En syndens dag

I onsdags, på vår sons femte födelsedag, passade Tina på att "överge" oss för en jobbresa till Hong Kong. Tilläggas bör väl att vi på morgonen, innan hennes avfärd, firade födelsedagen med väldigt uppskattade presenter och en riktig mysfrukost :-) Dock så fick jag på egen hand försöka göra eftermiddagen / kvällen trevlig för Vincent.

Han och jag hade redan beslutat oss för att bjuda med hans bästa kompis på restaurang, så jag hämtade upp dem på dagis och vi åkte hem och smidde planer på vilken krog vi skulle göra osäker. McDonald's såg ett tag ut att stå som segrare (damn vad de är duktiga på att marknadsföra sig till barn) men dryga trettiofyra års längre träning i manipulation lönade sig, och barnen kom på (nästan) helt egen hand fram till att den i somras uppfräschade lokala krogen var ett mycket roligare alternativ :-) Således stod jag tillsammans med två femåringar och bankade på dörren när de öppnade klockan fem på eftermiddagen.

Den trevlige servitören, som bryter ganska kraftigt på engelska, blev genast bombarderad av en uppsjö frågor, bland annat vilket språk han talade, men tog det hela med gott humör. Ganska så snabbt kom vi fram till att barnen ville ha hamburgare. Vincent visste redan hur goda de var på denna restaurang och vännen, som varit den största McDonald's, förespråkaren övertalades snabbt av honom. Nu visade sig att de inte hade färdiggjorda hamburgare i barnstorlek. Jag förstod inte riktigt problemet då det är hemgjorda nötfärsburgare där man själv kan välja hur stekt man vill ha den, borde det ju bara vara att dela en, och forma om den till två mindre, vilket jag trodde var vad servitören menade när han sa att han skulle be köket fixa det genom att dela en vuxenburgare.

Mitt i stöket av barn som, på femåringars vis, bombarderade servitören med frågor samtidigt som vi alla fyra försökte komma fram till vilka tillbehör som skulle på vilka burgare, hur delningen av burgare skulle ske, vad barnen ville ha att dricka, ett akut toalettbesök mitt upp i allt ihop, etc, etc, så skulle jag ju också beställa. Så snabbt, utan att egentligen tänka efter beställde jag också en burgare med alla tillbehör och en mellanöl.

Efter en förnämligt kort väntetid fylld av diskussioner om vad som fanns och inte fanns "förr i tiden", hur ångbilar och dito tåg egentligen fungerade, utläggningar om hästkrafter förr (framför vagnar) och nu (i sportbilar), kom så våra burgare. Det visade sig att kökets definition på en delad vuxenburgare var just det. En färdig hamburgare delad på mitten. Den med vuxna ögon sett härligt höga nötfärsbiffen var dock omöjlig för femåringar att med någon större framgång hålla mellan bröden och bita över. Men båda barnen var, tack och lov, helt nöjda med att få den skuren i bitar och äta med gaffel.

När allt detta var arrangerat gav jag mig också i kast med min burgare. Den var perfekt stekt, klyftpotatisen var krispiga och perfekta, tillbehören välvalda. Allt var utsökt, men ändå kändes något fel!

Knappt halvvägs genom måltiden slog det mig. Det var nästan exakt en månad sedan jag senast ätit så här många kolhydrater på en gång. Jag hade haft så fullt upp med barnen och beställningen att jag inte ens reflekterat över att jag ju numera (fortfarande temporärt) lever efter LCHF. Jag har vid varje måltid den senaste månaden alltid ratat alla delar som innehåller mycket kolhydrater. Jag har, till mig själv, lagat separata versioner av våra måltider hemma när Tina och Vincent velat ha pasta, potatis, nachos, etc. Jag har inte ätit någonting med tillsatt socker eller en enda frukt sedan jag bestämde mig för att testa LCHF ... inte en gång en vindruva, och här sitter jag och med välbehag vräker i mig hamburgare med bröd och potatisklyftor och gulpar ner öl till det.

Det var liksom för sent att ändra beställningen så jag bestämde mig för att detta fick vara en syndens dag!

Jag blev dock så proppmätt efter bara några tuggor till att jag ratade det resterande brödet och potatisen, men ölen halsade jag snabbt innan jag ångrade mig :-)

Gud vad god den var ... och den fick mig att reflektera.
Jag är ganska imponerad av mig själv eftersom jag lyckats stå emot alla större frestelser i en hel månad. Har utan någon större ansträngning förlorat 4-5 kg och är tillbaka på samma vikt som innan sommaren och räknas inte längre, enligt BMI, som överviktig. Nu är det bara en 6-7 kg fett till som skall bort eller omvandlas till muskler innan jag ger upp det här experimentet :-) Dock tror jag nog att jag även i framtiden kommer att i största möjliga mån undvika produkter med tillsatt socker. Jag saknar dem inte. Dock saknar jag frukt, rotfrukter och en hel del spannmålsbaserade produkter som pasta och öl.

Om jag får tummarna ur och kommer bättre igång med den påbörjade löpträningen så kanske jag kan fira min älsklings hemkomst om en dryg vecka med att lägga av den strikta LCHF dieten och i hennes sällskap njuta en riktigt god öl :-) Fast å andra sidan är ju en mysig räkmiddag med champagne, trots att den är mycket mer LCHF riktig, inte heller fel att fira med ... Fan jag kan ju inte förlora hur det än går. Life is good! :-)