torsdag 21 oktober 2010

Vem vill ha mitt hjärta?

Jag har för länge sedan tagit ställning till organdonation, och bestämt mig för att mina organ är "up for grabs" när jag inte längre behöver dem. Jag är ganska säker på att jag genom åren då och då har nämnt detta faktum för mina nära och kära i förbigående, men egentligen aldrig gjort något tydligt uttalande om det. Framförallt har jag aldrig fått tummen ur och fyllt i något donationskort.

Nu såg jag att Donationsrådet körde en "Donationsvecka-kampanj" och gick lite halvnyfiken in för att kolla om man kunde beställa donationskort. Till min glädje såg jag att man numera kunde anmäla sig elektronisk. Med e-legitimation (BankID) är det allt som behövs. Utan, får man hem ett bekräftelsebrev man måste svara på.

Eventuella begravningsarrangemang och annat som följer på min död (vilken förhoppningsvis är lååångt borta ... men man vet ju aldrig) lämnar jag till de som blir kvar. I min mening är alla dessa procedurer till för de efterlevandes skull, och bör därför genomföras på det sätt som de vill. När jag väl är död känns det som om det för mig personligen kvittar hur, om och var jag läggs till den sista vilan, men som en del av ett eventuellt sorgearbete kan det vara viktigt för de kvarlevande.

Organdonation däremot vill jag definitivt vara med att bestämma om. Fan här har jag en potentiell möjlighet att hjälpa andra, till och med efter min död. Den vill jag inte missa!