tisdag 26 mars 2013

Funderingar över vad "riktiga" vänner är

Jag var igår, för första gången, på HIRL (HangOut In Real Life) ... eller HAFK (HangOut Away From Keyboard), som +Tobias Hellsten föredrar att kalla det... dvs jag träffade några personer jag lärt känna genom Internet (Google+) ansikte mot ansikte. Jag hade inte tidigare träffat någon av dessa personer i den fysiska verkligheten, men har tidigare, på Goolge+, umgåtts en hel del med några av deltagarna. Det var en skön upplevelse. Det kändes som en bekräftelse på allt det jag tidigare tänkt och trott om dessa människor infriades..

Just det sistnämnda är den vinkling jag vill belysa. Det, och skillnaden i hur man förhåller sig till, och ser det som möjligt, att skaffa vänner över nätet.

Under träffen kom det fram att deltagarna i stort hade samma ingångsvinkel som jag, vilket inte var så förvånade (annars hade de ju inte varit där), och/men att många till deltagarna närstående, som inte var med på träffen, också hade liknande, med varandra, hållning som skilde sig avsevärt från deltagarnas. Så frågan är om det är vi som tycker vi känner varandra, utan att ha träffats öga mot öga tidigare, som är märkliga, eller om det är våra respektive som tycker det är märkligt att vilja träffa människor, som man bara känner genom ett socialt media, i verkliga livet... eller kanske till och med att det är märkligt att anse att man kan lära känna människor utan att ha träffat dem fysiskt.

Som oskuld i HIRL-sammanhang var det hela en stor, väldigt trevlig, bekräftelse för  mig. Jag hade en bild av de flesta av deltagarna. Den bilden visade sig vara sann (i varje fall så djupt ned vi kom i den yta vi skrapade på). De människor som kom var precis de människor som jag lärt känna och tycker om. De verkar inte ha dolt några personlighetsdrag som uppenbarades när vi träffades i verkliga livet. Jag blev inte rånad, mördad, antastad eller ens obekväm i sällskapet. :-) Jag trodde mig känna många av personerna, och det visade sig att det gjorde jag verkligen också. Det var som att träffa kompisar man umgåtts med tidigare, vilket jag också anser att jag har gjort.

Men varför var det då så skönt att få denna bekräftelse?
Att få det bekräftat att den bild jag gjort mig av de människor jag "virtuellt" umgås med, är så som jag tror de skall vara. Jag vet inte riktigt. Hade jag varit helt säker i min sak hade denna HIRL bara varit en kul grej (vilket jag också tror att den var för de flesta av deltagarna) men för mig blev det också som en lättnad. Puh ni är riktiga människor, ni är de människor jag uppskattat på många mils avstånd och inga andra. Det var ingen överraskning för mig, snarare var det precis och exakt så som jag förväntat, MEN det var på något sätt ändå en lättnad.

Jag trodde (visste) att det skulle vara just så, men nu blev det bekräftat, och det var på något sätt viktigt för mig.Viktigt, kanske därför att min familj tycker jag är märklig som vill umgås med personer jag inte träffat fysiskt, att jag anser mig ha lärt känna människor som jag inte skakat hand med. På något sätt gav denna träff mig rätt. En rätt att fortsätta utöka min bekantskapskrets och finna nya vänner online och inte bara i den fysiska verkligheten.

Min bror hade igår, innan träffen, en rätt intressant vinkling på det. Han funderade över om dessa människor jag skulle träffa inte var desperata efter att få vänner. Om de inte törstade efter en vänskap de inte lyckats få i verkliga (fysiska) livet utan G+'s hjälp. Han jämförde det med nätdejting och undrade om det inte var risk för att det var folk som skulle klänga sig fast som iglar om de fick en chans ... jag skrattade (och undrade lite för mig själv vilka erfarenheter av nätdejting han har), och skrattar fortfarande. Då skulle ju jag också vara sådan, men jag har vänner i verkliga, fysiska, livet. Jag känner mig inte ensam och utan bekantskaper och vänner (ibland tvärtom (be)lastad av de samma). Men trots det fick han mig att börja tänka i banor jag inte riktigt gillade. Det var skönt att motsatsen bevisades.

Som vuxen verkar det inte vara riktigt accepterat att skaffa sig nya vänner. I varje fall inte sådana som man inte redan har en förbindelse till via gamla vänner. Referenser och introduktioner är på något sätt viktigare än egna uppfattningar. Det känns skönt att på något sätt få en bekräftelse på att jag inte halkat in bland enbart samhällsmissanpassade individer som söker sig till varandra i brist på acceptans från andra ... eller är det kanske just det jag har? ;-) Nej, det är det inte. Alla har sina styrkor och svagheter, men i den grupp jag möte igår verkar inte brist på social kompetens vara en större svaghet :-)

Jag hade verkligen trevligt och kommer inte att tveka att "utsätta" mig själv för erfarenheten igen. Dessutom är jag väldigt sugen på att försöka dra med de nära och kära som tvekar över denna typ av socialt umgänge. Sugen på att försöka förmedla en bild av den vänskap som bevisligen kan byggas bara genom skrivna ord (jag är fortfarande HangOut-oskuld, i varje fall med de människor jag träffade igår) och kanske försöka få in dem i G+värmen den, för mig, omvända vägen. Nu kan ju jag introducera dem till "riktiga" människor som de kan umgås på nätet med utan att vara rädda för att de är sociopater :-)