Min barndom har varit bra. Extremt bra! Mina föräldrar hade knappa ekonomiska resurser men mycket kärlek. Jag var trygg. Jag var, och kände mig, älskad! Allt detta vill man givetvis ge vidare till sina barn, MEN all denna kärlek kunde ibland kännas kvävande ... eller egentligen inte kärleken i sig, utan det faktum att den ibland övergick i någon sorts överbeskyddande. Ibland ville man bara ha utrymme att vara sig själv och kunna göra det man ville. Detta vill man också ge sina barn. Mitt mål är att vara en förälder som varje ögonblick visar att man älskar sitt barn utan att kväva det.
Det är svårt!
Trots att jag inte är någon ung förälder kommer jag ihåg alla, eller i varje fall många av, de nitar man gått på under sina unga år. En del hade man helt klart hellre varit utan, medan andra, när man blickar tillbaka, faktiskt varit ganska nyttiga att gå igenom. Alla dessa, oavsett om man ser tillbaka på dem som nyttiga eller hemska, har varit del av det som format mig till den person jag är idag. Samtidigt som man vill bespara, och skydda sitt barn från, pinsamma ögonblick, fysisk smärta och allmänt obehag, så vill man ju att sitt barn skall bli hårdhudat nog att stå upp för sig själv, och kunna ta de livets smällar som garanterat kommer att komma utan att säcka ihop.
Det är en märklig och ibland motsägelsefull balansgång att uppfostra ett barn. Det kan tyckas att vara konsekvent är ett av de viktigaste förhållningssätten för en förälder under ett barns uppfostran. Jag är inte så säker på det.
Jag vill att min son skall vara ordentlig, artig och lära sig att föra sig. Han skall vara ärlig, snäll mot andra, vara givmild, kunna visa empati och medmänsklighet. Men samtidigt vill jag lära honom bli modig och våga ta för sig, våga ha egna åsikter och våga stå upp för dem. Jag vill ge honom chansen att kunna gå före och leda, inte bara följa och lyda. Jag vill att mitt barn skall få chansen att testa och töja sina egna gränser. Jag själv vill inte bli en överbeskyddande förälder som tjatar och i varje ögonblick lägger mina egna värdering som en slöja över allt han företar sig. I värsta fall är det ju inte ens mina egna värderingar utan de som man själv fått på samma sätt som man för vidare.
Att vara konsekvent är, i min mening, en väldigt viktig del av en HUNDs uppfostran. Om du är konsekvent är det ganska lätt att lära en hund vad som är rätt och fel, vad som är tillåtet och inte tillåtet. Så länge du inte går emot hundens natur i dina instruktioner, kommer den att hedra dig som flockledare och lyda dig mer eller mindre blint så länge du ger den tryggheten i att allt du instruerar om och säger till den, alltid gäller och alltid är det samma.
Jag vill inte att mitt barn skall bli en hund. Jag vill inte att mitt barn, blint skall lyda någon annan bara för att att han har förtroende för den personen och är trygg i sällskapet. Jag vill att mitt barn skall tänka själv och ifrågasätta. Jag vill att mitt barn skall ha utrymme för nyfikenhet och kunna gå sina egna vägar. Jag vill att mitt barn står på sig och tar för sig istället för att bara nöja sig.
Jag tror inte man kan ge ett barn alla dessa egenskaper genom att alltid vara konsekvent. Jag har svårt att se hur man på ett konsekvent sätt kan lära ett barn att vara artig, snäll och visa empati samtidigt som man ger det förutsättningarna för att kunna ta för sig och stå på sig. Jag tror inte att man på ett hundra procent konsekvent sätt kan lära ett barn att vara nyfiket och modigt samt tillåta det härda sig så att det senare i livet klarar ta några smällar samtidigt som man skyddar det från obehag, pinsamma ögonblick och smärta.
Ibland måste ett barn inse att den sista kakan på fatet inte alltid är hans. Han måste kunna ge bort den till en kompis som kanske inte får kakor lika ofta, eller helt enkelt därför att formerna i situationen kräver det. Andra gånger skall det kanske löna sig att slåss för rätten till den där kakan på fatet. Att kunna stå på sig och kunna motivera att just han förtjänar kakan skall också kunna löna sig.
Om man vill ge sitt barn frihet och valmöjligheter, om man vill lära det att kunna fatta egna beslut, är det är inte heller alltid praktiskt möjligt att vara konsekvent. Vuxenlivet ställer krav som gör att man ibland är tvungen att fatta beslut på sitt barns bekostnad. Beslut som går emot barnets vilja, och som barnet under andra förutsättningar själv kan få fatta. Ett exempel kan vara en så enkel sak som att välja kläder en stressig morgon.
Vidare så måste man ju ibland själv tillåta sig den friheten som man gärna vill lära sitt barn tillvarata. Ibland måste man få egen, barnfri, tid av tvång. Andra gånger måste man tillåta sig att ta plats och egen tid även i sitt barns sällskap. Men man vill ju så gärna vara den där roliga föräldern som inte förbjuder och tjatar utan istället styr genom uppmuntran och förslag. Jag tycker själv att jag är ganska duktig på det. Dock finns det dagar jag av tvång eller trötthet inte har tid eller orkar. Ibland hör jag mig själv säga INTE alltför många gånger. "Du får INTE...", "Gör INTE ...", "INTE i den ...", "Skrik INTE ...", och upplever då mig själv som en riktigt tråkig förbudsförälder som inte tar sig tiden att uppmuntra till andra aktiviteter och visa på alternativ, utan istället bara förbjuder och tjatar. De flesta gånger tar jag dock mig tiden att "busa" till det, att öppna för möjligheter och försöka stimulera nyfikenheten. Men om man skall ha ett eget fungerande liv går det inte att alltid vara konsekvent i detta.
En sak tycker jag dock att man ALLTID måste försöka vara konsekvent i Sin kärlek till sitt barn! Barnet skall aldrig, inte ens när jag tjatar och skäller, ha anledning till att betvivla att jag älskar det. Efter ett gräl eller en tillrättavisning kan ett barn få känna sig orättvist behandlad, tycka att sin förälder är elak och dum, men det är stor skillnad från att inte känna sig älskad.
Om man älskar sitt barn och verkligen visar det i ord och handling så kommer resten av uppfostran att ordna sig så länge man gör så gott man kan!
måndag 27 september 2010
torsdag 23 september 2010
Når mangfoldighed skaber værdi
Den allmänna svenska bilden av Dansk integrationspolitik är väldigt färgad av medias bild. "Dansk Folkeparti" skriker högt och tar mycket mediautrymme. "Venstre", som namnet till trots är ett högerparti med, åtminstone på pappret, liberala värderingar, har bildat en minoritetsregering tillsammans med "Det Konservative Folkeparti" och har olyckligtvis tagit "Dansk Folkeparti" (ett utalat främlingsfientligt parti bildat ur askan från "Fremskridtspartiet" vars politiska agenda främst bestod av att förbjuda Islam, eller åtminstone förvisa alla Islamtrogna ur Danmark) som samarbetspartner och gett stora eftergifter åt dem, vilket gett dem om möjligt ännu större mediautrymme. I Sverige ser vi det Danska samhället som rasistiskt. (Med SD i riksdagen, och dessutom i vågmästarroll, riskerar vi väl snart att det Svenska samhället också får den bilden.)
Dock är min bild av Danmark, efter att ha arbetat där i över åtta år, i all väsentlighet annorlunda. Kanske beroende på att jag mest rört mig i kreativa kretsar (datorspelsindustrin) och arbetat för ett företag som uppmuntrar till mångfald. Men även när man rör sig i København centrum känns blandningen av människor mycket mer naturlig och avslappnad än när man till exempel rör sig i Malmö centrum. Den Danska regeringen samarbeta måhända med ett främlingsfientligt parti, vilket jag inte nog kan uttrycka min besvikelse över, men min bild av människorna i det danska samhället är att de verkar vara mer öppna för mångfald än vad vi är i Sverige.
Visst att allt är inte guld och röda rosor i Danmark heller, jag har hört invandrare säga att de oprovocerat hamnat i diskussioner där de blivit anklagade för att bara komma till Danmark för att hitta en rik man, etc, och om allt varit perfekt hade inte "Dansk Folkeparti" haft något inflytande alls, men Danmark känns, även efter åtta år, friare och mer öppet än Sverige. Anledningen är kanske att staten, av tradition(?), inte är så överordnad samhället i Danmark som den är i Sverige, vilket jag tror uppmuntrar medborgarna till att tänka själva och interagera mera.
Jag såg också, till min glädje, en 48 sidors färgglad liten bok ligga på ett av våra kaffebord. Det var den som gav mig inspiration till detta blogginlägg. Den är utgiven av "Ministeriet for Flygtninge, Indvandrere og Integration" och har titlen "Når mangfoldighed skaber værdi". I boken / broschyren beskriver tjugo, i Danmark välkända företag och inrättningar, på varsitt uppslag allt det positiva som företaget / inrättningen upplever med en hög nivå av mångfald. Olika aspekter framhävs av olika företag. Allt från företagsekonomiska fördelar, till något så enkelt som smakvariationer för ett företag som ger kurser i matlagning, via värdet av arbetsinvandring för att täcka kompetensbrist inom vissa områden, framförs på ett lättförståeligt och enkelt sätt.
