Jag försöker skriva igen! Således lever bloggen igen.
Denna lilla text är skriven som en skrivövning på max en tryckt A4 sida och i syfte att öva på att förmedla en känsla. Givetvis så kommer känslor ofta i grupp, men jag har försökt lyfta fram en, mer än de andra, i denna text, så för mig det vore intressant att få veta vilken känsla det är ni upplever att texten främst förmedlar?
Sängens rostfria glänsande ram trycker mot undersidan av mitt lår, och luften i rummet andas desinficeringsmedel. Men jag känner mitt domnande ben och lukten lika lite som det skarpa obarmhärtigt vita ljusets nålar i mina ögon. Det är inte därför min ökande andhämtning är ansträngd. Det är inte därför det sticker i mina ögon och min hals. Paniken som stiger i mitt bröst kan inte härledas till miljön jag vistas i.
Jag känner det ökande trycket runt min hand, som vilar på sängens blekgula filt, och ser ner på din magra, nästan kloliknande, hand som håller min. Din hand som, för inte länge sedan, var så fylld av styrka. De spända senorna och blålila blodådrorna syns tydligt genom den lövtunna, bleka, på gränsen till genomskinliga, huden som tycks ha krympt för att kunna strama över din arm. Din arm som till synes helt saknar utfyllnad mellan skelett och hud. Jag är säker på att du trycker min hand med din fulla kraft. Din fulla kraft hade, för inte länge sedan, kunnat krossa min hand. Nu känner jag bara ett svagt ökat tryck.
Jag vill fly.
Jag vill vara här för dig.
Jag måste ut.
Hjärtat bultar hårdare i mitt bröst. Jag är en kaninunge, inträngd mot ett träd av utsvultna vargar vars saliv jag kan se rinna mellan vassa tänder ut ur käftarnas öppna gap. Döden skrattar mig i ansiktet. Döden finns i din klo till hand.
Musklerna i min kropp spänns. Jag är redo för flykt. Just som jag börjar resa mig ur min sittande ställning i sängen släpper trycket om min hand en aning och jag stelnar till, oförmögen att fortsätta rörelsen. Inte för att jag tror att jag skall slippa ur dödens grepp. Tvärtom. En skräck låser mig så hårt att jag glömmer andas.
Jag vill vara modig. Jag vill stå upp mot döden. Mota den från dig.
Men jag kan inte.
Hela mitt väsen skriker till mig att fly.
Men jag kan inte.
Plötsligt kan jag andas. Luften strömmar häftigt in genom min strupe, in i mitt bröst och studsar smärtfullt i lungornas väggar innan den skär sin väg ut genom min strupe igen. Jag kan inte sluta dra in och blåsa ut luften i ett allt snabbare tempo. Min kropp börjar skaka. Konturerna runt mig börjar suddas ut. Varm och salt rinner min rädsla över mina kinder.
Fredrik Ax, 2018-03-23
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar