Ni kan kalla honom Ingemar

"Blå pist är lätt för mig! Röd pist är lätt för mig! Svart pist är lätt för mig!"
- Vincent, 5år

Nyss hemkomna från en underbar vecka i Livigno, om vilken i helhet kommer mer i ett senare inlägg, vill jag med ett par filmer och bilder i detta första inlägg skryta om de oerhörda framgångar i skidbacken min femåriga son gjort.

Han hade helt utan övertalning sett fram emot att få gå i skidskola vilken, till föräldrarnas förtret, började redan klockan nio på morgonen den första dagen. Det blev en tidig morgon för att hinna hyra skidor, ta bussen till skidskoleområdet, etc. Väl där konstaterade Julie, den trevliga danska skidläraren, att han skulle gå i hennes lite mer avancerade grupp eftersom han prövat stå på skidor förra året. Alla som skulle vara med hade inte kommit så Vincent klev under väntan upp på rullbandet som tog honom upp i den minsta av barnbackar och presterade följande åk:

Jag tror att första skidskoledagen var mer traumatisk för oss föräldrar än för Vincent. Han vinkade farväl och ganska snabbt försvann gänget upp i en knapplift som gick upp till en "större" backe. Förra året åkte han hela tiden antingen mellan mina ben eller i sele. Nu var han "on his own" tillsammans med en fem-sex andra barn och bara en ung danska (och vi vet ju alla hur bra danskar inte åker skidor ;)). 

Från avstånd såg det dock ganska kontrollerat ut, så vi gav oss iväg för att själva hyra skidor, etc. När vi kom tillbaks såg vi att han hade betydligt bättre kontroll än vi förväntat oss så selen fick stanna i ryggsäcken även första dagen.

De första dagarna åkte han mellan mina ben när det blev lite brant i de röda pisterna, men tredje dagen, vilken var skidskolefri, gav vi oss upp på andra sidan dalen eftersom där var en extremt lång blå pist. Där lyftes grabbens självförtroende och han låg hela tiden bakom mamma och stressade henne: "Mamma, åk fortare!"

Vi tröttnade efter något åk på den flacka blå pisten som till största delen vara ganska ointressanta, och gav oss ut i de röda pisterna. Vincent ville inte längre ha tryggheten att åka med pappa och tog sig själv ned överallt. Lite väl fort gick det emellanåt och efter en osedvanligt ordentlig vurpa stressade jag fram till honom och hörde att han tjöt i högan sky. Jag blev inte lite rädd att han nu skulle ha tappat självförtroendet, och insåg att det skulle kunna bli svårt att få "upp honom på hästen" igen. Men när jag lyssnade efter hörde jag att det han, rädd att vi skulle vilja att han lugnade sig, tjöt var: "Jag vill åka mer! Jag vill åka själv!" :)

En av de röda pisterna mynnade ut i en svart pist (inte särskilt svår dock) som man fick ta ned de sista fyra-femhundra metrarna till en sittlift. Det var efter den första nedfärden i denna som inläggets första "goa" citat kom:
"Blå pist är lätt för mig! Röd pist är lätt för mig! Svart pist är lätt för mig!"

 

Framstegen fortsatte resten av veckan och den sista, också skidskolefria, dagen spenderade jag och Vincent mer tid i raviner, naturliga half-pipes, småhopp, etc, än i preparerad pist :).

Lite svårt att filma det hela var det allt, men ett par snuttar, framförallt från blå pist blev det sista dagen. Även om jag inte lyckades få med hur bra han med tighta kontrollerade svängar klarade lite brantare trängre passager, etc så ser man en klar skillnad mot filmen från första dagen :)