Jag blev uppmärksammad på denna insändare i GP:
https://www.gp.se/fria-ord/vi-utan-fina-hemmakontor-%C3%A4r-f%C3%B6rlorare-1.55549860
Jag citerar hela insändaren här:
Så var pandemin på väg in i ett hanterbart skede och vardagen "återgår det normala". Men inte för alla.
Många har nu privilegiet att arbeta hemifrån. Något som leder till ekonomiska vinster, då de slipper betala för transport till jobbet. Detta gäller såklart den redan välbetalda medelklassen.
Men vi andra då? Vi städare, vårdpersonal, lärare, poliser och brandmän? De grupper som flera av våra politiska partier så kallat värnar om?
Vi får fortsätta betala för vår transport till jobbet, som om inget har hänt och vi får motvilligt gå ner ytterligare en nivå, medan medelklassen med sina fina hemmakontor kan sko sig på den nya besparade slanten som månadsvis kan gå till något gott, en ny kontorsstol kanske?
Jag har lite svårt för den typ av rättviseperspektiv som insändaren förmedlar. "Jag får det inte ett dugg sämre, men någon annan får en fördel ... det är orättvist...." nja, jag skulle mer kalla det avundsjuka än orättvisa? Visst i långsiktigt politiskt perspektiv kan det ju påverka inflation och priser om vissa får det mycket bättre än andra och därför kan de andra drabbas av ökade priser och därmed sämre levnadsstandard, så någon form av utjämning är ju inte fel i ett samhälle, men att gnälla för att andra kan jobba hemifrån? Avundsjuka!
Jag har inte räknat ett skit på ekonomin med hänsyn till att arbeta hemma gentemot att sitta på kontoret. Oavsett vilket har jag det snorbra.... och jag tycker att jag förtjänar det. Jag har valt att använda mig av den svenska förmånen att kunna låna pengar för att studera och satsa på att få en universitetsexamen som gav mig ett arbete där jag får göra det jag tycker är kul och dessutom får en stor påse pengar varje månad för att göra det. Alla i Sverige, i min generation (och yngre), har haft samma möjlighet, det är rättvisa!
Vissa har valt att så tidigt som möjligt i livet börja tjäna pengar istället för att fortbilda sig. De var rika (hade alltid pengar) och hade oftast mycket fritid som de kunde göra vad de ville av när vi var unga. Jag upplevde aldrig det som en orättvisa även om jag inte kunde hänga med på allt de hittade på. Jag har vänner som gjorde det jag ville göra mest, som säsongsarbetade och stack iväg halva året och åkte skidor när vi var unga. Jag var avundsjuk, men det var ingen orättvisa.
Jag valde av många olika anledningar, inte alltid självklara, en annan väg, där jag levde fattigt och satsade min tid på att bli bättre utbildad för att senare i livet kunna skörda frukterna av ungdomens slit. När jag nu gör det, så skulle det vara orättvist?
Men, säger vissa, jag kommer inte från en familj med akademisk bakgrund ... nä säger jag, vem fan gör det ... inte jag i varje fall .... jag har två föräldrar som enbart hade grundskoleutbildning (en av dem enbart sexårig), som jobbade med att röja mark för skogsvårdsstyrelsen respektive var vårdbiträde + butiksbiträde. När jag var i yngre tonåren hade vi inte mer pengar än att min mor fick sy på gamla byxben för att förlänga mina jeans så jag kunde ha dem ett tag till då jag växt ur dem, för vi hade inte råd att köpa nya byxor.
Min far dog i hjärntumör när jag var fjorton år gammal och min mor fick som ensamstående trippelarbeta för att sätta mat på bordet till mig och min yngre bror. Jag fick hjälpa till med ett av jobben för att hon överhuvudtaget skulle ha en chans att orka med och att vi skulle överleva och ha någonstans att bo.
Valet att fortbilda sig fanns för mig ändå. Jag behövde bara ta det och göra vad jag kunde av min situation. Det är rättvisa!
Att ångra att man inte gjorde det valet utan levde livet då, och tvingas åka till en arbetsplats nu när andra kan arbeta hemifrån är inte orättvisa, det är avundsjuka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar