Konsten att övervaka sönder en demokrati

En nylig diskussion om övervakning på prinsessanadia's blogg [1] fick mig att vilja lyfta fram ett, för mig, kärt ämne igen.

Vi lever idag i ett samhälle som blir allt mer övervakat. Kameror sätts upp på gågator och andra offentliga platser i syfte att motverka våld och hjälpa till att ta fast gärningsmän. Lagar har, i syfte att motverka terrorism och droghandel, tillkommit som ger myndigheter och militär rätt att avlyssna vår elektronisk trafik utan misstanke om brott. De flesta större företag loggar frivilligt, eller på grund av lagar och börsregler, så mycket web, chat, mail och annan kommunikationstrafik de kan. Kameraövervakning, inte bara i syfte att avskräcka inbrott, utan också för att bevaka de anställda, blir allt vanligare i företag. Google och Apple monitorerar, med eller utan vår vetskap och medgivande, ständigt var vi är. Reklambanners och dolda javascript på i princip alla webbsidor vi besöker kartlägger våra surfvanor. Exemplen är många på att vi hela tiden är övervakade på något sätt, och trenden är att övervakningen konstant intensifieras. Oftast i brottsbekämpande eller kommersiella syften.

Vad är då problemet med detta?

Om man inte har något att dölja, borde det väl bara vara bra att bli övervakad? Det är mindre risk att jag blir utsatt för brott och större chans att en eventuell brottsling blir fångad och dömd.

Att mina surfvanor och intressen kartläggs, gynnar ju bara mig. Jag får ju riktade erbjudanden som faktiskt intresserar mig.

Om alla hela tiden vet var jag är, och jag vet var de är, blir jag ju inte bara mer trygg utan får också större möjlighet att fysiskt umgås med vänner som befinner sig i närheten.

Alla argument ovan är sådana som flitigt används av förespråkare för övervakning och av de som har kommersiella intressen av att vi alla övervakas, och visst de är inte ovidkommande. Oftast görs ju bevakningen i ett gott syfte och fyller ett ändamål. Jag tycker också det är bra om våldet minskas och att fler brottslingar blir dömda. Jag har inte bara förståelse för, utan håller också med om, att viss bevakning är nödvändig för att bedriva en verksamhet eller för att kunna ta tillvara sina intressen. Sett till enskilda fall där man vill sätta upp bevakning av någon form, ger det ofta mycket god mening.

MEN problemet är bara så mycket större och mer långtgående. Inte långsamt, utan med stormsteg, håller vi på att vänja befolkningen vid att konstant vara övervakad. Vi bygger upp en acceptans för att någon annan alltid, vid varje tidspunkt, vet var vi är, vad vi gör, och i princip också vad vi tänker, eller i varje fall hur vi kommunicerar det vi tänker. Men hjälp av FRA-lagen tillåter vi att en infrastruktur för centraliserad övervakning på laglig väg kan skapas.

Jag tror inte att detta för gemene man i dagsläget är något hot. Jag tror inte FRA har något intresse av att läsa Svenssons privata korrespondens, eller att Google har någon dold agenda utöver att tjäna pengar. Problemet är att folk slutar tänka på den konstanta övervakningen som en risk och istället bara likgiltigt accepterar den som ett faktum. Problemet är att vi möjliggör att en infrastruktur kan byggas upp. En infrastruktur som inte har någon moral eller etik i sig själv. En infrastruktur och allmän acceptans som i framtiden kan komma utnyttjas för helt andra syften än idag.

De tendenser i vårt svenska samhälle som blir allt tydligare, med SDs 5,7% av rösterna i riksdagsvalet [2], med en potentiell urholkning av yttrandefriheten [3], med dåligt politiskt tillrättalagda bloggar som hyser hat [4] i kombination med en befolkning som blir allt mer accepterande och/eller likgiltiga till övervakning och lagar som tillåter att vi skapar infrastruktur för att centralisera denna övervakning, skrämmer mig.

Trots detta inser jag att viss övervakning måste få finnas och fyller funktioner där värdet av övervakningen långt övergår alla risker den presenterar. Men det är, i min mening, av yttersta vikt att man informerar och ger människor möjlighet att göra aktiva val. Ett företag som loggar all mailtrafik, skall informera sina anställda om detta. De måste förklara syftet, exakt vad som loggas, hur länge det lagras, vem som kan komma att se datan, när och i vilka fall / under vilka omständigheter datan kommer att kunna granskas. Den anställde måste ha tillräckligt med information för att kunna göra ett val. Valet behöver inte vara enkelt, "Låt dig övervakas eller säg upp dig!", men det ger åtminstone en möjlighet och individen får ett visst mått av beslutanderätt om sin egen situation.

Det viktiga är att människor inte bara blint accepterar utan faktiskt börjar tänka över konsekvenser. Det borde vara en skyldighet för varje myndighet eller verksamhet som övervakar eller vill börja övervaka att främja dessa tankar, liksom det är en moralisk skyldighet för varje individ att värna om sin personliga frihet och integritet.

För en framtida regim som inte tillåter fria åsikter, motverkar vissa religioner, eller bara i allmänhet försöker uppnå ett monokratiskt styre skulle en utbredd likgiltighet / acceptans av övervakning i kombination med centraliserad infrastruktur för just detta, vara till största gagn.

Om man inte värnar om sin integritet och personliga frihet hjälper man till att ta nästa steg som kan möjliggöra ett potentiellt storebrorssamhälle där det finns möjlighet att helt kontrollera enskilda individer!
-- 
PS
Bara för jag är paranoid, betyder det inte att jag inte är förföljd ;-)

-- 
[1] Inlägget på prinsessanadia's blogg 

[2] Uppsamling av initialla tankar efter valet 

[3] Yttrandefrihetsgrundlagens dagar räknade? 

[4] Mode och Hat 

Utvisad från Livet

Jag hörde i morse på ekot om en barnfamilj som skall utvisas ur Sverige. Pappan är från Azerbadjan och skall utvisas dit, medan mammans hemland är Uzbekistan och hon således skall utvisas dit. Barnen, två pojkar, fyra och två år gamla, är födda i Sverige.

Det som komplicerar situationen, eller i verkligheten gör den helt sjuk!, är att mamman är psykiskt sjuk och benägen att skada sina egna barn. Hon har uttalat tankar om att vilja döda dem. Socialtjänsten har slagit fast att mamman inte får vistas ensam med barnen på grund av risken att hon skadar dem.

Migrationsverket har beslutat att barnen skall utvisas tillsammans med sin psykiskt sjuka mamma till Uzbekistan! Detta beslut har tagits trots att en utvisning, enligt socialtjänsten, skulle vara förödande och trots att intyg från sjukvården visar att det finns risk att mamman överger barnen!

Familjen har överklagat utvisningen till migrationsdomstolen. Domaren kom fram till att migrationsverkets beslut inte skall ändras, och säger att de kommit fram till att detta är för barnens bästa, och baserat i det medicinska underlag som fanns.

Jag kan inte låta bli att fundera på hur man tänkte då, kanske något i denna stilen:

Här har vi psykiskt sjuk mamma, där sjukvården dokumenterat att hon är benägen att lämna barnen. Dessutom får hon, enligt beslut från socialstyrelsen, i Sverige inte vistas ensam med sina barn därför att det finns  risk för att hon skadar dem. Fast socialstyrelsens beslut gäller ju inte i Uzbekistan, så det kan vi bortse från, och hon lämnar ju Sverige, och det gör ju barnen också, lämna som lämna liksom. Då är det ju färdiglämnat för mamman. Det blir nog bäst för barnen att följa med någon som redan har tankar på att lämna. Så gör vi! Barnen får följa med mamman och vi skickar pappan på annat håll!

Nu behandlade ekots inlägget inte överhuvudtaget huruvida pappan var lämplig som vårdhavare, eller ens om han har vårdnad om barnen. Men om socialstyrelsens beslut har någon grund överhuvudtaget kan inte rimligen beslutet att skicka barnen ensamma med sin mamma vara i barnens bästa intresse!

Jag kan inte låta bli att undra hur ofta sunt förnuft och medmänsklighet får ge vika för regler, byråkrati och lättja. Vidare måste jag kolla upp vad som ligger i migrationsdomstolens definition av "barnens bästa", om det nu finns någon sådan. Eller är det kanske upp till den enskilde domarens godtycke (och lättja) att definiera vad som är bäst för barnen?
-- 
Källa: SR (också för bild): 
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=4477895