Varför är jag inte det?
Det var precis som om när jag fick veta att det var en blond norrman som (högst troligen) hade begått dåden, gick någon sorts suck av lättnad genom mig. Jag kan fortfarande skämta. Min egen vardag känns fortfarande viktigare än lidandet i Norge. Så var det inte alls vid de två andra nämnda tillfällen.
Varför är det så?
Jag vet inte riktigt ännu, men jag misstänker att den förmodade avsaknaden av anspänning och uppsving i främlingsfientlighet ett terrordåd av detta slag, baserat i muslimsk fundamentalism hade givit, har har gett mig någon form av lugn. Det kunde ha varit så mycket värre, inte personligt, men politiskt, om dåden hade haft andra gärningsmän och andra motiv.
Jag känner mig nästan omänsklig. Omänsklig mot de drabbade och anhöriga. Men likväl känner jag någon form av lättnad!
--
Källor:
SvD: http://www.svd.se/nyheter/utrikes/folj-handelserna-i-norge-minut-for-minut_6342154.svd
DN: http://www.dn.se/nyheter/varlden/hogerextremt-manifest-sags-beskriva-attentaten
SDS: http://www.sydsvenskan.se/varlden/article1516334/Gripen-var-med-i-nazistiskt-forum.html
Kommentar av Annelie, 24 jul 2011
SvaraRaderaLättnaden (för mig) handlar ju om att dådet inte ger bränsle till främsligsfientligheten. Det är inget omänskligt med det. Det som hänt är lika fruktansvärt, och medlidandet för de drabbade är lika stort, oavsett vem som är ansvarig.
Kommentar av +Fredrik Ax, 24 jul 2011
SvaraRaderaSant! Men på något sätt känns det som om jag borde ta detta minst lika hårt som 9/11 dåden. Norrmännen är ju ändå vårt broderfolk. Men 9/11 tog mig faktiskt hårdare ... vet fortfarande inte om det som jag spekulerar ovan beror på lättnaden över förhoppningsvis utebliven främlingsfientlighet eller inte!