Brist på resenerver

Fyra dagar kvar. Fyra ynka dagar till årets höjdpunkt. Semester, men inte bara semester. Skidsemester! Vi skall till en ort jag aldrig åkt skidor i, eller ens besökt, tidigare. Vi skall till den goda matens land.

Om allt vore normalt, borde mina nerver, på ett positivt sätt, vara på helspänn av förväntan. Jag borde haft stenkoll på väderprognos, snödjup, restauranger och pistkarta redan.

Något är fel! Det är först med detta inlägg jag ens börjat fundera på resan, annat än i rent logistiska termer. Sedan i somras har allt bara rullat på i ett rasande tempo. Jag missade hösten. Var knappt ute i naturen och njöt. :-(

Den första tidiga snön fick mig i och för sig att reagera. Härligt med vinter, och riktig vinter! Men sedan var det helt plötsligt jul, och sedan var den slut. Vart tog den vägen? Jag är visserligen ingen stor julälskare, men brukar spela spelet och driva upp julstämningen med att plåga mina danska arbetskamrater med massa svensk julmusik, etc. I år var julen bara plötsligt där, och sedan lika plötsligt borta.

Halva nöjet med skidresan är ju förväntan. Planerandet. Stenkollen på väder och snöläge. Jämförandet av all olika skidor som går att hyra. Noggrant granskande av pistkarta, för att försöka luska ut var det finns potentiellt bra och lättåtkomlig off-pist åkning. Den pirrande känslan när resan närmar sig.

Nu är det fyra dagar till vi åker, och först nu, när jag tvingar mig själv att fundera över det börjar jag känna förväntan. Fan, jag tänker inte låta det sista halvårets intensiva tempo och konstanta tidsbrist stjäla min efterlängtade förväntan.

Jag vill inte att skidresan bara plötsligt skall dyka upp och vara över igen. Jag vill genom den pirrande förväntan bygga upp stämningen. Jag vill längta. Jag vill att det skall kännas som om tiden går långsamt.

Det är bråttom om jag skall hinna få en nypa av spänningen. Men detta inlägg har definitivt hjälpt. Skit vad kul det skall bli.

En titt på yr.no's långtidsprognos gjorde det inte hellre sämre. Riktigt kallt (dock ingen nederbörd) fram till helgen, och sedan strålande sol och ett par minusgrader i början på nästa vecka när vi är där. :-) Kan bli fint! Önskar bara det kom lite ny fin snö, men med ett snödjup på 170 cm, ny snö igår och kallt väder lär det vara bra ändå när vi kommer dit! :-) Kanske svårt att hitta orörd snö dock. Vi får väl se.

Härligt, nu har pirret i magen infunnit sig! Skit det är bara fyra dagar kvar! HÄRLIGT!

Bildkälla: http://www.rcsw.it

Basilikadoftande Kycklinggratäng à la Fredrik

Jag improviserade ihop ett gott recept idag som jag vill dokumentera till dagar med dålig matinspiration. Det får ni också lida för, i varje fall ni som inte gillar matbloggar, vilket det kanske känns som om denna blogg börjar få en tendens av. Men håll ut, snart övergår den till att bli en skidåkningsblogg. :-)

Till 4 personer behövs följande:

750 gram kyckling(inner)filé
Ca 400 gram Champinjoner
2 mindre Zucchinis
1 Rödlök
Olivolja
Smör
Kryddor
Ca 1,5 dl Vispgrädde
Ca 0,5 dl Vitt Vin
Kycklingfond
Färsk Basilika
250 gram Mozzarella

Skiva och fräs champinjonerna utan fett tills vätskan gått ur och de fått gyllene färg. Ha i lite olivolja och blanda runt. Häll över och fördela i en gratängform.

Skiva Zucchinin tunt och fräs utan fett tills de blir gyllenbruna. Täck svampen med zucchiniskivorna.

Skala, halvera och skiva rödlöken. Fördela över zucchinin.

Skär kycklingfiléerna i rejäla bitar (ca 2,5 cm i sida), krydda och bryn i rikligt med olivolja och smör. Häll i vitt vin, vispgrädde och lite kyklingfond och koka snabbt upp. Slå över och fördela i gratängformen.

Riv färsk basilika över kycklingen.

Skiva och fördela mozzarellan över gratängen.

Gratinera i 220 grader i ca 15 minuter.

Om ni, liksom jag, är rädda för kolhydrater, servera med blomkålsris: Riv ett blomkålshuvud på den grova sidan av rivjärnet. Koka upp en stor kastrull med vatten. Häll i blomkålsrivet och låt ligga kvar i 20 sekunder. Slå av i finmaskig sil. (Vincent, 5 år, kommenterade: Vad är detta för ris? det smakar ju blomkål! innan han glatt satte i sig en stor portion.)

Om jag inte följt LCHF så hade jag nog serverat med jasminris och en tomatsallad.

Fredriks Italienska LCHF Bröd

Jag testade för några dagar sedan att baka lågkolhydratbröd för första gången. Det var kul (mer som matlagning än bakning) och jag kände att det finns utrymme för variation och förbättring. Brödet jag bakade då smakade mycket ost (använde lagrad prästost) och nötter, men fungerar ändå bra som smörgås med pålägg. Idag ville jag ha ett lite neutralare bröd som fungerade bra till en soppa. Eftersom torrvarorna är svåra att variera alltför mycket utan att det blir en massa kolhydrater så ändrade jag lite på grundsmeten också:

3 ägg
125 g Mozzarella Ost
125 g Keso
1/2 dl Olivolja
1/2 tsk salt
2 tsk bakpulver

Var noga med att finfördela mozzarellan. Jag använder rivjärn, lite kladdigt, men funkar. Blanda med de andra ingredienserna. Resultatet skall bli en lös smet.

Ha sedan i torrvarorna. Linfrö bör vara basen eftersom de i princip inte innehåller några kolhydrater alls. Jag ville denna gång hålla nere antalet smaker för att olivoljan och mozzarellan (hur mycket smak den nu ger) skulle få huvudrollen. Jag använde således endast dessa torrvaror:

Krossade linfrö
Sesamfrö - krossa i mortel
Fiberex - krossa i mortel

Jag hade två till tre gånger så mycket linfrö som de andra torrvarorna tillsammans. Degen skall bli fast men inte hård.

Degen formades till en smal lång limpa som penslades med olivolja. Brödet gräddades i varmluftsugn på 200 grader i 16 minuter, och fick därefter stå kvar i eftervärmen i ca 10 minuter. Brödet skall inte vara för hårt, men inte heller kännas "dallrigt" utan snarare lite fast, när du tar ut det.

Brödet blev gott och betydligt neutralare i smaken än det förra jag bakade. Det fick, antagligen av fiberexen, en liten ton av havre(?)/müsli och en ganska grov känsla. Gott!

Smeten flyter ut ganska mycket under gräddningen, så vill du ha ett något högre bröd rekommenderar jag användande av form. Då behöver brödet ca 20 minuter i 200 grader + 15 minuter i eftervärmen.

Vinter igen, fröjd eller helvete?

Jag gillar alla våra årstider, men har gjort mig till förespråkare för framförallt höst och vinter. Dels därför att dessa två årstider verkar vara de som behöver någon som lyfter fram det underbara med dem, och dels för att jag verkligen uppskattar dem. Var mina känslor för hösten kommer ifrån kan ni läsa mer om i inlägget Höstens förespråkare medan min kärlek till riktig vinter nog dels basera sig i att det i en mörk årstid blir ljust och vackert med snö, och dels i de aktiviteter som riktig vinter ger möjlighet till. Skid- och pulkaåkning, snöbollskrig, byggande av snögubbar, grävande av snögrottor och, faktiskt, snöskottande och hala vägbanor är saker jag uppskattar med vintern. Det är underbart att vara ute och att vara aktiv i riktigt vinterväder. Det kommer garanterat komma mer om detta i ett närliggande inlägg (skidsemestern närmar sig).

I år fick vi vinter i södraste Skåne ovanligt tidigt. Från den nittonde november var det rikligt med snö. Så rikligt att vallarna på den lilla väg jag bor blev över fyra meter höga när vägen skottats några gånger. De sista veckorna har det varit tö och regnväder vilket givit barmark och av de imponerande snövallarna återstår endast någon futtig decimeter. Förra helgen slog vädret om igen och det blev kallare. Ingen nederbörd att tala om förrän i natt, men kallt och blåsigt. Det var faktiskt så att jag som normalt sett blir glad av många minusgrader i februari, tyckte att det kunna vara skönt om vädret hade fortsatt den till synes utstakade vägen mot vår och sommar istället för att trilskas med att kyla ben som börjat vänja sig vid att slippa långkalsonger.

Men så inatt blev världen vit och underbar igen. Inga större mängder, men snön föll i stora, ej blöta utan torra och lätta, flingor. På morgonen hade det lagt sig ett par tre centimeter med puderlätt snö. Sådan snö som man bara önskar man får en halvmeter av varje natt under skidresan. Sådan snö som eskimåerna säkerligen har ett väldigt positivt namn på. Världen kändes rätt igen.

Det tyckte min femårige son också när han öppnade ytterdörren och med stora glittrande ögon och glädje i rösten uttryckte hur mycket fin ny snö det kommit.

Ögonen tappade lite av gnistan när hans mor, som pendlar många mil med bil varje dag, svärande över snön beordrade dörren stängd igen.

Också när hans farmor, som kom för att hämta honom till en farmor-barnbarn-dag, uttryckte sin förtvivlan över vädret och väglaget, slocknade den gnistrande glädjen lite. Hans ögon blev smalare och mörkare.

Som härdad vinterälskare bland en majoritet av snöhatare är jag själv ganska luttrad och kan behålla min glädje över vintern fast folk klagar runt mig. Det blir som en utmaning att få människor att se det vackra och underbara och inte halkan och misären. För en femåring är det annorlunda. Men i mig har han en bundsförvant, och jag stöttade honom med muntra tillrop om snöns förträfflighet.

När jag pratade med honom på telefon ikväll (han skall avsluta sin farmor-sejour med övernattning) så berättade han med glädje hur de hade åkt pulka och varit ute i snön idag. Glittret i ögonen var tillbaks. Det var tillbaks så starkt att det till och med hördes över telefonen. Underbart!

Så alla ni som gnäller över snön. Se på barnen. Hör deras glädje. Så istället för att ta död på det vackra, roliga och underbara med vintern för dem, gläds med dem och hjälp dem glädjas. ÄLSKA VINTER! Barnen blir gladare och ni blir gladare! :)

En söndag framför spisen

Vad är det för fel att vara kedjad vid spisen? Inget, om länkarna i kedjan består av kärlek. Kärlek till mat och kärlek till matlagning! Jag har haft en underbar eftermiddag framför spisen.

Vanligtvis gillar jag INTE att baka. Men då jag kände sug efter bröd idag, och vanligt bröd inte är utan en massa kolhydrater så bestämde jag för att pröva baka lite själv. Jag utgick från den bas som de flesta LCHF matsidor anger (ägg, riven (präst)ost och majonnäs) och använde förutom lite bakpulver till största delen, LCHF fanatikernas vän, linfrön. Salt, psyllium och lite andra fröer, kärnor och nötter med något högre kolhydrat andel (pumpakärnor, grovkrossade valnötter, malen mandel, solrosfrön, mm) åkte också i, i mindre mängd, för att få lite mer smak. I princip följde jag detta receptet, men körde i en limpform på 200 grader i varmluftsugn i 20 min och lät den sedan stå kvar i eftervärmen i ca 15 min.

För en gångs skull var det riktigt roligt att baka. Här tog man lite vad man hade och körde mer på känsla. Med en massa mjöl blir det så lätt torrt om man experimenterar för mycket.


Till söndagsmiddag lät jag mig inspireras av Ulrika Davidssons recept på Italiensk köttfärslimpa. Till en stor (6-8 pers) limpa använde jag följande:

3-4 vitlöksklyftor (krossa och finhacka)
Drygt 1 kg nötfärs
2 ägg
2 dl vispgrädde
1 näve hackad oregano och basilika
ca 1 tsk salt
nymalen svartpeppar
250 gram mozzarellaost
ett par rejäla skedar färdigköpt pesto alla genovese
en liten burk svarta oliver
    (Fontana har bra urkärnade utan färgämnen och anna skit)
en liten påse pinjenötter
ett paket små kvisttomater
1 rödlök
olivolja

Blanda köttfärsen med ägg, grädde, vitlök, örter och kryddor.

Tärna mozzarellan och blanda med peston.

Smörj en stor ungsfast form och forma en limpa av färsblandningen i densamma. Gör en fåra i limpan och fyll med mozzarellablandningen. Förslut  impan över blandningen.

Halvera oliverna och späcka (stick ned dem i) limpan.

Skala, halvera och skiva rödlöken och lägg runt limpan. Halvera tomaterna och lägg på löken.

Ringla olivolja över det hela och fördela pinjenötterna över köttfärslimpan.

Swisch in i ungen på 175 grader i ca 40 minuter.

Blåögd dyrkan

Jag har funderat en del över vissa beteenden i bloggsfären och kan inte låta bli att, med viss ironi, titta närmre på ett av de mest irriterande här.

De flesta bloggar jag läser, inklusive min egen, varierar i kvalitet och innehåll. Trots varierande kvalitet, har de bloggar jag följt mer än någon vecka en sak gemensamt. Då och då slår skribenten till med ett exceptionellt utmärkt inlägg. Ett inlägg som antingen får mig att på något sätt beröras av innehållet eller bara är så språkligt utmärkt skrivet att man förundras.

Jag kan bli berörd på många sätt. Jag kan skratta högt framför skärmen. Jag kan bli ilsken över dumheten i vissa inlägg. Jag kan känna tvekan över mina egna värderingar. Jag kan bli sugen att påverka/övertyga någon som står och vacklar.

Oavsett vilket är det dessa inlägg jag mest ofta kommenterar. Visst ibland slänger jag iväg en kommentar till något inlägg bara för att visa jag läst och på så sätt uppmuntra författaren, eller därför att jag själv nyligen eller tidigare skrivit om något i samma ämne, vilket kanske kan vara intressant för skribenten, men i huvudsak kommenterar jag när jag blivit berörd på något sätt.

De inlägg som väcker min empati och som får mina känslor att svalla i harmoni med skribentens kan vara svåra att kommentera. Jag vill så gärna uttrycka att jag blivit berörd och att jag tycker att inlägget är utmärkt, men har ofta inte så mycket att tillföra till själva inlägget. Känslorna är de samma som skribenten redan avklarat. Samma känslor bara speglas i mig själv och studsar tillbaks som en en torftig kommentar uttryckande samstämmighet.

De inlägg som är lättast att kommentera, är de som uttrycker en tydlig ide eller ideologi och försöker lyfta fram den. Om man inte alls tycker som skribenten kan man, i syfte att få igång en diskussion där andra sidan lyfts fram, genom en kommentar argumentera mot inlägget. Håller man delvis med skribenten, kan man tex i sin kommentar visa på att man har ett gemensamt mål, men att man själv tycker det finns bättre vägar dit. Håller man helt med författaren, brukar det alltid finnas utrymme att förstärka det som denna skrivit och bidra till att iden lyfts ytterligare.

Fenomenet jag funderat över berör just det sistnämnda. Att genom kommentarer hjälpa till att utveckla ett inlägg där man fullständigt håller med. Detta verkar som om många som läser och kommenterar de stora bloggarna, har väldigt svårt för just detta. Istället drunknar kommentarsflödet av dyrkan:

"Gud vad du är bra!"

"Jag önskar jag kunde vara som du!"

"Du är min idol!"

Visst det måste vara en egoboost och ganska kul för skribenten att kunna sola sig i denna dyrkan emellanåt. Mycket intressantare för alla som läser bloggen hade det dock varit om det uppstått en diskussion runt ämnet inlägget behandlade. Även om det är helt legitimt att ibland vilja lyfta fram ett stöd för skribenten, borde det också vara mer utvecklande för densamma om kommentarerna på något sätt berörde varför den som kommenterar avgudar skribenten, och varför denna dyrkan kom fram som en kommentar till just det aktuella inlägget.

Kanske gör man ovanstående typ av kommentarer därför att man är naiv och oerfaren och känner att artikeln lyfte fram eller uppenbarade något som man ännu inte kan formulera sina tankar omkring?!? Men varför kan man då inte ta sig två minuter och fundera på varför och varifrån denna känsla/dyrkan kommer och försöka uttrycka det i sin kommentar, istället för att som ett dumt fån bara himla med ögonen i sin kommentar?

Själv känner jag bara ett förakt mot människor som helt och fullt, utan att ifrågasätta eller försöka förstå, slänger sig vid fötterna på andra människor och uttrycker att de vill bli som dem.

Men vem vet? Det kanske är min avundsjuka över att jag inte har någon som dyrkar mig som talar. Så, visa nu er aktning för mig! Älska mig! Uttryck er önskan att vara som jag!

Nä, förresten, gör inte det! Jag är helt säker på att jag bara kommer förakta er! Stå istället upp som självständiga, tänkande, individer. Uttryck gärna medhåll, men gör det med tanke, humor och/eller ironi!

Om konsten att gå all-in (och kvickt ur?)

Om jag bestämmer mig för att göra något, så går jag ofta helhjärtat in i det. Jag vill inte göra något halvhjärtat. Då kan jag lika gärna låta bli.

Visst, det blir inte alltid så. Tidsbrist, bristande intresse, måsten, med mera, med mera, åsidosätter allt som oftast de goda(?) intentionerna. När jag tagit på mig något, eller hittat något jag verkligen vill göra så finns trots allt iden om att göra det ordentligt där. Oftast blir det hela lite väl ordentligt (läs överdrivet) och jag orkar eller hinner sällan slutföra det precis som jag tänkt. Men siktar man högt ...

Om det skall dammsugas, så skall det göras även under alla möbler, under kuddarna i soffan, alla lister, etc, etc. Om vi skall ha IP telefoni så skall vi ha en egen växel med avancerad dialplan, IVR och all annan funktionalitet som är totalt onödig för att bara ringa. Dessutom skall den billigaste SIP operatören som tillhandahåller vad vi behöver hittas och bytas till (även om det innebär att vi bara spara en tia i månaden och har tjänat in nummerporteringen först ett år senare), etc, etc.

Mitt senaste miniprojekt som har börjat falla in under detta föddes i jakten på den optimala navigatorn till mobilen. När jag testade olika alternativ trillade jag över Waze och fastnade direkt för konceptet. Likt en Wiki är det användarna själva som genererar och bidrar till innehållet. Om du kör en väg som inte finns med i kartan, så kan du med en knapptryckning registrera den och skicka in den. Olika hastigheter man passerar vägsträckor skickas kontinuerligt in till waze som därmed kan göra bättre navigering. Användarna skickar själva in rapporter om trafiksituation, olyckor, etc. Som användare kan man på en websida gå in och editera kartan, lägga till gatunamn, husnummer, POIs, etc.

För att göra det mer attraktivt för användarna att bidraga så finns det en poänghierarki man kan klättra i. Man får poäng för att bidra på olika sätt, till exempel genom kartändringar, men även bara för att köra. Man får dock inte poängen direkt, utan de poppar upp som godbitar på kartan och man måste köra över dem för att få poängen. Blir som PACMAN på riktigt :-) För att få in mer information över sträckor där det behövs, slängs även godbitar ut längs dessa vägar och lockar på sätt poänghungriga wazare att köra dessa sträckor. På det sättet verifieras nytillagda vägar av flera förare, färdriktningen kan kontrolleras (enkelriktade eller ej), etc.

Hela konceptet gör att kartinformationen som finns är så bra som användarna är aktiva. Vägar som körs mycket får mer heltäckande information. POIs, gatunamn, trafikinformation etc är helt beroende på användarnas engagemang, men om tillräckligt många använder systemet borde det hela tiden kunna vara fullt up-to-date och kartor och körtider bli väldigt exakta.

Nu kan ni tänka vad detta gjort med mig som gått all-in för det! I synnerhet som det visade sig att min hemort med omnejd bara vara bristfälligt täckt. Med den vanliga entusiasmen har jag nu börjat köra små omvägar för att få de vägar som saknas. Jag sitter på kvällarna och editerar kartan, lägger in gatunamn, etc. Varje gång jag får en kola att köra över som belöning för min nit lyser glädjens sol över mig :-)

Men jag känner mig själv allt för bra för att veta att detta inte kommer hålla i sig. Detta är ett evighetsprojekt (jämförbart med att dammsuga? :-) ) och jag kommer med största sannolikhet, antagligen till de flesta i min omgivnings lättnad, tröttna relativt snabbt.

Men jag gillar konceptet och vill därför pusha för vi skall bli fler som jobbar för att få en heltäckande karta. Ladda ner appen idag (Android/iPhone/BlackBerry/Symbian/WindowsMobile) och slå på den nästa gång ni är ute och kör. Det är skitkul, och jag slipper köra hela Sverige runt själv ;-)