Amerikanska och italienska forskare har genom experiment på råttor kommit fram till att delar av hjärnan kan "sova" trots att vi (till synes) fortfarande är vakna. [1]
Fan, det behövde de inte experimentera på råttor för att komma fram till. De kunde frågat mig ... eller läst min blogg och dragit slutsatsen själva. Ett av mina första inlägg beskrev hur jag likt en robot bara kan utföra rutinsysslor på morgonen. Nu förstår jag varför. Högst sannolikt sover fortfarande 98% av min hjärna när jag stiger upp :). Aktualiserat av de ovan funna rönen kör jag därför en repris på delar av det inlägget:
Morgnar! De kommer varje dag. Ibland är de dåliga, ibland är de värre. Med dålig morgon menar jag inte att jag inte mår bra, har ont eller är olycklig, för inget av föregående känner jag på morgonen. Inte ens det faktum att jag i princip alltid, när jag vaknar eller blir väckt, är fruktansvärt trött, och helst bara skulle vilja sova vidare, är i huvudsak det dåliga. Tröttheten är det pris jag medvetet och gladeligen betalar för att hålla min, vad Babben Larsson [2] kallar, lakansskräck vid liv. Men att beskriva det underbara med sena kvällar och nätter sparar jag till en annan gång jag har idétorka, och forsätter istället med försöka reda ut vad jag upplever som så dåligt med morgnar.
Det är avtrubbningen och lättretligheten jag inte står ut med. Dessa infinner sig oavsett hur mycket eller lite, hur bra eller dåligt, jag sovit den gångna natten. Den typ av avtrubbning jag upplever på morgonen är för mig betydligt värre och obehagligare än till exempel den som uppstår när man intagit en aning för mycket alkohol. Jag är oförmögen att utföra verksamheter som kräver någon som helst kreativ eller intellektuell insats på morgonen. Jag är bara en maskin som förprogrammerat utför rutiner likt en industrirobot. Om någon eller något stör dessa rutiner buggar programmet ur, och roboten går istället in i försvarsläge. Inget försvar i världen skulle dock vilja ha den roboten, ty den uppfattar allt och alla som ett hot och agerar därefter. Moteld skjuts genast, fast det störande elementet inte en gång har öppnat eld. Jag är kort sagt otrevlig (eller i verkligheten antagligen vidrig) mot min omgivning, och jag hatar det.
Efter snart 40 år, är jag dock fullt medveten om hur jag fungerar och kan numera oftast behärska mig. I varje fall om störningsmomenten inte är för plötsliga, utan byggs upp. Om någon till exempel vänligt pratar med mig om inget särskilt, och samtalet endast behöver ett fåtal svar av ja/nej typ från min sida, så byggs irritationen långsamt upp mot attackläge och jag känner igen vart det är på väg. Jag inser att det är inget hot utan bara jag som uppfattar det så, och kan göra något åt saken. Jag kan till och med, i och med att jag tvingats bli medveten om min dvala och dess övergång mot försvarsläge, börja ta mig ur den och bli lite trevligare och på bättre humör av detta. Om någon däremot plötsligt, utan att bereda vägen, kräver att jag skall vara konstruktiv eller komma med förslag, om till exempel färg på en vägg som vi inte helt bestämt om vi verkligen skall måla om ännu, är det betydligt svårare. I bästa fall kan jag då behärska mig, och inte gå till attack utan på ett, vad jag hoppas är inte alltför ovänligt, sätt ta mig ur situationen och skjuta upp diskussionen.
Morgonfasen tar, olika morgnar, olika lång tid att ta sig ur och det är nog hur lång denna tid är som gör om jag upplever morgonen som dålig eller värre. Vissa knep som betydligt snabbar upp processen används flitigt. Det som verkar fungera allra bäst är långa varma duschar. Gärna med föregående och/eller samtidigt nikotin- och koffeinintag för en extra boost till effekten. Dock är det duschen i sig som är den förlösande faktorn. Värmen och den konstanta lätta beröringen av vatten mot huden, liksom låser upp knutarna i hjärnan som börjar fungera igen, och kan ta sig ur det låsta rutinprogrammet en annan väg än via försvarsläget.
Vissa störningsmoment, framför allt min 5-årige son, gör att jag har mycket lättare att behärska mig och på så sätt medvetandegöra mig själv om vilken fas jag är i och ta mig ur den. Det är ett helt klart mer plågsamt sätt, men förkortar morgonfasen väsentligt och får mig till normal människa betydligt fortare.
Jag vet med säkerhet att jag är en typisk B-människa [3], antagligen med en tvist. Enligt föregående länk är en majoritet av befolkningen mer eller mindre starka B-människor. Jag finner det därför ganska märkligt att nackdelarna med A-människor känns mycket mer accepterade i samhället än B-människornas tillkortakommanden. Det känns till exempel som om den allmänna hållningen är att det inte är lika illa att vara socialt inkompetent om kvällarna, och till exempel somna i soffan varje vardagskväll, som att vara lite frånvarande om morgnarna.
Dessutom låter det så trist med "B-människa". Som om man vore en andra klassens människa. Men man kan ju alltid trösta sig med att även B-människor platsar i A-laget ;) ... dock torde mina morgonbesvär bli ännu värre av att vakna bakfull på en parkbänk? Så jag lovar istället att fortsätta arbeta vidare med att hitta metoder att ta mig ur morgonfasen så fort som möjligt, om ni A-människor där ute lovar att försöka hålla er vakna i TV-soffan :-)
--
[1] Mediareferenser
SvD: http://www.svd.se/nyheter/inrikes/du-sover-nar-du-ar-vaken_6121155.svd
SVT: http://svt.se/2.22620/1.2407280/forskare_kan_ha_lost_gata
HD: http://hd.se/inrikes/2011/04/27/du-sover-nar-du-ar-vaken/
SKD: http://www.skanskan.se/article/20110427/TTINRIKES/104279748/-/du-sover-nar-du-ar-vaken
GP: http://www.gp.se/nyheter/sverige/1.611995-du-sover-nar-du-ar-vaken
DN: http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/du-sover-nar-du-ar-vaken
[2] Babben Larsson
http://sv.wikipedia.org/wiki/Babben_Larsson
[3] B-människa
http://www.b-samfundet.se/node/112
torsdag 28 april 2011
tisdag 26 april 2011
Kan en uppdiktad person få "riktiga" vänner?
Jag såg en notis i SvD om en person som levde en annan kvinnas liv på facebook. Bilder på kvinnan och hennes familj, samt uppgifter om de samma hade använts på den andra personens facebooksida.
Min första reaktion var "Men herregud vad fantasilöst!". Om det egna livet inte känns tillräckligt och man önskar man kunde vara någon annan, ger ju sociala medier en möjlighet att leva ut drömmarna och tillåter en att vara precis vem man vill. Varför då kapa information från någon redan existerande person? Varför inte gå all-in och skapa sig sin egen drömidentitet?
Men så slog det mig att det antagligen skulle vara ganska svårt att på just facebook dikta upp en person helt utan verklighetsanknytning. Hur fiskar man vänner till en fantasiperson som inte har någon äkta bakgrund och vänner/bekanta i verkliga livet?
Man kan kanske börja spela några av den uppsjö mer eller mindre sociala spel som finns tillgängliga i facebook, och skaffa en första vänkrets genom dessa. Sedan gäller det att skriva så intressanta inlägg att dessa spelvänner börjar läsa och kommentera. Förhoppningsvis lockar det vänners vänner.
Så småningom kanske det skulle vara möjligt att utge sig för att vara en känd person i något icke-existerande märkligt land, eller organisation och på så sätt kunna locka fler som villa ha kändisar i sin vänlista. Vem skulle inte vilja ha prinsen av Kratanga i sin vänlista? ;-)
Man kanske skulle göra ett social experiment ... någon som vill vara med och tävla i antalet facebookvänner man kan skaffa sig med en helt uppdiktad person?
Min första reaktion var "Men herregud vad fantasilöst!". Om det egna livet inte känns tillräckligt och man önskar man kunde vara någon annan, ger ju sociala medier en möjlighet att leva ut drömmarna och tillåter en att vara precis vem man vill. Varför då kapa information från någon redan existerande person? Varför inte gå all-in och skapa sig sin egen drömidentitet?
Men så slog det mig att det antagligen skulle vara ganska svårt att på just facebook dikta upp en person helt utan verklighetsanknytning. Hur fiskar man vänner till en fantasiperson som inte har någon äkta bakgrund och vänner/bekanta i verkliga livet?
Man kan kanske börja spela några av den uppsjö mer eller mindre sociala spel som finns tillgängliga i facebook, och skaffa en första vänkrets genom dessa. Sedan gäller det att skriva så intressanta inlägg att dessa spelvänner börjar läsa och kommentera. Förhoppningsvis lockar det vänners vänner.
Så småningom kanske det skulle vara möjligt att utge sig för att vara en känd person i något icke-existerande märkligt land, eller organisation och på så sätt kunna locka fler som villa ha kändisar i sin vänlista. Vem skulle inte vilja ha prinsen av Kratanga i sin vänlista? ;-)
Man kanske skulle göra ett social experiment ... någon som vill vara med och tävla i antalet facebookvänner man kan skaffa sig med en helt uppdiktad person?
onsdag 20 april 2011
Ett kravlöst liv?
Ibland är det bara för mycket! Ibland längtar jag bara efter ett liv där man kan välja att softa på soffan sexton av dygnets timmar. Ett liv utan krav och måsten. Men frågan är om jag fungerat under de villkoren?
Det känns som om vår lilla familj alltid måste prioritera vår tid. Fast för det mesta har vi inte ens lyxen att prioritera själva. Arbete, dagis/skola, arbete, pendlingsavstånd, arbete, hus, arbete, barn, arbete, bil, arbete, trädgård, arbete, stall/hästar, arbete, utbildning, arbete, arbete, arbete gör det för oss.
Missförstå mig rätt, jag trivs med mitt jobb. Tina trivs med sitt arbete. Vi älskar att spendera tid med vår son. Jag gillar att bygga och fixa hemma. Tina tycker om trädgårdsarbete. Våra jobb är dessutom "enablers" som ger oss tillräcklig inkomst för att ta tillvara vår fritid på i princip vilket sätt vi vill. Vi har råd att resa, köpa saker, anlita hantverkare och hitta på i princip vad som helst vi önskar. Vi lever ett bra liv!
MEN IBLAND BLIR DET BARA FÖR MYCKET!
Studenttiden, året med diskjobbet, eller till och med militärtjänstgöring ställde förvisso alla krav och gav måsten. Dessutom hade jag i princip aldrig några pengar över och kunde definitivt inte resa så mycket som jag önskade. Ändå ser jag just nu tillbaka på de perioderna i livet med viss längtan. De delar av min tid som var belagd med krav var schemalagda. All annan tid var min egen att spendera precis som jag ville.
Någon slags dröm om en kravlös tillvaro utan måsten har börjat dyka upp i mitt huvud. Tänk att bara få gå runt och pilla sig i naveln utan att känna dåligt samvete över allt jag borde göra istället! Tänk att kunna välja spendera en helg med att se alla sex Star Wars filmerna i sträck! Tänk att ha tiden att spela 36 golfhål i rad, eller lägga en vecka på att klippklättra och sova i skogen! Tänk att kunna lägga timmar, dagar och veckor på att bygga den perfekta multimedia anläggningen med små och billiga resurser!
Men, är det en realistisk dröm, eller är det bara någon slags försvarsmekanism mot det sista årets ständiga stress? Kan människor fungera utan krav? Kan jag fungera utan krav? Vill jag verkligen leva så?
Jag är ganska säker på att jag skulle kunna leva och trivas med en mindre inkomst och mer fritid. Jag är dock lika säker på att jag numera inte skulle utnyttja den fritiden så som jag ovan drömmer om. Det är flash-backs från ett annat liv jag i och för sig trivdes med då, men som jag av egen vilja valt bort för något annat. Jag skulle högst sannolikt spendera det mesta av min fritid på samma sätt som jag gör idag. Med min familj! Med att "arbeta" i hem och trädgård!
Dessutom är jag ganska säker på jag snabbt skulle skaffa/skapa mig nya krav och måsten. Jag vill ju så gärna vara "duktig" och leva upp till andras förväntningar. Det är ju så enkelt att få bekräftelse genom att känna man på ett bra sätt klarat av uppgifterna man måste få gjorda.
Jag har aldrig förstått människor som säger de skulle fortsätta arbeta om de vann så mycket pengar så att det blev totalt ekonomiskt oberoende. Herre gud, det finns ju så otroligt mycket saker jag skulle vilja göra som jag aldrig har tid till. Jag hade inte haft något problem med att fylla min fritid! Men om jag börjar fundera på hur jag, efter att ha levt ut alla resedrömmar, etc, skulle fylla de tjugofyra timmar av fritid varje dygn, dyker ganska snabbt iden om ett eget företag upp. Ett konsult/service-företag där jag bara tog mig an precis de jobb jag ville. Bara utförde de uppdrag som lockade allra mest och gav mig något tillbaka. Jag söker alltså kraven. Jag vill kunna visa mig duktig. Så mycket var det kravlösa livet alltså värt! Jag förstår visserligen fortfarande inte människor som säger de skulle fortsätta jobba vidare som vanligt om de blev totalt ekonomiskt oberoende, men jag har fått en viss förståelse för varför de säger så. De vill fortsätta känna sig nyttiga. De vill fortsatt ha krav på sig för att kunna det.
För mig handlar det nog om att hitta balansen. Att balansera fritiden så den blir fylld av egentid men också tid med familj, vänner och privata åtaganden. Att hitta balansen mellan fritid och arbete. Arbete som ställer de krav jag behöver för att känna mig bekräftad och dessutom ger mig den ekonomi jag behöver för att göra fritiden meningsfull. Tillräckligt med fritid för att inte känna mig stressad och tyngd av måsten. Fan, det är en svår balansgång. Jag trivs trots allt ganska bra i livet som det ser ut, men vågen tippar redan något för mycket åt kravhållet, och det känns som om den accelererar ditåt.
Jag får väl hoppas fem dagars påskledighet, och en sommarsemester som nu börjar kännas inte allt för avlägsen hjälper till att balansera tillvaron lite bättre. Vardagen är en annan sak som nog måste funderas lite mer på för att komma på hur den skall balanseras. Visst, har man gjort de val jag gjort, måste perioder av ökade krav och måsten genomlidas. Den senaste perioden har dock blivit alltför lång. En bättre långsiktig balans efterfrågas! Någon som har en till salu?
Det känns som om vår lilla familj alltid måste prioritera vår tid. Fast för det mesta har vi inte ens lyxen att prioritera själva. Arbete, dagis/skola, arbete, pendlingsavstånd, arbete, hus, arbete, barn, arbete, bil, arbete, trädgård, arbete, stall/hästar, arbete, utbildning, arbete, arbete, arbete gör det för oss.
Missförstå mig rätt, jag trivs med mitt jobb. Tina trivs med sitt arbete. Vi älskar att spendera tid med vår son. Jag gillar att bygga och fixa hemma. Tina tycker om trädgårdsarbete. Våra jobb är dessutom "enablers" som ger oss tillräcklig inkomst för att ta tillvara vår fritid på i princip vilket sätt vi vill. Vi har råd att resa, köpa saker, anlita hantverkare och hitta på i princip vad som helst vi önskar. Vi lever ett bra liv!
MEN IBLAND BLIR DET BARA FÖR MYCKET!
Studenttiden, året med diskjobbet, eller till och med militärtjänstgöring ställde förvisso alla krav och gav måsten. Dessutom hade jag i princip aldrig några pengar över och kunde definitivt inte resa så mycket som jag önskade. Ändå ser jag just nu tillbaka på de perioderna i livet med viss längtan. De delar av min tid som var belagd med krav var schemalagda. All annan tid var min egen att spendera precis som jag ville.
Någon slags dröm om en kravlös tillvaro utan måsten har börjat dyka upp i mitt huvud. Tänk att bara få gå runt och pilla sig i naveln utan att känna dåligt samvete över allt jag borde göra istället! Tänk att kunna välja spendera en helg med att se alla sex Star Wars filmerna i sträck! Tänk att ha tiden att spela 36 golfhål i rad, eller lägga en vecka på att klippklättra och sova i skogen! Tänk att kunna lägga timmar, dagar och veckor på att bygga den perfekta multimedia anläggningen med små och billiga resurser!
Men, är det en realistisk dröm, eller är det bara någon slags försvarsmekanism mot det sista årets ständiga stress? Kan människor fungera utan krav? Kan jag fungera utan krav? Vill jag verkligen leva så?
Jag är ganska säker på att jag skulle kunna leva och trivas med en mindre inkomst och mer fritid. Jag är dock lika säker på att jag numera inte skulle utnyttja den fritiden så som jag ovan drömmer om. Det är flash-backs från ett annat liv jag i och för sig trivdes med då, men som jag av egen vilja valt bort för något annat. Jag skulle högst sannolikt spendera det mesta av min fritid på samma sätt som jag gör idag. Med min familj! Med att "arbeta" i hem och trädgård!
Dessutom är jag ganska säker på jag snabbt skulle skaffa/skapa mig nya krav och måsten. Jag vill ju så gärna vara "duktig" och leva upp till andras förväntningar. Det är ju så enkelt att få bekräftelse genom att känna man på ett bra sätt klarat av uppgifterna man måste få gjorda.
Jag har aldrig förstått människor som säger de skulle fortsätta arbeta om de vann så mycket pengar så att det blev totalt ekonomiskt oberoende. Herre gud, det finns ju så otroligt mycket saker jag skulle vilja göra som jag aldrig har tid till. Jag hade inte haft något problem med att fylla min fritid! Men om jag börjar fundera på hur jag, efter att ha levt ut alla resedrömmar, etc, skulle fylla de tjugofyra timmar av fritid varje dygn, dyker ganska snabbt iden om ett eget företag upp. Ett konsult/service-företag där jag bara tog mig an precis de jobb jag ville. Bara utförde de uppdrag som lockade allra mest och gav mig något tillbaka. Jag söker alltså kraven. Jag vill kunna visa mig duktig. Så mycket var det kravlösa livet alltså värt! Jag förstår visserligen fortfarande inte människor som säger de skulle fortsätta jobba vidare som vanligt om de blev totalt ekonomiskt oberoende, men jag har fått en viss förståelse för varför de säger så. De vill fortsätta känna sig nyttiga. De vill fortsatt ha krav på sig för att kunna det.
För mig handlar det nog om att hitta balansen. Att balansera fritiden så den blir fylld av egentid men också tid med familj, vänner och privata åtaganden. Att hitta balansen mellan fritid och arbete. Arbete som ställer de krav jag behöver för att känna mig bekräftad och dessutom ger mig den ekonomi jag behöver för att göra fritiden meningsfull. Tillräckligt med fritid för att inte känna mig stressad och tyngd av måsten. Fan, det är en svår balansgång. Jag trivs trots allt ganska bra i livet som det ser ut, men vågen tippar redan något för mycket åt kravhållet, och det känns som om den accelererar ditåt.
Jag får väl hoppas fem dagars påskledighet, och en sommarsemester som nu börjar kännas inte allt för avlägsen hjälper till att balansera tillvaron lite bättre. Vardagen är en annan sak som nog måste funderas lite mer på för att komma på hur den skall balanseras. Visst, har man gjort de val jag gjort, måste perioder av ökade krav och måsten genomlidas. Den senaste perioden har dock blivit alltför lång. En bättre långsiktig balans efterfrågas! Någon som har en till salu?
fredag 15 april 2011
Öresundsmagi
Jag minns första dagen jag gått över från tågpendling till att pendla över sundet med bil. Det var en strålande vårmorgon 2006 med klarblå himmel och underbar utsikt över sundet när bron passerades. När Ørestad närmade sig stod solen i precis rätt vinkel för reflekteras med ett gyllene sken från det glasbeklädda Ferring-huset. Jag hade kommit till Cibola. Allt kändes rätt!
Nu, på dagen fem år senare, hade jag en lika mäktig, och mer magisk, upplevelse. Denna gång utspelade sig skådespelet på själva bron. När jag gav mig av hemifrån möttes jag av en kall skitmorgon. Fuktigt med tjock dimma hela vägen hemifrån via dagis mot bron. Runt brofästet kändes dimman kompakt. Men när högbron närmade sig blev det lite ljusare och helt plötsligt öppnade sig världen och log mot mig med strålande solsken från en klarblå himmel! Det var bara själva högbron, mellan de två pelarparen som låg ovanför dimman. Som en ö bland molnen med portaler till andra världar! Som en strålande ljusglimt i en tillvaro av grå dis och dimma! Magiskt!
Ett flygfoto på bron denna morgon, skulle antagligen kunna säljas som fototapet till mig *hint*, *hint* ;-)
Den härliga känslan förtogs dock effektivt när jag kommit ur tunneln på den danska sidan. Den normalt sett, maximalt, tjugo minuter långa bilfärden därifrån, förlängdes med ungefär det dubbla och det tog en timme i bilkö, som till synes uppstått helt utan anledning, att komma fram. Inga olyckor, ingen enkelfilig vägsträcka, ingen synbar anledning! VARFÖR?
Men skit samma. Det är magin på bron jag väljer ta med mig in i fortsättningen av dagen!
--
Bildkälla: The Rhythems of Life - Writings of Tina Ng
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)