Denna förväxta pamflett gjorde mig oerhört glad, inte bara för att vårt företag är ett av dragplåsterna i den, utan också för att ett "ministerie" i ett, med svenska ögon sett, rasistiskt Danmark har insett hur man, i min mening, bäst agerar folkbildande och motverkar fördomar och rädsla för det okända. Jag tror definitivt att om man lyfte innehållet i broschyren till en högre nivå, tog fram reella siffror och gjorde den mer "företagspresentabel" skulle den fungera som ett utmärkt medel att påverka företag att anställa mer jämställt. Som jag påpekade i inlägget Kvotering och Jämliket, och utvecklade i kommentarerna till det samma, så tror jag att peka på alla de fördelar som finns med mångfald, istället för att med tvång kvotera in särskilda grupper, långsiktigt fungerar mycket bättre för att få en ökad hållbar mångfald och jämställdhet i företag och i samhället i stort. Jämställdhet handlar för mig just om värderingar och kan inte reduceras statistik. För att ändra värderingar måste man få människor att inse det positiva med mångfald. Denna broschyr bidrar definitivt till detta, och även om den ensam inte väsentligen kommer ändra något, visar den på en väg att gå som jag tror är den rätta!
Dock är min bild av Danmark, efter att ha arbetat där i över åtta år, i all väsentlighet annorlunda. Kanske beroende på att jag mest rört mig i kreativa kretsar (datorspelsindustrin) och arbetat för ett företag som uppmuntrar till mångfald. Men även när man rör sig i København centrum känns blandningen av människor mycket mer naturlig och avslappnad än när man till exempel rör sig i Malmö centrum. Den Danska regeringen samarbeta måhända med ett främlingsfientligt parti, vilket jag inte nog kan uttrycka min besvikelse över, men min bild av människorna i det danska samhället är att de verkar vara mer öppna för mångfald än vad vi är i Sverige.
Visst att allt är inte guld och röda rosor i Danmark heller, jag har hört invandrare säga att de oprovocerat hamnat i diskussioner där de blivit anklagade för att bara komma till Danmark för att hitta en rik man, etc, och om allt varit perfekt hade inte "Dansk Folkeparti" haft något inflytande alls, men Danmark känns, även efter åtta år, friare och mer öppet än Sverige. Anledningen är kanske att staten, av tradition(?), inte är så överordnad samhället i Danmark som den är i Sverige, vilket jag tror uppmuntrar medborgarna till att tänka själva och interagera mera.
Jag såg också, till min glädje, en 48 sidors färgglad liten bok ligga på ett av våra kaffebord. Det var den som gav mig inspiration till detta blogginlägg. Den är utgiven av "Ministeriet for Flygtninge, Indvandrere og Integration" och har titlen "Når mangfoldighed skaber værdi". I boken / broschyren beskriver tjugo, i Danmark välkända företag och inrättningar, på varsitt uppslag allt det positiva som företaget / inrättningen upplever med en hög nivå av mångfald. Olika aspekter framhävs av olika företag. Allt från företagsekonomiska fördelar, till något så enkelt som smakvariationer för ett företag som ger kurser i matlagning, via värdet av arbetsinvandring för att täcka kompetensbrist inom vissa områden, framförs på ett lättförståeligt och enkelt sätt.
Denna förväxta pamflett gjorde mig oerhört glad, inte bara för att vårt företag är ett av dragplåsterna i den, utan också för att ett "ministerie" i ett, med svenska ögon sett, rasistiskt Danmark har insett hur man, i min mening, bäst agerar folkbildande och motverkar fördomar och rädsla för det okända. Jag tror definitivt att om man lyfte innehållet i broschyren till en högre nivå, tog fram reella siffror och gjorde den mer "företagspresentabel" skulle den fungera som ett utmärkt medel att påverka företag att anställa mer jämställt. Som jag påpekade i inlägget Kvotering och Jämliket, och utvecklade i kommentarerna till det samma, så tror jag att peka på alla de fördelar som finns med mångfald, istället för att med tvång kvotera in särskilda grupper, långsiktigt fungerar mycket bättre för att få en ökad hållbar mångfald och jämställdhet i företag och i samhället i stort. Jämställdhet handlar för mig just om värderingar och kan inte reduceras statistik. För att ändra värderingar måste man få människor att inse det positiva med mångfald. Denna broschyr bidrar definitivt till detta, och även om den ensam inte väsentligen kommer ändra något, visar den på en väg att gå som jag tror är den rätta!
måndag 20 september 2010
Uppsamling av initialla tankar efter valet
Inför detta val matchade jag mina personliga ideologier och jämförde med de olika partierna (riksdagsnivå) och även politikerna (kommunalnivå). Det var väl egentligen inga överraskningar som kom fram. Är man så pass liberalt inriktad som jag så finns det bara ett etablerat parti att rösta på. De enda funderingarna var väl om PiratPartiet var ett alternativ i riksdagsvalet, mest som protest mot FPs ställning i frågan om "FRA-lagen", och mot Jan Björklunds uttalanden om åtstramad flyktingpolitik. Men jag kan se de goda intentionerna bakom det sistnämnda, då det egentligen inte handlade om åtstramningar, utan om att likrikta EU politiken i frågan. Dock kom uttalandet vid fel tillfälle och på fel sätt och gav ett skimmer av acceptans gentemot främlingsfientlighet mitt i valrörelsen. Sånt får inte en sann liberal göra, och framförallt inte två val i rad.
Nåväl, jag är således inte helsåld folkpartist, men en sann liberallist som lutar mer åt socialliberalismen än nyliberalismen och som håller personlig frihet och integritet samt medmänsklighet och jämlikhet som de överlägset viktigaste frågorna. Det är utifrån denna ståndpunkt mina första reaktioner och reflektioner över valresultatet skall ses.
Jag måste dock erkänna att på själva valnatten var jag nog mer folkpartist än jag vill medge för mig själv. Det är ungefär som sport. Det är alltid mer intressant att titta om man har ett lag att hålla på.
Resultatet då? En besvikelse och en källa till oro!
Visst det finns liberalt inflytande i den regering som kommer fortsätta regera, och som jag trots allt tycker är på rätt väg i väldigt många frågor. MEN hur kommer det att fungera att fortsätta regera med ett öppet främlingsfientligt parti, inte bara i riksdagen (katastrof nog), men i en vågmästarroll?!? Skall en av de, för mig viktigaste frågorna, medmänskligheten, bli en handelsvara som kan bytas bort mot röster i andra ekonomiskt eller arbetsmarknadspolitiskt viktiga frågor? Jag hoppas verkligen inte det! Reinfeldt har, efter vad jag hittills hört, inte stängt dörren för att till och med ta in MP i en regering. Detta känns dock inte så sannolikt, men jag hoppas verkligen att de, och även de andra oppositionspartierna, som utmålar sig som jämlikhetens riddare, tar sitt ansvar och hjälper den sittande regeringen att slippa förhandla över huvud taget med SD. Jag ser mycket hellre kohandel med MP om miljön för att få igenom andra frågor (förhoppningsvis kommer det ju något gott ur denna, om än inte på det sätt som den sittande regeringen helst hade önskat), än kohandel med SD över medmänskligheten. Av det kan det omöjligt komma något gott!
Lokalt då? Folkpartiet gör ett mycket bra val och med sina 15% dubblar de (vi?) sina mandat till nu totalt 8. Fantastiskt kul att de liberala vindarna blåser här. Det behövs! Men trots att FP nu är det med råge näst största partiet i Vellinge så får det inget egentligt inflytande. Sett till antal mandat har M fortfarande egen majoritet, men jag hörde alldeles nyss att eftersom M inte har en egen procentuell majoritet (?) kan besluten nu remitteras och de andra partierna får åtminstone på detta sätt mer inflytande och debatten blir intressantare. Vad som dock är skrämmande är att SD också här, för första gången, tar mandat (3 st, 5,8% av rösterna). Vidare har SD bara större stöd i två (av sjutton) distrikt än i det jag bor. Herregud det är lika många av mina i distriktsgrannar som har röstat som om dom är uttalat främlingsfientliga, som har visat sitt liberala stöd.
I ett val med stora lokala liberala framgångar, och på riksdagsnivå en mindre tillbakagång känns det ganska ok. Det som gör detta resultatet så hemskt är främlingsfientlighetens uttalade stöd bland en så stor del av vår befolkning. Jag hörde nyss på rapport att ett klart uttalat nazistiskt parti fått ett mandat i en kommun. Detta har inte skett sedan fyrtiotalet! Detta borde aldrig kunna ske!
Rent praktiskt är dock det värsta SDs intåg i riksdagen och än värre att de hamnat i en vågmästarroll.
Fan, vill vi se våra barnbarnsbarn tvingas leva i en segregerad polisstat? Detta är en första byggsten till en sådan möjlig framtid! Vill vi se en sådan utveckling? Jag vägrar tro att detta är målet för alla de som röstat på SD, utan tror och hoppas att människans faktiskt har en inbyggd medmänsklighet och att folk bara ville visa sitt missnöje. Så avslutningsvis vill säga till all missnöjda svenskar där ute att för fan skärpa sig! Detta var inget bra sätt att visa sitt missnöje på!
Detta är en mycket farlig tendens som absolut måste motarbetas. En av vägarna dit tror jag absolut ligger i en bättre integration. Att tillåta flyktingar arbeta under asyltiden, att flyktingar och invandrare får möjlighet att lära sig svenska så de kan kommunicera och, i varje fall till en början som arbetskamrater, umgås med "svenskar". Alla människor har, i min värld, rätt att göra det mesta de kan utifrån sin situation. Vi måste tillhandahålla verktygen för att detta skall kunna bli möjligt.
Min största farhåga efter detta val är att SD nu skall få möjlighet att sätta stopp för detta.
Nåväl, jag är således inte helsåld folkpartist, men en sann liberallist som lutar mer åt socialliberalismen än nyliberalismen och som håller personlig frihet och integritet samt medmänsklighet och jämlikhet som de överlägset viktigaste frågorna. Det är utifrån denna ståndpunkt mina första reaktioner och reflektioner över valresultatet skall ses.
Jag måste dock erkänna att på själva valnatten var jag nog mer folkpartist än jag vill medge för mig själv. Det är ungefär som sport. Det är alltid mer intressant att titta om man har ett lag att hålla på.
Resultatet då? En besvikelse och en källa till oro!
Visst det finns liberalt inflytande i den regering som kommer fortsätta regera, och som jag trots allt tycker är på rätt väg i väldigt många frågor. MEN hur kommer det att fungera att fortsätta regera med ett öppet främlingsfientligt parti, inte bara i riksdagen (katastrof nog), men i en vågmästarroll?!? Skall en av de, för mig viktigaste frågorna, medmänskligheten, bli en handelsvara som kan bytas bort mot röster i andra ekonomiskt eller arbetsmarknadspolitiskt viktiga frågor? Jag hoppas verkligen inte det! Reinfeldt har, efter vad jag hittills hört, inte stängt dörren för att till och med ta in MP i en regering. Detta känns dock inte så sannolikt, men jag hoppas verkligen att de, och även de andra oppositionspartierna, som utmålar sig som jämlikhetens riddare, tar sitt ansvar och hjälper den sittande regeringen att slippa förhandla över huvud taget med SD. Jag ser mycket hellre kohandel med MP om miljön för att få igenom andra frågor (förhoppningsvis kommer det ju något gott ur denna, om än inte på det sätt som den sittande regeringen helst hade önskat), än kohandel med SD över medmänskligheten. Av det kan det omöjligt komma något gott!
Lokalt då? Folkpartiet gör ett mycket bra val och med sina 15% dubblar de (vi?) sina mandat till nu totalt 8. Fantastiskt kul att de liberala vindarna blåser här. Det behövs! Men trots att FP nu är det med råge näst största partiet i Vellinge så får det inget egentligt inflytande. Sett till antal mandat har M fortfarande egen majoritet, men jag hörde alldeles nyss att eftersom M inte har en egen procentuell majoritet (?) kan besluten nu remitteras och de andra partierna får åtminstone på detta sätt mer inflytande och debatten blir intressantare. Vad som dock är skrämmande är att SD också här, för första gången, tar mandat (3 st, 5,8% av rösterna). Vidare har SD bara större stöd i två (av sjutton) distrikt än i det jag bor. Herregud det är lika många av mina i distriktsgrannar som har röstat som om dom är uttalat främlingsfientliga, som har visat sitt liberala stöd.
I ett val med stora lokala liberala framgångar, och på riksdagsnivå en mindre tillbakagång känns det ganska ok. Det som gör detta resultatet så hemskt är främlingsfientlighetens uttalade stöd bland en så stor del av vår befolkning. Jag hörde nyss på rapport att ett klart uttalat nazistiskt parti fått ett mandat i en kommun. Detta har inte skett sedan fyrtiotalet! Detta borde aldrig kunna ske!
Rent praktiskt är dock det värsta SDs intåg i riksdagen och än värre att de hamnat i en vågmästarroll.
Fan, vill vi se våra barnbarnsbarn tvingas leva i en segregerad polisstat? Detta är en första byggsten till en sådan möjlig framtid! Vill vi se en sådan utveckling? Jag vägrar tro att detta är målet för alla de som röstat på SD, utan tror och hoppas att människans faktiskt har en inbyggd medmänsklighet och att folk bara ville visa sitt missnöje. Så avslutningsvis vill säga till all missnöjda svenskar där ute att för fan skärpa sig! Detta var inget bra sätt att visa sitt missnöje på!
Detta är en mycket farlig tendens som absolut måste motarbetas. En av vägarna dit tror jag absolut ligger i en bättre integration. Att tillåta flyktingar arbeta under asyltiden, att flyktingar och invandrare får möjlighet att lära sig svenska så de kan kommunicera och, i varje fall till en början som arbetskamrater, umgås med "svenskar". Alla människor har, i min värld, rätt att göra det mesta de kan utifrån sin situation. Vi måste tillhandahålla verktygen för att detta skall kunna bli möjligt.
Min största farhåga efter detta val är att SD nu skall få möjlighet att sätta stopp för detta.
lördag 18 september 2010
Rödspätta och kärlek
Vi åt ikväll en rätt som är ganska speciell för mig och förhoppningsvis också för Tina, då det var den första hemlagade måltid jag bjöd henne på. Jag känner att innan receptet presenteras måste jag bjuda på historien bakom. När jag helt nyligen hade mött min älskade Tina, så träffades vi, på grund av geografisk distans, den första veckan eller så, inte alls, men pratade i telefon många timmar varje kväll. En av de ständiga frågorna från min sida (obotligt matintresse?) var vad hon ätit. Svaret blev nästan varje kväll, pasta med grönsaker, eller varm smörgås med tomat och ost. En krypande olust, grundad i tanken att hon kanske var vegetarian (förståelsen för andra människors ideal var ganska liten på den tiden) började smyga sig på mig. Jag som älskade kött och fisk ... intresserad av en vegetarian ... hur skulle detta gå?
Hur som helst skulle hon till helgen komma och besöka mig för första gången i min studentlägenheten, och jag skulle bjuda på hemlagad middag. Kött vågade jag inte bjuda på, men va fan, vegetarian eller inte, jag vägrade sitta och knapra enbart morötter till middagen (mina vyer av vegetarisk mat har vidgats sedan dess) så fisk fick det bli. Men hur lagar man en fiskrätt, där det mesta går att äta även om man skulle råka vara vegetarian och inte äter själva huvudingrediensen? Jag hade ingen aning, men uppfann till tillfället denna fiskrätt. Det visade sig dock att min oro varit ogrundad och Tina äter, och åt även då, både fisk och kött. (Det visade sig vara lättja och ointresse av matlagning för en person, som fick henne att ha en enformig, och händelsevis vegetarisk, kost.)
Jag tycker att det kunde vara kul att dela med mig av denna rätt som trots att den är oerhört enkel och snabblagad, är väldigt god och lite speciell / okonventionell. Eftersom mitt förra försök att göra ett receptinlägg var mitt, i min egen mening, absolut sämsta inlägg hittills på denna blogg, så blir receptet presenterat på ett betydligt mer konventionellt sätt, med ingredienslista och kortfattade instruktioner. På det sättet, kan man, även om man inte blir road eller berörd av inlägget, åtminstone på ett lätt sätt använda det till att laga god mat efter. Rätten har genom de många åren som gått sedan den först tillagades, utvecklats, och haft flera (räkor, ansjovis, mm, mm) tillagda ingredienser som med olika framgång prövats. Den version ni får här är den som serverades i kväll, vilken är ganska lik originalet (såsen bestod då av endast kall vispgrädde och jag hade ingen ost).
Ingredienser till huvudrätt för 3-4 personer:
600-800 gram (små) skinnade rödspätts- eller skrubbafiléer (minst tre st per person. Frysta filéer funkar fint till denna rätt) 4 st stora solmogna tomater Färska champinjoner, i volym motsvarande mängden tomater. 3 dl vispgrädde 1 dl torrt vitt vin En stor knippe dill En burk finkornig röd rom (stenbit eller sill funkar fint) 2-3 matskedar fisk- eller skaldjursfond ca 125 gram smör Parmesanost Salt & Vitpeppar
Instruktioner:
Sätt ugnen på 200 grader
Hacka dillen (spara några toppar till garnering om så önskas) och blanda med ca 75 g smör.
Smörj fiskfilerna på köttsidan med dillsmöret.
Rulla filéerna så att dillsmöret hamnar inuti i rullen och lägg dessa i en ugnssäker form.
Skär tomaterna i klyftor.
Dela varje champinjon i fyra delar.
Stick champinjoner och tomatklyftor mellan fisken i formen. (Hela botten på formen skall fyllas och det skall bli lite "trångt" i formen.)
Smält resten av smöret i en kastrull.
Tillsätt fond, grädde, vin och fiskrom.
Värm upp tills det precis börjar koka. Smaka av med salt och peppar.
Häll såsen över fisken, tomaterna och champinjonerna i formen.
Riv, eller hyvla parmesanosten och täck hela formen med den samma.
Grädda i ugnen ca 15-20 minuter.
Tillbehör:
Om ni inte följer LCHF så rekommenderar jag att ni serverar med pressad potatis, och i så fall garnerar den med de sparade dilltopparna. Lättkokt broccoli är också gott till, med eller utan potatis. Dock blev det lite torftigt med bara broccoli, eftersom den inte suger upp såsen. Får fundera ut något mer tillbehör för LCHF:are till nästa gång.
Hur som helst skulle hon till helgen komma och besöka mig för första gången i min studentlägenheten, och jag skulle bjuda på hemlagad middag. Kött vågade jag inte bjuda på, men va fan, vegetarian eller inte, jag vägrade sitta och knapra enbart morötter till middagen (mina vyer av vegetarisk mat har vidgats sedan dess) så fisk fick det bli. Men hur lagar man en fiskrätt, där det mesta går att äta även om man skulle råka vara vegetarian och inte äter själva huvudingrediensen? Jag hade ingen aning, men uppfann till tillfället denna fiskrätt. Det visade sig dock att min oro varit ogrundad och Tina äter, och åt även då, både fisk och kött. (Det visade sig vara lättja och ointresse av matlagning för en person, som fick henne att ha en enformig, och händelsevis vegetarisk, kost.)
Jag tycker att det kunde vara kul att dela med mig av denna rätt som trots att den är oerhört enkel och snabblagad, är väldigt god och lite speciell / okonventionell. Eftersom mitt förra försök att göra ett receptinlägg var mitt, i min egen mening, absolut sämsta inlägg hittills på denna blogg, så blir receptet presenterat på ett betydligt mer konventionellt sätt, med ingredienslista och kortfattade instruktioner. På det sättet, kan man, även om man inte blir road eller berörd av inlägget, åtminstone på ett lätt sätt använda det till att laga god mat efter. Rätten har genom de många åren som gått sedan den först tillagades, utvecklats, och haft flera (räkor, ansjovis, mm, mm) tillagda ingredienser som med olika framgång prövats. Den version ni får här är den som serverades i kväll, vilken är ganska lik originalet (såsen bestod då av endast kall vispgrädde och jag hade ingen ost).
Ingredienser till huvudrätt för 3-4 personer:
600-800 gram (små) skinnade rödspätts- eller skrubbafiléer (minst tre st per person. Frysta filéer funkar fint till denna rätt) 4 st stora solmogna tomater Färska champinjoner, i volym motsvarande mängden tomater. 3 dl vispgrädde 1 dl torrt vitt vin En stor knippe dill En burk finkornig röd rom (stenbit eller sill funkar fint) 2-3 matskedar fisk- eller skaldjursfond ca 125 gram smör Parmesanost Salt & Vitpeppar
Instruktioner:
Sätt ugnen på 200 grader
Hacka dillen (spara några toppar till garnering om så önskas) och blanda med ca 75 g smör.
Smörj fiskfilerna på köttsidan med dillsmöret.
Rulla filéerna så att dillsmöret hamnar inuti i rullen och lägg dessa i en ugnssäker form.
Skär tomaterna i klyftor.
Dela varje champinjon i fyra delar.
Stick champinjoner och tomatklyftor mellan fisken i formen. (Hela botten på formen skall fyllas och det skall bli lite "trångt" i formen.)
Smält resten av smöret i en kastrull.
Tillsätt fond, grädde, vin och fiskrom.
Värm upp tills det precis börjar koka. Smaka av med salt och peppar.
Häll såsen över fisken, tomaterna och champinjonerna i formen.
Riv, eller hyvla parmesanosten och täck hela formen med den samma.
Grädda i ugnen ca 15-20 minuter.
Tillbehör:
Om ni inte följer LCHF så rekommenderar jag att ni serverar med pressad potatis, och i så fall garnerar den med de sparade dilltopparna. Lättkokt broccoli är också gott till, med eller utan potatis. Dock blev det lite torftigt med bara broccoli, eftersom den inte suger upp såsen. Får fundera ut något mer tillbehör för LCHF:are till nästa gång.
fredag 17 september 2010
Jag röstade rätt! (Klargörande integrationsdebatt)
Satt, trots att jag redan tidigare i dag avklarat min demokratiska röstplikt, och slökollade politikerdebatten på TV4.
När integrationsfrågan kom på bordet så lyssnade jag lite extra och kunde glädja mig åt att alla de medverkande partierna (M, FP, C, KD, S, MP & V) via sina partiledare uttryckte vilja att hjälpa och förbättra för invandrare och flyktingar. Ingen uttryckte åsikter om åtstramningar i flykting- eller invandringspolitiken, och framförallt var det ingen som gick i "rädslan-för-att-SD-skall-komma-i-vågmästarposition-fällan" som massmedia gjort allt de kunnat för att underblåsa, utan istället faktiskt talade för sin egen politik. I varje fall allianspartierna gjorde detta, medan de rödgröna mest kritiserade allianspolitiken.
Trots att båda blocken uttryckte goda intentioner och verkade överens om att målet är att få en ökad jämlikhet som också innefattar invandrare och svenskar med invandrarbakgrund, samt att vi skall välkomna flyktingar så finns det en tydlig skillnad i hur detta skall uppnås, och också i vad målet rent faktiskt betyder och vilken vägen för att nå dit är.
Alliansen, med i denna debatt Jan Björklund (FP) i spetsen, uttrycker i min meningen en tydligare bild av jämlikhet, där flyktingar och invandrare skall ha samma möjligheter och förutsättningar som alla andra. Alla skall till exempel ha rätt att jobba, även under asylperioden. Alla skall ha rätt att vara stolta och känna sig värdefulla efter sin förmåga. Alliansen är dessutom öppen för ökad invandring, inte bara i form av flyktingar utan också arbetsinvandrare. Jag hurrar för att detta uttrycks så tydligt och får mig att tro att kanske i någon avlägsen framtid finns hopp för den personliga utopi jag målar upp i mitt Politiskt ställningstagande inlägg, där jag drömmer om öppna gränser till ett öppet samhälle byggt på grundpelare av individuell frihet, personlig integritet och medmänsklighet.
Det röd-gröna blocket däremot, verkade mer ha en omhändertagande filosofi i flyktingfrågan som går ut på att det är synd om flyktingarna och att vi därför måste visa vår medkänsla genom att bara tillhandahålla och ta om hand, utan att ge möjligheter att växa eller själv försörja sig. För mig är detta inte jämlikhet, och även om det är en form av medmänsklighet så tror jag den är mer destruktiv än att låta människor få göra det mesta möjliga av sin situation utifrån sina förutsättningar.
De röd-gröna kommenterade inte alls sin hållning till arbetsinvandring, men kom med Lars Ohly (V) i spetsen ganska nära genom att kritisera alliansens "rätt-att-arbeta-under-asyltiden-politik". Detta av rädsla för att de tillgängliga arbeten inte räcker till, ens till de arbetssökande som finns på den svenska arbetsmarknaden idag. Detta låter i mina öron farligt nära de klyschor som de populistiska partierna som spelar på främlingsrädslan gärna underblåser: "De kommer hit och tar våra arbeten!"
Om man, som jag, tror på människan, dess förmåga att kunna tänka och verka fritt, och har en tro på att medmänskligheten föds ur människors lika värden och inte är något som kan påtvingas av staten i form av ett omhändertagande som begränsa möjligheter, förvisso i välvilja, men utan att ge möjlighet för individen att växa och verka under sina egna förutsättningar, så visades det tydligt att av de ikväll debatterande blocken finns det bara en sida att lägga sin röst på.
Att jag dessutom detta valår faktiskt lagt mig vinn om att kolla upp mina kommunalpolitikers åsikter och värderingar och till och med utväxlat några mail med de som verkade ligga närmst mina egna värderingar för att få en tydligare bild, något som slutligen fick mig att med gott samvete kunna sätta ett kryss på den vita valsedeln, gör att jag idag är ännu mer övertygad om att min röst hamnade rätt :-)
När integrationsfrågan kom på bordet så lyssnade jag lite extra och kunde glädja mig åt att alla de medverkande partierna (M, FP, C, KD, S, MP & V) via sina partiledare uttryckte vilja att hjälpa och förbättra för invandrare och flyktingar. Ingen uttryckte åsikter om åtstramningar i flykting- eller invandringspolitiken, och framförallt var det ingen som gick i "rädslan-för-att-SD-skall-komma-i-vågmästarposition-fällan" som massmedia gjort allt de kunnat för att underblåsa, utan istället faktiskt talade för sin egen politik. I varje fall allianspartierna gjorde detta, medan de rödgröna mest kritiserade allianspolitiken.
Trots att båda blocken uttryckte goda intentioner och verkade överens om att målet är att få en ökad jämlikhet som också innefattar invandrare och svenskar med invandrarbakgrund, samt att vi skall välkomna flyktingar så finns det en tydlig skillnad i hur detta skall uppnås, och också i vad målet rent faktiskt betyder och vilken vägen för att nå dit är.
Alliansen, med i denna debatt Jan Björklund (FP) i spetsen, uttrycker i min meningen en tydligare bild av jämlikhet, där flyktingar och invandrare skall ha samma möjligheter och förutsättningar som alla andra. Alla skall till exempel ha rätt att jobba, även under asylperioden. Alla skall ha rätt att vara stolta och känna sig värdefulla efter sin förmåga. Alliansen är dessutom öppen för ökad invandring, inte bara i form av flyktingar utan också arbetsinvandrare. Jag hurrar för att detta uttrycks så tydligt och får mig att tro att kanske i någon avlägsen framtid finns hopp för den personliga utopi jag målar upp i mitt Politiskt ställningstagande inlägg, där jag drömmer om öppna gränser till ett öppet samhälle byggt på grundpelare av individuell frihet, personlig integritet och medmänsklighet.
Det röd-gröna blocket däremot, verkade mer ha en omhändertagande filosofi i flyktingfrågan som går ut på att det är synd om flyktingarna och att vi därför måste visa vår medkänsla genom att bara tillhandahålla och ta om hand, utan att ge möjligheter att växa eller själv försörja sig. För mig är detta inte jämlikhet, och även om det är en form av medmänsklighet så tror jag den är mer destruktiv än att låta människor få göra det mesta möjliga av sin situation utifrån sina förutsättningar.
De röd-gröna kommenterade inte alls sin hållning till arbetsinvandring, men kom med Lars Ohly (V) i spetsen ganska nära genom att kritisera alliansens "rätt-att-arbeta-under-asyltiden-politik". Detta av rädsla för att de tillgängliga arbeten inte räcker till, ens till de arbetssökande som finns på den svenska arbetsmarknaden idag. Detta låter i mina öron farligt nära de klyschor som de populistiska partierna som spelar på främlingsrädslan gärna underblåser: "De kommer hit och tar våra arbeten!"
Om man, som jag, tror på människan, dess förmåga att kunna tänka och verka fritt, och har en tro på att medmänskligheten föds ur människors lika värden och inte är något som kan påtvingas av staten i form av ett omhändertagande som begränsa möjligheter, förvisso i välvilja, men utan att ge möjlighet för individen att växa och verka under sina egna förutsättningar, så visades det tydligt att av de ikväll debatterande blocken finns det bara en sida att lägga sin röst på.
Att jag dessutom detta valår faktiskt lagt mig vinn om att kolla upp mina kommunalpolitikers åsikter och värderingar och till och med utväxlat några mail med de som verkade ligga närmst mina egna värderingar för att få en tydligare bild, något som slutligen fick mig att med gott samvete kunna sätta ett kryss på den vita valsedeln, gör att jag idag är ännu mer övertygad om att min röst hamnade rätt :-)
tisdag 14 september 2010
fredag 10 september 2010
The Little Spanish Girl
In spite of what I said in my first post, I just to have to write this in English. The young woman I'm dedicating this to is, just not yet, so good at Swedish that it would make any sense writing it in Swedish.
This story probably is not going to break any tears, cause many laughs, or even be very interesting for other than a limited number of people, but never the less, let's start from the beginning of the chapter in which I give my view of meeting the little Spanish girl.
In the beginning there was a grumpy IT Manager (that would be me), and an ambitious outsourcing manager, let's call her Christine Thaarup, which feels pretty obvious since that's her name. There was also the outsourcing manager's coordinator and assistant, Petronela, who played a vital role in this meeting. Christine Thaarup had a vision (or at least an idea) of a logistic system handling electronic graphical assets, to keep track of them and allow flow control, approval of delivery, etc, etc. She let her assistant make a requirements / design document out of her ideas, and for some reason everybody believed IT would be the best to develop this system, not only the infrastructure for it, but the entire system. The grumpy IT manager realized this would be a full time job for many weeks, and he did not have any resource, apart from himself, qualified enough to do it. He himself did absolutely not have the time.
As everything started to look pretty dark and the tension between the unusually grumpy IT manager and the Outsourcing Manager started to become solid, the coordinator came up with an idea. She had a Spanish friend she had been studying together with some time ago. That friend had recently, or should soon (can't remember which) start to study in Copenhagen and was a skilled programmer ... maybe she could implement the system. "YES! Great idea!", the grumpy IT manager exclaimed and felt really satisfied that somebody helped him out of this assignment. At least, he felt relieved and satisfied up until the point when he realized he was to mentor this student girl. He painted for himself the picture of a girl with more ambition than skill (had been teaching those at the University many years back, and had also been assisting the assistant in her programming attempts), that would demand his presence and help many hours a week, if not every single day, in best case, producing some kind of prototype the poor grumpy IT manager could use when he had to rewrite the system himself. Well, he decided that was not going to happen! He would just not put that many hours into something that most probably would end up in just a prototype.
When he first met the student girl he was full of suspicion and prejudices. The girl was a skinny little pierced girl, that in spite of, or maybe thanks to, her very quick talking and heavy Spanish accent seemed pretty nice. After talking to her an hour or so explaining the project and discussing the platform to be used, ending up with an agreement that embedded PHP in Apache on an Debian (despite she knew Ubuntu better) machine running MySQL as backend, the view was slightly improved. But decided to be grumpy from the start, he kept onto that, and made it as clear as he possible could without being rude, that he was a very busy man, and had time for prebooked meetings with a very strict schedule only. He also tried to make it clear that the girl would had to find the information she needed by her own as far possible, but would of course answer questions if need be. She seemed satisfied with this, and indeed the meetings where few even in the beginning, and became fewer over time. Only in the end before the system was to be put into production the meeting frequency increased.
She mostly needed help with how to integrate and communicate with existing systems, etc. At one point the IT manager was annoyed with himself that he had not involved himself more in how to authenticate users, etc since once he got around to that, the student already had implemented a full standalone system that he really did not have any insight into.
All of a sudden Cristina, the little Spanish student girl - not to be confused with Christine Thaarup, the outsourcing manager, had grown a lot in my, the not any more so grumpy IT manager's opinion. We also had some sessions debugging her code, and together finding out why certain parts of the system did not work as expected. I would like to believe that I was the more senior even though PHP is not really my field of specialty, but she was indeed a good player to ping-pong ideas with.
As a last requirement put upon the project, it was to be reimplemented on a RHEL installation before being put into production. That last test showed that the system she implemented was implemented in a good way without any specific dependencies on the platform it was implemented upon, etc. Just a piece of good work!
Alongside her studies, she stayed with the company on an hourly basis. One day I found myself in position where I was forced to replace the CMS that our intranet was built upon, and needed a person with a skill set slightly different from what we already had in the department. I did not see the use of trying to reeducate the person responsible for our current CMS, as it would give him better opportunities somewhere else if he instead evolved even further within the system where he already was an expert. In short terms, we had a vacant position for somebody to build our new intranet, and also could relieve me taking on some tasks involving MySQL, perl CGIs, etc, etc, that I really didn't have time for anymore.
Cristina, came to mind and a few discussions showed she was interested in the position. Soon she was a full time employee reporting to me, and the IT department decided to have a great kick-off in the nerdy cheap kind of way IT departments do Kick-Offs. We ended up at a boring 9-hole pay and play course in pouring rain. The more knowledgeable (in golf) members of the department felt the competition and had some fears of her capabilities, since she once told her father had taking her golfing a few times. Cristina, however fiercely denied any skill in golf, and once again proved herself right - the worries about her playing with a 54 stroke handicap being unfair was not in the slightest justified. In all honesty, Cristina's golf skills is very very far from her programming skills ;-). Anyway, we had a good evening getting to know Cris a bit better using a shabby place near where I live as the 19:th hole. The youngest (<25) and oldest (>50) member of the team even took the opportunity to take a swim in the place's pool, drowning the land lady's flowers in chloride mixed water ... but I'm certain she forgave us all once we manage to settle the bill. Never before had so few drank so many drinks at such a shabby place ;-)
As the years have run by, Cristina has proved herself a real asset to the department, not only by her technical skills, but also by having strong opinions and a Mediterranean temperament. I, and think the rest of department agrees, have enjoyed our conversations and discussions. The last year and a half or so, Cristina have been more and more involved in the development of our Intranet, not only at IO but also worldwide, and the European HQ in Wimbledon did start to see what a treasure she was. With Cristina's best interest in mind, I did reluctantly agree that she made best use to the company, and had the bigger personal gain by reporting to the IT development team, instead of to a studio-local grumpy IT manager who (mis)uses her abilities by letting her sometimes do trivial work and handle and maintain uninteresting systems, dropping far to many tasks in her lap because he knows she can unattended handle them. According to the original plan, she wasn't even to relocate, but stay at her current desk in my department. She would be close by for questions and a gradually slow transition into the more corporate world that I myself have been more and more involved in over the years.
As will be shown, matters took a slightly different direction.
IO closes three weeks for summer holiday each year. To be able to trim systems, and do other stuff that, done at another time, would interfere with the studio's daily work to much, I usually do work the last of these three weeks, together with one or more persons from the IT department. This year was no different, and during the last week of Summer Holiday, Cristina, who was still off, suddenly called and asked if she could come in and talk to me. As I knew we had some practicalities to settle before we would be able to change her reporting line, I thought she would like to talk about those, but found it strange that she would come in on a holiday to do that. Anyway, after a few hours she showed up, and we sat down in a very quiet office building to have our chat. It showed that Cristina, for personal reasons did need to move back to Barcelona and more or less did quit there and then. This was not at all what I had expected or desired. The possibility that somebody quits for a better or higher payed job offer is always there, and you are, especially since we had had some rough years, always prepared to hear that. But it showed that this was not entirely to Cristina's own liking, but was something she just had to do for reasons I don't want to spill over these pages.
We went up to talk to our local Finance Director, which also was at work, to see what possibilities Cristina had and how she best could end her career at IO. But all in all it was a sad day. It was, to start with, annoying that she was going to report somewhere else, but now she was leaving the company altogether. Thinking a bit more about it, and about the tasks Cristina primarily was supposed to deliver upon for the Development team, I didn't really see any reason why she shouldn't be able to perform those remotely, and if she needed to come in, by flight, Barcelona is not much further from Wimbledon than Copenhagen. I therefore had a chat with the Global IT Director which seemed very open for the suggestion of having Cristina work from Barcelona. A few phone- and live meetings was arranged, and soon it was a matter of fact that Cristina was to stay with the company, working out of Barcelona.
Now, a bit more than a month later, Cristina has found an apartment in Barcelona, which she, in a few short weeks, is going to move into, together with her Swedish boyfriend (I, by the way, saw her, on facebook, state that Boyfriend Jens had not "YET" proposed ... interesting what a little three-letter word can imply ... but I hope he does soon, that way more trips to Scandinavia, with visits to IO, seems obvious ;-).
