tisdag 16 juli 2019

PRIDE - Varför skylta med sin abnormalitet?


Med Malmö PRIDE för dörren trillade jag in i en FB-tråd till ett inlägg från en person som fått sin regnbågsflagga vandaliserad och bränd. I tråden var det några som förvisso var försiktiga med att inte direkt uttala något negativt om HBTQ-personer, men ställde frågor som alla var i denna stil:

"Jag har inget emot HBTQ, men varför måste de provocera / skylta med / visa upp symboler för sin avvikande sexuella läggning?"
(underförstått: "De får skylla sig själva!" eller ibland explicit med tillägg av typen: "Det retar bara upp folk och är att be om det!")


Jo, även om vårt samhälle inte längre klassificerar homosexualitet som något olagligt, eller en sjukdom som kan (tvångs)botas, så är det ett samhälle där det krävs mod att vara utanför normen, det är ett samhälle där många drar sig för att våga vara den person de egentligen är och vill kunna vara.

För att vi som människor och samhälle skall kunna utvecklas, och få en öppnare och mer kärleksfull värld där alla får lov att ta plats, behöver den stenålderskvarleva, stenåldersmentalitet, som samhället i stor utsträckning fortfarande visar upp, motarbetas.

Oavsett hur onaturligt vissa anser det vara att människor inte är precis som de själva är, så förändras samhället. Vi har det bättre nu än vi någonsin haft det. Vi lever inte längre på stenåldern och behöver inte längre vara rädda för att personer med annan hudfärg (från en annan stam) skall komma och konkurrera ut vår stam och stjäla våra nötter eller annan föda vi samlat till vintern. Vi behöver inte ens klamra oss fast vid 50-talets rasteorier för att försöka visa vår egen överlägsenhet, vi behöver inte känna oss hotade, vi vet bättre. Vi lever inte längre i små grupper/stammar på stenåldern och behöver inte vara rädda för att de som är annorlunda, och bejakar sin kärlek för samkönade, skall ta resurser från stammen utan att hjälpa till med stammens fortplantning. Vi lever inte på stenåldern längre.

När någon som en stor del av sitt liv känt sig utanför och inte vågat visa sitt riktiga jag, som har känt sig tvingad att passa in, slutligen bestämmer sig för att öppet vara den person som den rent faktiskt är, så tycker jag att personen har all rätt att känna stolthet över det. Stolthet över att man vågar stå emot normen som kväver en, utan egentlig anledning (vi lever inte på stenåldern längre), stolthet över att man väljer kärlek, att man vågar stå upp för kärlek framför hat. Andra som ännu inte kommit dit behöver se denna stolthet för att själva våga och/eller acceptera.

Stoltheten, symbolerna, PRIDE-flaggan, hjälper till att normalisera kärleken.

När världen, trots att den aldrig varit bättre, med allt färre riktigt fattiga, färre krig, mer möjligheter att resa och möta andra människor, generellt bättre levnadsstandard för alla, etc, etc, fortfarande klamrar sig fast vid stenåldersvärderingar, och i delar av världen till och med börjar backa tillbaka från utvecklingen som skett och till exempel inför hårdare straff för homosexualitet där det ses som ett brott att vara tillsammans med någon av samma kön(!), i en värld där länder/samhällen som anses vara långt utvecklade vill stänga gränser och sluta sig inne i sina "stammar" igen, påtvinga normer och se till att alla i stammen är lika, då behövs det, med stolthet, flaggas för olikheter och för kärleken.

Jag vill inte vara med och bygga ett samhälle som backar in i hat och utanförskap, som tvingar ut och utestänger de som inte passar in i förlegade normer. Jag vill hjälpa till att utveckla vårt samhälle till en gemenskap av mångfald där alla får plats och respekteras för vem de är, ett samhälle som bejakar kärleken.

Samhället behöver se stoltheten för att kunna normalisera kärleken.
Vi behöver kärlek för att kunna utvecklas som människor!

Var stolta! PRIDE!

fredag 31 maj 2019

Människorna är förlorare i svenska EU-valet

Nu när alla svenska röster i EU-valet är räknade började jag skriva en artikel som gick ut på att det jublades för mycket (masspsykos?) hos för många partier på EU-valnatten och i samma artikel försöka bena ut vem som är de verkliga vinnarna (och förlorarna) i det svenska EU-valet. Jag jämförde siffror med resultatet av riksdagsvalet 2018 och försökte hitta någon demokratiskt eller medmänskligt positiv trend, så som att SD fått färre röster och mindre andel av rösterna än i riksdagsvalet medan Centern gått framåt jämfört med riksdagsvalet, och att Miljöpartiet faktiskt, trots det lägre valdeltagande, fått fler röster och betydligt större andel av rösterna än i riksdagsvalet.

Men efter att ha vridit på det en stund insåg jag att jag bara lurade mig själv. Det som rent konkret spelar roll i det svenska EU-valet är hur många mandat ett parti får, dvs hur mycket de kan påverka i EU, vilka Grupperingar i EU som blir starkare eller svagare tack vare valresultatet i Sverige. Sett ur det perspektivet var det, sett med mina ögon, ett riktigt dystert svenskt val för mänskligheten.

De konservativa och främlingsfientliga EU-kritiska går framåt, liberaler minskar åtminstone inte totalt sätt, men det gör yttervänstern inte heller, medan de som värnar mest om vår planets miljö gör det.

Vad fan är det med folk?

Tror ni inte på frihet, samarbete och en frisk planet?

Vill vi verkligen leva i en isolerad polisstat utan influenser utifrån där våra liv och åsikter stenhårt kontrolleras och vi måste ha gasmask för att kunna andas?
Det känns som om det är målet när man ser förändringen av mandat som vi bidrar till EU med!

Ja, ja ... jag väljer trots allt att tro på människorna, individerna (jag kan inte göra något annat) och hoppas att de liberala och gröna parlamentariker vi sänder till Bryssel kan påverka positivt på individuell nivå och lyfta de frågor som är viktigast för mänskligheten och planeten!




M och KD ökar med ett mandat var och tillför den konservativa EPP därför två mandat mer.

SD ökade också med ett mandat vilket stärker den främlingsfientliga, EU-kritiska, konservativa ECR-gruppen.

V har kvar sitt mandat så inget svenskpåverkad förändringsbidrag för vänstergruppen GUE/NGL.

Medan Centern lyckas få ett mandat mer så tappar L ett mandat, så Sveriges bidrag till förändring för den liberala gruppen ALDE är totalt sätt noll.

S står kvar på samma antal mandat medan FI tappar sitt enda mandat så sveriges bidrag till socialdemokratiska S&D är en minskning.

MP, som trots sina till synes stora framgångar jämfört med riksdagsvalet tappar två mandat i EU-parlamentet så Sverige bidrar inte till att stärka den Gröna EFA-gruppen i EU utan drar istället bort två mandat från den.

Liberala PP (Pirat Partiet), som numera hade blivit del av EFA-gruppen, lyckas inte heller detta val få något mandat.


Trenden i EU totalt sätt är betydligt positivare, med de Liberala (+43 mandat) och Gröna (+21 mandat) på frammarsch medan de Konservativa (-37 mandat) och Främlingsfientliga EU-kritiska (-17 mandat) minskar! Nu får vi se till att också Sverige framåt bidrar till den trenden!

söndag 26 maj 2019

Mitt och ditt EU-Val 2019

Jag vill ha ett öppnare samhälle där varje individs värde är något självklart. Jag vill leva i ett samhälle, i en värld, där vi värnar om integritet och varje individs rätt att få uttrycka sina åsikter, och lyssna på andras åsikter. En samhälle där vi tar hand om varandra, en värld där alla tillåts vara människor, inte bara siffror, kostnader eller intäkter. Jag vill leva i en värld som inte begränsar människor och som inte ser ner på människor, och jag vill leva i värld där vi värnar om att världen skall finnas kvar och gå att leva i för framtida generationer.

Hur skall man rösta i EU-valet för att lägga sin röst på det jag ser som ett bättre samhälle, ett bättre EU, en bättre värld (enligt ovan)?

Igår gjorde jag SVTs valkompass för att få en indikation om hur mina tankar är i linje med de svenska partiernas inställning till EU, och jag blev inte särskilt förvånad över resultatet. Det enda i resultatet som förvånar mig en aning är hur högt upp i listan KD kom. Jag ser KD som ett extremt konservativt parti inte alls i linje med hur jag uppfattar mina åsikter ... MEN så kom jag att tänka på att de faktiskt på visst sätt lyfter fram medmänskligheten och att vi skall ta hand om varandra. Men för övrigt var mitt resultat tydligt i linje med vad jag trodde. Resultatet sa rösta LIBERALT, rösta absolut INTE på SD. Självklart har jag inte 100% åsiktsmatching med något parti eller någon EU-kandidat, men störst med de uttalat liberala partierna, och minst med de partier som inskränker och begränsar individen och/eller ser ner på vissa människor.


Hoppet ner från 61% matchning med det partiet som jag fick näst lägst matchning med, ned till 29% matchning med SD i EU-frågorna är så tydlig. Dessutom har jag ännu sämre matchning med individuella SD-kandidater ...


Av de svenska riksdagspartierna finns det tydligen bara ett riktigt riktigt dåligt val man kan göra för mänsklighetens frihet.

Snälla rösta i EU-Valet 2019 ... och rösta för människor, inte mot dem!

... och kom ihåg att alla partier man kan rösta på inte täcks av SVT's valkompass, det finns också partier som vänder sig från mänskligheten ännu mer än SD gör ... fast också partier som i ännu högre grad än något riksdagsparti lyfter fram individen och individens rätt till frihet, det är åsikter som behövs lyftas i EU för att värna det fri ordet och vår demokrati, som behövs som en motpol till det begränsande och de omedmänskliga vindar som blåser. Jag funderar på att lägga min röst på Pirat Partiet som verkligen profilerar sig för integritet och åsiktsfrihet, men jag vet inte ännu. Vi får se när jag står där i valbåset om en stund.

torsdag 17 januari 2019

Nyliberalister, Kommunister & Nazister

Retoriken som från vänster beskriver C & L och vad de står för, målar på ett skrattretande sätt (hade åtminstone varit skrattretande om det inte varit så många som använt den att de själva snart börjar tro på den) upp en bild som saknar verklighetsanknytning. De utmålas som nyliberala[1] elitiska kapitalister som endast värnar om att de som redan har i överflöd mer skall vara givna, hur de nu får ihop den ekvationen (nyliberalismen stödjer inte explicit de rika, dess mål är att minska statens inflytande över alla, minimera staten till att se till att alla rättigheter bevaras, och maximera individens rätt till frihet, liv och egendom).

MEN, vi har inga nyliberala riksdagspartier i Sverige. Både C och L är väldigt mycket socialliberala[2], dessutom med jämlikhet, jämställdhet och rättvisefrågor väldigt högt på agendan (något som är helt naturligt för liberaler, alla skall ha lika rättigheter och möjligheter).

De är nyliberala lika lite som V är kommunister och mycket mindre än SD är ett renodlat nasistiskt parti. Varje gång V kallas kommunistiskt och ofta också när SD kallas nazistiskt blir det rubriker och ramaskri. Varför blir det inte det när C & L kallas nyliberala?

Jag tror att det dels beror på folk i allmänhet så länge har tagit sin frihet för given att de tappat känslan för vad liberalism är och inte förstår eller vet skillnaden mellan nyliberalism och socialliberalism, och dels på att frihet och minskat statligt inflytande i sig inte är något dåligt (vem vill inte kunna bestämma över sitt eget liv?).

L & C är inga extrempartier, hur mycket V och SD än vill utmåla dem som det. L & C är socialliberala mittenpartier som behövs för att ge den politiska vågen i Sverige massa så den inte allt för enkelt tippar över mot fyrkantig socialism som begränsar människors frihet, eller mot konservatism som inte tillåter oss att vara fria och utvecklas, och egoistisk kapitalism som bara ser till de som har och skiter i andra, och i förlängningen mot att tippa över mot kommunism eller nazism vilka båda helt tar bort människors rättigheter och värde. C & L behövs i riksdagen för att någon skall värna om allas rätt till frihet och liv samtidigt som vi bevarar det sociala skyddsnät vi i vårt samhälle byggt upp (tack till arbetarrörelsen som tog den kampen). De behövs för att vi kan få fortsätta utvecklas som människor, individer och samhälle. De behövs för vi skall kunna ha lyxen att, på lika villkor med alla andra, bestämma över våra egna liv samtidigt som vi har tryggheten i att samhället fångar upp oss om vi skulle falla.

[1] Nyliberalism
https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Nyliberalism

[2] Socialliberalism
https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Socialliberalism

fredag 9 november 2018

Negerbollar, Bokbål & Vaniljpulver

För ett tag sedan kom frågan om rätten att få kalla chokladbollar för negerbollar upp i en fb-humorgrupp jag är med i och jag tappade hakan av förvåning över vilka uttryck (smyg)rasismen kan ta sig, och/eller hur stor avsaknaden av empati kan vara hos människor.

Varför att det så viktigt för vissa att få använda ett ordet neger i en benämning av ett bakverk?

Som svar på den frågan kom många, den ena dummare än den andra förklaringen. Den första motiveringen med någon form av bäring, som inte var direkt rasistisk var argumentet:
"Det har alltid hetat negerboll, och kommer alltid att heta negerboll, för det sa alla när jag var yngre!"

Det vill säga en högst konservativ hållning och ovilja till förändring som speglar de värderingar vi hade för årtionden sedan. Argumentet blir nästan utan undantag uppföljt med något i stil med:
"Ingen tar minsann illa upp av det heter 'finska pinnar', det borde ju vara lika kränkande för finnar i så fall!"

Då kan jag inte låta bli att tänka att de gör sig dummare än vad de är och bara försöker hitta ursäkter för att få fortsätta sin (smyg)rasism. Hur kan man annars välja att inte förstå skillnaden i värdeladdning mellan ordet "finne" och ordet "neger". Ordet neger har inget med nationalitet att göra. Ordet neger är använt inom rasbiologisk forskning vars syfte är att visa den vita mannens överlägsenhet gentemot de med mörkare hudfärg. Att fortsätta använda ordet, kanske i synnerhet så vardagligt som i ett benämnde av ett bakverk, och utan att tänka över de värderingar ordet är laddat med, håller liv i de föreställningarna och de värderingar man hade i Europa på 50-talet och tidigare då man ansåg det självklart att färgen på ens hud avgjorde hur intellektuellt kapabel var man var, och också försökte bevisa det genom rasbiologi. Ordet neger är starkt förknippat med slaveri, förtryck och brist på respekt för människors lika värde. Om man fortsätter normaliserar användningen av det på detta sätt så hjälper man till att hålla de värderingarna vid liv oavsett om man vill eller inte. Att kalla chokladboll för negerboll har inget med varifrån kakan kommer att göra. Det är väldigt stor skillnad mot finska pinnar. Om chokladbollen haft ett tydligt ursprung i Gambia hade det inte varit konstigt att kalla den Gambiansk boll, men att kalla den negerboll eller förvränga den till "Gambiaskalle med mjäll" är ett nedsättande rasistiskt skämt, hur skulle det kunna vara något annat? Att fortsätta hävda rätten att få kalla chokladbollar för negerbollar visar de värderingar man hyser, och de är rasistiska.

"Men", fortsätter fortsätter negerbollsförespråkarna som tror sig vara lite mer intellektuella, "det är inte demokratiskt att förbjuda vissa ord, det hindrar oss från att uttrycka våra åsikter!".

Skämtar ni? Vilka åsikter behöver ni använda ordet "negerboll" för att kunna uttrycka? Ingen har lyckats ge mig ett exempel på att de inte kunnat uttrycka sina åsikter utan att få kalla kakan för negerboll. Dessutom handlar det inte om något förbud. Det handlar om att visa hänsyn och empati. Vill man uttrycka sina rasistiska åsikter så visst, fortsätt kalla kakan för negerboll för all del, men kom inte och påstå att det inte är värdeladdat! Det är ett uttryck för rasism.

Sedan går nästan ofelbart diskussionen över i att vi förändrar litteraturen, att Agata Christies roman "Tio små negerpojkar" fått byta titel och att Pippi Långstrumps pappa inte får kallas negerkung längre, att bibliotek minsann bränt den boken på bål, att demokratin är döende.

Det som egentligen skedde var att Janne Josefssons i sitt sommarprat 2017 uttalade sig på radio om att Botkyrka kommun brände Astrid Lingrens Pippi böcker, vilket egentligen handlade om de gallrar ut böcker för att få plats med nya. När de fick in de nya Pippi böckerna slängdes de gamla (kanske brändes i något fjärrvärmeverk, vad vet jag). Janne menade det mer bildligt att de brände böckerna och hävdar att det var av ideologiska skäl, medan biblioteket i fråga hävdar att de behandlades som alla andra gamla slitna böcker som ersätts. Det handlar alltså inte om något bokbål oavsett vilket.

Jag själv är av hållningen att det är viktigt att originalversionerna av Pippi-böckerna, som använder sig av termen negerkung, finns kvar tillgängliga för alla, som ett tidsdokument för hur våra värderingar såg ut på 1940-talet då de skrevs. Att det då var självklart att kalla mörkhyade för negrar och att det då var självklart att dela in människor i raser. Ett dokument över hur långt vi utvecklats från det. Dock ser jag det inte som fel att man också ger ut moderniserade versioner som bättre passar in i den tid vi lever nu. Berättelserna är ju lika bra nu som då, även om man väljer att i språket inte använda rasistiska benämningar.

Gällande "Tio små negerpojkar" så bytte den titel redan när den gavs ut i USA för första gången 1940 och kallades istället "And then there were none”. Redan då, 1940, motsatte sig USAs befolkning att normalisera förnedrande "slavord". Britterna var mer ståndaktiga i sin rasism, och övergav originaltiteln först 1985. I Sverige tog det ända tills 2014 innan man anslöt sig till den civiliserade världen. Så det var knappast den Svenska "PK-maffian" som tryckte på för titelbytet, snarare var det rasist-maffian hon höll emot i väldigt många år. Men också i detta fall anser jag det vara bra om man behåller originalutgåvorna och låter de vara tillgängliga för alla. De är tidsdokument som visar på vilka värderingar som var förhärskande när de skrevs. Som till exempel att det 1938 i England var acceptabelt med rasistiska termer för mörkhyade i barnramsor som dessutom handlade om att de mörkhyade barnen dog ett efter ett.

Som avslutning i debatten så kom en negerbollsförespråkare med en ganska kul fråga. "Är det inte lika förnedrande då att kallas för vaniljpulver (vit och korkad)?" ... den tog jag fasta på ... inte för att jag tycker det bidrar med något argument för att få kalla chokladbollar för, negerbollar ... vaniljpulver är ju en ingrediens, precis som choklad och inte jämförbart med att använda rasistiska termer på bakverk, men numera kallar jag alla negerbollsförespråkare för VANILJPULVER! :-D

onsdag 17 oktober 2018

Är det synd om SDs väljare då?

Innan valet funderade jag lite över om det var synd om SD[1] (vilket de i sin kommunikationsplan låter påskina). När jag resonerat klart så kändes det inte som om det var så synd om SD trots allt. Men nu då, efter valet? Nu gnäller en massa människor om att det är synd om SDs väljare. Att det inte är acceptabelt att 17,5% av väljarna inte har något inflytande i svensk politik eftersom SD utestängs från regeringsinflytande av de andra partierna.

Men är det så? Har dessa väljare inget inflytande genom sina representanter?

För att bena ut det behöver vi snabbt repetera lite hur vår svenska demokrati fungerar.
(Mer information om vad demokrati innebär kan ni säkert hitta själva, och här finns en liten diskussion runt det också: Demokrati[2])

I Sverige tillämpar vi så kallad representativ demokrati. Det vill säga vi (folket) utser ett antal representanter (riksdagsledamöter) som tillsammans utgör den lagstiftande instansen i Sverige (Riksdagen, som det svenska parlamentet kallas). Dessa representanter har mandat av väljarna att, i så kallade voteringar, fatta beslut angående vårt samhälle, rösta på olika lagförslag, och själva komma med förslag (motioner). Det är förutsättningarna vi går till riksdagsval på. Så har det varit ett bra tag nu och det torde inte vara någon hemlighet för någon väljare att det är riksdagsledamöterna som skall representera oss vi utser i riksdagsvalet.

De 17,5% av väljarna som röstade på SD är representerade i riksdagen genom de 62 mandat som det parti de röstat på tilldelats. SDs representanter i riksdagen är där på lika villkor med alla de andra riksdagspartiernas representanter och får komma med motioner och medverka i voteringar på lika villkor med alla andra riksdagsledamöter. Det är ingen skillnad på hur stort direkt inflytande per mandat SD har i riksdagen jämfört med de andra partierna. Eftersom riksdagen är den lagstiftande instansen i Sverige är SDs möjlighet att, per mandat, påverka svensk politik, precis lika stor som något annat partis. Förutsättningarna för att SDs väljare skall kunna representeras lika på lika villkor som de andra partiernas väljare är till fullo uppfylld.

I Sverige har vi också en verkställande instans, Regeringen. Regeringen skall se till att de beslut som fattas i riksdagen genomförs.

Att ett parti fått 17,5% av rösterna innebär inte automatiskt att det skall få regeringsinflytande. Det krävs mer än 50% av rösterna för att regeringsinflytande skall vara garanterat.
Det är en del av Majoritetsprincipen, vilken också är en förutsättning för demokrati. Det torde inte heller vara någon hemlighet för de väljare som röstade på SD (eller något annat parti).

Det är inte synd om de 17,5% av väljarna som valde att lägga sin röst på ett parti som alla de andra partierna i valrörelsen, mer eller mindre tydligt, sagt att de inte frivilligt kommer ge något regeringsinflytande.
De har fått exakt vad de röstat på.
Ett antal mandat i riksdagen och därmed, genom sina representanter, makt/inflytande motsvarande det antal röster SD fick.

Så sluta gnälla om att det är synd om SDs väljare!


Referenser:

[1] Är det synd om SD?
https://blog.ordflod.se/2018/08/ar-det-synd-om-sd.html

[2] Demokrati
https://blog.ordflod.se/2018/08/demokrati.html

onsdag 10 oktober 2018

En dag på stranden

Emo?
Naaaa….

Goth?
Tja, snarare det då.

En dragning till det mörka?
Definitivt!

Henrietta kunde inte riktigt kategorisera sig själv. Egentligen sket hon i vilket. Hon kände inget behov av att tillhöra en viss grupp. Hon var den hon var och brukade vanligtvis känna sig säker i det. Mystiken i skuggorna lockade henne. Spänningen i att inte veta vad som fanns där ljuset inte nådde och att själv bli en del av det okända, glida in, svepa sitt långa svarta hår runt sig och smälta in, fick det att kittla i henne. Det minsta ljus som i mörkret möte hennes bleka hy fick den att framträda, nästan fluorescerande accentuera och framhäva de många tatueringarna och piercingarna. Då kände hon sig som en gudinna. Det var vem hon var! Någon som lät sig omfamnas av mörkret och som använde det för att stå ut.

Att hon nu ändå funderade på sin identitet berodde på att hon inte kände igen sig själv. Vad tusan gjorde hon här? Varför låg hon här på stranden och exponerade sig för dagstjärnas heta strålar? Hon hade aldrig gillat att åka till stranden, definitivt inte före solnedgången i varje fall. Men den senaste tiden hade något ändrats. Hon var annorlunda. Ända sedan den där natten, natten då den där festen avslutats med att hon hamnat här på denna strand med honom, hade hon känt en dragning hit. Det hade känts som om han den natten hade sett henne så som hon kände sig själv. I månens bleka sken hade de funnit varandra. Två som trots att de inte stod utanför ljuset hellre lät sig uppslukas av skuggorna. De hade inte pratat mycket men mörkrets kittlingar hade drivit dem i varandras famn. Deras läppar hade möts och de hade under fumlande smekningar under kläderna rullat runt i sanden. Det hade inte blivit mer än så. Den stigande upphetsningen hade plötsligt försvunnit när de rullat ner bland stenarna nära vattenbrynet och hon känt något vasst i ryggen. Hon hade våldsamt puttat honom ifrån sig och fiskat fram den vassa stenskärva som skar in i ryggen. Närmast förnärmat hade han efter en stund, när hon ägnat skärvan mer uppmärksamhet än honom, lämnat henne ensam på stranden. Hon ångrade inte att det blivit så, stenen var så värd det. Den hade i månens sken varit så otroligt vacker mot hennes nästan vita hand. Stenen hade varit som en motvikt av mörker mot den bleka huden. Mattsvart, hade den slukat det ljus som fullmånen reflekterade. Stenen var numera hennes vackraste kroppsutsmyckning där den i sin silverinfattning satt fastlåst i hennes navel. Fast då, i ensamheten på stranden, hade hon snart börjat känna en hunger. Hon undrade om han hade kunnat hjälpa henne stilla den om hon hållit honom kvar. Hon undrade om det var den hungern som drev henne tillbaka hit. Längtan tillbaka till stranden hade efterhand blivit så stark att hon spenderade mycket tid här, också under dygnets ljusa timmar. Hon visste inte riktigt längre om det var hungern hon fortfarande kände som drev henne eller om det var den törst efter havet som vid varje besök hade växt sig starkare. Oavsett vilket kändes det märkligt att ligga här på stranden på ett badlakan och låta solen bada henne i värme och ljus. Det var inte obehagligt. Bara märkligt. Hon kände sig inte som sig själv.

Plötsligt väcktes Henrietta ur sina funderingar av ett svidande stick som fick henne att häftigt sätta sig upp. Lätt förvirrat tog hon sig åt sidan och kände sin solheta slanka midjas hudveck under sina smala, på gränsen till magra, fingrar. Förvirrat såg hon sig om medan hon gned svedan på sidan av magen. Hon var i det närmaste ensam på stranden. De enda hon såg var en barnfamilj längre bort. Det var den typ av familj hon inte kunde låta bli att känna förakt för. Kanske föraktet var en kompensation för osäkerheten i hennes egen självbild. Solbadandet stämde inte alls med vem hon var, men familjen var en sådan tydlig stereotyp av en tråkig alldagliga familj som aldrig skulle kunna förstå mörkrets kittlande spänning att hon genom sitt förakt för dem nästan lyckades känna sig som den mörkrets drottning hon egentligen tyckte sig vara.

~~~

Familjen hade förberett en heldag på stranden. Utbredda filtar under badlakanen på vilka den snarkande mamma låg på rygg med sin överkropp. Hennes solrodnande fyllighet vällde ut under den lilla cerisa bikinin, som såg ut att vara flera storlekar för liten för henne. Skinkorna på hennes stringklädda underdel, liksom låren, vilade i sanden ner mot vattnet. Sonen i familjen hade roat sig med att gräva en kanal nerifrån vattnet. Kanalen gick nu hela vägen upp mellan mammans utflutna lår och var så djup att vattnet strömmade hela vägen upp. Arbetet med att gräva ut sidorna av kanalen och därmed underminera den mark mammans underkropp vilade på var i full gång. Henrietta drog lite på läpparna vid tanken på hur mamman skulle reagera när hon oundvikligen snart skulle rasade ner i kanalens vattnet. I leendet kände hon hur hennes piercade underläpp sved precis där ringen trängde genom huden och insåg att hon, liksom familjens mamma, nog legat för länge i solen. Familjens pappa och tonårsdotter var försiktigare med solen där de i parasollens skugga satt och petade på sina telefoner.

~~~

Med handen fortfarande mot sin midja funderade Henrietta på vad som kunde ha orsakat sticket hon känt. Hon lät sin blick följa ormen som, på hennes tatuerade arm, slingrade sig ur dödskallens ögonhålor nedåt mot den hand vars fingrar försiktigt smekte svedan på sidan av hennes mage. Hon studerade den röda fläck som omgav förhöjningen i huden. När hon förde fingrarna över rodnaden så kände hon tydligt bulan, och hur huden rörde sig över den, som om det satt en liten pärla under huden. Dödskalleringen gled ner en aning på hennes tunna svettiga finger när hon med sin långa svartlackerade nagel försiktigt petade på bulan.

Plötsligt ryckte Henrietta undan sin hand så häftigt hon av ringen fick en svidande reva från kanten av rodnaden, längs den tatuerade taggtråd som slingrade sig hela vägen bort till navelsmycket. Navelsmycket pryddes av den, numera slipade och polerade, svarta sten som skurit in i hennes rygg just på denna strand den där festnatten. Det under hennes hud hade flyttat sig! Jo! Henrietta var säker, det hade flyttat sig, minst några millimeter. Bulan var helt klart på väg ut från rodnaden. Med växande obehagskänsla märkte hon att hon höll andan och tvingade sig att dra ett djupt andetag som sved i hennes torra strupe.

Vatten! Tanken var nästan som påtvingad. Hon behövde vatten! När hon började vrida sig för att ta vattenflaskan i väskan kände hon en kittlande känsla från magen och stannade upp i rörelse. Genast upphörde det hon känt. Henrietta fokuserade sin stålblå blick på bulan och började sakta vrida sig mot väskan igen. Darrade bulan till? Hon var osäker på vad hon såg och kände. Hon fortsatte vridningen, nu lite snabbare. Bulan flyttade sig då långsamt inåt mot naveln, men stannade upp så snart Henrietta gjorde det. Trots solens stekande strålar blev hon helt kall över hela kroppen.

Helt stilla studerade hon utbuktningen som tycktes henne något större. Hade den växt när den flyttat sig mot naveln? Mot Stenen! Kallsvetten började rinna nerför hennes ansikte när hon med panik insåg att förhöjningen sakta sakta flyttade sig under huden trots att hon satt helt stilla. Först var rörelsen så långsam att hon inte sett den om det inte vore för att en tatuerad taggtrådstagg markerat läget. Farten ökade en aning och det kändes som om något sakta rullade under hennes hud. Ett Något som växte i samma takt som det kom närmare navelsmyckets sten. Som en bomb briserade tanken och lyste upp hennes medvetande: NÅGOT FÅR INTE NÅ STENEN! Instinktivt tryckte hon sin ena hand så hårt hon kunde ned i huden mellan Något och naveln, medan hon med andra handens fumliga fingrar började lossa navelsmycket.

Som triggat av hennes incitament, eller kanske rörelsen, accelererade Något. Henrietta kämpade med att gänga upp smyckeslåset när bulan, nu stor som en spelkula, nådde hennes hand och stannade upp. Stannade upp, som om den tog sats och började sedan pressa mot barriären som hennes hand utgjorde. Henrietta tryckte ännu hårdare och en brännande smärta spreds sig i magen när bulan sjönk inåt, in i hennes buk. Henrietta skrek av pinan när Något borrade sig ner i hennes magmuskel, snett nedåt, för att komma under handens tryck. Hon slet i panik av sig det låsta navelsmycket så att blodet stänkte och lämnade hennes mage rödprickig runt den röda rännil som rann ner över hennes bikiniunderdel. Genast ändrade Något riktning. Smärtan i magen avtog, och Henriettas skrik övergick i en flämtande andhämtning när Något återvände upp från magmuskeln och bulan åter blev synlig under huden. Golfbollsstor töjde Något huden längs sin väg uppåt över Henriettas bröstkorg, upp mot den arm vars hand nu höll smycket med stenen. Det kändes som om huden skulle spricka och revbenen knäckas när den växande Något rullade över dem under huden. Henriettas smärtfyllda andhämtningen blev ännu häftigare när hon med en kraftansträngning for upp på fötter samtidigt som Något nådde hennes armhåla. Den onaturliga utbuktningen fick det att se ut som om Henrietta hade fått en axel också på undersidan mellan överarmen och bröstet.

Tanken på vatten hade aldrig lämnat Henrietta. Hon insåg att hennes törst aldrig kunnat släckas av väskans vattenflaska. Det var törsten efter havet hon känt. Fast törsten var inte hennes. Den var Stenens. Det var Stenens törst efter havet som drivit henne till stranden varje dag sedan hon börjat bära navelsmycket. Stenens törst och Någots hunger? Eller hennes hunger? Hon visste inte. Men glasklart insåg hon att hennes enda chans att bli fri var att ge Stenen vad den ville ha. Hon skulle ge den havet. Hon tog två snabba steg närmare vattnet och höjde den arm längs vilken Något spräckte den tatuerade ormens skinn, hennes hud. Hon höjde armen och förde den bak så långt hon kunde. Just som hon slungade armen framåt och öppnade handen för att kasta stenen ut i havets djup, exploderade hennes hand i en kaskad av blod, hud och benflisor. Något hade trängt sig ut och följde i luften stenens båge ut mot havet.

Synen besparades Henrietta. Hon kände ingen smärta. Medan hennes förbrukade kropp föll samman på stranden följde hon, hennes medvetande, också stenen genom luften. Hon var nu ett med Något. Hon nådde stenen när den bröt vattenytan. Förenades med den, var ett med den, när den nådde botten. Hon var inte längre Henrietta, hon var Något, hon var Stenen, hon var hemma. Mörkret som omslöt henne var hennes. Hon var i sanning drottning här i det kalla mörka djupet. Här kändes allt rätt igen. Törsten var släckt. Hungern brände fortfarande i henne. Men också den kändes rätt.

~~~

Pappan i familjen såg upp från sin telefon när han hörde ett hjärtskärande skrik, som från en kvinna i outhärdlig smärta. Han blickade ut från parasollen skugga, ut mot de bländande reflektionerna i havet och såg hur något litet svart bröt vattenytan. Plumset och de efterföljande ringarna på vattnet var oproportionerligt stora i jämförelse med det lilla som kluvit vattenytan, och en aning fördröjda, som om de bildats av något som följde efter. Med blicken följde han ringarna på vattnet in mot stranden och lade märke till en kvinna som låg i märklig ställning precis ovanför vattenbrynet. Han började resa sig från från solstolen, men avbröts i rörelsen av en annan kvinnas rop. Det var hans fru som hojtade. Först förskräckt. Sedan med skratt i rösten. Ett skratt som övergick i rädsla.

~~~

På botten vred det Något som varit Henrietta, det Något som stillat stenens törst, det Något som fortfarande hungrade, på ett minne från stranden. Ett färskt gammalt minne från när hon för ett ögonblicks evighets sedan varit Henrietta. Ett minne av hennes eget leende. Ett ovetande minne av den stundande måltid som hon hungrade efter. En måltid som nu var förbunden med botten, förbundet med henne genom vattnets mörker. Hon sände ut sin hunger. Den jagade fram och upp genom en pojkgrävd kanal, upp mot en kvinnas röst:

- Anton! Vad tusan?
Har du grävt ut under mig?
Ha, ha, din buse, nu blev ju mamma helt våt!
Men vattnet?
Det är svart…


Mitt bidrag till FANTASTIKNOVELLTÄVLINGEN 2018