Med Malmö PRIDE för dörren trillade jag in i en FB-tråd till ett inlägg från en person som fått sin regnbågsflagga vandaliserad och bränd. I tråden var det några som förvisso var försiktiga med att inte direkt uttala något negativt om HBTQ-personer, men ställde frågor som alla var i denna stil:
"Jag har inget emot HBTQ, men varför måste de provocera / skylta med / visa upp symboler för sin avvikande sexuella läggning?"
(underförstått: "De får skylla sig själva!" eller ibland explicit med tillägg av typen: "Det retar bara upp folk och är att be om det!")
Jo, även om vårt samhälle inte längre klassificerar homosexualitet som något olagligt, eller en sjukdom som kan (tvångs)botas, så är det ett samhälle där det krävs mod att vara utanför normen, det är ett samhälle där många drar sig för att våga vara den person de egentligen är och vill kunna vara.
För att vi som människor och samhälle skall kunna utvecklas, och få en öppnare och mer kärleksfull värld där alla får lov att ta plats, behöver den stenålderskvarleva, stenåldersmentalitet, som samhället i stor utsträckning fortfarande visar upp, motarbetas.
Oavsett hur onaturligt vissa anser det vara att människor inte är precis som de själva är, så förändras samhället. Vi har det bättre nu än vi någonsin haft det. Vi lever inte längre på stenåldern och behöver inte längre vara rädda för att personer med annan hudfärg (från en annan stam) skall komma och konkurrera ut vår stam och stjäla våra nötter eller annan föda vi samlat till vintern. Vi behöver inte ens klamra oss fast vid 50-talets rasteorier för att försöka visa vår egen överlägsenhet, vi behöver inte känna oss hotade, vi vet bättre. Vi lever inte längre i små grupper/stammar på stenåldern och behöver inte vara rädda för att de som är annorlunda, och bejakar sin kärlek för samkönade, skall ta resurser från stammen utan att hjälpa till med stammens fortplantning. Vi lever inte på stenåldern längre.
När någon som en stor del av sitt liv känt sig utanför och inte vågat visa sitt riktiga jag, som har känt sig tvingad att passa in, slutligen bestämmer sig för att öppet vara den person som den rent faktiskt är, så tycker jag att personen har all rätt att känna stolthet över det. Stolthet över att man vågar stå emot normen som kväver en, utan egentlig anledning (vi lever inte på stenåldern längre), stolthet över att man väljer kärlek, att man vågar stå upp för kärlek framför hat. Andra som ännu inte kommit dit behöver se denna stolthet för att själva våga och/eller acceptera.
Stoltheten, symbolerna, PRIDE-flaggan, hjälper till att normalisera kärleken.
När världen, trots att den aldrig varit bättre, med allt färre riktigt fattiga, färre krig, mer möjligheter att resa och möta andra människor, generellt bättre levnadsstandard för alla, etc, etc, fortfarande klamrar sig fast vid stenåldersvärderingar, och i delar av världen till och med börjar backa tillbaka från utvecklingen som skett och till exempel inför hårdare straff för homosexualitet där det ses som ett brott att vara tillsammans med någon av samma kön(!), i en värld där länder/samhällen som anses vara långt utvecklade vill stänga gränser och sluta sig inne i sina "stammar" igen, påtvinga normer och se till att alla i stammen är lika, då behövs det, med stolthet, flaggas för olikheter och för kärleken.
Jag vill inte vara med och bygga ett samhälle som backar in i hat och utanförskap, som tvingar ut och utestänger de som inte passar in i förlegade normer. Jag vill hjälpa till att utveckla vårt samhälle till en gemenskap av mångfald där alla får plats och respekteras för vem de är, ett samhälle som bejakar kärleken.
Samhället behöver se stoltheten för att kunna normalisera kärleken.
Vi behöver kärlek för att kunna utvecklas som människor!
Var stolta! PRIDE!