The grumpy IT manager's relationship to the little Spanish girl (not so young anymore though ;-) has been overall mostly professional, but I hope it's ok I do consider you a friend Cris, because whether you like it or not that is something you will have to live with :-) You have been a fresh breeze, many times lifting the spirits of the rather boring IT department. You have, apart from the professional side, also improved my knowledge about the relationship between Catalonia and the rest of Spain, and Spain in general, alongside having had some interesting discussions around music, religion, food and other things. I also hope you have learned some things over the years and bring that experience and memories back to Spain with you.
The years at IO have changed your accent slightly, it's probably a bit more Scandinavian nowadays, but it is still not possible to be mistaken of your origin. You still speak as fast as you did the first time I met you and that is just one of the things that will be missed at the IT department when you no longer are there every day. But we will not loose you. We know where you are going, and we will probably, at least to start with, have rather regular contacts. You moving also brings some other good things, e.g. I personally now have yet another reason for the trip to Barcelona, that I and Tina has been talking about for ages! We probably will need a guide ;-)
So, maybe a bit premature, but time flies, I wish you the very best of luck in moving back to Barcelona. Cris, we will miss you!
This story probably is not going to break any tears, cause many laughs, or even be very interesting for other than a limited number of people, but never the less, let's start from the beginning of the chapter in which I give my view of meeting the little Spanish girl.
In the beginning there was a grumpy IT Manager (that would be me), and an ambitious outsourcing manager, let's call her Christine Thaarup, which feels pretty obvious since that's her name. There was also the outsourcing manager's coordinator and assistant, Petronela, who played a vital role in this meeting. Christine Thaarup had a vision (or at least an idea) of a logistic system handling electronic graphical assets, to keep track of them and allow flow control, approval of delivery, etc, etc. She let her assistant make a requirements / design document out of her ideas, and for some reason everybody believed IT would be the best to develop this system, not only the infrastructure for it, but the entire system. The grumpy IT manager realized this would be a full time job for many weeks, and he did not have any resource, apart from himself, qualified enough to do it. He himself did absolutely not have the time.
As everything started to look pretty dark and the tension between the unusually grumpy IT manager and the Outsourcing Manager started to become solid, the coordinator came up with an idea. She had a Spanish friend she had been studying together with some time ago. That friend had recently, or should soon (can't remember which) start to study in Copenhagen and was a skilled programmer ... maybe she could implement the system. "YES! Great idea!", the grumpy IT manager exclaimed and felt really satisfied that somebody helped him out of this assignment. At least, he felt relieved and satisfied up until the point when he realized he was to mentor this student girl. He painted for himself the picture of a girl with more ambition than skill (had been teaching those at the University many years back, and had also been assisting the assistant in her programming attempts), that would demand his presence and help many hours a week, if not every single day, in best case, producing some kind of prototype the poor grumpy IT manager could use when he had to rewrite the system himself. Well, he decided that was not going to happen! He would just not put that many hours into something that most probably would end up in just a prototype.
When he first met the student girl he was full of suspicion and prejudices. The girl was a skinny little pierced girl, that in spite of, or maybe thanks to, her very quick talking and heavy Spanish accent seemed pretty nice. After talking to her an hour or so explaining the project and discussing the platform to be used, ending up with an agreement that embedded PHP in Apache on an Debian (despite she knew Ubuntu better) machine running MySQL as backend, the view was slightly improved. But decided to be grumpy from the start, he kept onto that, and made it as clear as he possible could without being rude, that he was a very busy man, and had time for prebooked meetings with a very strict schedule only. He also tried to make it clear that the girl would had to find the information she needed by her own as far possible, but would of course answer questions if need be. She seemed satisfied with this, and indeed the meetings where few even in the beginning, and became fewer over time. Only in the end before the system was to be put into production the meeting frequency increased.
She mostly needed help with how to integrate and communicate with existing systems, etc. At one point the IT manager was annoyed with himself that he had not involved himself more in how to authenticate users, etc since once he got around to that, the student already had implemented a full standalone system that he really did not have any insight into.
All of a sudden Cristina, the little Spanish student girl - not to be confused with Christine Thaarup, the outsourcing manager, had grown a lot in my, the not any more so grumpy IT manager's opinion. We also had some sessions debugging her code, and together finding out why certain parts of the system did not work as expected. I would like to believe that I was the more senior even though PHP is not really my field of specialty, but she was indeed a good player to ping-pong ideas with.
As a last requirement put upon the project, it was to be reimplemented on a RHEL installation before being put into production. That last test showed that the system she implemented was implemented in a good way without any specific dependencies on the platform it was implemented upon, etc. Just a piece of good work!
Alongside her studies, she stayed with the company on an hourly basis. One day I found myself in position where I was forced to replace the CMS that our intranet was built upon, and needed a person with a skill set slightly different from what we already had in the department. I did not see the use of trying to reeducate the person responsible for our current CMS, as it would give him better opportunities somewhere else if he instead evolved even further within the system where he already was an expert. In short terms, we had a vacant position for somebody to build our new intranet, and also could relieve me taking on some tasks involving MySQL, perl CGIs, etc, etc, that I really didn't have time for anymore.
Cristina, came to mind and a few discussions showed she was interested in the position. Soon she was a full time employee reporting to me, and the IT department decided to have a great kick-off in the nerdy cheap kind of way IT departments do Kick-Offs. We ended up at a boring 9-hole pay and play course in pouring rain. The more knowledgeable (in golf) members of the department felt the competition and had some fears of her capabilities, since she once told her father had taking her golfing a few times. Cristina, however fiercely denied any skill in golf, and once again proved herself right - the worries about her playing with a 54 stroke handicap being unfair was not in the slightest justified. In all honesty, Cristina's golf skills is very very far from her programming skills ;-). Anyway, we had a good evening getting to know Cris a bit better using a shabby place near where I live as the 19:th hole. The youngest (<25) and oldest (>50) member of the team even took the opportunity to take a swim in the place's pool, drowning the land lady's flowers in chloride mixed water ... but I'm certain she forgave us all once we manage to settle the bill. Never before had so few drank so many drinks at such a shabby place ;-)
As the years have run by, Cristina has proved herself a real asset to the department, not only by her technical skills, but also by having strong opinions and a Mediterranean temperament. I, and think the rest of department agrees, have enjoyed our conversations and discussions. The last year and a half or so, Cristina have been more and more involved in the development of our Intranet, not only at IO but also worldwide, and the European HQ in Wimbledon did start to see what a treasure she was. With Cristina's best interest in mind, I did reluctantly agree that she made best use to the company, and had the bigger personal gain by reporting to the IT development team, instead of to a studio-local grumpy IT manager who (mis)uses her abilities by letting her sometimes do trivial work and handle and maintain uninteresting systems, dropping far to many tasks in her lap because he knows she can unattended handle them. According to the original plan, she wasn't even to relocate, but stay at her current desk in my department. She would be close by for questions and a gradually slow transition into the more corporate world that I myself have been more and more involved in over the years.
As will be shown, matters took a slightly different direction.
IO closes three weeks for summer holiday each year. To be able to trim systems, and do other stuff that, done at another time, would interfere with the studio's daily work to much, I usually do work the last of these three weeks, together with one or more persons from the IT department. This year was no different, and during the last week of Summer Holiday, Cristina, who was still off, suddenly called and asked if she could come in and talk to me. As I knew we had some practicalities to settle before we would be able to change her reporting line, I thought she would like to talk about those, but found it strange that she would come in on a holiday to do that. Anyway, after a few hours she showed up, and we sat down in a very quiet office building to have our chat. It showed that Cristina, for personal reasons did need to move back to Barcelona and more or less did quit there and then. This was not at all what I had expected or desired. The possibility that somebody quits for a better or higher payed job offer is always there, and you are, especially since we had had some rough years, always prepared to hear that. But it showed that this was not entirely to Cristina's own liking, but was something she just had to do for reasons I don't want to spill over these pages.
We went up to talk to our local Finance Director, which also was at work, to see what possibilities Cristina had and how she best could end her career at IO. But all in all it was a sad day. It was, to start with, annoying that she was going to report somewhere else, but now she was leaving the company altogether. Thinking a bit more about it, and about the tasks Cristina primarily was supposed to deliver upon for the Development team, I didn't really see any reason why she shouldn't be able to perform those remotely, and if she needed to come in, by flight, Barcelona is not much further from Wimbledon than Copenhagen. I therefore had a chat with the Global IT Director which seemed very open for the suggestion of having Cristina work from Barcelona. A few phone- and live meetings was arranged, and soon it was a matter of fact that Cristina was to stay with the company, working out of Barcelona.
Now, a bit more than a month later, Cristina has found an apartment in Barcelona, which she, in a few short weeks, is going to move into, together with her Swedish boyfriend (I, by the way, saw her, on facebook, state that Boyfriend Jens had not "YET" proposed ... interesting what a little three-letter word can imply ... but I hope he does soon, that way more trips to Scandinavia, with visits to IO, seems obvious ;-).
The grumpy IT manager's relationship to the little Spanish girl (not so young anymore though ;-) has been overall mostly professional, but I hope it's ok I do consider you a friend Cris, because whether you like it or not that is something you will have to live with :-) You have been a fresh breeze, many times lifting the spirits of the rather boring IT department. You have, apart from the professional side, also improved my knowledge about the relationship between Catalonia and the rest of Spain, and Spain in general, alongside having had some interesting discussions around music, religion, food and other things. I also hope you have learned some things over the years and bring that experience and memories back to Spain with you.
