I det förgångna

Hon kände hur det under halsduken kliade i nacken och hur värmen spreds till hennes kinder.

“Varför är jag alltid ute i sista sekund?”

Frågan var löjlig när den dök upp i huvudet. Inte därför att den i denna tid, sista dagen innan julhelgen, var bland de vanligaste som folk antagligen ställde sig, utan för att hon faktiskt, djupt inom sig, visste svaret. Eller en del av det i varje fall. Hon borde ju som reaktion på just det svaret ha varit ute i riktigt god tid. Långt innan julen i november stormade in i köpcentrum som detta, borde all hennes julshopping redan vara klar för att undvika det. Eller hon borde i varje fall varit i så god tid att hon hunnit beställa på nätet. Men här stod hon. Stressad. Stressad, inte bara över att vara sent ute, stod hon med bjällerklang dånande i öronen under gröna platsgirlanger vars stickande syntetiska doft antydde något som kanske skulle kunna vara granbarr.

Men nu var det bara en julklapp kvar. Den värsta. Om inte systersonen skulle bli fruktansvärt besviken på henne måste hon tvinga sig. Det var bara en butik i hela staden som hade det speciella samlarkortet hemma, och hon hade lovat. Världens bästa moster hade lovat.

Översiktskartan visade att hon var på rätt våning. Butiken låg runt nästa krök, på andra sidan den öppna ytan, det inomhustorg där hon antog att den stora vidriga förgyllda tronen nu stod. Hon tyckte inte illa om leksaksbutiken. Hon hade rent av gillat att gå runt i den och försöka hitta någon present till sin systersons födelsedag i juni. Men nu steg hennes puls. Det kändes som om hjärtat försökte arbeta sig ut genom bröstkorgen på henne. Dunk, dunk, dunk. Ett steg närmare hörnan. Luften var vass. Hennes täta och korta inandningar skar som knivar i halsen. Efter nästa steg skulle hon kunna se ut över torget.

“Sluta sjåpa dig! Det är i det förgångna. Du är vuxen nu! Ta steget!”

Skrek hennes logiska hjärna till henne. Men hon stod kvar. Oförmögen att lyfta en fot. Som fastfrusen i köpcentrumets klibbiga värme kände hon hur ögonen började tåras.

“Tänk om han sitter där på sin tron! Jag kan inte!”

Svaret kom med hennes ynkliga förgripna flickröst. Den röst som, innan den där gången för länge sedan, hade sprudlat av förväntan i kön. Den röst som kanske blivit lite frågande när hon, mer obekvämt än det borde vara, satt i hans knä och inte bara skägget kittlade henne. Den röst som strax därefter, på den där snuskiga toaletten, krympts till det den nu var.

   — Jag känner mig inte bra... har nog feber.

Hörde hon sig själv, med svag röst, säga högt.

“Jag kan inte riskera att smitta familjen i morgon. Jag blir hemma. Han får få det där kortet när vi träffas nästa gång!”

---

Jag försöker antyda en händelse i personens förflutna och visa hur det påverkar henne som vuxen. Blir det för mycket avslöjat i "antydan"? Borde den vara mer subtil?

Första sidan

Flykten går i de fuktiga tunnlarna under gatorna där bakom husen i staden.

Mina ben börjar kännas stumma, låren skriker efter syre men jag tvingar mig vidare. Förutom de springade stegen en lång bit bakom mig är det bara mina egna ljud som ringer i mina öron. Hjärtats bultandet överröstas av mina kraftiga och täta andetag. Jag flåsar som en bälg. Varje andetag fyller mina näsborrar med en mustigt mögellukt. En dålig ost, en svag förnimmelse av skogshöst. Men inte den underbara hösten efter en frostnatt, utan en höst jag aldrig någonsin vill uppleva, en höst då allt bestämt sig för att dö på riktigt för att aldrig återkomma. En höst då döden inte doftande skvallrar om nytt liv, utan stinker av förruttnelse. En evigt ruttnande höst utan förmultning.

Min pannlampas vita sken reflekteras genom den fukttyngda luftens blekhet mot den mörka granitens inläggningar av ljusare betong. Jag springer, bokstavligen och bildligt, i ett dis. Det var en stund sedan jag, förutom betongförstärkningarna, såg något tecken på mänsklig närvaro i tunnlarna. Inga rör eller trummor som skvallrar om ovanmarkliggande bostäder eller kontor. Också golvet, eller kanske nu snarare marken, börjar bli ojämnare och halare. Trots mina kämpande musklers trötthet, på gränsen till utmattning, trots den ökande risken att trampa fel eller att halka, trots att jag knappt kan se tunnelns väggar genom diset, trots att jag vet att ett enda felsteg skulle vara dödligt förödande, ökar jag farten. Så stor är den rädsla som driver mig, piskar mig, framåt.

Just när det känns som om tunneln svagt börjar kröka sig och ändra riktning, ekar bakifrån, genom tunneln, en andfådd röst fram den hårda korta ordern.

—

STANNA!

Jag pressar mig till att öka farten ytterligare.

—

HALT!

Mitt huvud, mina trumhinnor, smärta! Som efter en explosion. Av knallen bakifrån som fortplantar sig genom tunneln och av smällen när kulans heta metall slår skärvor ur graniten en kort sträcka framför mig.
Rakt framför mig!
Tunneln kröker tvärt av. Svänga! Jag måste svänga! In i grottorna. Där kan jag skaka av mig förföljaren.

Jag springer inte längre.
Min höft förlamas av en intensiv blixt av blåsvart smärta som efter mitt halknade falls nedslag strålar genom den.
Jag glider.
Varje ojämnhet skär in i min höft så som vore marken bevuxen av helveteseldgafflars spetsar.
Jag glider och tömmer samtidigt lungorna på luft. Av den skärande smärtan skriker jag dem tomma medan jag glider över spetsarna från helvetet. Glider mot väggen av granit.

---

Med vilken förväntan hade du (om alls) vänt blad och fortsatt läsa?

Utrota skadeinsekterna

”Vi betalar gärna kulorna som kan rensa ut ohyran från vårt Sverige”
skriver en kvinna i facebookgruppen "Vi som tror på Sverigedemokraterna"

"Vi som tror på Sverigedemokraterna" är en sluten grupp som har följande i sin beskrivning: "I denna grupp finns vi som stödjer SD och SD:s partiprogram".

Flera förtroendevalda SD-politiker är inte bara medlemmar i gruppen utan skriver också inlägg och kommenterar aktivt. Expo har bett SD om en kommentar på denna och andra liknande grupper men SD har inte återkommit.

”Skaffa vapen, sedan utrota skadeinsekterna”, skriver en man i gruppen.

”Dags att skjuta av lite löss”

Precis som Katie Cohen, forskare på FOI, säger så väcker avhumanisering känslor av avsmak, äckel och aggression mot de personer som blir avhumaniserade. Sådant språk sänker tröskeln för att använda våld. Att trycka ihjäl en lus är inte lika hemskt som att i berått mod mörda en afrikansk liten flicka.

I gruppen är muslimer och afrikaner ”ohyra”, ”löss”, ”pestråttor”, ”parasiter”, ”apor på korståg” och ”afrikanska råttor”.

”Muslim är ingen religion det är en pest” (personen menar nog Islam?)

”När skall vi få skjuta afrikaner! Jag längtar”, skriver en man.

”Avrätta fanskapet”

”Häng dem högt”

”Häng dem i schalarna”

”Utrota islam åt helvete med dom”

”Snart behövs en ny Breivik”

”Jag har vapen, spadar och ett jävla sug på att köra igång uppdrag upprensning. Peka var jag skall börja.”

Jag tror inte att alla, för det är många, som skriver sådant här verkligen menar att vi skall påbörja etnisk rensning, folkmord(?), i Sverige. De blir hetsade av varandra och vill höja sin status i gruppen och visa att de minsann, mer an någon annan, avskyr invandrare.
MEN, det räcker att någon, en person, bland dem som läser och ser denna typ av budskap upprepat gång på gång på gång, tar det på allvar för att vi skall få en ny Brevik. Dessutom direkt uppmanar många inlägg och kommentarer till våld.

”Skjut en flykting – gör världen en tjänst”

”Mera vapen till rasrena svenskar för försvar av fosterlandet å bevara Sverige svenskt”

”Inbördeskriget startar när Sveriges befolkning vaknar och slår tillbaka”, skriver en kvinna.

”Beväpna er – kriget är här”

”Det är dags att markera med vapen i hand”

”Agera innan vi är utrotade”

”Spräng Rosenbad i luften när de sitter i sammanträde”

Hatet flödar inte bara mot folkgrupper som inte passar in i SD-mallen utan även mot helsvenska politiker som inte har samma åsikter som SD. I grupperna skrivs det att Stefan Löfven, och en rad andra politiker som är så kallade landsförrädare, borde hängas, skjutas och avrättas.

Du som röstar på SD:

Ser du dig som gelike med våldshetsande SD-vänner, inklusive SD-politiker och gruppmoderatorer som låter denna typ av kommentarer flöda fritt?

Är du medveten om att du stödjer en kultur som uppmanar till våld och statskupper?

”För helvete, polis måste få tillstånd att skjuta på dessa jävlar.”

Det sistnämnda citatet, som dessutom fått relativt många likes, är kanske det som skrämmer mig mest. För det känns som om det är inte så långt borta. Läser man SDs principprogram och senaste valplattformsdokument så ligger där i dessa förslag på att ge polisen mer befogenheter att arrestera folk och vidare än idag använda våld, baserat på vad jag tycker är väldigt lösa grunder. Polisen har redan befogenheter att försvara sig och andra, att arrestera personer vid brottsmisstanke, för störande av ordning, etc, de har befogenheter nog för att kunna hantera alla situationer.

Jag vill inte att min son skall växa upp i en etniskt rensad polisstat.

Källor:

• Expo: https://expo.se/2019/12/skjut-en-flykting-%E2%80%93-gor-varlden-en-tjanst
• SDs Principprogram: http://partiprogram.se/sverigedemokraterna

Dialog

Jag övar på att skriva dialog utan att uttryckligen berätta vem som säger vad men ändå göra det tydligt.
Har jag i denna lila textsnutt lyckats med det tycker ni?

---

—	Gråter du? Är du ok?

Den tunna försiktiga rösten bär omtanke, och mannen ser upp från sin ihopkurade position på den kalla parkbänken. Innan han lyckats formulerat ett svar hörs en skorrande, nästan gnällig röst som tydligt förmedlar irritation.

—	Vad gör du unge? Stör inte mannen! Ser du inte att han vill vara i fred?

Mannen vrider på huvudet för att se vem som uttalat sig.

—	Men moster! Låt det vara. Han frågade bara om jag är ok. Jag skulle kunna behöva prata med någon som verkligen undrar det, någon som inte, förvisso, kanske, med ålderns rätt, men som inte förutsätter en massa saker.

—	Jag förutsätter inget! Jag vill bara inte att någon unge skall komma här och störa dig mitt i din sorg.

—	Jag bara undrade om han var ok, men jag kanske ska … måste nog gå hem nu.

Pojken tar ett långsamt steg bort från bänken och vrider sig i riktning med den grusade gången i den vintervita parken.

—	Nej vänta! Jag vill gärna prata med dig. Det var snällt av dig att höra dig för om mig.

—	Så, då uppskattar du inte min omtanke då?

Den snörpiga repliken får både mannen och pojken att se på den gamla damen, varpå hon rätar på sig, höjer hakan och stirrar nedlåtande på dem. En i taget. Ser först sin systerson i ögonen tills han fäller ner blicken och sedan vänder hon sig mot pojken och öppnar munnen, men blir avbruten av det lågmälda svaret.

—

Nej.

Den gamla damen rycker förnärmat till och flyttar åter blicken mot mannen.

—

Hur sa?

—	Din omtanke hade jag kunnat uppskatta om jag verkligen trodde att det var omtanke. Men det du håller på med nu liknar mer bitterhet.

Pojken skruvar obekvämt på sig. Han börjar röra sig som om han skall ta ytterligare ett steg bort från paret vid bänken, men stannar upp.

—	Min pappa säger att man skall vara snäll mot dom det är synd om.

Både mannen och damen ser på honom. Mannen fundersamt. Damen med ett uttryck som signalerar avsky.

—	Gå iväg med dig nu! Vi vill inte ha dig här!

—	Jag vill ha dig här! Jag förlorade min son i en bilolycka nyligen så nej jag är inte helt ok. Jag är ledsen. Men jag uppskattar mycket att du undrar hur jag mår. Jag tror att du är i ungefär samma ålder som min pojke var. Vill du prata med mig så pratar jag gärna med dig.

Pojken tittar medlidsamt på mannen.

—	Det är synd om dig.

Sedan flyttar han blicken mot damen.

—	Men jag tror det är mer synd om henne.