver vi en stabil kärna som alla partier, inte bara på ytan, är överens om. Den kärna som är en garant för fortsatt stabil demokrati. Jag vill att min röst skall räknas, även om den inte för tillfället ligger hos det styrande partiet. Det vill jag även i fortsättningen. Oavsett vilka Svenska parti som sitter i regeringen. Förut kände jag mig trygg att de skulle förbli så. Jag är inte så säker längre.

Hjälp mig få tillbaka min övertygelse på den svenska demokratin!


--
Referenser:
Stort tillslag mot oppositionella i Ryssland
SVT Nyheter
Sverigedemokraternas Principprogram

lördag 17 augusti 2019

I-Landsproblem

Problemet med att vara duktig och försöka hålla tvättkorgen tom är att det blir så djävla fullt i garderoben (i varje fall om man bor i en liten lägenhet utan vidare förvaringsutrymmen och därför i princip inte har något garderobsutrymme).

Vi möblerade runt lite och lyckades genom att vara kreativa med sovrumsmöbleringen klämma in en extra garderob för några månader sedan. LYX! Jag fick en hel sektion för mig själv, med flera trådbackar och två-tre hyllor. LYX! Dessutom slängde jag (de trasiga), skänkte och lade undan kläder som jag i princip aldrig använder. Wow! Plats till snygga sorterade högar och ett system som fungerar för att hålla ordningen!

MEN, idag när jag kom med en hög nytvättade T-shirts som jag skulle lägga in, stod jag åter inför valet att bara trycka in dem där de får plats, eller att försöka organisera om.

Hur gick det till?

Jag hade ju ett system!

Så omorganisering fick det bli, vilket leder till dagens I-landsproblemsfråga:

Hur fan sorterar ni era T-shirts?

Just nu har jag 5 travar (som tenderar att bli högar över tid och till sist en blandad utspridd hög):

Slafs och Skate
Sköna, en del en aning för stora, T-shirts som duger att skejta i och dra på sig när man kommer hem och bara vill krypa upp i soffan.

Special
Speciella T-shirts jag använder, men inte använder så ofta, som mina PRIDE-T-shirts, Jul-T-shirts från jobbet, Konsert-T-shirts jag vill spara av nostalgiska anledningar som förvisso är ok att använda (kunde varit i "Vardag och Jobb" eller "OK och Fina" högarna) men som jag ändå inte använder så ofta, etc.

Vardag och Jobb
T-shirtar jag fått från jobbet med vår logga, samt andra OK T-shirts som inte riktigt går igenom fru-kontrollen när vi skall vistas tillsammans bland folk, men som hon inte klagar på att jag drar på mig på vardagsmornarna (kanske mest för att hon oftast åkt hemifrån innan jag klär mig).

OK och Fina
T-shirts jag kan använda i de flesta sammanhang, en del till och med vara uppklädd i.

Vita
T-shirtar som mestadels är vita vissa med något litet tryck. Innehållet i denna hög skulle kunna klassas och sorteras in i de övriga högarna, men av någon anledning gillar jag att ha mina vita T-shirts för sig själva.

Egentligen skulle jag nog vilja bara ha "OK och Fina" T-shirts och delat upp dem efter färg istället, typ: "Svarta, Grå, Blå, Vita och Övriga" men det går ju inte. Man kan ju inte slänga en skön T-shirt bara för den är ful eller helt urtvättad, eller bara används max en gång per år, eller? Det är ju inte miljötänk, eller? (Försöker hitta ursäkter!?! <garv>)

Hur sorterar och tänker ni i denna väldigt världsavgörande fråga?

tisdag 16 juli 2019

PRIDE - Varför skylta med sin abnormalitet?


Med Malmö PRIDE för dörren trillade jag in i en FB-tråd till ett inlägg från en person som fått sin regnbågsflagga vandaliserad och bränd. I tråden var det några som förvisso var försiktiga med att inte direkt uttala något negativt om HBTQ-personer, men ställde frågor som alla var i denna stil:

"Jag har inget emot HBTQ, men varför måste de provocera / skylta med / visa upp symboler för sin avvikande sexuella läggning?"
(underförstått: "De får skylla sig själva!" eller ibland explicit med tillägg av typen: "Det retar bara upp folk och är att be om det!")


Jo, även om vårt samhälle inte längre klassificerar homosexualitet som något olagligt, eller en sjukdom som kan (tvångs)botas, så är det ett samhälle där det krävs mod att vara utanför normen, det är ett samhälle där många drar sig för att våga vara den person de egentligen är och vill kunna vara.

För att vi som människor och samhälle skall kunna utvecklas, och få en öppnare och mer kärleksfull värld där alla får lov att ta plats, behöver den stenålderskvarleva, stenåldersmentalitet, som samhället i stor utsträckning fortfarande visar upp, motarbetas.

Oavsett hur onaturligt vissa anser det vara att människor inte är precis som de själva är, så förändras samhället. Vi har det bättre nu än vi någonsin haft det. Vi lever inte längre på stenåldern och behöver inte längre vara rädda för att personer med annan hudfärg (från en annan stam) skall komma och konkurrera ut vår stam och stjäla våra nötter eller annan föda vi samlat till vintern. Vi behöver inte ens klamra oss fast vid 50-talets rasteorier för att försöka visa vår egen överlägsenhet, vi behöver inte känna oss hotade, vi vet bättre. Vi lever inte längre i små grupper/stammar på stenåldern och behöver inte vara rädda för att de som är annorlunda, och bejakar sin kärlek för samkönade, skall ta resurser från stammen utan att hjälpa till med stammens fortplantning. Vi lever inte på stenåldern längre.

När någon som en stor del av sitt liv känt sig utanför och inte vågat visa sitt riktiga jag, som har känt sig tvingad att passa in, slutligen bestämmer sig för att öppet vara den person som den rent faktiskt är, så tycker jag att personen har all rätt att känna stolthet över det. Stolthet över att man vågar stå emot normen som kväver en, utan egentlig anledning (vi lever inte på stenåldern längre), stolthet över att man väljer kärlek, att man vågar stå upp för kärlek framför hat. Andra som ännu inte kommit dit behöver se denna stolthet för att själva våga och/eller acceptera.

Stoltheten, symbolerna, PRIDE-flaggan, hjälper till att normalisera kärleken.

När världen, trots att den aldrig varit bättre, med allt färre riktigt fattiga, färre krig, mer möjligheter att resa och möta andra människor, generellt bättre levnadsstandard för alla, etc, etc, fortfarande klamrar sig fast vid stenåldersvärderingar, och i delar av världen till och med börjar backa tillbaka från utvecklingen som skett och till exempel inför hårdare straff för homosexualitet där det ses som ett brott att vara tillsammans med någon av samma kön(!), i en värld där länder/samhällen som anses vara långt utvecklade vill stänga gränser och sluta sig inne i sina "stammar" igen, påtvinga normer och se till att alla i stammen är lika, då behövs det, med stolthet, flaggas för olikheter och för kärleken.

Jag vill inte vara med och bygga ett samhälle som backar in i hat och utanförskap, som tvingar ut och utestänger de som inte passar in i förlegade normer. Jag vill hjälpa till att utveckla vårt samhälle till en gemenskap av mångfald där alla får plats och respekteras för vem de är, ett samhälle som bejakar kärleken.

Samhället behöver se stoltheten för att kunna normalisera kärleken.
Vi behöver kärlek för att kunna utvecklas som människor!

Var stolta! PRIDE!