måndag 27 september 2010

Konsekvens, Kärlek och Barnuppfostran

Min barndom har varit bra. Extremt bra! Mina föräldrar hade knappa ekonomiska resurser men mycket kärlek. Jag var trygg. Jag var, och kände mig, älskad! Allt detta vill man givetvis ge vidare till sina barn, MEN all denna kärlek kunde ibland kännas kvävande ... eller egentligen inte kärleken i sig, utan det faktum att den ibland övergick i någon sorts överbeskyddande. Ibland ville man bara ha utrymme att vara sig själv och kunna göra det man ville. Detta vill man också ge sina barn. Mitt mål är att vara en förälder som varje ögonblick visar att man älskar sitt barn utan att kväva det.

Det är svårt!

Trots att jag inte är någon ung förälder kommer jag ihåg alla, eller i varje fall många av, de nitar man gått på under sina unga år. En del hade man helt klart hellre varit utan, medan andra, när man blickar tillbaka, faktiskt varit ganska nyttiga att gå igenom. Alla dessa, oavsett om man ser tillbaka på dem som nyttiga eller hemska, har varit del av det som format mig till den person jag är idag. Samtidigt som man vill bespara, och skydda sitt barn från, pinsamma ögonblick, fysisk smärta och allmänt obehag, så vill man ju att sitt barn skall bli hårdhudat nog att stå upp för sig själv, och kunna ta de livets smällar som garanterat kommer att komma utan att säcka ihop.

Det är en märklig och ibland motsägelsefull balansgång att uppfostra ett barn. Det kan tyckas att vara konsekvent är ett av de viktigaste förhållningssätten för en förälder under ett barns uppfostran. Jag är inte så säker på det.

Jag vill att min son skall vara ordentlig, artig och lära sig att föra sig. Han skall vara ärlig, snäll mot andra, vara givmild, kunna visa empati och medmänsklighet. Men samtidigt vill jag lära honom bli modig och våga ta för sig, våga ha egna åsikter och våga stå upp för dem. Jag vill ge honom chansen att kunna gå före och leda, inte bara följa och lyda. Jag vill att mitt barn skall få chansen att testa och töja sina egna gränser. Jag själv vill inte bli en överbeskyddande förälder som tjatar och i varje ögonblick lägger mina egna värdering som en slöja över allt han företar sig. I värsta fall är det ju inte ens mina egna värderingar utan de som man själv fått på samma sätt som man för vidare.

Att vara konsekvent är, i min mening, en väldigt viktig del av en HUNDs uppfostran. Om du är konsekvent är det ganska lätt att lära en hund vad som är rätt och fel, vad som är tillåtet och inte tillåtet. Så länge du inte går emot hundens natur i dina instruktioner, kommer den att hedra dig som flockledare och lyda dig mer eller mindre blint så länge du ger den tryggheten i att allt du instruerar om och säger till den, alltid gäller och alltid är det samma.

Jag vill inte att mitt barn skall bli en hund. Jag vill inte att mitt barn, blint skall lyda någon annan bara för att att han har förtroende för den personen och är trygg i sällskapet. Jag vill att mitt barn skall tänka själv och ifrågasätta. Jag vill att mitt barn skall ha utrymme för nyfikenhet och kunna gå sina egna vägar. Jag vill att mitt barn står på sig och tar för sig istället för att bara nöja sig.

Jag tror inte man kan ge ett barn alla dessa egenskaper genom att alltid vara konsekvent. Jag har svårt att se hur man på ett konsekvent sätt kan lära ett barn att vara artig, snäll och visa empati samtidigt som man ger det förutsättningarna för att kunna ta för sig och stå på sig. Jag tror inte att man på ett hundra procent konsekvent sätt kan lära ett barn att vara nyfiket och modigt samt tillåta det härda sig så att det senare i livet klarar ta några smällar samtidigt som man skyddar det från obehag, pinsamma ögonblick och smärta.

Ibland måste ett barn inse att den sista kakan på fatet inte alltid är hans. Han måste kunna ge bort den till en kompis som kanske inte får kakor lika ofta, eller helt enkelt därför att formerna i situationen kräver det. Andra gånger skall det kanske löna sig att slåss för rätten till den där kakan på fatet. Att kunna stå på sig och kunna motivera att just han förtjänar kakan skall också kunna löna sig.

Om man vill ge sitt barn frihet och valmöjligheter, om man vill lära det att kunna fatta egna beslut, är det är inte heller alltid praktiskt möjligt att vara konsekvent. Vuxenlivet ställer krav som gör att man ibland är tvungen att fatta beslut på sitt barns bekostnad. Beslut som går emot barnets vilja, och som barnet under andra förutsättningar själv kan få fatta. Ett exempel kan vara en så enkel sak som att välja kläder en stressig morgon.

Vidare så måste man ju ibland själv tillåta sig den friheten som man gärna vill lära sitt barn tillvarata. Ibland måste man få egen, barnfri, tid av tvång. Andra gånger måste man tillåta sig att ta plats och egen tid även i sitt barns sällskap. Men man vill ju så gärna vara den där roliga föräldern som inte förbjuder och tjatar utan istället styr genom uppmuntran och förslag. Jag tycker själv att jag är ganska duktig på det. Dock finns det dagar jag av tvång eller trötthet inte har tid eller orkar. Ibland hör jag mig själv säga INTE alltför många gånger. "Du får INTE...", "Gör INTE ...", "INTE i den ...", "Skrik INTE ...", och upplever då mig själv som en riktigt tråkig förbudsförälder som inte tar sig tiden att uppmuntra till andra aktiviteter och visa på alternativ, utan istället bara förbjuder och tjatar. De flesta gånger tar jag dock mig tiden att "busa" till det, att öppna för möjligheter och försöka stimulera nyfikenheten. Men om man skall ha ett eget fungerande liv går det inte att alltid vara konsekvent i detta.

En sak tycker jag dock att man ALLTID måste försöka vara konsekvent i Sin kärlek till sitt barn! Barnet skall aldrig, inte ens när jag tjatar och skäller, ha anledning till att betvivla att jag älskar det. Efter ett gräl eller en tillrättavisning kan ett barn få känna sig orättvist behandlad, tycka att sin förälder är elak och dum, men det är stor skillnad från att inte känna sig älskad.

Om man älskar sitt barn och verkligen visar det i ord och handling så kommer resten av uppfostran att ordna sig så länge man gör så gott man kan!