Sommartid - Lika korkat som engelsmän!

Efter vad jag förstått, och fått lära mig, kom sommartidsidiotin till i ett försök att bättre utnyttja dygnets ljusa timmarna, motiverat med att ge arbetare mer användbar fritid efter arbetets slut.

Hmmm, låt mig spekulera i hur man tänkte man då. Till att börja med så kan man inte ha tänkt på de tropiska (nära ekvatorn) länderna, där skillnaden i kvoten mellan de ljus och mörka timmarna på dygnet är obetydlig på sommaren jämfört med vintern (där är också användandet av sommartid ovanlig). Inte heller närmre polerna är det intressant då vi på sommaren har fler ljusa timmar än vi är vakna (men likt förbannat envisas vi med att använda sommartid). Man måste ha tänkt att längs en (eller rättare sagt två) linje(r) mitt emellan ekvatorn och polerna kan man faktiskt utnyttja dagen lite bättre om man förskjuter dygnet en timme över sommaren. Det är ju fantastiskt bra, för en liten del av jordens befolkning, jippie för dem!

Men vad innebär det i komplikationer för (även) dem men kanske framförallt resten av världen, som inte har någon glädje av sommartiden? Tja, jag orkar inte spekulera i alla hemska varianter av obehag, otillfredsställelse och krångligheter det innebär för alla andra så jag håller mig till det ofog det drar med sig för mig, och många andra som bor på samma breddgrader som jag gör.

Som extremt morgontrött är våren den enda årstid då det känns något lättare att stiga upp på morgnarna. Kroppen är invand vid att vara aktiv från det det ljusnar och framåt, och nu i slutet av mars är det plötsligt ljust redan vid den okristliga tidspunkt jag tvingas stiga upp. Det gör det, under en kort omställningsperiod, lite lättare att få häcken ur sängen och komma igång på morgonen. Men vad händer? Inte nog att en timme av dygnet försvinner, vilket gör att vi som har svårt att gå och lägga oss i vettig tid, helt plötsligt sitter uppe tills småtimmarna utan att tänka på det, och tappar ytterligare någon timmes sömn. Dessutom är det helt plötsligt mörkt igen när man väl skall stiga upp. Var det svårt att masa sig ur sängen innan, blir det ta mig f-n omöjligt den veckan sommartiden införs.

Visst det är skönt att det är ljust när man kommer hem, men vad f-n det är det ju även utan att man inför sommartid. I synnerhet när man kommer in i högsommaren är det totalt meningslöst att det är ljust fram till midnatt istället för klockan elva. Det är snarare så att man sitter och längtar efter solen skall gå ned så man kan få någon timmes svalare skön avkoppling innan man måste lägga sig för att kunna stiga upp igen.

Om man, som jag, arbetar tillsammans med, och har regelbundna distansmöten (telefon, videokonferens, etc) med folk från olika delar av världen så komplicerar sommartidsomställningen så in i h-----e. Största delen av Nordamerika inför också sommartid, men inte samtidigt som oss. I andra delar av organisationen (Asien) har man inte sommartid alls. Men värst är nog engelsmännen.

Efter som alla engelsmän tror att världen är centrerad i just England, är GMT (Greenwich Mean Time) den enda tid som gäller. I en Engelsmans ögon är GMT den tid man använder i England * punkt *. Men det är det fan inte! På sommaren har man sommartid i England, precis som vi. Då använder engelsmännen BST (British Summer Time) vilket är det samma som GMT+1. Det är det inte många engelsmän som förstår, så de fortsätter glatt att boka möten och anger tider i GMT, fast de menar BST.

Fast helt säker på detta kan man ju inte vara. En del av dem är faktisk så klipska så de förstår skillnaden. Skall man förslå en tid till ett möte med engelsmän, kan man inte ange tiden i BST, då tre fjärdedelar av Englands befolkning inte vet vad det är, och inte har förmåga att förstå begreppet om de slår upp det (deras tid är ju GMT!!!). Det funkar inte heller att ange mötestiden i GMT, då den lilla minoritet som rent faktiskt förstått skillnaden mellan BST och GMT då riskera komma en timme för sent.

Den enda rätta vägen att gå borde ju vara att ange tider i UTC (Coordinated Universal Time). Men det funkar ju inte heller rakt av då en del engelsmän sätter likhetstecken mellan UTC och GMT. Det är visserligen sant, men då de flesta engelsmän, felaktigt, kallar även sin sommartid för GMT (och inte BST) och bara en del av dessa är dumsmarta nog att ändra definitionen av GMT i jämförelse med UTC på sommaren, riskerar man att det blir fel ändå.

Det enda som funkar är att ange tid i "your local time", och om man får frågan "Do you mean GMT?" bara spela dum och svara "What ever you like to call it!"

De vita sluttningars njutning

Vecka tio spenderade vår lilla familj i Livigno Italien, mestadels åkandes utför, njutandes av maten och inte minst det underbara vädret.

Här kommer en lite försenad reserapport!

Även om de sista många månadernas ständiga jäkt och tidspress höll på att lägga sorti på förväntningarna [1] hade jag till sist gett mig tid att se fram emot resan något oerhört, och kvällen innan var, i vanlig ordning, förväntningarna och den pirrande spänningen på topp [2].

Vi hade förberett Vincent på att vi skulle resa mer eller mindre hela dagen (flyg till Innsbruck plus tre och en halv timmes busstransfer:!: ... * suck *). Portabel DVD spelare och Nintendo DS var fulladdade med film och spel, och riktigt peppade gav vi oss i väg mot Köpenhamns Flygplats, där vi förutom lite reselektyrsshoppande tjuvstartade Italienupplevelsen med en förvånansvärt god pizza i väntan på boardingen. Trots att den extra halvtimme vi fick spendera vid gaten då planet var försenat, gick avfärd och flygresa smidigt.

Vi hade bokat resan genom Nortlander som håller förvånansvärt bra priser (svårt att göra det mycket billigare själv även om man jagar bästa priser på flyg, boende, liftkort, skidhyra, etc) och vi är på det hela taget nöjda med deras koncept och det lilla vi nyttjade av deras service, men jag börjar ändå med att gnälla på dem. Informationen på den långa busstransfern var högst bristfällig och bestod av ett ytterst kort tal samt några utdelade papper som innehöll lite av värde. Trots Nintendo, sagoläsande, film, etc, blir tre och halv timme på buss efter att har väntat, flugit och väntat igen i en halv dag, ganska tråkig för en femåring. Vi föräldrar hade hoppats på lite kontinuerliga uppdateringar om hur långt det var kvar, varför vi satt i kö, etc, utan att själva behöva besvärande fråga. Men skit samma, vi kom fram och Vincent var duktig!

Väl framme guidades vi av en annan reseledare de sista par hundra metrarna till vår inkvartering. Vi hade bokat en två-rum-och-kök-lägenhet, inte så mycket därför att vi ville laga mat själva (vilket vi förutom frukostarna inte gjorde en enda gång) utan därför att nattlivet inte är så vilt i en femårings sällskap och då är det ganska skönt att ha lite mer plats än en pension eller ett hotellrum ger. Till vår besvikelse var lägenheten placerad i källarplan, utan balkong (* dah *) och med bristfälliga ljusinsläpp från de små fönsterna. Inte heller fanns det någon naturlig eller trevlig sällskapsplats, utan bara två sovrum och en TV uppsmälld bredvid köksbordet. Dock var läget perfekt. Mitt i centrum, men ändå mindre än 100 meter från de bästa och mest effektiva liften på ena sidan dalen. Intrycket av boendet var därför väldigt kluvet. Senare i veckan kom vi dock fram till att det inte var så dumt att den trista insidan tvingade ut oss på ständiga utflykter till kaféer och barer istället för att sitta och ha ensam familjeafterski, vilket det kanske blivit mer av om lägenheten varit trevligare.

Livigno är en långsmal by som trots sin modesta storlek, tack vare sina skattelättnader, har massor av butiker av alla de slag (mest sprit och kläder dock). Vårt lägenhets läge var, som nämnts, perfekt, förutom den detaljen att skidskolan Vincent skulle gå i låg i andra ändan av den lååångsmala byn.

Vi hade innan avresa fått information om att skidskolan skulle börja vid halv tio, men vid ankomst fick vi reda på att det var redan klockan nio. Skiduthyraren som vi hade voucher till låg ett par hundra meter åt motsatt håll och öppnade halv nio ... skit var tog den första semestermorgonen vägen? Planera, stiga upp tidigt för att hinna hyra skidor till Vincent, kolla upp skidbussar och framförallt se till att allt klaffade. Men vi lyckades :) och kom till och med i tid till skidskolan, till skillnad från många andra. Det är förvånansvärt vad smidigt allt kan gå första semestermorgonen under en klarblå himmel när hela världen (eller i varje fall hela alperna) ler mot en.

När Vincent funnit sig tillrätta i skidskolan [3] tog vi oss tillbaka med bussen för att själva hyra skidor. Om man bor i närheten, kan vi verkligen rekommendera Alpine Mountain (tror jag butiken hette), jag har sällan fått en mer engagerad och trevlig säljare när vi började prata skidor. Det slutade med ett par Salomon Enduro som jag trivdes väldig bra med. En riktigt trevlig skida som, ju mer man pressade den, gav desto bättre respons. Den fungerade utmärkt på pist och knaglig terräng. Tyvärr hade vi ingen riktig lössnö så jag kan inte ge något omdöme för kvaliteterna där. Dock var spetsarna bra lyfta och kom upp fint i det lilla jag hittade.

Väl färdighyrda blev det återigen buss tillbaka för att säkert hinna i tid till skidskolan skulle avslutas för dagen.

De gratis skidbussarna i Livigno är för övrigt mycket smidiga. Det finns tre linjer som snabbt och enkelt tar en mellan alla skidliftar, vilket behövs om man skall hinna till skidskola i andra ändan av byn tidiga semestermorgnar, eller om man vill åka skidor på motsatt sidan den relativt (i jamförelse med till exempel Saalbach) breda dalen.

Nu var det så äntligen dags att åka lite skidor, även om det blev en del kasande med Vincent mellan benen första dagen. Dock var han redan säkrare än jag anat han skulle vara första dagen och allt blått, samt det mesta röda klarade han galant själv. En härlig lunch, afterski i solen och en god middag avslutade dagen.

Nästa morgon vaknade vi till en ny dag med strålande solsken och klarblå himmel. Inte ett moln syntes på himlen. Så hade vi det hela veckan. Nä, förresten, den fjärde dagen såg vi ett litet moln, men det var borta igen innan klockan nio på förmiddagen. Helt fantastiskt! Trots det underbara vädret var snön mycket bra, och det fanns tillräckligt av den. Det var tillräckligt kallt för att den skulle vara torr och fin. Inte en enda dag var det slaskigt i pisterna ens nere vid byn. Sista dagen var det något mjukare, men fortfarande inte slaskigt. Underbart!

Andra dagen hade jag glömt något i lägenheten, så när vi lämnat Vincent på skidskolan, gav vi oss på skidor tillbaks genom ena sidan dalens hela system. Vi gjorde oss ingen brådska då systemet inte är särskilt stort, utan kostade på oss tiden för en Glühwein i solen. Halvvägs tillbaks genom systemet ringer mobilen och det visar sig att vi har en son som vägrar åka skidor. Tina börjar få panik över hur det går, om de har lämnat honom ensam, rädd att han skall vandra iväg, och när vi väl kommer upp på en topp från vilken man ta sig hela vägen ned till skidskolan, sätter jag av i ett vansinnesstörtlopp. Fan, jag tror knappt Anja hade hängt med i ostakad pist full av turister ;). Trots stressen att komma ned så fort som möjligt, hann jag lägga märke till hur fantastiskt stabila skidorna var när man pressade dem fullt i karvande svängar, liksom när man tryckte hårt för att få snävare svängar genom smalare branta passager. På någon minut var jag nere och hittade en surmulen grabb sittandes ensam nere vid minsta barnliften. När han inte velat åka längre hade skidläraren prövat att flytta honom till en mindre avancerad grupp med yngre barn, ifrån den grupp som bara innehöll barn äldre än Vincent. Detta hade han blivit fruktansvärt sur över och tvärvägrade efter det att åka över huvud taget. Men va fan, jag förstår honom, tog hårt på stoltheten ;). Några chokladbitar och en dricka senare var han dock redo för åkning med de riktiga proffsen (mamma och pappa ;)). Nästa dag var skidskolefri, och de två sista skideskoledagarna var det inga problem alls utan då tyckte han det var hur kul som helst. Det var nog bara lite trötta ben andra dagen som spökade.

