lördag 23 juli 2011

Min reaktion på "Oslo attentaten"

Jag, liksom de flesta skandinaver (hoppas jag), känner avsky och fasa över dåden i Oslo i går. Jag tar å det starkaste avstånd. Jag känner medlidande. Men samtidigt är jag inte förlamad på samma sätt som jag var den elfte september tjugohundraett, eller vid nervgasattentatet i Tokyos tunnelbana några år innan.

Varför är jag inte det?

Det var precis som om när jag fick veta att det var en blond norrman som (högst troligen) hade begått dåden, gick någon sorts suck av lättnad genom mig. Jag kan fortfarande skämta. Min egen vardag känns fortfarande viktigare än lidandet i Norge. Så var det inte alls vid de två andra nämnda tillfällen.

Varför är det så?

Jag vet inte riktigt ännu, men jag misstänker att den förmodade avsaknaden av anspänning och uppsving i främlingsfientlighet ett terrordåd av detta slag, baserat i muslimsk fundamentalism hade givit, har har gett mig någon form av lugn. Det kunde ha varit så mycket värre, inte personligt, men politiskt, om dåden hade haft andra gärningsmän och andra motiv.

Jag känner mig nästan omänsklig. Omänsklig mot de drabbade och anhöriga. Men likväl känner jag någon form av lättnad!

-- 
Källor:
SvD: http://www.svd.se/nyheter/utrikes/folj-handelserna-i-norge-minut-for-minut_6342154.svd
DN: http://www.dn.se/nyheter/varlden/hogerextremt-manifest-sags-beskriva-attentaten
SDS: http://www.sydsvenskan.se/varlden/article1516334/Gripen-var-med-i-nazistiskt-forum.html