Julen knackar på
De dova dunsarna, som tycktes komma från den massiva ekdörren i finingångens hall, fick Elsa att hoppa till. Hennes hjärta slog ett extra slag i bröstet och hon kände hur hennes kinder började bränna. ÄNTLIGEN! Utan en tanke på alla de förmaningar om en fin flickas värdighet, lugnt uppförande och stillsamhet som hennes mor dagligen, och rikligt, tillhandahöll under de schemalagda mor-dotter-stunderna, kastade hon sig ur den eleganta fåtöljen och rusade ut mot hallen så att två av de tända levande ljusen i granen slocknade när hon sladdade ut ur finrummet in i serveringsgången.
Men hon var inte först ut mot hallen. Hennes sikt mot dörren skymdes av en ryggtavla. Finklänningen hennes mamma bar, var i ryggen öppen ner till svanken och avslöjade en till synes perfekt, sammetsslät, helt utan fläckar eller missformningar, gyllenbrun rygg. Mamman som varit i köket och som vanligt sett till att varje detalj blivit exakt så som hon tänkt sig, hade också tagit genvägen genom serveringsgången mot hallen.
Inom sig, hörde Elsa plötsligt mammas förmanande röst och, mot sin nuvarande sinnesstämnings egentliga natur, så stillade hon sig en aning. Faktiskt så mycket att hon helt stannade upp och rättade till den, av hennes fartfyllda sladd runt hörnet, korvade mattan. När den äkta mattan var slät och fransarna, så som mamma önskade, låg perfekt parallella igen, höjde hon blicken ut mot hallen där mamma just öppnade dörren.
En djup och en aning, för sammanhanget, för stark röst ekade över hallens marmorgolv, in i serveringsgången:
- Ho, ho motherfuckers, finns det några snälla fina flickor här?
Så tydde Elsa orden i det mullrande, bullrande sluddrandet som kom från dörrens öppning bortom mammas rygg. Elsa kunde tydligt se hur hennes mamma blev spänd. Mamma fick en ännu striktare hållning, med rak rygg och stel nacke. En väsande sträng röst, i samma ton som Elsa hört när hon kommit hem med en eller annan fläck på klänningen, kom ur mamma:
- Du får inte vara här nu. Vi träffas på torsdag klockan 13:20, men inte nu, absolut inte nu! Hans-Axel kommer snart, och då måste allt vara perfekt. Du är bara helt fel här just nu!
Men varför motade Mamma honom i dörren? Han måste ju få komma in! Torsdag, 13:20? Det var ju julafton idag, inte på torsdag! Strax efter klockan ett dessutom, alldeles för tidigt på dagen! Det var ju nu, när det började skymma på eftermiddagen, som tomten skulle komma!
Elsa, fortfarande uppspelt inom sig, men nu också nyfiken och lite konfunderad, nyttjade den äkta mattan för att dölja ljudet av hennes steg när hon försiktigt närmade sig paret vid dörren för att tydligare kunna höra resten av konversationen. Ur den ovårdat skäggiga mun som Elsa kunde skymta över mammas axel, kom nu, mer dämpat än tidigare, en vädjan:
- Men det är ju ändå min dotter! Jag vill träffa henne. Jag vill träffa dig! Jag har ingen annan!
Mamma väste till svar:
- Försvinn! Snabbt! Du misspryder den perfekta granrisinramade julens port. Jag har lagt så mycket möda på denna jul! Allt var som det skulle, perfekt, tills du dök upp!
När Elsa, åter i finrummet, kikade ut genom fönstret, kunde hon nästan känna hur uppgivenheten strålade från gestalten som lunkat bort från huset över den välkrattade uppfarten och sakta försvann bort mellan alléns kala träd. Men frågan som hon ställt sig samtidigt som mamma hårt stängt finingångens ytterdörr dröjde sig kvar:
Fredrik Ax, 2018-03-25
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar