Vi utan fina hemmakontor är förlorare

Jag blev uppmärksammad på denna insändare i GP:

https://www.gp.se/fria-ord/vi-utan-fina-hemmakontor-%C3%A4r-f%C3%B6rlorare-1.55549860

Jag citerar hela insändaren här:

---

Så var pandemin på väg in i ett hanterbart skede och vardagen "återgår det normala". Men inte för alla.

Många har nu privilegiet att arbeta hemifrån. Något som leder till ekonomiska vinster, då de slipper betala för transport till jobbet. Detta gäller såklart den redan välbetalda medelklassen.

Men vi andra då? Vi städare, vårdpersonal, lärare, poliser och brandmän? De grupper som flera av våra politiska partier så kallat värnar om?

Vi får fortsätta betala för vår transport till jobbet, som om inget har hänt och vi får motvilligt gå ner ytterligare en nivå, medan medelklassen med sina fina hemmakontor kan sko sig på den nya besparade slanten som månadsvis kan gå till något gott, en ny kontorsstol kanske?

---

Jag har lite svårt för den typ av rättviseperspektiv som insändaren förmedlar. "Jag får det inte ett dugg sämre, men någon annan får en fördel ... det är orättvist...." nja, jag skulle mer kalla det avundsjuka än orättvisa? Visst i långsiktigt politiskt perspektiv kan det ju påverka inflation och priser om vissa får det mycket bättre än andra och därför kan de andra drabbas av ökade priser och därmed sämre levnadsstandard, så någon form av utjämning är ju inte fel i ett samhälle, men att gnälla för att andra kan jobba hemifrån? Avundsjuka!

Jag har inte räknat ett skit på ekonomin med hänsyn till att arbeta hemma gentemot att sitta på kontoret. Oavsett vilket har jag det snorbra.... och jag tycker att jag förtjänar det. Jag har valt att använda mig av den svenska förmånen att kunna låna pengar för att studera och satsa på att få en universitetsexamen som gav mig ett arbete där jag får göra det jag tycker är kul och dessutom får en stor påse pengar varje månad för att göra det. Alla i Sverige, i min generation (och yngre), har haft samma möjlighet, det är rättvisa!

Vissa har valt att så tidigt som möjligt i livet börja tjäna pengar istället för att fortbilda sig. De var rika (hade alltid pengar) och hade oftast mycket fritid som de kunde göra vad de ville av när vi var unga. Jag upplevde aldrig det som en orättvisa även om jag inte kunde hänga med på allt de hittade på. Jag har vänner som gjorde det jag ville göra mest, som säsongsarbetade och stack iväg halva året och åkte skidor när vi var unga. Jag var avundsjuk, men det var ingen orättvisa.

Jag valde av många olika anledningar, inte alltid självklara, en annan väg, där jag levde fattigt och satsade min tid på att bli bättre utbildad för att senare i livet kunna skörda frukterna av ungdomens slit. När jag nu gör det, så skulle det vara orättvist?

Men, säger vissa, jag kommer inte från en familj med akademisk bakgrund ... nä säger jag, vem fan gör det ... inte jag i varje fall .... jag har två föräldrar som enbart hade grundskoleutbildning (en av dem enbart sexårig), som jobbade med att röja mark för skogsvårdsstyrelsen respektive var vårdbiträde + butiksbiträde. När jag var i yngre tonåren hade vi inte mer pengar än att min mor fick sy på gamla byxben för att förlänga mina jeans så jag kunde ha dem ett tag till då jag växt ur dem, för vi hade inte råd att köpa nya byxor.

Min far dog i hjärntumör när jag var fjorton år gammal och min mor fick som ensamstående trippelarbeta för att sätta mat på bordet till mig och min yngre bror. Jag fick hjälpa till med ett av jobben för att hon överhuvudtaget skulle ha en chans att orka med och att vi skulle överleva och ha någonstans att bo.

Valet att fortbilda sig fanns för mig ändå. Jag behövde bara ta det och göra vad jag kunde av min situation. Det är rättvisa! Att ångra att man inte gjorde det valet utan levde livet då, och tvingas åka till en arbetsplats nu när andra kan arbeta hemifrån är inte orättvisa, det är avundsjuka.

Kontraktet

Det fanns vissa detaljer i överenskommelsen som hon inte var helt nöjd med, men hon trodde sig kunna leva med dem. De var trots allt så abstrakta för henne att de nästan inte fanns. Hon visste att alla parter måste ge och ta. Om båda sidor kände att de fått igenom något de ville ha, om båda sidor kände att de gett något den andra parten ville ha, så fanns det en sund balans. Hon hade fått igenom mer av det hon ville ha än hon först trott var möjligt. Allt hon kunnat tänka sig och mer. Saker hon bara slängt in för att ha något att förhandla bort. Också det hon var beredd att ge upp för att få igenom de punkter som verkligen betydde något för henne hade gått igenom utan någon vidare diskussion. Det var bara hennes signatur som fattades på kontraktet. Om hon skrev under så skulle hon kunna leva resten av sitt liv i överflöd. Inte bara kunna, hon skulle vara tvungen att leva sitt liv i överflöd. Så bra var överenskommelsen för henne. Hennes underskrift var den enda som fattades. Hennes hand darrade när hon förde den mot pennan. Hennes logik hetsade henne, skrek: Skriv under innan de ångrar sig! Hon kunde få allt. Allt hon önskade sig, och mer. Det goda livet var bara en namnteckning bort. Balans. Balans? Vad skulle hon ge? Egentligen ingenting. Ingenting utom en sak. Det de ville ha var en sak som var betydelselös för henne. Den skulle inte spela någon roll eller påverka hennes liv på något sätt. Logiskt sätt kunde hon egentligen totalt bortse från den. Hon skulle få allt. Hon skulle få allt utan att egentligen ge något. MEN! Men, det kändes inte rätt. En svettdroppe leta sig ner över hennes panna. Den Fastnade i ögonbrynet. Kittlande satt den där och retade henne. Hon släppte pennan, förde upp handen och strök bort den kittlande fukten. Vad fan håller du på med? Bara skriv under! Nu! Jag gör det! Snabbt återvände handen till pennan. Darrande fick hon grepp om den. Hon hade bestämt sig. Hon förtjänade det goda livet. Som i slowmotion såg hon hur bokstäverna växte fram på linjen längst ner på de långa dokumentet. Hennes namn. Nu stod det där. Svart på vitt. Hon hade gjort det. Säkrat sin framtid. Hon borde ha varit nöjd. Glad. Exalterad! Varför var det sorg hon kände? Varifrån kom vemodet?

Ondskan

Hon var ond. Han bara visste det. Han kunde se det. Hennes hud speglade mörkret. Hon var mörkret. Svart. Han slog. Huden på knogarna sprack. Han märkte det inte ens. Han måste utplåna ondskan. Han slog igen. Och igen. Hans knogar färgades röda. Hennes blod stänkte och rann på ovansidan av hans händer. Det blandades med hans eget, som sipprade ut från hans uppfläkta knogar. Det var rött. Hennes blod, liksom hans eget. Märkligt. Märkligt att ondskans och godhetens blod hade samma färg. Han fortsatte slå. Det gjorde ont. Hans knogar kändes som öppna sår. Underarmarna krampade. Han orkade inte mer. Men han måste. Han måste uthärda. Trots smärtan och knogarnas spruckna hud fortsatte han att kämpa. Ondskan rörde sig fortfarande. Ondskan lät fortfarande. Men ömkligt. Han insåg att hans goda gärning var nästintill fullbordad. Det gav honom förnyad kraft. Hans bröst fylldes med luft och spändes. En doft av lagerblad. Nej, det var inbillning, men segern var nära. Så nära att han nästan kunde höra bleckblåsinstrumentens fanfarer. Ett slag till. Ett till. Smärtan i knogarna var ingenting längre. Han visste att han skulle klara det . Han skulle utplåna ondskan.

BATTERIEXPERTEN to the rescue

Hoppas jag!

Jag har en Dyson sladdlös dammsugande som jag är väldit nöjd med, men den har ett par år på nacken och batteriet i den börjar bli trött. Dyson säljer förvisso själva ersättningsbatteri men de har varit slut i deras web-shop ett tag nu, så om/när det går att beställa från dem är osäkert. Dessutom finns det andra tillverkare som gör ersättningsbatteri till min Dyson modell, som har högre kapacitet än Dysons egna och till lägre pris, så jag beställde ett sådan från den billigaste leverantören i Sverige jag kunde hitta.

När batteriet kom var det stort och klumpigt och jag fick modda den väggmonterade laddningsstationen för att kunna ladda batteriet med dammsugaren hängande ... dessutom var det glapp i kontakten i själva batteriet så dammsugaren startade bara då och då efter otaliga knapptryckningar, så det blev retur och utbytesbatteri. De skickade då ett annat batteri med samma kapacitet och mindre formfaktor (så jag kunde modda tillbaka min laddare) och batteriet fungerade ... allt var frid och fröjd ... ett par veckor ... tills jag satte dammsugaren i laddaren precis på samma sätt som jag gjort tusen gånger tidigare ... men denna gång startade dammsugaren av sig själv och gick inte att stanna igen på annat sätt än att skruva ur tre skruvar och montera ur batteriet.

Det konstaterades att det var fel på även detta batteri ... ny retur, denna gång med pengarna tillbaka, tack.

Så nu har jag beställt detta batteri från

De verkar seriösa, har kort leveranstid alltid med fri frakt som ett alternativ, och verkar ha bra produkter. De "brandar" vissa produkter som sina egna, och sätter BATTERIEXPERTEN som tillverkare. Detta är en sådan produkt, så jag hoppas att det borgar för att de säkrat kvaliteten på batteriet!

Jag ser fram emot leveransen!