The years at IO have changed your accent slightly, it's probably a bit more Scandinavian nowadays, but it is still not possible to be mistaken of your origin. You still speak as fast as you did the first time I met you and that is just one of the things that will be missed at the IT department when you no longer are there every day. But we will not loose you. We know where you are going, and we will probably, at least to start with, have rather regular contacts. You moving also brings some other good things, e.g. I personally now have yet another reason for the trip to Barcelona, that I and Tina has been talking about for ages! We probably will need a guide ;-)
So, maybe a bit premature, but time flies, I wish you the very best of luck in moving back to Barcelona. Cris, we will miss you!
onsdag 8 september 2010
Tredje dagen med LCHF
Efter en osedvanligt osund vecka och helg med en hel del utomhusarbete, och följaktligen en ölburk konstant fastklistrad vid handen vid varje paus, mycket "sötbrödsfika", kvällar med skräpmat i form av pizza och thai-/kinamat med söta såser, söta drinkar, godis och chips framför TV-filmerna, och en söndag som kulminerade i ett trevligt familjebiobesök med tillhörande hamburgerhakbesök och popcorn och läsk till filmen, så kände jag mig fruktansvärt uppsvälld på söndagskvällen.
Jag vill gärna tro att vår familj vanligtvis äter mycket sunt och att min kropp helt enkelt protesterade mot denna veckas brutala behandling.
Det hade antagligen varit helt ok att bara gå tillbaka till den vanliga mathållningen och börjat må bra av det. Dock så ställde jag mig på vågen och insåg att jag inte bara kände mig uppblåst, utan faktiskt lagt på ganska många kilon sedan jag sist vägt mig (innan sommaren tror jag). En snabb titt i spegeln bekräftade med obarmhärtig klarhet, att de extra kilona inte var i form av muskler från utomhusarbetet.
Fan här behövdes en åtgärd! Svältkost, pulverdieter, eller bantning överhuvudtaget känns inte riktigt som jag. Helst skulle jag nog vilja ha karaktären och tiden att simma, cykla, löpträna, åka inlines, klippklättra och spela mer golf, men får väl betydligt mer motvilligt erkänna att det inte heller är riktigt min stil numera. Ett par forcerade löprundor innan skidresan eller den där tvångsanmälda stafetteten är nog tyvärr den största delen av min årliga motion.
Debatten runt LCHF, Low Carb High Fat, dieten, eller snarare kanske livsstilen, har nog inte undgått någon de senaste åren. Mig har den periodvis kommit nära genom återknutna gamla kontakter och inte minst min brors experimenterande med diet. Efter att så smått ha intresserat mig tidigare, började jag nu mer seriöst leta mer information och läsa på om LCHF. Jag är helt övertygad om att en övergång till LCHF kost helt säkert medför viktminskning, men fortfarande inte lika helt säker på de medicinska förklaringarna och teorierna till varför, och huruvida det, för den moderna människan, är helt sunt att helt leva 100% efter LCHF.
Men, man kan ju inte förkasta något utan att ha ha sett överbetygande bevis eller själv prövat på och gett det en chans. Några bevis på att LCHF skulle vara farligt har jag inte lyckats hitta, så nu skall det, i varje fall i en period, levas strikt efter LCHF!
Jag tycker egentligen inte illa om något av det som finns i LCHF kosten, och det mesta av det äter man ju dagligen. Kött, fisk, fågel, grönsaker, oliver, ägg, grädde, smör, olivolja, feta, mozzarella och annan ost, mm, mm, allt av så naturlig kvalitet som möjligt. Inget konstigt med det. Det känns, trots förra veckans matvanor, inte heller jobbigt att vara utan kolhydraterna i dess mest osunda varianter såsom godis, chips och kakor.
Vissa kolhydratrika matvaror har dock varit så självklara i mitt liv att det känns lite märkligt att försöka avhålla sig från dem. Bland dessa finns till exempel frukt, fullkornsbröd, pasta och rotfrukter.
Jag älskar att laga mat, och anser att en stor del matlagningen handlar om att hitta rätt balans i grundsmakerna salt, surt och sött. Det är självklart för mig att efter behov och för att öka fylligheten, söta såsen eller grytan med socker, sirap eller honung. Om man verkligen skall gå in för LCHF fullt ut så bör man ju nog avhålla sig från detta.
Det italienska köket är en absolut favorit, men det är inte bara pastan som är kolhydratrik av basingredienserna där. Till och med lök, paprika och tomater innehåller relativt mycket kolhydrater, i varje fall jämfört med de riktigt kolhydratsnåla grönsakerna. Väldigt mycket av det jag lagar starta med att finhacka ned en gul lök och värma den i olivolja. Det sätter en fin grundsmak! Det kan man antagligen fortsätta med utan att känna sig som en svikare av LCHF idealen, men skall det vara, skall det vara ordentligt, så för tillfället går även det bort.
Trots detta har de sista tre dagarnas matträtter varit utsökta utan behov att extra sötning, eller en massa lök. Ostgratinerad kantarellfritratta har avlöst zucchini med fetaost stekt i olivolja, smör och fettet från baconet den serverades med via mixad grönsallad med avokado, kallrökt lax och räkor serverad med kokt ägg och en hemlagad citrondoftande majonnäs. Sämre mat kan man äta, och idéerna sprudlar fortfarande och det känns som det fortfarande finns mycket att laga innan jag ens känner behov av någon annan inspiration än listan över kolhydratsnåla ingredienser.
På väg hem från jobbet idag handlade jag för första gången sedan helgen, och trots att jag för första gången i mitt liv kollade energiinnehållets fördelning på förpackningarna och ratade det som hade för hög andel energi i form av kolhydrater så var det inte särskilt mycket jag tyckte jag saknade när jag kom till kassan. Det enda vilket antagligen hade lite för högt procentuellt kolhydratinnehåll för att vara helt "LCHF kosher", jag fick med mig i två av godsaker fyllda matkassar, var en burk ansjovis, där lagen innehåller socker. Men va fan, man kan ju inte göra en god ceasardressing utan ansjovis eller sardeller, och i slutprodukten blir nog kolhydrathalten försvinnande liten.
Det jag blev mest förvånad över var det relativt höga kolhydratinnehållet i leverpastej. Alla tio sorterna, av fem olika märken, som fanns tillgängliga hade runt tio viktprocent kolhydratinnehåll. Leverpastej fick gå bort!
Låter allt detta extremt?
Det är det!
Jag försöker verkligen denna vecka tänka på att minimera kolhydratintaget i allt jag äter. Mest på test för att se hur jobbigt det är. Än så länge är det inte alls särskilt jobbigt utan mest kul. Än så länge tror jag mig, utan några större problem, ha lyckats undvika alla små kolhydratfällor som hela tiden finns runt en. Har inte en gång norpat en vindruva från de dignande fruktfaten på jobbet. Inte heller mår jag efter tre dagar sämre av det.
Så här initialt dyker några frågor upp.
Får jag till exempel i mig tillräckligt med fiber?
Men jag är säker på att svaret på den frågan, och information om hur jag på ett LCHF riktigt sätt bäst får det, kommer att serveras i en kommentar här ... Karin? ;-)
På längre sikt tror jag dock inte att hundra procent strikt LCHF kost är för mig. Jag är nog för mycket en livsnjutare för att utesluta så pass många ingredienser, råvaror, tillbehör och maträtter som LCHF ändå tvingar en att göra. Men redan nu inser jag att det inte är något större problem att betydligt minska kolhydratintaget utan att det gör någon märkbar skillnad på levnadskvaliteten. Men i all evighet vill jag nog inte vara utan ett glas nypressad apelsinjuice på söndagsmorgonen, eller de där utsökt söta ugnsbakade rotfrukterna som kompletterar det grillade så fint, eller pastan. Det handlar nog om att hitta en balans som passar en själv och känns naturlig. Men vem vet jag slutar kanske efter ett par veckor som LCHF fascist. Nä förresten det tror jag inte ... jag har redan bestämt mig för att, även under den hårda initiala testperioden, unna mig själv en dag i veckan då jag lagar och äter precis det jag vill, utan att överhuvudtaget tänka på kolhydrater. En eventuell utvärderingen av dessa måltider kommer nog att visa om, och i så fall hur mycket, jag saknar mina kolhydrater :-)
Jag vill gärna tro att vår familj vanligtvis äter mycket sunt och att min kropp helt enkelt protesterade mot denna veckas brutala behandling.
Det hade antagligen varit helt ok att bara gå tillbaka till den vanliga mathållningen och börjat må bra av det. Dock så ställde jag mig på vågen och insåg att jag inte bara kände mig uppblåst, utan faktiskt lagt på ganska många kilon sedan jag sist vägt mig (innan sommaren tror jag). En snabb titt i spegeln bekräftade med obarmhärtig klarhet, att de extra kilona inte var i form av muskler från utomhusarbetet.
Fan här behövdes en åtgärd! Svältkost, pulverdieter, eller bantning överhuvudtaget känns inte riktigt som jag. Helst skulle jag nog vilja ha karaktären och tiden att simma, cykla, löpträna, åka inlines, klippklättra och spela mer golf, men får väl betydligt mer motvilligt erkänna att det inte heller är riktigt min stil numera. Ett par forcerade löprundor innan skidresan eller den där tvångsanmälda stafetteten är nog tyvärr den största delen av min årliga motion.
Debatten runt LCHF, Low Carb High Fat, dieten, eller snarare kanske livsstilen, har nog inte undgått någon de senaste åren. Mig har den periodvis kommit nära genom återknutna gamla kontakter och inte minst min brors experimenterande med diet. Efter att så smått ha intresserat mig tidigare, började jag nu mer seriöst leta mer information och läsa på om LCHF. Jag är helt övertygad om att en övergång till LCHF kost helt säkert medför viktminskning, men fortfarande inte lika helt säker på de medicinska förklaringarna och teorierna till varför, och huruvida det, för den moderna människan, är helt sunt att helt leva 100% efter LCHF.
Men, man kan ju inte förkasta något utan att ha ha sett överbetygande bevis eller själv prövat på och gett det en chans. Några bevis på att LCHF skulle vara farligt har jag inte lyckats hitta, så nu skall det, i varje fall i en period, levas strikt efter LCHF!
Jag tycker egentligen inte illa om något av det som finns i LCHF kosten, och det mesta av det äter man ju dagligen. Kött, fisk, fågel, grönsaker, oliver, ägg, grädde, smör, olivolja, feta, mozzarella och annan ost, mm, mm, allt av så naturlig kvalitet som möjligt. Inget konstigt med det. Det känns, trots förra veckans matvanor, inte heller jobbigt att vara utan kolhydraterna i dess mest osunda varianter såsom godis, chips och kakor.
Vissa kolhydratrika matvaror har dock varit så självklara i mitt liv att det känns lite märkligt att försöka avhålla sig från dem. Bland dessa finns till exempel frukt, fullkornsbröd, pasta och rotfrukter.
Jag älskar att laga mat, och anser att en stor del matlagningen handlar om att hitta rätt balans i grundsmakerna salt, surt och sött. Det är självklart för mig att efter behov och för att öka fylligheten, söta såsen eller grytan med socker, sirap eller honung. Om man verkligen skall gå in för LCHF fullt ut så bör man ju nog avhålla sig från detta.
Det italienska köket är en absolut favorit, men det är inte bara pastan som är kolhydratrik av basingredienserna där. Till och med lök, paprika och tomater innehåller relativt mycket kolhydrater, i varje fall jämfört med de riktigt kolhydratsnåla grönsakerna. Väldigt mycket av det jag lagar starta med att finhacka ned en gul lök och värma den i olivolja. Det sätter en fin grundsmak! Det kan man antagligen fortsätta med utan att känna sig som en svikare av LCHF idealen, men skall det vara, skall det vara ordentligt, så för tillfället går även det bort.
Trots detta har de sista tre dagarnas matträtter varit utsökta utan behov att extra sötning, eller en massa lök. Ostgratinerad kantarellfritratta har avlöst zucchini med fetaost stekt i olivolja, smör och fettet från baconet den serverades med via mixad grönsallad med avokado, kallrökt lax och räkor serverad med kokt ägg och en hemlagad citrondoftande majonnäs. Sämre mat kan man äta, och idéerna sprudlar fortfarande och det känns som det fortfarande finns mycket att laga innan jag ens känner behov av någon annan inspiration än listan över kolhydratsnåla ingredienser.
På väg hem från jobbet idag handlade jag för första gången sedan helgen, och trots att jag för första gången i mitt liv kollade energiinnehållets fördelning på förpackningarna och ratade det som hade för hög andel energi i form av kolhydrater så var det inte särskilt mycket jag tyckte jag saknade när jag kom till kassan. Det enda vilket antagligen hade lite för högt procentuellt kolhydratinnehåll för att vara helt "LCHF kosher", jag fick med mig i två av godsaker fyllda matkassar, var en burk ansjovis, där lagen innehåller socker. Men va fan, man kan ju inte göra en god ceasardressing utan ansjovis eller sardeller, och i slutprodukten blir nog kolhydrathalten försvinnande liten.
Det jag blev mest förvånad över var det relativt höga kolhydratinnehållet i leverpastej. Alla tio sorterna, av fem olika märken, som fanns tillgängliga hade runt tio viktprocent kolhydratinnehåll. Leverpastej fick gå bort!
Låter allt detta extremt?
Det är det!
Jag försöker verkligen denna vecka tänka på att minimera kolhydratintaget i allt jag äter. Mest på test för att se hur jobbigt det är. Än så länge är det inte alls särskilt jobbigt utan mest kul. Än så länge tror jag mig, utan några större problem, ha lyckats undvika alla små kolhydratfällor som hela tiden finns runt en. Har inte en gång norpat en vindruva från de dignande fruktfaten på jobbet. Inte heller mår jag efter tre dagar sämre av det.
Så här initialt dyker några frågor upp.
Får jag till exempel i mig tillräckligt med fiber?
Men jag är säker på att svaret på den frågan, och information om hur jag på ett LCHF riktigt sätt bäst får det, kommer att serveras i en kommentar här ... Karin? ;-)
På längre sikt tror jag dock inte att hundra procent strikt LCHF kost är för mig. Jag är nog för mycket en livsnjutare för att utesluta så pass många ingredienser, råvaror, tillbehör och maträtter som LCHF ändå tvingar en att göra. Men redan nu inser jag att det inte är något större problem att betydligt minska kolhydratintaget utan att det gör någon märkbar skillnad på levnadskvaliteten. Men i all evighet vill jag nog inte vara utan ett glas nypressad apelsinjuice på söndagsmorgonen, eller de där utsökt söta ugnsbakade rotfrukterna som kompletterar det grillade så fint, eller pastan. Det handlar nog om att hitta en balans som passar en själv och känns naturlig. Men vem vet jag slutar kanske efter ett par veckor som LCHF fascist. Nä förresten det tror jag inte ... jag har redan bestämt mig för att, även under den hårda initiala testperioden, unna mig själv en dag i veckan då jag lagar och äter precis det jag vill, utan att överhuvudtaget tänka på kolhydrater. En eventuell utvärderingen av dessa måltider kommer nog att visa om, och i så fall hur mycket, jag saknar mina kolhydrater :-)
onsdag 1 september 2010
Demokratins Fiender
Fick Skånepartiets valpropaganda igår. Herregud vilken skit! SDs öppna främlingsfientlighet står sig slätt mot Skånepartiets direkta rasism i utskicket de gjorde ... eller nåja efter SDs valfilm som helt och hållet spelar på människors rädsla för det främmande är de kanske lika goda kålsupare. Men låt mig fokusera på Skånepartiet ett ögonblick här.
På framsidan av konvolutet Skånepartiet skickade ut, avbildas Mona Sahlin i slöja och klyschorna haglar i form av "Mona Sahlin har frivilligt tagit på sig den islamska slöjan. Ett självständigt Skåne blir oåtkomligt för Mona" & "Ökens lag, fru Toblerone, skall ej råda i ett fritt Skåne". Inte för att Mona Sahlin är den politiker som jag tycker är mest lämpad att leda Sverige de nästa fyra åren, men budskapet i sig har egentligen inget med Mona Sahlin att göra. Kritiken är inte mot henne som politiker eller hennes primära politik, utan bara ett försök att piska upp en hätsk stämning och sätta en motståndare i skottlinjen. På baksidan och inuti konvolutet fortsätter och förstärks rasismen, och Malmö utmålas som ett förstörd stad eftersom man kan höra andra språk än Skånska där.
Om man tittar på Skånepartiets partiprogram såsom det framställs på deras hemsida så beklagar de sig mycket över att det saknas möjlighet för fri åsiktsbildning i Sverige, och de lyfter fram att de verkar för den individuella friheten. När man kommer till stycket om flyktingpolitik så framgår det dock att individuell frihet inte gäller alla. På ett hyfsat politiskt korrekt sätt framläggs att Skånepartiet anser att många av samhällets problem beror på skillnader i kulturell bakgrund och att de anser att flyktingpolitiken kostar för mycket pengar. De är faktiskt, med tanke på det nyligt mottagna konvolutet, förvånansvärt sakliga i denna text, som i min mening dock rimmar illa med styckena om fri åsiktsbildning, individuell frihet och mänskliga rättigheter. Även i stycket om religion framgår det att de inte anser religionsfrihet vara en grundläggande rättighet utan proklamerar att Skånepartiet motsätter sig "avvikande religioners, exempelvis islams, tillväxt i Sverige".
Jag personligen är av åsikten att de flesta religioner inte på något sätt bidrar till individuell frihet och argumenterar gärna emot både den kristna trosabsolutismen och den globala islamiseringen. Dock är det varje individs rätt att själv kunna undersöka vilken trosåskådning (om någon) de vill bekänna sig till. Det är en debatt om värderingar och tro som måste få hållas öppen, där alla måste få komma till tals. Jag anser absolut inte att politiken skall kunna reglera vilka trosåskådningar som är de riktiga. Religionsfrihet är viktigt!
Partier som motsätter sig religionsfrihet är i min mening fiender till ett demokratisk samhälle. Att de dessutom samtidigt utger sig för att vara förkämpar för individuell frihet och fri åsiktsbildning (men bara för deras egna åsikter) är rent av löjeväckande. Snälla, tänk efter innan ni av missnöje röstar på någon av de populistiska partierna! Vill vi se våra barnbarnsbarn leva i en segregerad polisstat? Det känns som om vindarna blåser i en riktning där det är möjligt att de första byggstenarna för denna framtid riskeras läggas i detta val. Jag kommer att försöka rösta för personlig integritet, individuell frihet och medmänsklighet. Om det inte går att kombinera i en röst så kommer jag definitivt rösta mot främlingsfientlighet och förstatligande av samhället.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)