Vad finns vid vägs ände?
Jag skriker frågan medan jag vandrar vägen.
Avsaknaden av svar skriker tillbaka sin tystnad.
I den tystnaden finner jag tröst.
(Det var inte fem år sedan jag funderade i längre banor runt detta senast!)
onsdag 28 mars 2018
Inte fem år sedan senast
Vad finns vid vägs ände?
Jag skriker frågan medan jag vandrar vägen.
Avsaknaden av svar skriker tillbaka sin tystnad.
I den tystnaden finner jag tröst.
(Det var inte fem år sedan jag funderade i längre banor runt detta senast!)
måndag 26 mars 2018
Mer skriverier
Tiden är ur led :-) men denna gång var övningen att, på en sida, skriva en Jul-scen med tre personer och knyta en känsla till varje person. Jag har kanske snarare försökt göra personligheterna levande och ge dem en sinnesstämning än att tydligt knyta en känsla till dem, men jag vet inte hur väl jag lyckats med någondera?
Julen knackar på
De dova dunsarna, som tycktes komma från den massiva ekdörren i finingångens hall, fick Elsa att hoppa till. Hennes hjärta slog ett extra slag i bröstet och hon kände hur hennes kinder började bränna. ÄNTLIGEN! Utan en tanke på alla de förmaningar om en fin flickas värdighet, lugnt uppförande och stillsamhet som hennes mor dagligen, och rikligt, tillhandahöll under de schemalagda mor-dotter-stunderna, kastade hon sig ur den eleganta fåtöljen och rusade ut mot hallen så att två av de tända levande ljusen i granen slocknade när hon sladdade ut ur finrummet in i serveringsgången.
Men hon var inte först ut mot hallen. Hennes sikt mot dörren skymdes av en ryggtavla. Finklänningen hennes mamma bar, var i ryggen öppen ner till svanken och avslöjade en till synes perfekt, sammetsslät, helt utan fläckar eller missformningar, gyllenbrun rygg. Mamman som varit i köket och som vanligt sett till att varje detalj blivit exakt så som hon tänkt sig, hade också tagit genvägen genom serveringsgången mot hallen.
Inom sig, hörde Elsa plötsligt mammas förmanande röst och, mot sin nuvarande sinnesstämnings egentliga natur, så stillade hon sig en aning. Faktiskt så mycket att hon helt stannade upp och rättade till den, av hennes fartfyllda sladd runt hörnet, korvade mattan. När den äkta mattan var slät och fransarna, så som mamma önskade, låg perfekt parallella igen, höjde hon blicken ut mot hallen där mamma just öppnade dörren.
En djup och en aning, för sammanhanget, för stark röst ekade över hallens marmorgolv, in i serveringsgången:
- Ho, ho motherfuckers, finns det några snälla fina flickor här?
Så tydde Elsa orden i det mullrande, bullrande sluddrandet som kom från dörrens öppning bortom mammas rygg. Elsa kunde tydligt se hur hennes mamma blev spänd. Mamma fick en ännu striktare hållning, med rak rygg och stel nacke. En väsande sträng röst, i samma ton som Elsa hört när hon kommit hem med en eller annan fläck på klänningen, kom ur mamma:
- Du får inte vara här nu. Vi träffas på torsdag klockan 13:20, men inte nu, absolut inte nu! Hans-Axel kommer snart, och då måste allt vara perfekt. Du är bara helt fel här just nu!
Men varför motade Mamma honom i dörren? Han måste ju få komma in! Torsdag, 13:20? Det var ju julafton idag, inte på torsdag! Strax efter klockan ett dessutom, alldeles för tidigt på dagen! Det var ju nu, när det började skymma på eftermiddagen, som tomten skulle komma!
Elsa, fortfarande uppspelt inom sig, men nu också nyfiken och lite konfunderad, nyttjade den äkta mattan för att dölja ljudet av hennes steg när hon försiktigt närmade sig paret vid dörren för att tydligare kunna höra resten av konversationen. Ur den ovårdat skäggiga mun som Elsa kunde skymta över mammas axel, kom nu, mer dämpat än tidigare, en vädjan:
- Men det är ju ändå min dotter! Jag vill träffa henne. Jag vill träffa dig! Jag har ingen annan!
Mamma väste till svar:
- Försvinn! Snabbt! Du misspryder den perfekta granrisinramade julens port. Jag har lagt så mycket möda på denna jul! Allt var som det skulle, perfekt, tills du dök upp!
När Elsa, åter i finrummet, kikade ut genom fönstret, kunde hon nästan känna hur uppgivenheten strålade från gestalten som lunkat bort från huset över den välkrattade uppfarten och sakta försvann bort mellan alléns kala träd. Men frågan som hon ställt sig samtidigt som mamma hårt stängt finingångens ytterdörr dröjde sig kvar:
Är jag verkligen tomtens dotter?
Julen knackar på
De dova dunsarna, som tycktes komma från den massiva ekdörren i finingångens hall, fick Elsa att hoppa till. Hennes hjärta slog ett extra slag i bröstet och hon kände hur hennes kinder började bränna. ÄNTLIGEN! Utan en tanke på alla de förmaningar om en fin flickas värdighet, lugnt uppförande och stillsamhet som hennes mor dagligen, och rikligt, tillhandahöll under de schemalagda mor-dotter-stunderna, kastade hon sig ur den eleganta fåtöljen och rusade ut mot hallen så att två av de tända levande ljusen i granen slocknade när hon sladdade ut ur finrummet in i serveringsgången.
Men hon var inte först ut mot hallen. Hennes sikt mot dörren skymdes av en ryggtavla. Finklänningen hennes mamma bar, var i ryggen öppen ner till svanken och avslöjade en till synes perfekt, sammetsslät, helt utan fläckar eller missformningar, gyllenbrun rygg. Mamman som varit i köket och som vanligt sett till att varje detalj blivit exakt så som hon tänkt sig, hade också tagit genvägen genom serveringsgången mot hallen.
Inom sig, hörde Elsa plötsligt mammas förmanande röst och, mot sin nuvarande sinnesstämnings egentliga natur, så stillade hon sig en aning. Faktiskt så mycket att hon helt stannade upp och rättade till den, av hennes fartfyllda sladd runt hörnet, korvade mattan. När den äkta mattan var slät och fransarna, så som mamma önskade, låg perfekt parallella igen, höjde hon blicken ut mot hallen där mamma just öppnade dörren.
En djup och en aning, för sammanhanget, för stark röst ekade över hallens marmorgolv, in i serveringsgången:
- Ho, ho motherfuckers, finns det några snälla fina flickor här?
Så tydde Elsa orden i det mullrande, bullrande sluddrandet som kom från dörrens öppning bortom mammas rygg. Elsa kunde tydligt se hur hennes mamma blev spänd. Mamma fick en ännu striktare hållning, med rak rygg och stel nacke. En väsande sträng röst, i samma ton som Elsa hört när hon kommit hem med en eller annan fläck på klänningen, kom ur mamma:
- Du får inte vara här nu. Vi träffas på torsdag klockan 13:20, men inte nu, absolut inte nu! Hans-Axel kommer snart, och då måste allt vara perfekt. Du är bara helt fel här just nu!
Men varför motade Mamma honom i dörren? Han måste ju få komma in! Torsdag, 13:20? Det var ju julafton idag, inte på torsdag! Strax efter klockan ett dessutom, alldeles för tidigt på dagen! Det var ju nu, när det började skymma på eftermiddagen, som tomten skulle komma!
Elsa, fortfarande uppspelt inom sig, men nu också nyfiken och lite konfunderad, nyttjade den äkta mattan för att dölja ljudet av hennes steg när hon försiktigt närmade sig paret vid dörren för att tydligare kunna höra resten av konversationen. Ur den ovårdat skäggiga mun som Elsa kunde skymta över mammas axel, kom nu, mer dämpat än tidigare, en vädjan:
- Men det är ju ändå min dotter! Jag vill träffa henne. Jag vill träffa dig! Jag har ingen annan!
Mamma väste till svar:
- Försvinn! Snabbt! Du misspryder den perfekta granrisinramade julens port. Jag har lagt så mycket möda på denna jul! Allt var som det skulle, perfekt, tills du dök upp!
När Elsa, åter i finrummet, kikade ut genom fönstret, kunde hon nästan känna hur uppgivenheten strålade från gestalten som lunkat bort från huset över den välkrattade uppfarten och sakta försvann bort mellan alléns kala träd. Men frågan som hon ställt sig samtidigt som mamma hårt stängt finingångens ytterdörr dröjde sig kvar:
Fredrik Ax, 2018-03-25
fredag 23 mars 2018
Skriverier
Jag försöker skriva igen! Således lever bloggen igen.
Denna lilla text är skriven som en skrivövning på max en tryckt A4 sida och i syfte att öva på att förmedla en känsla. Givetvis så kommer känslor ofta i grupp, men jag har försökt lyfta fram en, mer än de andra, i denna text, så för mig det vore intressant att få veta vilken känsla det är ni upplever att texten främst förmedlar?
Sängens rostfria glänsande ram trycker mot undersidan av mitt lår, och luften i rummet andas desinficeringsmedel. Men jag känner mitt domnande ben och lukten lika lite som det skarpa obarmhärtigt vita ljusets nålar i mina ögon. Det är inte därför min ökande andhämtning är ansträngd. Det är inte därför det sticker i mina ögon och min hals. Paniken som stiger i mitt bröst kan inte härledas till miljön jag vistas i.
Jag känner det ökande trycket runt min hand, som vilar på sängens blekgula filt, och ser ner på din magra, nästan kloliknande, hand som håller min. Din hand som, för inte länge sedan, var så fylld av styrka. De spända senorna och blålila blodådrorna syns tydligt genom den lövtunna, bleka, på gränsen till genomskinliga, huden som tycks ha krympt för att kunna strama över din arm. Din arm som till synes helt saknar utfyllnad mellan skelett och hud. Jag är säker på att du trycker min hand med din fulla kraft. Din fulla kraft hade, för inte länge sedan, kunnat krossa min hand. Nu känner jag bara ett svagt ökat tryck.
Jag vill fly.
Jag vill vara här för dig.
Jag måste ut.
Hjärtat bultar hårdare i mitt bröst. Jag är en kaninunge, inträngd mot ett träd av utsvultna vargar vars saliv jag kan se rinna mellan vassa tänder ut ur käftarnas öppna gap. Döden skrattar mig i ansiktet. Döden finns i din klo till hand.
Musklerna i min kropp spänns. Jag är redo för flykt. Just som jag börjar resa mig ur min sittande ställning i sängen släpper trycket om min hand en aning och jag stelnar till, oförmögen att fortsätta rörelsen. Inte för att jag tror att jag skall slippa ur dödens grepp. Tvärtom. En skräck låser mig så hårt att jag glömmer andas.
Jag vill vara modig. Jag vill stå upp mot döden. Mota den från dig.
Men jag kan inte.
Hela mitt väsen skriker till mig att fly.
Men jag kan inte.
Plötsligt kan jag andas. Luften strömmar häftigt in genom min strupe, in i mitt bröst och studsar smärtfullt i lungornas väggar innan den skär sin väg ut genom min strupe igen. Jag kan inte sluta dra in och blåsa ut luften i ett allt snabbare tempo. Min kropp börjar skaka. Konturerna runt mig börjar suddas ut. Varm och salt rinner min rädsla över mina kinder.
Fredrik Ax, 2018-03-23
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)