Tredje dagen bestämde vi oss för att testa berget på andra sidan dalen. Framförallt för Vincents skull då där var en riktigt lång (åtta kilometer) blå pist. Den tog vi i första åket, men tröttnade sedan på den gamla tvåsitsliften som gick längs med bergskammen tillbaks och började saxa oss tillbaks till högsta toppen via röda pister istället. Överallt åkte Vincent helt själv och konstaterade efter att vi åkt en snutt ned till en sittlift i svartmarkerad (dock ej särskilt svår, men lite brant i varje fall) pist att, "Blå pist är lätt för mig! Röd pist är lätt för mig! SVART PIST ÄR LÄTT FÖR MIG!". Denna sida var i vår mening trevligare och hade mer varierad åkning. Nackdelen är att den ligger en liten bit från byn, så skidbuss är nästan nödvändig för att komma till liftarna om man bor inne i byn. Det gjorde dock ingen större skillnad för oss som ändå tog bussen till skidskolan varje morgon.

Lagom till dagens sista nedfart, kände jag att Vincent nu behärskade åkningen riktigt bra och utan problem tog sig ned genom vilka svårigheter som helst. För att öka motivationen och ge honom lite utmaningar gav vi oss således ut lite bredvid pisterna och letade småhopp över vallar, etc. Detta blev han heltänd på, så det blev inte alls sista åket, utan vi fick ge oss upp för en ALLRA SISTA fyrakilometersrunda till. Längs med denna låg en barnanpassad "fun park" där de utnyttjat en naturlig ravin som Vincent bara kom att älska. Jag har aldrig sett så mycket trötthet blandad med så mycket glädje som när vi väl kommit ned.

Efter ytterligare två skidskoledagar återvände vi sista dagen till den "fina sidan berget" och Vincent fick efter ytterligare träningen verkligen leva ut sina nyfunna skidåkningsglädje.

Som erfaren skidåkare tycker jag själv att systemet är lite för litet om man verkligen skall satsa en vecka på att åka skidor. Fördelen är dock att det ligger relativt högt, så trots fint väder håller snön fint. Det mesta av åkningen är ovan trädgränsen, och ytorna är bra utnyttjade. Med mer nysnö kan jag tänka mig att det blir många lättåtkomliga ytor med bra lössnöåkning.

Med små barn var storleken på systemet lagom och de generellt sett breda pisterna perfekta. Ytorna och pistbredderna gjorde att pisterna inte blev särskilt sönderåkta utan var fina hela dagarna. Bra underlag underlättar ju när man skall lära sig. Vincent letade dock de få och små pucklar som det blev, allt för att kunna hoppa :). Det fanns ett flertal fina fun parks som hade gigantiska hopp med fantastiska kicks, bra med räcken och andra byggda roligheter. Riktigt svår och/eller opreparerad åkning saknades dock. Endast ett par ynkliga puckelpister fanns det, och ingen av dem ordentligt brant.

Byn är trevlig och känns trots att den är uttalat turistisk runt skidåkningen och billig shopping, italiensk "på riktigt". Maten var underbar. Det italienska som blandas med sydtyrolisk inspirerad mat är bara så gott! Sista kvällen hade vi en fantastisk middag på italienskt vis, med antipasto, primi piatti, secondi piatti och dolci.

På det hela taget var vår resa underbar, och jag rekommenderar gärna Livigno som resmål, i varje fall om man reser som familj med barn och inte är ute efter hardcore skidåkning i första hand. Se gärna till att få lika bra väder och snöförhållanden som vi då får ni helt säkert en kanonresa!

--

[1] Brist på resenerver

[2] I morgon är en annan dag ... en underbar dag!

[3] Lite mer om skidskolan och framförallt Vincents enastående framgångar under skidveckan kan ni hitta i det redan publicerade inlägget:
Ni kan kalla honom Ingemar 

Ni kan kalla honom Ingemar

"Blå pist är lätt för mig! Röd pist är lätt för mig! Svart pist är lätt för mig!"
- Vincent, 5år

Nyss hemkomna från en underbar vecka i Livigno, om vilken i helhet kommer mer i ett senare inlägg, vill jag med ett par filmer och bilder i detta första inlägg skryta om de oerhörda framgångar i skidbacken min femåriga son gjort.

Han hade helt utan övertalning sett fram emot att få gå i skidskola vilken, till föräldrarnas förtret, började redan klockan nio på morgonen den första dagen. Det blev en tidig morgon för att hinna hyra skidor, ta bussen till skidskoleområdet, etc. Väl där konstaterade Julie, den trevliga danska skidläraren, att han skulle gå i hennes lite mer avancerade grupp eftersom han prövat stå på skidor förra året. Alla som skulle vara med hade inte kommit så Vincent klev under väntan upp på rullbandet som tog honom upp i den minsta av barnbackar och presterade följande åk:

Jag tror att första skidskoledagen var mer traumatisk för oss föräldrar än för Vincent. Han vinkade farväl och ganska snabbt försvann gänget upp i en knapplift som gick upp till en "större" backe. Förra året åkte han hela tiden antingen mellan mina ben eller i sele. Nu var han "on his own" tillsammans med en fem-sex andra barn och bara en ung danska (och vi vet ju alla hur bra danskar inte åker skidor ;)). 

Från avstånd såg det dock ganska kontrollerat ut, så vi gav oss iväg för att själva hyra skidor, etc. När vi kom tillbaks såg vi att han hade betydligt bättre kontroll än vi förväntat oss så selen fick stanna i ryggsäcken även första dagen.

De första dagarna åkte han mellan mina ben när det blev lite brant i de röda pisterna, men tredje dagen, vilken var skidskolefri, gav vi oss upp på andra sidan dalen eftersom där var en extremt lång blå pist. Där lyftes grabbens självförtroende och han låg hela tiden bakom mamma och stressade henne: "Mamma, åk fortare!"

Vi tröttnade efter något åk på den flacka blå pisten som till största delen vara ganska ointressanta, och gav oss ut i de röda pisterna. Vincent ville inte längre ha tryggheten att åka med pappa och tog sig själv ned överallt. Lite väl fort gick det emellanåt och efter en osedvanligt ordentlig vurpa stressade jag fram till honom och hörde att han tjöt i högan sky. Jag blev inte lite rädd att han nu skulle ha tappat självförtroendet, och insåg att det skulle kunna bli svårt att få "upp honom på hästen" igen. Men när jag lyssnade efter hörde jag att det han, rädd att vi skulle vilja att han lugnade sig, tjöt var: "Jag vill åka mer! Jag vill åka själv!" :)

En av de röda pisterna mynnade ut i en svart pist (inte särskilt svår dock) som man fick ta ned de sista fyra-femhundra metrarna till en sittlift. Det var efter den första nedfärden i denna som inläggets första "goa" citat kom:
"Blå pist är lätt för mig! Röd pist är lätt för mig! Svart pist är lätt för mig!"

 

Framstegen fortsatte resten av veckan och den sista, också skidskolefria, dagen spenderade jag och Vincent mer tid i raviner, naturliga half-pipes, småhopp, etc, än i preparerad pist :).

Lite svårt att filma det hela var det allt, men ett par snuttar, framförallt från blå pist blev det sista dagen. Även om jag inte lyckades få med hur bra han med tighta kontrollerade svängar klarade lite brantare trängre passager, etc så ser man en klar skillnad mot filmen från första dagen :)

Imorgon är en annan dag ... en underbar dag!

Några timmar och all packning kvar. Sedan drar tuffa familjen på en veckas skidsemester. Den av mig mest efterlängtade tidpunkten på hela året är här! Fan vad gött!!!

Jag har, för ovanlighetens skull (brukar, driven av längtan, vara satans påläst om skidesemål), absolut noll koll på om vi har internettillgång från lägenheten, men misstänker att risken finns att vi inte har det. Får väl trotsa jobbets policy om att inte överutnyttja 3G anslutningar och ladda upp några bilder på fejan, men bloggande blir det nog inte så mycket av om vi saknar nätverk. Utlovar i så fall reserapport på detta forum postumt.

Nu är jag så uppspelt att detta inlägg varken blir roligare eller längre, men en liten stulen skidåkningsbild från Livigno kan jag ju inte motstå att bjuda på!

Bildkälla: http://www.interchalet.co.uk/

Regeringen + MP = Migrationspolitik

Jag är glad! Rent av lycklig nästan! SDs vågmästarroll har, i den fråga jag fruktat deras inflytande mest, åsidosatts!

Det finns hopp för framtiden, det finns hopp för medmänskligheten!

"- Vi som tror på att människor ska kunna röra sig över gränser och söka sig ett bättre liv någon annanstans har gjort den här överenskommelsen."

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/historisk-enighet-om-migration_5980675.svd